Visa fullständig version : Stanna eller flytta isär?
Fanimej, nu är det nog klippt. Mitt åttaåriga förhållande har slocknat och vi har tröttnat. Vi pratade om saken igår och bägge är missnöjda med varandra, gnistan och passionen finns inte kvar. Jag är hur villrådig som helst. Ena stunden känner jag att fan va kul att bli singel och leka loss lite för att sen träffa mitt livs kärlek. Men ibland känner jag också att det skulle vara skitjobbigt att plötsligt bli helt ensam. Ska man behöva springa på krogen stup i kvarten nu för att träffa någon ny? Men jag känner liksom ingen glädje längre. Känner inte för att göra saker med henne och så. Men det kanske är en vanlig åttaårs kris? Jag vet fan inte...
Någon som varit med om detta och har lite erfarenhet att dela med sig av?
Skulle det funka att flytta isär ett tag för att känna efter?
Tips tack! Jag måste komma fram till något nu, behöver bara lite andra infallsvinklar och erfarenheter.
Ignatius72
2007-07-25, 07:37
Fanimej, nu är det nog klippt. Mitt åttaåriga förhållande har slocknat och vi har tröttnat. Vi pratade om saken igår och bägge är missnöjda med varandra, gnistan och passionen finns inte kvar. Jag är hur villrådig som helst. Ena stunden känner jag att fan va kul att bli singel och leka loss lite för att sen träffa mitt livs kärlek. Men ibland känner jag också att det skulle vara skitjobbigt att plötsligt bli helt ensam. Ska man behöva springa på krogen stup i kvarten nu för att träffa någon ny? Men jag känner liksom ingen glädje längre. Känner inte för att göra saker med henne och så. Men det kanske är en vanlig åttaårs kris? Jag vet fan inte...
Någon som varit med om detta och har lite erfarenhet att dela med sig av?
Skulle det funka att flytta isär ett tag för att känna efter?
Tips tack! Jag måste komma fram till något nu, behöver bara lite andra infallsvinklar och erfarenheter.
Man kan ju alltid träffa en familjeterapeut. Det innebär inte att man kommer att fortsätta hålla ihop men det är bra med en utomstående som kan hjälpa en sortera lite.
Überbiffen
2007-07-25, 07:39
Ska man behöva springa på krogen stup i kvarten nu för att träffa någon ny?
Varför måste du träffa någon ny?
Man kan ju alltid träffa en familjeterapeut. Det innebär inte att man kommer att fortsätta hålla ihop men det är bra med en utomstående som kan hjälpa en sortera lite.
Har tänkt på det också, vet du hur dom jobbar? Sitter dom och frågar ut oss och försöker komma fram till en lösning, eller är det mest ett bollplank? Det skulle kännas jäkla obekvämt att ha med en tredje person som ska lyssna på ett väldigt privat problem. Men det kanske är bra.
Varför måste du träffa någon ny?
Nja, kanske inte direkt. Jag träffade min tjej när jag var 19, är 26 nu och jag skulle ju gärna leka loss lite först. Men när man levt med någon i åtta år så känns det nog konstigt att leva själv. Förr eller senare vill man ju träffa en ny. Är nog inte riktigt skapt för att leva fest och singel livet. Vill leva med någon som är den riktigt rätta för mig, men hur fan hittar man henne?
Har ni barn?
Nej, inga barn.
Dags att gå vidare med livet, om båda känner likadant så kan det nog vara bäst att ni går isär. Varför slösa bort tid och liv med en person man känner ingen glädje med.
och krogen är inte det enda stället där man kan hitta en partner, finns ett antal dejtingsidor på nätet, kaféer, bibliotek, arbetsplats, skola, stranden, gym där man kan möta ny kärlek. Gäller bara att man har ögonen och öronen öppna.
Dags att gå vidare med livet, om båda känner likadant så kan det nog vara bäst att ni går isär. Varför slösa bort tid och liv med en person man känner ingen glädje med.
och krogen är inte det enda stället där man kan hitta en partner, finns ett antal dejtingsidor på nätet, kaféer, bibliotek, arbetsplats, skola, stranden, gym där man kan möta ny kärlek. Gäller bara att man har ögonen och öronen öppna.
Nej, det är ju helt fel att slösa på tiden. Jag får rysningar när jag tänker på att jag under en period i lumpen funderade på om jag skulle vara kvar i detta förhållande och det var ju för fan sju år sen!! Jag har ju ingen lust att tvivla, för att sen övertala mig om att det nog blir bra, och sen efter sju år så är det samma visa igen. Plötsligt är man 40 och då kan det nog kännas värre!
