Om du bara svarat på hennes mess så förstår jag att hon tröttnar :) skicka ett mess och skriv att du saknar henne, om du nu gör det. Svårare än så behöver det inte va..

Ok, där for messet iväg. Skyller på er sen när det kukar ur.

Stolthet är ett hyffsat surrogat för kärlek. :)

Problemet med mig är att jag aldrig faller dit riktigt ordentligt. Även om jag kan känna väldigt starkt för nån. Jag är överdrivet försiktig med att berätta vad jag känner då detta kommer att användas emot mig sen när jag får bindningspanik å muppar ur.

"men varför sa du då...?"

Hm, ja det kan man väl förstå. Jag har inte relationsfobi och kan inte riktigt sätta mig in i den situationen och ge nån form av vettig feedback, tyvärr.

Varför har du såna problem att knyta dig till någon? Något som hänt sen innan, eller trivs du bara väldigt bra med att va singel? :)

Gott folk, allvarligt - fråga den andra personen bara vad den vill/känner :)

Man ska inte göra något så enkelt svårt.

Men en handling säger mer än tusen ord =)

Inte alltid man vill berätta precis vad man känner heller. Jag visar aldrig mina kort i onödan, och jag tycker inte hon ska behöva göra det heller. Man har rätt att mörka lite, av ren självbevarelsedrift om inte annat.

Jag berättar endast exakt vad jag känner när a) jag är 100 % säker på att detta är nåt jag vill satsa på, eller b) jag vill svsluta det hela. Scenario "a" har aldrig hänt mig nånsin. Det har alltid blivit bättre för alla parter när jag försvunnit ur bilden, trots att det kanske svidit lite i början. Jag har alltid bakdörren öppen, och det kan man inte bygga nånting på.

Edit: fyi, så blev tjejen glad över messet. Tror hon gillar mig :)

Men fan go for it då träskalle :)

Slarti: jag var (är?) i samma situation som dig. Efter några år på singelmarknaden fick acceptera att vara singel och festa ihjäl mig eller inse att jag aldrig kommer att bli lika kär som jag var i slutet av tonåren och början/mitten av 20årsåldern. Jag tror man har en pott med kärlek som börjar sina efter ett par förhållanden. Seriöst alltså. Nog för att man kanske är kär men inte på något sätt lika starkt som de första förhållandena. Man växer väl upp, typ och blir mer jämn?

Sen har jag tämligen seriösa ensamvargstenderner ett par gånger per vecka då jag helst bara vill sitta och skjuta terrorister på datorn samt ut och cykla på helgerna.

Bara vad jag tycker.

Nej, det där är nog bara bullshit. Jag har personer i min bekantskapsprets som varit i 40- och 60-årsåldern då kärleken obevekligt slagit till med full kraft. Och det är ju skönt att veta, att livet inte tar slut vid 30 liksom. :)

Jag kan bara tala av egen erfarenhet.

Sen blir det inte bättre om man lever singelliv alldeles för länge. Man blir tämligen bekväm. Helst om man lirar mkt...eh...ska vi kalla det för kortvarig dejting (som kanske bara varar en kväll). Man blir tämligen känslokall.

Önskar fan nästan att man var bög ibland.. Killar är bra mycket enklare att förstå sig på och antaglgien lättare att få i säng också. "Tjena, lust o ligga?!" "Ah visst för jag e ju man och bög, nu kör vi!"

Jag tror exakt som dig.

Men jag köper inte hela grejen med parförhållanden på den basen. Då är jag hellre singel. Jag trivs dessutom extremt bra som singel, så det i sig är inget problem. Jag kommer nog aldrig att hitta nån som jag passar lika bra med som mitt ex, men samtidigt var avslutandet av det förhållandet det bästa för oss båda, Vi är båda lyckliga idag, på varsitt håll.

Problemet är när man träffar nån som man faktiskt gillar, som man kan utbyta lite ömhet med. Hur göra för att äta kakan och ha den kvar? Det går inte. Och jag sticker alltid vid ett ultimatum.

dsads