Fighterbabe
2007-03-09, 23:08
En rysarnovell som jag skrivit... Är du mörkrädd? Håll någon i handen när du läser!
PÅ FARLIGT OMRÅDE
Skuggorna svepte över mig och stormen kom allt närmare. Vinden piskade och löven på de få träden som fanns där rasslade och många löv föll ner. Det blev med ens kolsvart, trots att det var mitt på dagen. En blixt slog ner strax bakom mig, den skar genom himlens mörka moln och lyste upp min väg. Plötsligt small det tillordentligt, jag skrek! Men vad tjänade det till? Ingen skulle ändå höra mig, ingen skulle bry sig. Jag sprang, försökte springa därifrån. Men åt vilket håll skulle jag springa? Hur jag än försökte så kunde jag inte se något annat än mörker. Det small till igen precis samtidigt som en ny blixt skar genom himlen. Det var som om himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Jag skrek till igen och började gråta. Långt där borta hörde jag någon, en röst som nästan lät rädd. Hur är det? Jag såg mig om men såg fortfarande det envisa mörkret som vägrade lämna min kropp. Ledsen och rädd försökte jag förtvivlat ta mig mot rösten som den här gången skrek ”hallå!” Rösten var närmare. Jag slog med armarna för att känna om något fanns i närheten. En stund trodde jag att jag hade blivit blind, eller kanske blivit träffad av blixten och rentutav var död. Men plötsligt grep någon tag i mina flaxande armar och ruskade sedan om mig ordentligt. Plötsligt vaknade jag med ett ryck, kudden var blöt och min pyjamas också. Regnet slog mot fönsterrutan. Hade jag varit ute och sprungit i natten? Det minns jag inte, men min syster hade vaknat av att jag skrek och hade i alla fall lyckats väcka mig. Jag såg ljuset och var inte längre instängd i mörker. Vad hade egentligen hänt under natten? Det är och förblir ett mysterium, men det är ju inte första gången jag har vaknat blöt. Däremot har jag vaknat själv av mina egna skrik. Klockan var bara halv tre och det var ett par timmar kvar innan jag skulle gå upp. Jag slet av mig pyjamasen, vände på täcket och kudden och försökte lugna ner mig, men det var inte lätt. Jag var rädd för att somna om och hjärtat bultade så hårt och snabbt att jag kunde höra mina egna hjärtslag. Men jag måste ha somnat till slut, för när väckarklockan ringde så sov jag. Jag släpade mig upp ur sängen och ytterligare en skoldag väntade.
När jag närmade mig skolan såg jag Amanda komma springande mot mig.
- Har du hört vad som har hänt inatt? Flämtade hon med gråten i halsen.
- Nej, vaddå?
- Camilla försvann spårlöst inatt. Hon var ute och gick med Nova, innan ovädret började. När blixten slog ner blev Nova troligtvis rädd och slet sig loss. Camillas mamma ringde till mig sent igår kväll för att fråga om Camilla var hos mig eller vad som hade hänt. Strax efter det kom Nova hem, och hon var blodig…
- Usch, vad hemskt! Men vad händer nu då?
- Polisen söker henne med spårhundar, det var inte Nova som blödde, blodet kom från någon annan, inte från Camilla heller. Jag är så rädd för vad som kan ha hänt henne!
Amanda var den som stod Camilla allra närmast, men jag var också nära vän med dem båda. Hon var helt förkrossad. För bara några veckor sedan hade en tjej i området blivit våldtagen och lämnad ute i skogen. Men tack vare mobilen kunde hon ringa ett samtal och polisen kunde se ungefär var hon befann sig. Dessvärre var inte förövaren gripen ännu. Camilla hade inte mobilen med sig för att gå en kvällsrunda med Nova. Om nu någon hade försökt våldta Camilla skulle Nova, som är en Schäfer, försvarat henne. Och det var kanske det hon hade gjort, eftersom hon hade någon annans blod på sig. Men hur som helst så hade Nova kommit hem, men inte Camilla…
När lektionen började, talade vår lärare om för hela klassen vad som hade hänt, så mycket som de visste. Men att vi skulle fortsätta som vanligt medan polisen skötte sitt arbete. Jag var totalt okoncentrerad och tankarna snurrade bara runt. Hade det någonting med min mardröm att göra? Kunde jag förutspå vad som skulle hända? Nej, det var omöjligt. Sånt existerar inte i verkligheten.
Eftersom jag kunde mycket om djur ringde Camillas mamma till mig för att jag skulle komma och titta på Nova, för att hon inte betedde sig som vanligt. Jag tänkte direkt att det är väl klart att hunden inte beter sig normalt efter en sådan händelse när ens matte dessutom inte har kommit hem ännu. Men jag cyklade dit och konstaterade ganska snart att hon hade ont i vänster bakben, eftersom hon haltade. Jag kände längs med benet och kom över en svullnad som verkade tyda på att hon hade blivit sparkad, men av vem?!
Att lösa mysterier precis som Kitty, som jag läste om när jag var mindre, skulle jag också vilja göra. Men jag visste inte då vad eller vem jag hade med att göra. Jag hade inte mycket att gå på. Camilla gick den vanliga kvällsrundan. Genom parken, ut över fältet, till elljusspåret på andra sidan och sedan följde det ett varv runt. Camilla hade troligtvis blivit överfallen och Nova försvarade henne genom att bitas och fick då ta emot sparkar. Det var inte mycket till ledtrådar, men jag gick iväg samma runda som hon hade gått. Fältet var skrämmande likt det som jag upplevde i min dröm. En bit bort på elljusspåret var det avspärrat och poliser höll på att söka efter mer ledtrådar. Jag fick givetvis inte gå innanför. Typiskt tänkte jag men gick hem igen för att återvända senare på kvällen, vilket jag ångrar idag.