Är bara rädd att jag har fått någon löjlig "gräset är grönare på andra sidan" känsla.
Ignatius72
2007-07-25, 08:26
Har tänkt på det också, vet du hur dom jobbar? Sitter dom och frågar ut oss och försöker komma fram till en lösning, eller är det mest ett bollplank? Det skulle kännas jäkla obekvämt att ha med en tredje person som ska lyssna på ett väldigt privat problem. Men det kanske är bra.
Det finns väldigt många olika skolor. Men man kan tex få hjälp att sortera ut vad man vill och reda ut om man kan göra det tillsammans. Om det finns något att bygga på. Ofta när man "tvingas" prata med någon utomstående (som dessutom är proffs) så formulerar man sig själv på ett bättre sätt som hjälper både dig och din tjej.
Det finns väldigt många olika skolor. Men man kan tex få hjälp att sortera ut vad man vill och reda ut om man kan göra det tillsammans. Om det finns något att bygga på. Ofta när man "tvingas" prata med någon utomstående (som dessutom är proffs) så formulerar man sig själv på ett bättre sätt som hjälper både dig och din tjej.
Ja, det låter ju bra. Ska nog kolla upp det. För min tjej är så enormt värdelös på att prata om problem. Det verkar låsa sig helt för henne. Kanske går bättre med ett proffs närvarande.
Någon som provat att flytta isär ett tag för att känna efter hur det känns att vara utan varandra? Hur är oddsen för att det skulle hjälpa?
shut teh face
2007-07-25, 08:57
Saknar du henne om ni är ifrån varandra 1-2 veckor?
Har du inte barn så är det väl inget vidare svårt val?! Du är ung, varför ha ett förhållande där det inte fungerar?
Lev livet lite nu, innan du har fru, radhus, kombi, 2 barn och en hund.
Jag får lite konstgjord-andning-vibbar av att gå i rådgivning i det stadie där ni är nu.
Jag kände samma panik som du när jag funderade på att bryta min samborelation. Vi träffades innan vi var 20 och höll ihop runt fem år. Hela mitt vuxenliv var byggt kring den tvåsamheten, och man får nästan omformulera sin identitet när det tar slut. Lite läskigt, men det är inte så svårt som man kan tro innan, och egentligen inte mer läskigt än att vara i en relation man inte är nöjd med.
Ignatius72
2007-07-25, 09:11
Jag får lite konstgjord-andning-vibbar av att gå i rådgivning i det stadie där ni är nu.
Ofta bygger missförhållanden på kommunikationsbrister (något som ju Prowler självbeskreiver). Konstgjord andning är verkligen inget att ha. Men terapeuten kan hjälpa till med att förtydliga saker och ställa de rätta frågorna, sådana som kan vara svåra att formulera och besvara själv i samma andetag. jag uppfattar inte det som om att Prowler har bestämt att det är slut, snarare att han funderar på om detta verkligen är något att bygga vidare på. Och det kanske det inte är.
Saknar du henne om ni är ifrån varandra 1-2 veckor?
Jag har inte varit ifrån henne i två veckor faktiskt, men efter en vecka så kan jag sakna henne...ända tills vi ses igen. Då försvinner känslan på nåt sätt, skittråkigt, men det tyder ju på att man nog inte ska lägga så mycket tid på varandra ändå...
Har du inte barn så är det väl inget vidare svårt val?! Du är ung, varför ha ett förhållande där det inte fungerar?
Lev livet lite nu, innan du har fru, radhus, kombi, 2 barn och en hund.
Det är så jag känner för det mesta. Men jag är skiträdd för att ångra mig. Är rätt säker på att jag kommer börja tänka på alla fina minnen, och glömma hur jäkla ruttet det känns för jämnan nu.
Jag får lite konstgjord-andning-vibbar av att gå i rådgivning i det stadie där ni är nu.
Jag kände samma panik som du när jag funderade på att bryta min samborelation. Vi träffades innan vi var 20 och höll ihop runt fem år. Hela mitt vuxenliv var byggt kring den tvåsamheten, och man får nästan omformulera sin identitet när det tar slut. Lite läskigt, men det är inte så svårt som man kan tro innan, och egentligen inte mer läskigt än att vara i en relation man inte är nöjd med.
