|
Sant så sant
Man ska självklart inte intala sig att man alltid kommer att vara fet.
Men jag har hållt på med det här länge nu och har väl snarare insett faktum.
Körde en rejäl bantning i våras/somras. Körde väl 99% av min förmåga. Morgonpromenad, fysiskt arbete 12h/dag, träning och sen promenad efter det, nästan varje dag. Minns inte näringsintaget men jag levde i princip på tonfisk och ägg på slutet. Gick ner, blev smal/lönnfet (då jag förlorade mycket muskler). Kämpade rätt hårt IMO. Brydde mig inte just då om jag tappade muskler då jag bara ville bli smal. När slutdatumet kom så hade jag nog säkert 10kg kvar för att se smal ut i folks ögon (utan kläder) men kände att det var nog då.
Tog upp byggandet igen och började käka vanligt. Gröt, proteindrinkar, husmanskost, keso, osv. Hade en dag i veckan då jag åt nåt extra som t.ex. pizza, godis. Just för att få lite livskvalité igen (det är livskvalíté för mig). Vips +30kg igen och man har inte hunnit fatta vad som ens hänt. Dock, som jag skrev tidigare, det är en del muskler med. Men nu står jag ju där igen. Vill bli av med 20kg.
Jag menar, hur lätt har man inte att lägga på sig då?
Visst skulle jag kunna hålla formen, men det skulle krävas tortyr i all oändlighet. Leva på tonfisk och broccoli och köra cardio varje dag. Skulle gå då. Men jag är en vanlig motionär, jag är ingen elitidrottare/bodybuilder. Har inte riktigt samma motiovation, och även en kroppsbyggare som dietar inför en tävling har en tidsgräns för sitt dietande. Känns som att jag skulle behöva dieta livet ut för att hålla sig smärt.
Jämfört med människor som varit smal hela livet som inte behöver tänka på det lika mycket. Alla behöver vi motion såklart, men till vilken gräns är frågan.
Svammlar lite men.. mina tankar, inget vetenskapligt här inte.
Ang fettsugningen så är det bara nåt jag hört att fettcellerna "försvinner"
mvh
|