Låter som en rimlig tankegång.
Hur väl känner du kvinnan, hur länge? Och vad är det för gubbe hon är med?

Svårt att undgå din bristande läskunskap, men försöker svara kort så du har större chans att hänga med! :)


Jag tänker snarare att det är ett positivt drag att förutsätta att folk behandlar en som de bör. Får man reda på att de inte gjort det, är det ju personen ifråga som är bortgjord, inte jag. :)

Den man tycker om, önskar man det bästa, och jag menar att om den inte tycker att jag är bäst så har den rätt. Personen ifråga äger sin åsikt/känsla. Med andra ord har jag inga problem med att den jag tycker om umgås med människor som på olika sätt överglänser mig, eftersom det är den unika/komplexa mig som gör att personen och jag skapar "vårt". En någorlunda smart person som inte är offer för sina impulser har vett att agera utefter det, och personligen är jag ointresserad av personer som inte uppfyller den standarden. Man måste vara bra korkad anser jag om man tappar trosorna när man ser en dimension av en attraktiv person och kastar bort en relation där man har alla nyanser av en människa man kommit att älska. Tvivlar på att din flickvän är så naiv faktiskt.


Ja? Att vara offer för omständigheterna och sakna impulskontroll brukar man växa ifrån.

Sen tillhör det väl sunt förnuft att inte utsätta sig själv (notera; egenkontroll, inte din uppgift?) för situationer där man misstänker att man inte kan hålla den moral man vill. I ditt fall skulle jag alltså inte bli vän med 18-åriga söta blondiner, utifrån vad du skriver..


Återigen, problem med läsförståelsen?

Jag "gillade" ett klipp en person jag kände igen la upp på nätet. Ingen förälskelse tog el har tagit plats? Däremot så tog han kontakt, vi addade varandra och han noterade mina målningar och vi började babbla. Fick se fler av hans talanger vilket var kul - jag tycker det är intressant med personer som har flera strängar på sin lyra. Nämnde ju själv att det var barnsligt att impas av backflipklipp, strongmanklipp, klipp när han musicerar och sjunger (har just släppt skiva), att han ska ge ut en barnbok - men det som utvecklar kontakta är ju inget av det. Är snarare att han är kul att prata i tele/mail/sms med helt enkelt. Han känns uppfriskande annorlunda mig samtidigt har vi gemensamma intressen som i sig är kul att prata om (träning, målar, fiske).

Så jo - anser att det är mer logiskt att bli nyfiken på den personen än ngn som man attraheras av en våt kväll på krogen.

Vi har haft dagligt kontakt sedan före jul, idag ska vi ta en promenad och ses irl. Men jag är långt ifrån förälskad och lär inte bli det idag heller. Så ta det lilla lugna nu. ;)

Men varför kontakta någon på en datingsite för att tala om det?

Lellan, blev du inte ledsen när dina partners låg med andra? Isf var du ju inte bara o-svartsjuk, utan bara likgiltig inför hela grejen.

Ledsen? Fyy fan, jag var helt förstörd.. :cryout:

Den första gången hade jag precis börjat plugga på universitetet, det var tufft. Killen var djupt ångerfull, försökte få tillbaks mig i månader. Till slut tänkte jag "alla kan göra fel", han fick komma och bo hos mig (på golvet i mitt 12 kvadrat stora studentrum), efter ett par veckor fick han flytta upp i sängen. Vi var ihop 2 år till efter det, jag behövde inte "hålla koll" på honom för han höll sig själv undan andra tjejer (datakille, satt hemma med sina tråkiga kompisar). Nu förstår jag inte varför vi var ihop öht, men man förändras väl och hade väl uppenbarligen utbyte där o då.

Den andra gången så var killen också ångerfull som bara den, med tillägget att han visade papper från beroendecentrum där han fått tid att ta itu med sitt sexmissbruk. En "behandling" han ville gå med mig som partner, men jag bara fick spel och vägrade all kontakt med honom. Saknade hans hund mer än honom efteråt, det han gjort dödade min illusion om vad vi haft. Men ångrade ju inte min tillit, den tycker jag är fin.