Precis! Man har blivit som hjärntvättad att det är ju hon och jag... forever... Hur fan ska ett liv utan henne se ut, det går ju liksom inte. Det är ju bestämt att det ska vara vi två. Men jag får försöka att liksom nollställa identiteten och förstå att det inte behöver vara vi två, särskilt inte när det är som det är nu. Men det känns skitläskigt ja.
Hur gick det för dig då? Tog det lång tid att börja bli människa igen efter separationen?
Jag får så himla många negativa tankar, som att jag kommer bli världens ensammaste människa och kommer bli singel resten av livet, aldrig få barn osv.
Om du nu bestämmer dig, eller ni bestämmer er, för att bryta. Skriv ned precis vad du känner nu - hur ruttet det är und so weiter. Sen när du får tvivel, vilket alla får, efter man bryter upp från ett längre förhållande kan du gå tillbaka till det du skrivit och bli påmind om att det faktiskt inte var så jävla bra.
Men för att hjälpa dig med din fråga är 26 ingen ålder - du kommer inte bli ensam resten av livet. Du måste inte träffa nån direkt heller, du kan likagärna vara singel i flera år.
Precis! Man har blivit som hjärntvättad att det är ju hon och jag... forever... Hur fan ska ett liv utan henne se ut, det går ju liksom inte. Det är ju bestämt att det ska vara vi två. Men jag får försöka att liksom nollställa identiteten och förstå att det inte behöver vara vi två, särskilt inte när det är som det är nu. Men det känns skitläskigt ja.
Hur gick det för dig då? Tog det lång tid att börja bli människa igen efter separationen?
Jag får så himla många negativa tankar, som att jag kommer bli världens ensammaste människa och kommer bli singel resten av livet, aldrig få barn osv.
Det var ganska tråkigt ett tag, och det är klart att jag saknade honom. Jag gjorde flera förändringar som hjälpte, en del medvetna (bytte boende) och en del slumpmässiga (bytte jobb). Hur ser ert umgänge ut? Har ni bara gemensamma vänner kan det ju bli lite tufft, likaså om du bor i en mindre stad/ort.
Att träffa någon ny är nog olika svårt för olika personer, men inget omöjligt alls. De flesta gör ju det, och det finns många som är singlar inte för att de är andrasortering utan för att de ger sig tid att hitta rätt person.
tntballe
2007-07-25, 09:30
Jag får så himla många negativa tankar, som att jag kommer bli världens ensammaste människa och kommer bli singel resten av livet, aldrig få barn osv.
Det är vanliga känslor vid uppbrott. Du kommer känna dig som världens ensammaste, men såna känslor tynar bort.
Du måste försöka se det ur en annan vinkel.
Vill du leva resten av livet med någon du inte trivs med, få barn för att man ska ha barn istället för att ni vill ha barn med varandra.
Ni kommer nog inte bli lyckligare med tiden, troligen mer så att det tar slut senare. Och då kommer du känna dig mer stressad i att hitta någon att dela ditt liv med.
Om du nu bestämmer dig, eller ni bestämmer er, för att bryta. Skriv ned precis vad du känner nu - hur ruttet det är und so weiter. Sen när du får tvivel, vilket alla får, efter man bryter upp från ett längre förhållande kan du gå tillbaka till det du skrivit och bli påmind om att det faktiskt inte var så jävla bra.
Men för att hjälpa dig med din fråga är 26 ingen ålder - du kommer inte bli ensam resten av livet. Du måste inte träffa nån direkt heller, du kan likagärna vara singel i flera år.
Bra tips där! Jag ska skriva ner alla känslor. Vid de tillfällen när det är riktigt dåligt så är jag hur övertygad som helst att nu ryker hon, men sen lugnar det sig lite och då har jag snart glömt hur illa det kändes. När jag känner efter så är den jobbiga känslan över att göra slut inte direkt kopplad till att jag kommer att sakna henne, den är hör snarare ihop med obehaget att bli ensam och att jag säkert börja ångra mig. Men man kan ju inte vara ihop för att det är enklast så.
Det var ganska tråkigt ett tag, och det är klart att jag saknade honom. Jag gjorde flera förändringar som hjälpte, en del medvetna (bytte boende) och en del slumpmässiga (bytte jobb). Hur ser ert umgänge ut? Har ni bara gemensamma vänner kan det ju bli lite tufft, likaså om du bor i en mindre stad/ort.
