Skjuta upp/förtränga sorg
 

Säg att man är väldigt ledsen över något, men kan kontrollera sorgen genom att distrahera sig på olika sätt. Tror ni att det är bättre (med bättre menar jag snabbaste sättet att komma igenom sorgen) att ligga i fosterställning och må skit så länge det behövs?
Jag tänker att om man skjuter upp det och får lite distans till det som hänt så kommer man kanske inte att må lika dåligt? Eller kommer dessa känslor förr eller senare?
Viss sorg bär man ju med sig hela livet, jag menar nu den mer akuta som man blir helt handlingsförlamad av.

Jag tror på att skjuta upp och förtränga. Saker som man inte kan påverka ser jag ingen anledning av att må dåligt av.

Nä, helt klart bäst att ta itu med så fort som möjligt. Annars går man aldrig vidare. Man kan samtidigt se det lite som en jävligt bra låt; om man lyssnar på den i sträck varje dag i en månad kommer man vara skittrött på den och gå vidare, men om man bara lyssnar på den ibland så kommer den träffa en hårt varenda gång.

Molle: Men du tror att det kan försvinna helt med tiden? Jag tänker att det kanske nästan är farligt att förtränga starka känslor helt.

Ja, det var en bra liknelse, jag förstår hur du menar.

Starka känslor går inte att förtränga.

Jag tror att om man begraver saker så djupt man bara kan och fokuserar på annat så får man med tiden en bättre distans till det inträffade och kan då förmodligen hantera det bättre. Jag saknar dock belägg för det jag säger, med undantag av att det verkar fungera för mig.

Tid ger perspektiv. Tid tar udden av mycket.

Måste man inte ligga och må skit i fosterställning så måste man inte, jag tror inte att det nödvändigtvis måste komma något ont av att inte göra det.

Jag tror också att distans hjälper.

Tror det är svårt att bestämma fullt ut hur man skall hantera sin sorg, alla fungerar olika och vissa förtränger och tar inte riktigt itu med sorgen och då blir den mer långvarig. Andra reagerar annorlunda och mår dåligt en kortare period för att sedan kanske kunna gå vidare på ett bättre sätt.

Bäst är väl att försöka ta itu med sorgen och bearbeta den, annars ligger den och gror under ytan tror jag.

Det är just sånt här psykoanalysen finns till för. Svår fråga, faktiskt. Risken med att förtränga det är att det är just förträngt och sorgen kan dyka upp när du minst anar det, i små eller stora doser.
Sen så finns det en viss risk att om du tacklar en alldeles för kraftig känsla utav sorg rakt på utan att fundera på något annat så kan det skapas mentala ärr som indirekt eller direkt kan påverka dina handlingar längre fram. Tänker då rent behavioristiskt.

Kan inte svara på svart eller vitt, beror på personen och vad som hänt.

Men jag misstänker att du är ledsen över något, så här är uno kramo *hug*

Gör precis vad du känner för. Ta itu med det på det sätt som känns bäst innerst inne. Hjälpte mig att "komma ur det" på 2-3 veckor och kunna hantera det någorlunda. Tror det hade tagit mycket längre tid om jag inte hade gjort så.

Sen är där ju den ofta återkommande etikfrågan. Säg att ens far dör och att man stod varandra nära. Hur lojalt är det då att försöka glömma att gubbrackan dött? Vilket slag under bältet på en död mans minne.

Den vettiga Patricia Tudor-Sandahl citerade och sitt Vinterpratarprogram Erich Maria Rilke:

Stäng inte ute svårmodet ur ditt liv /
Du vet inte hur det arbetar med dig

Ett av perspektiven ...

Etik? Jag är säker på att din far skulle vilja att du mådde bra även efter hans död.

Man glömmer ju aldrig, handlar mer om att skjuta upp sorgen om den är för svår att hantera på en gång. Men jag förstår vad du menar.