Borde jag sluta träna?
 

Jag tränar vanligen två gånger om dagen, styrketräning och lite kondition innan frukost, och konditionsträning på eftermiddagen.

Sen jag började studera min master har dock inte träningen rullat på som förr. Gymmets konditionsavdelning känns inte längre lika njutbar att åka till på eftermiddagen, då jag insett att jag hellre hade fortsatt sitta framför datorn och ta det lugnt med läsningen. Kanske hade jag hellre tagit en lugn promenad efter studierna än att åka till gymmets instängda lokaler och konditionsträna. Men jag har under hela mitt liv mått så otroligt bra av konditionsträningen - den har känts som en oerhörd tillgång. Vet inte varför jag börjat känna såhär. Jag känner mig tom och orkeslös, som jag inte upplevt tidigare. Kanske kan det vara mycket mental ansträning i skolan. Kanske har jag insett att jag borde göra annat på eftermiddagarna än att träna, eftersom jag ändå tränar på morgonen varje dag. Styrketräningen är den träning jag vill utvecklas i.

Ni som minskat på träningen, hur har ni upplevt det? En känsla av tomhet? Oklarhet med hur det känns att "bara" träna som alla andra gör?

Ifall du tränar mycket och hårt kan du ju eventuellt ha övertränat. Stress från pluggandet kan ju ha påskyndat den processen också. Ett av symptomen på överträning är ju att man tappar motivationen.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är så i ditt fall. Men baserat på det du skriver så är det kanske en möjlighet iaf.

Ifall detta är fallet så bör du helt klart dra ner på träningen. Både mängdmässigt, men också minska intensiteten.

Jag tror du kan ha fallit lite i fällan av att ha känt att din tillvaro saknar mening, och så har du gjort träningen till meningen i tillvaron, vilket också gör att du känner dig lite tom av tanken på att dra ner den. Och jag tror isåfall lösningen tråkigt nog är att odla dina sociala relationer, vilket är vad som brukar göra folks liv meningsfullt.

Sen ska jag bara komma på hur jag själv ska lyckas med samma konststycke.

Du säger att du mår/mått bra av träningen, så verkar inte vara fallet nu. Men du måste inte sluta helt. Jag skulle om jag var du strunta i träningen en vecka eller två och ta lite promenader. Sen börja lite smått igen, kanske en gång i veckan eller vad som du känner för.

Han borde väl starta en youtube kanal?

Ja, så är det nog.

Jag hade minskat träningen ordentligt, kanske även kvalitén till en nivå som du tycker är skön som bara ger energi snarare än drar energi.

Jag har i perioder haft för mycket omkring mig och då har träningen istället för att vara inspirerande och återkopplande blivit ännu en tid- och energitjuv istället.

Jag hade däremot inte slutat träna helt, har man rutin att ha hög träningsvolym så tror jag snarare det kommer påverka dig negativt att sluta tvärt och du kommer förmodligen känna dig som både mental och fysisk chipspåse.

Så har det varit för mig i varje fall, lycka till med din master!

Jag har minskat på gymmandet men ökat konditionsträningen.
Måste du verkligen åka till gymmet för att träna kondition? Varför inte träna ute?
Jag blir i alla fall uttråkad efter 2 minuter om jag sätter mig på en cykel inomhus eller ställer mig på ett löpband.

Halva grejen med mina löprundor tycker jag är att komma ut och få lite frisk luft. Försöker lägga dem på lunchen så vissa dagar finns faktiskt en chans att man får lite sol på sig också

Ja, du borde sluta träna.

Se hur det känns. Bara för att du slutar träna 1 vecka, 1 månad, 6 månader eller 1 år behöver det inte betyda att du aldrig mer tränar i hela ditt liv. Och om 5 år kommer uppehållet du gör nu inte att göra någon som helst skillnad, om något så gör det möjligtvis en positiv skillnad.

Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.

Min är motsatta. Jag inser alltid hur pass viktigt träning är för mig varje gång jag tar ett uppehåll oavsett om det är ett medvetet val eller om det är annat som drar så att träningen hamnar skymundan.
"Paradoxalt" nog så går tex universitetet bättre för mig ju mer tid jag lägger på träning. Det är ju inte en superparadox utan kanske tom logiskt beroende på hur man ser på det, men ändå :D

Men vi har ju alla olika behov osv, flera kompisar tränar ytterst lite eller inte alls och verkar inte lida av det, på egen front har jag märkt att jag kanske är i större behov av träning än genomsnittet för att fungera eller må bra.

Blir suicidal efter sådär 4dagar utan gym och hela kroppen gör ont.

Nej. Var inte mig. Hitta en mellanväg.

Tog en paus i runt två veckor nyligen, då jag också hade en del att göra. Tyckte det hjälpte mig på det viset att det faktiskt fick mig att sakna träningen igen, och uppskatta hur bra jag mår av det. Kanske var bra med lite längre vila också, både för psyket och vissa leder i mitt fall.

Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.

Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.

Eller jag vet inte.

Jag har halverat mina vikter (i vissa övningar mer) senaste 3 åren gått ner 20 kg och så vidare, om man ibland längtar tillbaka? Absolut. Men varje gång jag tänker i de banorna så påminner jag mig själv om hur löjligt det är att sträva efter att bli stor och stark.

Tror man kommer tacka sig själv senare i livet.