Att träffa någon ny är nog olika svårt för olika personer, men inget omöjligt alls. De flesta gör ju det, och det finns många som är singlar inte för att de är andrasortering utan för att de ger sig tid att hitta rätt person.
Jag har eget hus som jag inte tänker flytta ifrån, så det kommer bli tungt att bo där utan att hon är med. Men ibland tänker jag att det kommer bli skönt också att komma hem och vara helt själv utan att ha en klump i magen av att int eveta hur jag ska göra.
Vi har inte så många gemensamma vänner, men det jobbiga är att jag bor i en väldigt liten stad. Vi kommer säkert stöta på varandra i affären osv. Om vi gör slut så vill jag helst inte se henne tills jag kommit över henne. Även att träffa en ny är svårt i en liten stad.
Om jag ska hitta en ny så tänker jag nog verkligen försöka hitta rätt. Ska inte desperations dejta.
Det är vanliga känslor vid uppbrott. Du kommer känna dig som världens ensammaste, men såna känslor tynar bort.
Du måste försöka se det ur en annan vinkel.
Vill du leva resten av livet med någon du inte trivs med, få barn för att man ska ha barn istället för att ni vill ha barn med varandra.
Ni kommer nog inte bli lyckligare med tiden, troligen mer så att det tar slut senare. Och då kommer du känna dig mer stressad i att hitta någon att dela ditt liv med.
Exakt! Det är mycket trygghetskänslor som hämmar. Det är enklare att nöta på och skaffa barn och hela fadderullan för att det "ska" vara så, men kanske inte för att jag "vill". Och som du säger, jag är ju livrädd för att vi ska försöka och försöka och plötsligt så är man 40 och superstressad.
Jag tror jag vet vad jag vill, men inte hur jag kommer känna och må. Får nog låta förnuftet styra nu.
Är i precis samma sits..jag och mitt ex (!) träffades när jag var 19 och hon precis skulle fylla 17 och vi var tillsammans i drygt fyra år vi har haft det underbar under denna tid men senaste halvåret har hon kännt att hon inte är redo att leva med mig resten av livet och känslorna har gått från kärlek till kompis (klassiker) det jobbiga med oss är att vi kommer hur bra överrens som helst! verkligen min bästa kompis någonsin och hon tycker likadant..vi har bott ihop i nästan två år och nu är jag då själv i denna stora halvtomma lägenhet vilket är sjukt jobbigt, vi bor även i en liten stad och dyl hon jobbar i affär där jag är varannan dag...men jag hoppas vi kan lösa det och att det ska börja kännas bättre snart!
sättet vi (hon) resonerade på var följande är hon inte säker nu hur blir det om nåt, några år? dumt att vara ihop bara för att man ska liksom som du sa vakna när man är 30-40 och inse att fan nu är det tungt och vill man inte ta nästa steg tillsammans är det nog bra att avsluta dock förstår jag hur det känns jag saknar henne som bara fan....
dock är det svårt att säga hur ni ska göra..det får ni nog komma fram till själva det är svårt att ta steget med det tyckte min tjej men vi kom fram till att det är ju ingen ko på isen om hon skulle inse att hon har fel...synd bara då vårt Good life var på väg att börja jag har jobb hon har jobb och så vi skulle kunna göra mycket kul nu...
Lycka till!!
Ignatius72
2007-07-25, 10:15
När jag var yngre så var jag säker på att ett förhållande antingen var bra eller så var det inte det. Om det var det senare så bröt man upp och letade efter annat. Två samboförhållanden senare (nu gift) så har jag omvärderat min inställning. Det krävs lite arbete för att ett långt förhållande ska fungera. Förhoppningsvis så utvecklas ju båda under åren och det är inte säkert att man gör det i samma takt och på samma sätt. Det kan då krävas lite aktivt arbete för att man ska komma på spåret igen. Min erferenhet säger att det itne går av sig självt. Med min nuvarande fru så har vi väl haft ett par svackor genom åren, men jag upplever att vi gått stärkta ur dem och att det blivit bättre. Därmed inte sagt att man ska hålla ihop till varje pris. Man får ju titta åp grundförutsättningarna också.
