Polyamorösitet/relationsanarki
 

Begreppen i titeln är, antar jag, okända för de flesta. Så även för mig, tills för ett par dagar sen. Konceptet är simpelt, det är motpolen till tvåsamhetsnormen, alltså att man skaffar EN partner och håller fast vid denne - och att vara med någon annan då är otrohet.

Polyamorösitet innebär kort att det är helt OK att träffa andra, bli kär i andra, ha sex med andra. Ingen exklusivitet, ungefär.

Jag kommer också ihåg att det var lite snack om varför otrohet nu skulle vara sårande, givet att det inte var känslor etc inblandade. Då är polyamorösitet väldigt intressant, och öppnar lite världen för hur förhållanden kan se ut.

Postar två länkar som öppnade mina ögon för frågan, ett radioprogram och ett tv-program: http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5472778

http://www.tv4play.se/program/jenny-...deo_id=2298917 (i början samt 10min in och lite framåt)

Vad tycker ni? Är det något ni kan tänka er i egna relationer?

Nej. Jag hade mått dåligt i ett sådant förhållande, min själ hade dött bit för bit tills det bara var en neurotisk, avmaskuliniserad och trasig människospillra kvar. har ni sett den svenska filmen tillsammans? jag hade blivit som tönten i den filmen. Jag vill ha exklusivitet och trohet.


(Jag tror merparten av sådana förhållanden är såhär:)

Jag har tänkt på att jag kanske skulle passa i ett öppet förhållande med en primär relation och bara lite små äventyr vid sidan av men det känns väldigt riskabelt så jag lutar åt monogami rejält.

Har också funderat fram och tillbaka på detta och varje gång kommit fram till att nej, ska jag ha förhållande vill jag nog ha tvåsamhet och det endast... Men fan sen börjar jag fundera igen om varför det inte ska funka.
Just detta med tvåsamhet är ju bara socialt konstruerat och även om det varit normen länge så kommer det inte alltid vara så i all evighet...
Återkommet om detta, jag är osäker på vad jag trivts bäst i faktiskt.

Hur vet du det?

För att det funkar bra med flersamhet. Även ur ett evolutionsperspektiv; sprida sin säd till flera torde väl vara bättre.

Så tänker jag iaf - och om man kan trivas i flersamhet, varför inte?

Gör det? Det funkar med tvåsamhet också. Hur vet du vad som är/inte är en social konstruktion?

Bättre för vem?

Det tycker jag också, men det har ju inget med min fråga att göra.

Om det resulterar i barn, som i sin tur växer upp och får fler barn - ja, då torde det väl vara en social konstruktion. Något vi har uppfunnit - inte något som gynnar naturen.
Ja, jag vet inte riktigt vilket perspektiv du fiskar efter. Men som jag nämner, om man ska se det ur ett evolutionsperspektiv så är det att sprida sin säd, sina gener vidare som är "vinsten". Om man då har en livsstil som möjliggör fler barn - fler chanser - så är väl det "bättre".

Kanske inte. Men det har med tråden att göra, och jag ville styra tillbaka diskussionen till kärnfrågan.

Inte för kvinnan.

Nja, hur det egentligen ligger till vet jag inte, men om en man ligger runt med många och på så sätt får många barn så är det inte nödvändigtvis "vinst" om inte dessa barnen överlever.
Kanske är risken väldigt stor att barn utan fadern dör (nu pratar jag ju såklart inte om modern tid).

Kanske har barnen som har en far som skyddar dem en mycket större chans att överleva än alla dessa barn utan en far.


Nu säger jag inte att det är såhär det ligger till, men det kan ju vara vilket som, vilket jag tror är Mantas poäng. Man kan göra ett evolutionsargument från bägge hållen.


Och sen är det ju helt annat för kvinnan.

Principiellt har jag inget emot det, men det är definitivt inte för mig i alla fall.

Har läst en del kvalitativa studier med deltagare som lever polyamoröst och mitt helhetsintryck var (tyvärr?) att de ofta försöker tappert men inte når hela vägen och någon blir olycklig. Svartsjuka ska i utopin bytas mot "medglädje" (ej säker på termen), d.v.s känna en lycka för partnerns skull när man kommer hem och ser denne ha sex med en annan.

Men för att problematisera min ganska grunda syn så är det också viktigt att beakta hur vanligt det är att ett polyamoröst förhållande som går i stöpet får stå som representant för alla polyamorösa förhållande.
Inte lika vanligt att man tänker "Hah, visste väl att det inte fungerar att leva ihop två personer." när ett monogamt förhållande går under. Fast det är förmodligen bara en fråga om vanor.

Nä, fy fan. +1 på filmjölk

Nej, precis! Missade att klargöra: detta gäller för mannen då - att få så många barn som möjligt för ökad chans att överleva.

Det är absolut möjligt. Men jag tror ändå att risken inte är skyhög att dö pga brist av far, och att den som får många barn med olika ökar chansen att barnen överlever. Mammorna med barnen kanske även har hjälp av den nära sociala gruppen?

Ja, det kan man absolut. Och jag är rätt trött, så mina argument är inte helt genomtänkta och väl underbyggda. Vill lägga till att min tro bygger lite på att mamman har en grupp runt omkring sig som hjälper till - typ. Lite som en flock, eller så.

Spännande! Har du möjligtvis några länkar/titlar så att man kan hitta dessa studier?

Ja, precis. Medglädje snackade Emmelie (tjejen i länken) om också, vilket är en intressant approach på svartsjukan. Kan vi lära oss att känna så?

Det är mycket möjligt, jag vet inte hur det ligger till i verkligheten. Kanske kan någon som studerat ämnet förklara för oss.

Vad risken är för att barnen ska dö vet jag inte, kanske är det som du säger.