Rehabilitering kontra samhällskydd
 

Kom inte riktigt på hur jag skulle formulera tråden, så det topicnamnet får duga.

Tråden handlar om återfallsförbrytare, främst våldsmän. Anser ni att det finns en gräns, då samhället borde byta inriktning ifrån rehabilitering och istället sätta in brottslingen på ett längre(eller obestämt långt) straff, i syfte att skydda samhället ifrån brottslingen.

Låt oss säga misshandelsfall, hur många skallar ska man få hoppa på, före staten säger att denna person är för farlig för att vistas ute, han måste låsas in på obestämd tid, för att skydda människorna i samhället. Eller anser ni att denna synvinkeln, kanske rent av är förkastlig?


Lite nyfiken då en ytligt bekant (nåja, bekant bekant) nyligen kommit ut efter ännu en misshandel, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det hela. OBS: Tråden ska inte handla om min relation till denna killen, eller om direkta fall, utan endast om Svenska rättsystemet och dess straffsystem.

Hur skulle detta fungera i praktiken menar du?

Jag skulle nog vilja ha ett lite mera brännbollsliknande system alá 1, 2, 3 -bränd. Straffet bör bli progressivt hårdare varje gång du blir dömd för samma förseelse. Andra gången man blir dömd för misshandel visar man ju tydligt att man inte ämnar ändra på sitt eget beteende eller att den vård man fick inte hjälpte. Då får man ta i lite till.

Jag vet inte i hur stor utsträckning det är en kostnadsfråga när det gäller vård kontra att bara låsa in elakingar, men vad gäller samhällsskydd så är ju det viktiga att de sitter inne under en längre tidsperiod. I synnerhet om de har visat tecken på att de inte tänker ändra på sitt eget beteende.

Jag såg det först nu, men med rehabilitering så syftar du kanske på någon variant som inte involverar frihetsberövning?

Som sagt, vet inte riktigt vad jag anser, men isf skulle det nog vara ungefär som Olegh säger, dock inte 1-2-3 sedan är de ute, men kanske ett straff som efter 2 domar blir kraftigt progressivt.

Bra inlägg, borde eventuellt ha skrivit rehabilitering inom kaninöron, Sveriges inriktning idag är ju till stor del rehabilitering, men den fungerar ju inte jättebra, och ibland får man intrycket att det snarare är attityden man siktar på, och inte vad man faktiskt försöker göra i praktiken.

Jag är för rejält hårdare straff för återfallsförbrytare inom våldsbrott eller rent generellt våldsbrott.

Svårt att säga. Om man är för rehabilitering - vilket jag är - borde man även anta att det alltid finns en chans. Eller snarare kanske att man aldrig kan säga att det inte går att rehabilitera personen. Möjligtvis om det är något fysiskt fel på hjärnan som gör att personen begår brott, men det är nog främst för psykiskt sjuka.

Det kanske går att höja kraven på rehabilitering och inte chansa efter upprepade återfall.

Som en spontan kommentar borde strikt rehabilitering som straff innebära att vissa aldrig kommer ut. På så sätt kan man se rehabilitering som väldigt grymt i enskilda fall.

Svårt att vara konsekvent, blir man själv drabbad vill man ha blodvite och öga för öga till straff, men logiskt sett så känner jag att -speciellt- i fallet med unga vilsna grabbar som springer runt på stan och misshandlar folk för att verka häftiga (eller varför man nu beter sig så) så kan det finnas jävligt starka skäll att lägga bra mycket kraft på rehabilitering, slänger man in såna på jävligt tuffa straff så slår man ut dem totalt och sätter dem i gladiatorskola på tuffa fängelser och har skapat riktigt grova brottslingar som för eller senare kommer ut.

I de fall jag skulle kunna tänka mig att man slutar tänka på rehabilitering gäller det riktigt störda saker som seriemördare och möjligtvis grova pedofiler. Men det är verkligen ingen enkel fråga och handlar väll till sin kärna om vilken människosyn vi ska ha i vårt samhälle. Har man en för "hård" människosyn så får det i sin tur konsekvenser...

Bättre rehabilitering. Tänk a clockwork orange, typ.

:D

Jo, bättre rehabilitering är ju en bra idé, om vi kan hitta sätt att förbättra den. Men det är inte riktigt vad det handlar om, frågan är ju snarare vad vi ska göra efter ett flertal misslyckade rehabiliterings försök. Fortsätta förbättra rehabiliteringen tills den lyckas, eller tills personen helt enkelt blir för gammal/sjuk/död för att fortsätta sin kriminella bana?

Jag ser gärna hårdare straff i allmänhet, sucessivt hårdare för återfallsförbrytare och att hela straffskalan faktiskt tillämpas.

Absolut, grov misshandel har en genomsnittlig påföljd på 1,5 år. Man har dessutom lägsta straffet (1 år) som utgångspunkt, sedan måste i princip alla ökningar därutöver motiveras. Utgångspunkten för grov misshandel borde iaf vara halva maxstraffet, d.v.s. 5 år.

Ingen straffrabatt för ungdomar, d.v.s. begår man ett mord ska man få ett straff motsvarande en vuxen och till att börja med sitta på sluten ungdomsanstalt fram till 18-årsdagen, därefter fängelse resten av straffet.

Det går att fortsätta..

Jag vet inte om det är någon bra idé med en stegrande straffskala faktiskt, eftersom risken finns att någon då bara successivt vänjer sig vid att bli straffad. "Ungdomsvård" är helt förkastligt ur det perspektivet. Bäst avskräckningseffekt och lägst återfallsfrekvens får man snarare med hårda straff på en gång.

Jag är också lite kluven till samhällsskyddstanken. Det är mer sympatiskt att straffa folk hårt för det de faktiskt har gjort gentemot andra enligt en ganska fixerad "tabell" än att spärra in folk för något de skulle kunna komma att göra i framtiden. Samtidigt inser jag ju att vissa människor är så pass farliga att man inte kan kosta på sig att ha dem lösa (dessa torde dock vara ganska få, ett par hundra personer i Sverige kanske).

Personligen tror jag mer på fängelse som samhällsskydd än rehabilitering. Återfallsförbrytare borde plockas ur samhället för gott.

+1