| stolpskott |
2012-01-28 15:47 |
Skrev detta igår natt och har inte läst igenom det sen dess, så det kanske är skräp. Men här är första halvan av min zombie-novell. Fortsättningen kommer bli nåt i Midwinterholes smak.
Citat:
Det var den 21:a december 2012.
Datumet hade förutsetts av många, men förkastats av den absoluta majoriteten. De som trodde att världen skulle ta slut förväntade sig att den skulle göra det med åska och dunder, en enorm naturkatastrof som ingen kunde hejda. Men det maya-folket hade förutspått var inte att världen skulle ta slut på vår miserabla existens. De hade förutspått att vi vid det laget skulle ha tagit slut på oss själva.
De hade rätt.
Det var några dagar innan julafton, och vi hade fullt upp med att handla mat till julbordet och införskaffa de sista klapparna. Det var första gången jag skulle äta hemmalagad julmat som inte tillagats av mina föräldrar, och första gången julbordet inte stod hemma i lägenheten i Nynäshamn. Jag bodde med Maria, min flickvän sedan två år bakåt i tiden, och vi hade med nöd och näppe klarat av det eldprov som det innebär att flytta ihop. För att klara av det tradiga vardagslivet utan att få psykbryt på varandra hade vi delat upp hushållets arbetsuppgifter. Hon städade, tvättade och diskade, medan jag lagade mat och jobbade heltid för att hon skulle kunna fokusera på sina studier. Själv nöjde jag mig med att plugga kvällskurser i historia och astronomi, tills vidare.
Mina föräldrar skulle komma på besök och jag hade efter många om och men fått min pappa att lova att inte hjälpa till med maten. Han hade inte helt klippt navelsträngen, och inte jag heller för den delen, men vi jobbade på det bit för bit, och jag hoppades att detta skulle vara ett steg i rätt riktning och att ha inte skulle känna sig oönskad på något vis. När vi kom från julhandeln slog vi på tv:n. Sedan sommaren hade man börjat injicera människor med ett vaccin mot AIDS, då man hade hittat ett botemedel som förhindrade virusets mutation. Det var en världssensation och en hel drös med organisationer betalade för att vaccinet skulle nå ut till den globala populationen innan årets slut. De hade givetvis inte klarat det utan regeringars och privatpersoners bidrag. Det blev populärt att skämta om att Bill Gates blev fattig som en kyrkråtta i en vecka, innan han återigen befann sig på listan över världens hundra rikaste personer. Vaccinet distribuerades i enlighet med den statistiska chansen att bli smittad baserad på var man bodde och ekonomisk status. Vi var ekonomiskt priviligierade och levde i Sverige, ingen av oss hade haft någon lösfotad livsstil och vi visste att ingen av oss var smittad, så vi skulle bli några av de sista som vaccinerades. Vi var inbokade på annandag jul.
Hursomhelst, vi slog på tv:n när vi kom hem efter julhandeln, och slogs av nyheten att ett flertal vaccinerade under morgonen hade fått återfall av sjukdomen. Jag grymtade förnöjt då detta precis stämde in på det humbug-snack jag kört på ända sedan man fick fram botemedlet i mars. Förnöjdsamheten försvann snabbt och vi blev båda nedstämda då vi begrundade konsekvenserna av detta. Skulle sjukdomen någonsin försvinna eller bara fortsätta växa? Man vågade inte riktigt tänka på det. Vi pratade i en timme eller två men lät det sedan bero och tänkte att det inte skulle förstöra julstämningen och vi började slå in julklappar till Louis Armstrongs ”White Christmas”.
₮
Det var julafton och nästan allt var perfekt. Mamma och pappa var på väg, allt var framdukat, julklapparna låg under granen och Kalle Anka var på tv. Musses lättvindiga attityd till att Piff och Puff hade gömt sig i granen tog spetsen av den oro som de senaste dagarnas nyheter orsakat. Aids-viruset hade slagit tillbaka mot botemedlet och muterat argsintare än någonsin. Sjukdomen accelererades och den process som tidigare kunde ta år från insjuknad till dödsbädd hade förvandlats till enstaka dagar. Över 350 000 människor hade redan avlidit i de delar av världen där vaccinet delats ut förs, med ett fåtal undantag där patienter verkade mer eller mindre friska. När mamma och pappa kom verkade de nedstämda. Jag antog att det berodde på den allmänna situationen och frågade inte om det. Vi åt en trevlig middag och öppnade alla julklappar, tittade på en film och njöt av varandras sällskap. Det var väldigt lugnt, jag minns att det kändes slutgiltigt på något vis. När mamma gått och lagt sig och även Maria tackat för sig gick jag fram till det mörka ekskåpet och drog fram en flaska Ardbeg Old & Rare.
Dyrare whisky fick man leta efter, men den var också extremt god. Vi hällde upp varsitt glas och satt och mindes tillbaka till när jag var liten, och alla jular vi firat. Efter ett par glas så avbröt pappa mig mitt i en mening och tittade mig djupt in i ögonen. Jag visste genast att något var fel, jag hade vetat det sedan de kom, men jag hade inte velat fråga. Han tog ett djupt andetag och berättade sedan att han och mamma hade vaccinerats. Jag tappade andan. Min pappa hade alltid haft en synnerligt mörk humor men det här skulle han inte skämta om. Jag undrade hur, de befann sig ju i en lägre riskzon än vad jag eller Maria gjorde, men jag visste redan svaret. Pappa var välbärgad och ville inte riskera att han eller mamma blev smittade genom blod eller dylikt under den korta tid som fanns kvar för sjukdomen. Speciellt då mamma jobbade inom vården. Han hade erbjudit mig och Maria detta redan i september, men vi hade ansett att det var bättre att de som faktiskt behövde det fick vaccineras först. Det hade låtit som att han och mamma hade fattat samma beslut, så jag hade inte riktigt tänkt på den möjligheten under de tidigare dagarna. Pappa förklarade att mamma hade tyckt att det var bäst att han ensam berättade nyheten för mig, hon skulle inte klara av det trodde hon. Vi drack upp resten av flaskan den kvällen, vi grät tillsammans, vi drack upp ytterligare en whiskey av billigare slag och raglade sedan in i varsitt rum för att sova. Det sista som sas den kvällen var från far till son, han sa att även om det inte var helt säkert att han och mamma skulle dö så var han glad att det var dem, och inte jag och Maria. Han var stolt över att jag hade gjort rätt val och visat att jag var en bättre man än honom. Jag kunde inte svara på det, dels på grund av den stora mängden känslor och dels på grund av all alkohol. Jag vaknade dagen efter med en sorg som smärtade värre än bakfyllan.
₮
|
Tanken är att 99% av befolkningen ska kola, de som inte dött av viruset men ändå vaccinerats blir zombies och 0,2 procent av jordens befolkning överlever för att kämpa för sina liv. I nästa stycke kommer historien hoppat fram några månader och efter en kort förklaring av händelseförloppet är det zombie-slakt och post-apokalyptiska omgivningar som gäller. |