Är i precis samma sits..jag och mitt ex (!) träffades när jag var 19 och hon precis skulle fylla 17 och vi var tillsammans i drygt fyra år vi har haft det underbar under denna tid men senaste halvåret har hon kännt att hon inte är redo att leva med mig resten av livet och känslorna har gått från kärlek till kompis (klassiker) det jobbiga med oss är att vi kommer hur bra överrens som helst! verkligen min bästa kompis någonsin och hon tycker likadant..vi har bott ihop i nästan två år och nu är jag då själv i denna stora halvtomma lägenhet vilket är sjukt jobbigt, vi bor även i en liten stad och dyl hon jobbar i affär där jag är varannan dag...men jag hoppas vi kan lösa det och att det ska börja kännas bättre snart!
sättet vi (hon) resonerade på var följande är hon inte säker nu hur blir det om nåt, några år? dumt att vara ihop bara för att man ska liksom som du sa vakna när man är 30-40 och inse att fan nu är det tungt och vill man inte ta nästa steg tillsammans är det nog bra att avsluta dock förstår jag hur det känns jag saknar henne som bara fan....
dock är det svårt att säga hur ni ska göra..det får ni nog komma fram till själva det är svårt att ta steget med det tyckte min tjej men vi kom fram till att det är ju ingen ko på isen om hon skulle inse att hon har fel...synd bara då vårt Good life var på väg att börja jag har jobb hon har jobb och så vi skulle kunna göra mycket kul nu...
Lycka till!!
Tråkigt att höra, hoppas det kommer kännas bättre med tiden. Så det är mer hon än du som vill separera? Det måste kännas tungt. Tror du att du kommer att komma över henne? Ska du börja leva singellivet nu, eller deppa ett tag till, eller försöker du få henne på andra tankar och hoppas det blir ni igen?
Min erfarenhet är också att saknaden inte alltid handlar om personen utan om situationen. Känslan att få känna trygghet och närhet. Att ha en relation där man alltid har någon annan att prata med och lita på ska finnas där.
Jag tror många stannar i förhållanden för att få ha den tryggheten snarare än att dom vill leva med personen ifråga.
När jag var yngre så var jag säker på att ett förhållande antingen var bra eller så var det inte det. Om det var det senare så bröt man upp och letade efter annat. Två samboförhållanden senare (nu gift) så har jag omvärderat min inställning. Det krävs lite arbete för att ett långt förhållande ska fungera. Förhoppningsvis så utvecklas ju båda under åren och det är inte säkert att man gör det i samma takt och på samma sätt. Det kan då krävas lite aktivt arbete för att man ska komma på spåret igen. Min erferenhet säger att det itne går av sig självt. Med min nuvarande fru så har vi väl haft ett par svackor genom åren, men jag upplever att vi gått stärkta ur dem och att det blivit bättre. Därmed inte sagt att man ska hålla ihop till varje pris. Man får ju titta åp grundförutsättningarna också.
Har verkligen tänkt på det också. Vad säger att något ska bli bättre med nästa tjej? Med nästa så kanske det skiter sig efter bara fyra år. Då är jag 30, kanske träffar en ny som det inte heller funkar hela vägen ut med osv. På det sättet kan ju åren sticka iväg också. Man kan ju aldrig veta hur det kommer gå, hur man än gör.
Att vi ändå hållit ihop i åtta år kanske är bättre än vad jag kommer kunna göra med någon annan? Jag vet fan inte, detta var inte en bit av en kaka precis... Du har helt rätt i att förhållanden inte går av sig själva, man måste underhålla också. Jag kan ju sakna den där nyförälskade känslan ibland, men ska man känna den hela tiden så får man ju byta partner ofta. Allt lägger sig ju och svalnar med tiden. Måste underhålla det. Men om vi kan resa upp denna omkullvälta relation vet jag verkligen inte. Det kan nog som du skrev vara en god idé att prata med någon som kan detta. Jag har liksom inga referenser, jag har aldrig varit med någon i åtta år tidigare, jag vet ju inte hur det känns efter så lång tid. Det kanske är skitbra att vi inte har det värre än så här?? Vi bråkar, grälar ju inte och är inte oense om massa saker. Det är mer att vi bara är trötta och omotiverade. Det är kanske lättare att lösa.
Angående dina/era svackor. Vad handlade det om och hur tog ni er igenom dom? Hur länge hade ni varit tillsammans då?
Tråkigt att höra, hoppas det kommer kännas bättre med tiden. Så det är mer hon än du som vill separera? Det måste kännas tungt. Tror du att du kommer att komma över henne? Ska du börja leva singellivet nu, eller deppa ett tag till, eller försöker du få henne på andra tankar och hoppas det blir ni igen?
