Tips någon?
Är det någon som över huvud taget läser vad man skriver?

Jag gör. Musik är ett stoooort intresse.
Skulle kunna bombardera den här tråden men jag vill inte få en Aliquis-stämpel på mig :)

Hittade

Wolfmother inatt.

Riktigt bra tycker jag. Ska tydligen vara åt metal-hållet men jag håller inte med. Minds Eye och Dimension är riktigt bra.

Wolfmother heter albumet också.


Skaparn jag lyssnade på fuck me pumps (dock i nån edit, fick ej tag på en riktig). Den sög :(

Ja, hade man skrivit om alla nysläppta skivor hade det kanske blivit lite mycket :) Man får väl hålla sig till de som man har något att säga om.

Men ja, du har ju bara skrivit om en, och den gillade jag (och hade missat). Så skriv gärna om fler, när och om du känner för det!

Antar att det var riktat till mig, och inte till Skaparn? Det var ju jag som tog upp Amy Winehouse (som gjort låten).

Gillar man inte soul och jazz och kaxiga engelskor så är det ju inte så konstigt. Gillar man det, så förstår jag inte hur man kan ogilla henne dock! Fast ja, jag vet inte heller vilken version du fick tag på. Jag har bara hört albumversionen.

Om du inte gett upp henne än, så lyssna på Wake up alone, spår nummer 8 på nya skivan Back to black. Riktigt soft och härligt, enligt mig. Ganska bra sammanfattning av hennes nya skiva för övrigt: riktigt soft och härlig. Inte lika rolig som förra. Lite mer allvar nu.

Edit: Fast vid närmare eftertanke så var inte förra skivan speciellt jazzig.

Släpps på Harry B James ikväll.

This Ending spelar skivor så det blir nog en del musik.

Daath - Nytt band pa Roadrunner Records. Slapper sin forsta platta i borjan pa 2007. Lyssna pa laten Ovum har:

http://www.roadrunnerrecords.com/Mus...x?artistID=279

San't javla tryck.

Nas - Hip Hop Is Dead

finns redan på nätet.....

The clipse - Hell hath no fury.

Efter lååångt skivbolagsbråk har äntligen the clipse släppt uppföljaren på Lord Willin.

Skitig hiphop när den är som bäst.

Laleh: Prinsessor
Släpptes: 061206
http://static.cdon.com/000/505/505259.jpg

Laleh, vår egna popdrottning, har släppt sin andra skiva. Den första blev så överväldigad av goda recensioner att det var svårt att höra musiken genom alla rosorna. Överskattad i mitt tycke, men den kom vid en bra tidpunkt, och timing kan ju i sammanhanget ofta vara det som gör en flipp till en flopp - eller vice versa.

Efter första genomlyssningen var jag irriterad. Inte på musiken, utan på DN:s recensent Kristin Lundin som i sin överskrift sammanfattade skivan med "Inte lika unik längre". Hon skriver i sin recension att Laleh "nu blivit ett alternativ till andra" och drar in referenser som Anna Ternheim och Regina Spektor, och jag frågar mig vem det är som har missuppfattat Ternheim och Spektor - Lundin eller jag?

Det här med referenser är en epedemihärd bland svenska recensenter. Ju fler desto bättre, och ju mer svåråtkomlig musiken som man refererar till är, desto bättre. Det ultimata är om man någon gång på 60-talet såg ett band i en källare i Berlin, tillsammans med endast en handfull åskådare, och utan någon ljudupptagning. Var detta bandets enda spelning, så är det än bättre! Fru Lundin tar i och för sig inte upp några svåråtkomliga artister (snarare tvärt om), men jag blir ändå så trött på det hela. Referenser kan göra sig bra i recensioner, men jag skulle efterlysa att lite av den tid som lades på att leta efter coola referenser hade lagts på att lyssna på musiken som står i centrum. För det tycker jag inte Lundin gjort. Att säga att Laleh blivit ett alternativ till tidigare nämnda artister, är att förutsätta att lyssnaren vill lyssna på vad som helst, så länge det är en kvinna som framför det, det ingår i popgenren, och det är en del av det synkrona musiklivet.

Jag tycker inte att Laleh har blivit mindre unik. Lundin skriver att Laleg på debutalbumet "kryssade planlöst mellan svenska, engelska och persiska", och att hon numera bara sjunger på svenska och engelska. På förra skivan upplevde jag inte något större planlöst språkkryssande mellan spåren. Enda skillnaden är att hon på sin förstsläppta skiva framförde två låtar på Persiska. Enligt mig skivans sämsta spår. Jag fattade ju ingenting.

Nej, fru Lundin kan ta sin avsaknad av unikhet och stoppa upp i sin musikanläggning (som ändå inte verkar användas). Enligt mig har Laleh nu släppt en skiva vars innehåll överträffar den förra med råge. Hon har har lagt sitt försök att på de svenska spåren försöka bli en 2000-talets kvinnliga Cornelis Vreeswijk åt sidan, och har blivit Laleh - musikern. Med allt vad det innebär. Och DET är unikt. Det är bara till att lyssna på skivan för att inse att den är mer unik än hennes förra skiva, där hon spottade ut några potentiella hits och varvade det med bleka Cornelis-efterliknelser och dåligt komponerade låtar som försökte förgyllas med ett persiskt språkbruk. Första hitten är väl ganska avgjort November, och jag tror att nästa kommer bli Call on me. Båda två är oerhört utstuderade, och Laleh, som själv har stått för så gott som hela ledet i produktionen har lyckats skapa ett oerhört grandiost ljud, som jag i genren inte hört på denna sidan millenieskiftet.

