Det är precis vad du gör just nu.

Min poäng är att jag inte tror att människor (generellt sett) på sikt mår bra av att lägga ned så mycket energi och tid på ytligheter. Om det enda man gör för att få fler sociala poäng är styrketräning, så tar man en enorm omväg. Och det är ju många som slutar träna ganska tvärt just av den anledningen, man inser att det inte är värt all tid.

Har man inte genetiken på sin sida skulle jag vilja sträcka mig så långt till att säga att man är väldigt dum om man lägger ner mycket tid på styrketräning då genetiken är den största och mest avgörande faktorn.

Jag har faktiskt skurit ner från 5 gånger i veckan till 3 just av att 5 inte ger mig mer än 3 just nu.

Om man tycker det är kul med träning då? Varför måste man vara bäst i världen för att det ska vara lönt att syssla med något överhuvudtaget?

men skärp dig nu. du har inte tränat i närheten av din "genetiska' potential. sluta skriv det i varje tråd. du har Fel.

Skickat från min D5503 via Tapatalk

Eller ens bra? Man kan alltid bli bättre (snyggare, starkare) än flertalet som inte
tränar, och så har vi kuligheten på det: att det kan vara roligt.

Att det inte skulle vara lönt att träna p.g.a. dåliga gener måste komma från någon som inte tycker att det är värt insatsen, helt enkelt. Det kan man ju tycka: jag som tycker om att träna och tycker att bättre-än-de-flesta är gott nog ser det på ett annat sätt.

Jag tyckte gymträning var DÖTRÅKIGT. Det har dock blivit mycket roligare nu eftersom jag satsar mot att bli bättre på de andra sporterna jag håller på med. Om man har ett mål tycker jag det är mer motiverande att gå och lyfta de där vikterna. Skulle vilja säga att jag t.o.m. har blivit lite intresserad av att lyfta nu.

Vill dessutom hävda att jag, trots ganska svalt intresse för gymträning, är både starkare och mer fit än de flesta tjejer i min storlek.

Precis!

Sedan kan man ju föreställa sig det omvända. Tänk om man har sjukt bra gener och potential att verkligen bli absolut bäst i världen! Då blir man nog pushad till att gå över gränsen och verkligen utmana sig själv till det yttersta. Man har potentialen att vinna WSM, men allt man behöver göra är att gå upp till 180kg och dopa sönder sig och slita ut organen innan man fyllt 50. Att få så stora ben och stor buk att penisen dras in i kroppen och det blir väldigt svårt, eller till och med omöjligt att ha samlag (vilket är ett vanligt problem bland de verkligt stora grabbarna i WSM och övriga styrkesporterna). Vinna WSM ett par gånger, en sport som gemene man knappt ens känner till, trots att det är den största styrkesporten. Hur kul skulle det vara sedan när karriären är över efter 10 år? När man dras med skador, i kropp och organ, och sedan med största sannolikhet dö 20 år i förtid.

Hur mycket kan du om genetik och styrketräning om jag får fråga?

Hur vet man om sin genetik är dålig? Mina stats efter ca 1 år är 100, kanske 105kg bänk, 145kg knäböj 160kg marklyft

Låter extremt bra efter bara 1 år.

Sen tror jag inte att det nödvändigtvis måste vara ett och samma genuttryck som styr hur snabb ens utveckling är och hur högt taket ligger. Det kanske finns kombinationer av gener som gör att man tenderar att utvecklas väldigt fort men att det planar av hårt och tidigt.

Det behövs mer studier! :thumbup:

om du älskar resultaten av träningen så blir det lättare..

förutsatt då att man fått resultat nångång...

:thumbup:

Mina första 3 månader var lite hundiga. Då var det bara pannbenet och hoppet om förändring. Sedan började folk kommentera att jag såg annorlunda ut i positiv bemärkelse och sen plötsligt var det roligt och gick lätt.

Sen finns det oss som fått träning att bli en rutin. Jag tycker inte nödvändigtvis det är särskilt kul under själva träningen, och vissa pass blir sämre än andra, p.g.a. en hjärna som surrar iväg åt andra håll. Men det är ändå ett "måste" i mitt liv. Styrkeresultat är helt enkelt inte lika viktiga längre, men man bibehåller ändå dugligt status quo i kroppsform och allmän kondition.

Träning har blivit likvärdigt med att borsta tänderna. Inte alltid kul eller motiverat, men utan det känns vardagen ofullständig.