Ja det vara bara hon som ville separera jag hade mer tankar på hus och dyl :smash:
hon nämnde också tryggheten att hon skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom det är en sån trygghet och sällskap och vi kommer bra överrens samma värderingar om det mesta...men att det vore fel att vara tillsammans bara för det...bättre att sluta nu när man ändå är kompisar på nåt sätt än att hon skulle vara otrogen och dyl...
jag är världens sämsta singel skulle jag säga gillar inte att gå ut och är dålig på damer i allmänhet skulle jag säga...känns extra tungt för det..men hoppas det ska lugna sig bara jobbigt när hon fortfarande kommer och hämtar saker osv..har en bil ihop med som jag älskar men måste sälja...blir mycket man msåte köpa nytt nu och jag gillade alla våra gamla möbler..hmm
Ignatius72
2007-07-25, 10:47
Angående dina/era svackor. Vad handlade det om och hur tog ni er igenom dom? Hur länge hade ni varit tillsammans då?
I mina tidigare förhållanden så har jag haft samma funderingar som du. jag gjorde dock inget åt situationen utan lät det rinna ut i sanden. Inget jag varken ångrar eller är glad åt. Det är bara en erfarenhet att ta med sig.
Nuvarande frugan har jag varit tillsammans emd i 8-9 år. det är lätt att man blir tråkig, sitta i soffan och glo, olika intressen som tar mycket tid, planering, vardag helt enkelt. Man vill få mer ut av livet.
Hur vi tagit oss igenom det är att prata om det. vad vill du, vad vill jag. Kan vi komma överens om något som vi båda kan känna oss nöjda med. Göra saker för varandra. Vem som helst borde kunna räkna upp tre saker som man vet att den andre uppskattar om man gjorde för dem. Allt från att ge den andra sovmorgon (om man har barn) ge massage, städa, laga mat, bjuda ut på restaurang osv osv. Små grejer i vardagen som gör tillvaron lite roligare.
Många går omkring och vill att den andre ska gissa vad man själv vill. Det är svårt. Prata med varandra.
ZHTOHELLAS
2007-07-25, 10:50
Bra tråd, tänkte posta en liknande precis faktiskt :thumbup:
SannedTempos
2007-07-25, 10:53
Bra tråd, tänkte posta en liknande precis faktiskt :thumbup:
+ 1. Det har funnits perioder när man själv har haft precis samma tankebanor.
Någon som provat att flytta isär ett tag för att känna efter hur det känns att vara utan varandra? Hur är oddsen för att det skulle hjälpa?
Har inte gjort det själv, men i de 3-4-5 fall jag känner till har det slutat med att killen bestämt sig för att han vill fortsätta förhållandet och tjejen bestämt sig för att hon bara vill knula runt istället. Jag vet inte om detta är tillräckligt stort sampel eller vad det säger om vär(l)den.. :)
Hemligheten ligger väl i att hela tiden bygga på att förhållandet inte ska tappa gnistan för det första. Naturligtvis finns det sätt att få den tillbaka, men då måste båda parterna vilja detta också, och vilja satsa på ett långt och härligt förhållande istället för att leva ett promiskuöst liv och hoppa till andra sidan i hopp om att finna något bättre - något som jag tror är svårt i majoriteten av fall (?).
Jag kan då inte tänka mig något bättre än att leva ihop och bli gammal tillsammans med min tjej. Lycka är nog att som 80-åring få sitta på en parkbänk med samma gumma som man varit gift med i 50 år.
Det är uppförsbacke och regn ibland, men runt hörnet väntar alltid solsken och medvind om man orkar dit.
Ja det vara bara hon som ville separera jag hade mer tankar på hus och dyl :smash:
hon nämnde också tryggheten att hon skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom det är en sån trygghet och sällskap och vi kommer bra överrens samma värderingar om det mesta...men att det vore fel att vara tillsammans bara för det...bättre att sluta nu när man ändå är kompisar på nåt sätt än att hon skulle vara otrogen och dyl...
