Rädd att bli 30
 

Om lite mer än 2 år så kommer jag fylla 30 år ... känns inte alls roligt, vet inte varför men det känns lite som att "livet är över då" av någon konstig anledning, känner sig gammal och rutten.

Någon annan som känt/känner så här? Hur lugnar man sig?

Jag är livrädd för att bli 25. Jag känner mig fortfarande som 18. 30 vill jag inte ens tänka på. Hymlar inte med min åldersnojja. Tips mottages här med.

Personligen hoppas jag på att dö i sömnen innan 30.

Jag är 37. Att fylla 30 är ingen stor grej, man nojar mest över det när man är 29, när man sedan väl blir 30 är det inte så jävligt. Det är nog värre att vara 29.

Jag är 33. Tycker det är skit.

Det är ju inte så stor skillnad på 28 och 30. Livet är inte mer slut vid 30 än vid 28. Ett tips är att växa upp och sluta tänka som en fjortonåring.

Hur gör man det då? Känns så gammalt att säga man är 30 .. fan känner sig som 19 än, fattar inte var åren tagit vägen, nyss var man typ tonåring å nu är man påväg att bli gubbe :(

Är 34, känns riktigt bra. Aldrig varit starkare, snabbare, snyggare eller smartare än nu. Underbart.

Haha :D Segt för dig.

Själv fyller jag 24 snart. Känns bra än så länge.

Tyckte 30 var fantastiskt att fylla, äntligen anses man vara vuxen även av andra vuxna. Nu är jag visserligen arbetsskadad av att jobba bland tonåringar, men jag hade aldrig velat vara 15 igen.

Det känns som 30 är en sådan ålder då man slutar drömma och stadgar sig. Det är då jag får ge upp minna drömmar om att bli skådespelare, rockstjärna eller bli hippie.:(

Det som räddade mig från din situation var att dejta en tjej med extrem åldersnoja och inse hur jävla fjantigt det är.

Jag var 23, tjejen var 29, och hon gjorde knappt annat än att gnälla över att livet var över. Hon var snygg, men hade fått för sig att hon slutade vara snygg vid 27. Det faktum att hon inte hade stadgat sig än skyllde hon på att hon blivit för gammal och ful (att hon fick ragg hela tiden, däribland jag, förklarade hon med att killar vill ligga med alla tjejer, och inte bryr sig om utseendet när de vill ligga).

När jag en gång tog upp att jag själv inte heller var så nöjd över mitt liv sa hon (jag citerar ordagrannt): "Du kan ju inte vara bitter! Du är 23! Jag kan vara bitter, jag är 29". Hon menade med andra ord att jag hade max sex år på mig innan livet var över. Ja, det var ju jävligt peppande ord...

Att bestämma mig för att aldrig bli som den där jävla tönten räckte för att bota mig från åldersnoja för all framtid.

En annan sak som har hjälpt mig är vetskapen om att jag kommer kunna utföra allt som gör mig glad gott och väl till jag är 60. Mina hobbyer är att skriva inlägg på nätforum, kolla på film och tv-serier, sköta om djur, läsa böcker, spela sällskapsspel och surfa porr. Inget av det behöver man vara "ung och vital" för att klara. Att jag har insett att kvinnor bara bryr sig om personlighet, inte utseende, har också varit en stark faktor.

Jag ser fram emot att vara gammal. Att vara pensionerad måste vara awesome. Det enda jag grämer mig inför är att mitt minne kommer bli ännu sämre, min tinnitus kommer bli ännu värre, och jag kanske blir inkontinent.

Om jag hade gillat att spela fotboll, eller någon annan aktivitet som kräver ungdomlig vigör, då hade jag kanske nojat mer.

Ingen skillnad mot att vara 25 eller 45 inte idag åtminstone med det levnadssättet vi har.

Vad menar du exakt med levnadssättet?

Jag fyller snart 53, tycker livet vände åt rätt håll efter 30!