I förhållanden efter det har jag faktiskt tagit upp det här med otrohet tidigt, för att höra var personen står. Jag är inte kompatibel med någon som inte har koll på sig själv helt enkelt. Vill vara en sådan person som jag är, som bejakar att den jag är med har kontakt med andra - dels för att jag är emot att man ska vara varandras övervakare, och jag tror att otrohet aldrig kan undvikas "utifrån" sas. Och hur ska den förstå hur bra jag är, om den inte har andra att relatera till?

Otrohetsgrejen.. Det är en inre "deal" man gör med sig själv. Tex så skulle jag själv aldrig välja att utsätta mig för situationer där mitt omdöme kan svikta, om jag tycker om någon. För att jag inte tänker el vill vara otrogen, för min egen skull. Vettiga människor gör så anser jag. Det handlar inte om att man inte träffar andra människor. Utan det handlar om att man reglerar på vilket sätt, för sin egen skull, det är ju där självrespekten sitter anser jag. Att man litar på sig själv, men är medveten om att man som människa kan göra fel - då undviker man situationer där det lätt skulle kunna bli fel (dra sig undan på tumanhand med ngn när man druckit, el vad man nu kan tänka sig vore risky), end of story.

@Lellan
Våra förfäder mynta en gång: Stänger man dörrn för djävulen klättrar han in genom fönstret.

Men det här motsätter ju vad du utsatte dina pojkvänner för, du mer eller mindre satte dem i situationer som de själva inte riktigt ville/kände sig bekväma med. Inte för att det är en ursäkt, men du har ju faktiskt lite dig själv att skylla att de var otrogna

Precis; bättre att bjuda djävulen på kaffe - utan kask? :D Så man håller kvar i medvetandet att han finns utan att kapitulera till dumheter, men håller sinnet klart och ser till att relaterar till det snarare än förnekar dess existens. :)

"De"? En gång är väl ingen gång? :D Jag överskattade pojkvännen helt klart, dessutom hade han ju - som du var inne på - signalerat att han inte var bekväm med situationen. Vilket antagligen bidrog till att jag förlät honom.

Numer är jag inte tillsammans med någon som inte kan tänka själv, som sagt tar jag upp otrohet rätt tidigt eftersom det är bra att veta. Just eftersom jag inte tänker agera övervakare, el bli bedragen. Det finns aldrig garantier, men situationer kommer alltid uppstå, därför är det något att förhålla sig till. Jag anser att man alltid själv är ansvarig för sina handlingar, det är patetiskt att skylla sitt agerande på andra eller omständigheter. Och just otrohet är ju en sån variabel man faktiskt kan ha en strategi inför; vid frestelse, hur gör jag för att a) undvika alltför frestande situationer b) inte vara någon som faller offer för frestelser utan om jag vill falla för en - medvetet går dit och står för det.

Det är ju en rätt big deal; förutom att själv bli besviken gör man något ens partner skulle bli ledsen av. Vill man vara en skit som gör någon som man ser som extra värdefull, ledsen? Inte? Nehe, men då skaffar man strategi för att undvika det. Eller så lovar man inte trohet.

Tycker inte man skall fly undan situationer bara för att de kan bli farliga. Heller inte bör man kasta sig i famnen på närgångna krogvänner. Som oftast en balansgång.

Finns de som hävdar att vad man inte emellanåt sätter på spel förlorar sitt värde :-)

Men.. då tycker vi lika då? Eftersom det var vad jag skrev. :)

Om du skrev något liknande och mena detsamma, då är vi eniga. Är ja som är trög.tänkt. Eller alltföR självupptagen.

Problemet med talesätt och liknelser, ibland krånglar de bara till. :smash:

Men om du är jättekär då? ligger du med någon annan då tills tjejen du är kär i vill ha sex med dig?

Usch. Det låter extremt. För att inte säga vulgärt. Som att "jag gillar dig men fi**a måste jag ha, så tills du särar...". Blir illa till mods av att skriva det.