jag är världens sämsta singel skulle jag säga gillar inte att gå ut och är dålig på damer i allmänhet skulle jag säga...känns extra tungt för det..men hoppas det ska lugna sig bara jobbigt när hon fortfarande kommer och hämtar saker osv..har en bil ihop med som jag älskar men måste sälja...blir mycket man msåte köpa nytt nu och jag gillade alla våra gamla möbler..hmm
Fy fan så jobbigt att ha helt olika planer för livet. En vill ha hus och den andra vill leva singelliv typ. Jag känner också att singellivet inte lockar så jättemycket egentligen. Visst är det kul att festa och så ibland, flörta lite, men sen får det fan vara nog. Vill hem och typ klippa gräset eller nåt. Vet inte om det är rätt, men för mig känns det som att det ändå vore lättare om min tjej skulle göra slut med mig än tvärtom. Gör hon slut skulle jag lättare kunna tänka att hon var dum ihuvudet eller liknande och att jag nu kan skaffa mig något bättre. Då finns det ju liksom inget tvivel, som det är nu så vet jag ju varken in eller ut. Så är det för mig, men jag fattar att det måste kännas skitjobbigt när man planerar sin framtid med någon och så gör hon slut. Hoppas det löser sig för dig!
I mina tidigare förhållanden så har jag haft samma funderingar som du. jag gjorde dock inget åt situationen utan lät det rinna ut i sanden. Inget jag varken ångrar eller är glad åt. Det är bara en erfarenhet att ta med sig.
Nuvarande frugan har jag varit tillsammans emd i 8-9 år. det är lätt att man blir tråkig, sitta i soffan och glo, olika intressen som tar mycket tid, planering, vardag helt enkelt. Man vill få mer ut av livet.
Hur vi tagit oss igenom det är att prata om det. vad vill du, vad vill jag. Kan vi komma överens om något som vi båda kan känna oss nöjda med. Göra saker för varandra. Vem som helst borde kunna räkna upp tre saker som man vet att den andre uppskattar om man gjorde för dem. Allt från att ge den andra sovmorgon (om man har barn) ge massage, städa, laga mat, bjuda ut på restaurang osv osv. Små grejer i vardagen som gör tillvaron lite roligare.
Många går omkring och vill att den andre ska gissa vad man själv vill. Det är svårt. Prata med varandra.
Jo, visst hamnar man i tristessen. Det glöms lätt bort att ge komplimanger och hitta på roliga saker att göra. Men ibland så blir man som en sextonåring och surar för att hon inte fattar vad jag vill och tvärtom. Det finns flera saker som hon vill att jag ska göra och förstå, men som jag fan inte får in i skallen. Det är helt enkelt inte jag! Det finns flera saker jag vill med henne också som inte hon verkar fatta. Bl a. så har jag enormt mycket större behov av passion,fysisk närhet och sex än hon. Vi har pratat (eller jag har pratat, hon har väl... försökt) om att vi måste gå halva vägen för att tillmötesgå varandras behov, men så med tiden så glöms det bort och så är man tillbaka i frustration igen och irriterar sig över att hon inte fattar, och hon över att jag inte fattar. Då börjar jag undra om det verkligen går att tvinga sig till att rå om varandras behov eller om vi är för olika för att passa ihop?? Prata prata prata, det är ju skitviktigt, men man tröttnar efter ett tag på att försöka få ihop två pusselbitar som inte passar riktigt .
Slartibartfast
2007-07-25, 11:11
Var det bättre förr när man gifte sig snabbare och inte hann tröttna på varandra innan? När man väl var gift och hade barn var det betydligt svårare att bara packa och dra när man tröttnade utan tvingades faktiskt jobba på förhållandet.
Ignatius72
2007-07-25, 11:15
Då börjar jag undra om det verkligen går att tvinga sig till att rå om varandras behov eller om vi är för olika för att passa ihop?? Prata prata prata, det är ju skitviktigt, men man tröttnar efter ett tag på att försöka få ihop två pusselbitar som inte passar riktigt .
Nä, ensam kan man prata sig trött och sådana monologer leder inte någonvart. Det låter som om du vill (eller iaf har velat) mer än din tjej och nu håller du på ge upp. Tar det slut så blir det helt plötsligt bådas ansvar även om hon inte hjälpt tilldirekt. Kasta bollen till henne-vill du fortsätta? Om ja, hur hade du tänkt dig, detta funkar inte-vad ska vi göra? Om nej- Säg hej då.
Var det bättre förr när man gifte sig snabbare och inte hann tröttna på varandra innan? När man väl var gift och hade barn var det betydligt svårare att bara packa och dra när man tröttnade utan tvingades faktiskt jobba på förhållandet.
Det här har jag funderat över rätt mycket.
