Man kan ju anpassa målet efter omständigheterna på ett realistiskt sätt, tänker jag.

Ja, det känns ju typiskt skuggan att vara välbalanserad. ;-)

Det är just därför jag ställer frågan, synd att springa sig själv sönder och samman för en påhittad tidsgräns. Det kommer ju en sommar efter varvet också, där man kanske vill vara frisk och pigg utan skador.

Nu har vi sprungit så pass många gånger tillsammans att jag kan slå vad om att du kommer klara 2 timmar! Du har inte varit i närheten av så slutkörd på långpassen som jag sett dig vara på tävling. Dessutom kommer det vara över 30000 tightsrövar att spana in på loppet! (många av dem är förvisso killar, men det hindrar ju inte dig)

Agera som Owao och var en kompis då, dvs hinta om vad som är smart snarare än vad som är lustigt att alltid hänvisa till? :)

Nu är ni säkert smarta o snälla, men iaf - tycker alltid när jag kikar in här att Skuggis verkar ha ngn slags stress i att vara envis, ha sönder sig som om det är ett mål i sig självt.

Vad hände med att bli bättre på det man är mindre bra på, kanske är just ett lopp sub 2 en större utmaning i här fallet än att göra det som ligger närmast till hands? :) En tanke bara.

För antingen har jag sjukt med oflyt, men just "envis" och liknande ord (tjurskallig, pannben etc) känns standard istället för att försöka agera smartare och bättre än tidigare. Hoppas jag har fel dock! :)

Min tanke är väl just den att om man inte har möjlighet att följa sin träningsplan så är det ju så att man inte kan förvänta sig det optimala på dagen D.

Många gånger höjer sig folk med Skuggans läggning på tävling, så farten i sig tror jag väl inte är nåt problem.

Däremot vore det ju trist om PF eller knän gick åt helvete "bara för att". Man ska ju kunna ha ett liv, och att respektera kroppen idag ger kanske några extra år kring pensionen där man är frisk istället för att ha ett förstört knä, tex.

Jag vill inte vara tråkig, utan bara försöka lyfta blicken och ge ett perspektiv på sikt.

Skuggan vet mycket väl vad jag tycker om hans hetsande med liv/jobb/träning, och på samma sätt vet jag lika väl att han inte lyssnar på någon annan än sig själv.

Sure, men jag har slutat tjata om det. Han är en vuxen människa som tar sina egna beslut.

oj, men milda tider

Min mening var inte att nån ska ta illa upp, min inledande fråga var bara en stilla undran.

ett relastiskt mål är att jag ska vakna imorgon bitti i hyffsad tid.
Delmål: jag ska bajsa
Delmål2: Jag ska göra hemgjord proteinpizza på libabröd.

Triggar något av detta mig?
Nej. Är det realistiska mål? Ja.

För att jag ska få motivation som person så krävs det en utmaning så pass svår att den känns omöjlig. Jag köper ett mögelhus på landet, jag har aldrig hållt i en hammare i hela mitt liv. Jag upptäcker problem jag aldrig kunnat föreställa mig. Vad ger detta mig? Det gör att jag går in i ett läge där jag bara växer o växer o växer, jag överträffar mig själv - och andras förväntningar - och jag går in i ett läge där jag vill verkligen KÄMPA för att nå mitt mål!

Jag vill inte ha mål där det förväntas att jag kan nå målet. Jag vill ha mål där jag förväntas att inte nå målet, men ändå så pass nära att det realistiskt skulle kunna finnas en gnutta chans att jag når det. De målen triggar mig så enormt mycket, jag kan inte med ord beskriva känslan i kroppen.. men det är KRIG som gäller!

nej jag har ingen dålig stress, nej jag mår inte dåligt, nej jag har det inte illa i livet...

... ska man förstå mig som människa och person så måste man förstå att jag är en utvecklingsperson, det står i alla de 100-tals personlighetsanalyser jag gjort genom mitt jobb hittills. Jag vill inte ha lagom. Jag vill inte ha ett mål där jag känner att jag antagligen kommer att klara det. Jag söker mig hela tiden till extrema saker där jag utsätter mig själv för prövningar som gör att det hänger fan på håret!... fallskärmshoppare, dykning, bergsklättring står härnäst på agendan...

När man sitter där i sin kavaj/kostym på möten timme ut o timme in och bara sitter på arslet o inte rör en kalori i energi mer än o prata... så är det detta som ligger i bakhuvudet och får mig att gå igång något så djävulskt. Blotta tanken på varvet sub 2tim får mig o börja skaka i kroppen, det här är något jag inte har i mig nu men vill uppnå, det är en utveckling o strävan... jag kommer ALLTID att ta mig an saker o ting jag och ingen annan trodde jag kunde fixa. Det ligger i min personlighet att dras mot sådant, försöka och antingen misslyckas - eller lyckas.

Ja, jo. Min fråga bottnar enbart i omtanke, men det verkar ju inte vara så det landade. Lycka till på varvet, Skuggan.

för mig är inte ett trasigt knä eller en krashad ljumske eller något annat som uppstår negativt.. det är ett symptom på att jag har försökt. Det hade aldrig uppstått om jag inte försökt. Det hade antagligen aldrig uppstått om jag valt o vara "lagom" heller. Då hade jag antagligen funderat mest på "vad hade hänt om jag hade ökat".

Jag är gammal fotbollskille. Vilken "lagom" mittfältare blir uttagen till laget?

Jag besitter sunt förnuft trots allt (trots inläggen på kolo, lol), asså, krashar något åt helvete så nog fan lägger jag ner allt och vilar.. men att vila bara för att något känns jobbigt? Nej. Det är en balansgång där och det man ser här på kolo är att man sätter balansgången olika.

Vill poängtera en till sak och det är att jag LYSSNAR faktiskt på alla er. Men att man lyssnar på någon som säger att bruna bönor är världsklass innebär inte att man med automatik sitter med räserbajs efteråt, jag älskar input, argument och synpunkter. Det betyder inte att jag kommer att agera utifrån det, men det är en go känsla att få bli ifrågasatt.

jodå, omtanken läses in, jag vill bara förmedla hur jag fungerar... jag kommer att behöva din omtanke massor av gånger i livet å jag uppskattar den =)... vill bara förmedla hur en person med mitt mindset fungerar =)