Haha jag va nog trött ja :D förlåt

Sister Hazel är gruppen, Absolutely heter albumet. Det skulle släppas någon gång då jag skrev mitt dumma inlägg. Har blivit släppt nu med andra ord. Gruppen är väl inte speciellt stor här i europa, inte i Sverige iallafall. Kan faktist inte sätta non genre på dom för jag är ruskigt kass på det. De flesta låtarna är väl såkallade sing-alongs. Tycker det är väldigt lättlyssnat och bra. Skiljer sig lite väl från det jag lyssnar på vanligtvis, tycker det är skönt med lite variation ibland.
Finns små snuttar att lyssna på deras hemsida:
http://www.sisterhazel.com/main.php?content=home

Ja, Sister Hazel lyssnades det ganska friskt på i min umgängeskrets på gymnasiet. My Winter och Beautiful Thing är låtar som jag kommer ihåg. Har bara lyssnat på den skiva som dessa spår är på. Gjorde en raid på Skivesset (butik med begagnade skivor) och undersökte några andra (eller någon i alla fall) av deras skivor, men det föll mig inte i smaken längre.

Men ja, nu har du fattat hur det går till i alla fall, så tipsa på om aktuella skivor!

Här får ni alla en bild på Laleh, bara för att hon är så oerhört snygg. Hon är 1:a på min snyggast just nu-lista. LÄTT!

http://img177.imageshack.us/img177/9...hpress1ag0.jpg

Ying Yang Twins: Chemically Imbalanced
Släpptes: 20061206
http://static.cdon.com/000/516/516915.jpg

Jag har alltid uppskattat Ying Yang Twins musik. Inte för att den är bra, men för att den innehar ett högt underhållningsvärde. Ungefär samma fenomen som jag får när jag lyssnar på Lil Jons musik, och det är kanske inte så konstigt, då det ju är i samma genre: Crunk.

Crunk är kul. Det är något man kan dra på när man är på gymmet och behöver lite svordomar och skrik i öronen. Eller när man är på en fest med dålig musik, och tar över stereon, kopplar in sin mp3-spelare, skriker IT'S CRUNK, BITCH! OKEEEY?! Självklart med lite distans till musiken som sådan. Dansgolvet ska jag inte nämna, för vad som händer där när nån fet crunklåt börjar dunka kan ni nog räkna ut själva.

Men denna skiva har något annat. Den skämtsamma distansen som brukar krävas för att uppskatta crunken behövs inte längre. Jag har kommit på mig själv med att sätta på den på en vanlig vardaglig promenad två gånger nu. Och just nu sitter jag här, klockan 03:42, och lyssnar på den. Och jag gillar det.

Den har fortfarande det härliga crunkiga soundet, och orden "crunk", "bitch" och "shake" förekommer fortfarande minst 600 gånger per låt. Men den har något mer. På Spåret Take it low stiger Los Vegas in och bidrar till en soulig låt som får mig att tänka på Boys II Men. Fast bra. Lyssnar man vidare på spåret Family så känns det som om man hamnat i något slags ingenmansland, där crunken möter Bone Thugs n' Harmony, som i sin tur någonstans på vägen mötte gospeln. På spåret Dangerous stiger Wycleaf Jean in och river iväg sin bästa prestation sen november, i en låt som kommer få varenda arsel med vett att skaka. Allt kompanjerat av ett rungande riff som aldrig blir tråkigt, och det utmynnar i en crunkens version av Black Betty. Spåret Jigglin bidrar med ett tidlöst riff och visar mixar så förutsägbara och klicheartade att det inte kan bli något annat än bra. Får inte den dig att gunga med så får du sätta på Jack it up, där Taurus är med och medverkar i den låt som antagligen kommer bli den som spelas på golven.

En lämplig julklapp till dem som gillar 50-tals rock'n'roll och liknande är Jerry Lee Lewis nyaste platta Last Man Standing. Den består av 21 duetter med diverse kända artister som Mick Jagger, Keith Richards, Neil Young, BB King, Eric Clapton, John Fogerty, Bruce Springsteen, Jimmy Page etc. Stilen är trots detta alltigenom typisk JLL-musik och plattan är välgjord och underhållande att lyssna på.

http://www.jerryleelewis.nl/en/NewAlbum.htm

Neverstore - So much is not enough

Endast en singel än så länge.
De kallar väl sig själva punkrockare, och det är väl vad det låter som. Ett lokalt band som blivit signade av Sony BMG och turnerar just nu som förband åt Backyard Babies. Känner sångaren/gitarristen lite flyktigt, och deras skiva är på väg (om den nu inte redan är släppt).