Folk funderade aldrig på samma sätt på förhållanden förr som man gör idag. Det var stor skandal om man skulle skiljas etc. Jag tror inte det var en fråga om att gifta sig snabbt och att man inte hann tröttna på varann utan snarare att man utgick från att det var otänkbart att nåt sånt skulle hända. Det fanns heller inte samma möjligheter till snedsteg, så det var inte lika svårt att falla för frestelsen eller "gå i andra tankar".
Idag är man tillsammans, flyttar ihop och gnatar på - jobbar lite, sover, äter, tränar och sitter och läser Cosmopolitan, Slitz och tittar på MTV och Sex and the city och bombarderas med dagens sexuella värderingar etc. Sen går man ut med polarna en kväll och träffar en sexig blondin som vill ******, eller om man är tjej så har man tjejkväll och på baren kommer ungefär 10 män och raggar. Kontentan är att det finns alternativ idag och att det är allmänt och accepterat att man tar för sig av dem. Jag är inte så chockad då jag hör att vänner/bekanta varit otrogna etc..
Förr var det nog rätt otänkbart att man åkte ner till Grekland/Kanarieöarna med sina kompisar för att festa och på samma gång hamna i sängen med "någon annan" medan detta inte är så otänkbart idag. Alla åker bort/hittar på saker med sina kompisar och lämnar maken/makan hemma. Har man ryggrad nog att stå emot alla "frestelser" så är det bara fint, problemet är ju att folk inte har det. Nu är det ju inte bara sådana tillfällen som utgör problem, utan bara ett vanligt svenssonliv kräver ju en hel del kraft att hålla ihop.
Nu kanske detta blev mer lutat mot otrohet, men knappast är man väl otrogen om inte förhållandet redan planat ut.
AFanatic
2007-07-25, 12:10
När jag var yngre så var jag säker på att ett förhållande antingen var bra eller så var det inte det. Om det var det senare så bröt man upp och letade efter annat. Två samboförhållanden senare (nu gift) så har jag omvärderat min inställning. Det krävs lite arbete för att ett långt förhållande ska fungera. Förhoppningsvis så utvecklas ju båda under åren och det är inte säkert att man gör det i samma takt och på samma sätt. Det kan då krävas lite aktivt arbete för att man ska komma på spåret igen. Min erferenhet säger att det itne går av sig självt. Med min nuvarande fru så har vi väl haft ett par svackor genom åren, men jag upplever att vi gått stärkta ur dem och att det blivit bättre. Därmed inte sagt att man ska hålla ihop till varje pris. Man får ju titta åp grundförutsättningarna också.
I mina tidigare förhållanden så har jag haft samma funderingar som du. jag gjorde dock inget åt situationen utan lät det rinna ut i sanden. Inget jag varken ångrar eller är glad åt. Det är bara en erfarenhet att ta med sig.
Nuvarande frugan har jag varit tillsammans emd i 8-9 år. det är lätt att man blir tråkig, sitta i soffan och glo, olika intressen som tar mycket tid, planering, vardag helt enkelt. Man vill få mer ut av livet.
Hur vi tagit oss igenom det är att prata om det. vad vill du, vad vill jag. Kan vi komma överens om något som vi båda kan känna oss nöjda med. Göra saker för varandra. Vem som helst borde kunna räkna upp tre saker som man vet att den andre uppskattar om man gjorde för dem. Allt från att ge den andra sovmorgon (om man har barn) ge massage, städa, laga mat, bjuda ut på restaurang osv osv. Små grejer i vardagen som gör tillvaron lite roligare.
Många går omkring och vill att den andre ska gissa vad man själv vill. Det är svårt. Prata med varandra.
Håller fullständigt med. Helt klart det vettigaste jag läst idag.
Vilket minne man har. Kommer ihåg att du startade en liknande tråd för nåt år sen typ. Det verkar ju onekligen ha hållt på ett tag då.
Jag skulle nog ha väldigt svårt att stanna i ett sånt förhållande.
Jackie Dee
2007-07-25, 15:06
Låter väl helt klart som det är dags att gå vidare. Har ni börjat glida ifrån varandra nu så har jag svårt att se att ni skulle växa samman längre fram.
Ni har ju både ledsnat på förhållandet. Ensam behöver du inte bli, du kan ju få massa mer tid till att träffa kompisar osv. Att flytta isär ett tag för att se hur det känns brukar sällan sluta med att man flyttar ihop igen, men det kanske vore ett bra sätt att prova att leva ensam.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.