Jag tog ficklampan och gick iväg. Till mamma sa jag att jag bara skulle gå en runda för att rensa tankarna.
- Var försiktig! Förmanade hon mig, innan jag gick.
- Jadå, jag blir bara bort en halvtimme, sa jag.
Jag gick mot den avspärrade platsen, kröp under avspärrningen och började leta, efter vad, visste jag inte. Det knakade till i buskarna, jag lyste ditåt men såg inget konstigt. Jag gick vidare i hopp om att jag snart skulle hitta något. Plötsligt fick jag en handskbeklädd hand över min mun, och någon väste i mitt öra.
- Titta, en fångst till och utan byracka den här gången.
Jag försökte skrika på hjälp, men det var lönlöst. Jag var nästan en kilometer hemifrån. Jag fick en blöt trasa mot ansiktet, den luktade illa och jag blev alldeles yr.
Nästa gång jag såg ljuset var när någon ruskade om mig. Någon ropade hallå, hur är det med mig. Till slut orkade jag öppna ögonen och såg bara vitt. Vita sterila väggar som de bara har på sjukhus. Jag VAR på ett sjukhus, men varför? Jag hade fortfarande dropp inkopplat i armen och en syrgasmask över ansiktet.
En polis kom in och berättade att jag blev hittad i en skogsdunge intill elljusspåret, utan kläder och med sperma runt underlivet. Jag mådde illa av att bara höra det och kräktes, men kanske berodde på det medlet som fanns i trasan också. Hon berättade att de hade fått larm om att jag var borta längre än vad jag hade sagt och de satte in en patrull direkt. De flög över området och kunde se med hjälp av värmekamera att två personer befann sig i närheten av det avspärrade området, varav den ena sprang därifrån. Polishelikoptern följde personen som sprang och skickade ut ytterligare en patrull till platsen där en människa fanns kvar, som var jag. Jag hade fortfarande trasan med något sövande medel precis intill ansiktet när de kom fram och ambulans tillkallades direkt eftersom jag behövde syrgas. Jag började gråta eftersom jag visste att jag hade gjort fel och det höll hon med mig om men sa att det tillhör uppväxten och att många gärna vill bli hjältar. Och hon förstod att jag hade gjort det för Camillas skull, men jag fick lova att aldrig göra om det.
Efter en liten stund knackade det på dörren, en av sköterskorna kom in och frågade om jag orkade ta emot besök. Jag torkade bort de envisa tårarna och svarade ja. Amanda stack in huvudet och frågade lite finurligt om jag orkade med en eller två. Då förstod jag att Camilla hade kommit tillbaka också.
- Kom in båda två vet jag.
Camilla hade sin fot gipsad och hoppade på kryckor, hon hade sprungit, försökt springa ifrån förövaren, men snubblade. Han fick tag i hennes fot och vred om. Han hade släpat in henne i sin bil och kört henne till något litet ruckel i skogen dit han sprang efter att ha varit på mig. Där fann polisen både förövaren och Camilla, som satt bakbunden runt köksbordet. Hon fick åka direkt till lasarettet och bli gipsad, med foten i rätt läge. Nästa dag skulle båda höras av polisen, eftersom vi var för trötta då. Förövaren hade de redan satt bakom lås och bom och han hade erkänt allt. Även den tidigare våldtäkten, som de inte hade något säkert spår ifrån.
Både Camilla och jag fick göra graviditetstest och de kollade om vi fått någon könssjukdom. Ingen av oss hade blivit gravid som tur var, men vi hade smittats av något som enkelt kunde botas med hjälp av penicillin.
Det var ett par tuffa månader och kanske flera år som vi hade framför oss, men vi kunde i alla fall stötta varandra. Och vi visste att just han inte skulle kunna komma ut på många år. Men jag sov oroligt de kommande nätterna också. Ängen i mardrömmen var helt klart den ängen man passerar på vägen bort till elljusspåret, sköterskan som sa hallå precis innan jag vaknade… Jag är inte så säker på om jag vill veta om mina mardrömmar talar om vad som ska hända. Men i så fall skulle jag ha blivit överfallen varje dag i snart två månaders tid, för det är bara just handsken och den illaluktande trasan som jag upplever i mina drömmar nu.
Nu för tiden går jag aldrig någonstans utan min mobil och jag ser till att hålla mig borta från polisavspärrningar. Dessutom fick jag lära mig att jag kan göra mer skada än nytta genom att gå innanför. Tänk om de skulle hitta spår från mig och jag blir misstänkt för brott som jag bara tänkte hjälpa till att reda ut. Nej, jag låter nog det jobbet vara ifred så får poliserna ta hand om det.
PÅ FARLIGT OMRÅDE
Skuggorna svepte över mig och stormen kom allt närmare. Vinden piskade och löven på de få träden som fanns där rasslade och många löv föll ner. Det blev med ens kolsvart, trots att det var mitt på dagen. En blixt slog ner strax bakom mig, den skar genom himlens mörka moln och lyste upp min väg. Plötsligt small det tillordentligt, jag skrek! Men vad tjänade det till? Ingen skulle ändå höra mig, ingen skulle bry sig. Jag sprang, försökte springa därifrån. Men åt vilket håll skulle jag springa? Hur jag än försökte så kunde jag inte se något annat än mörker. Det small till igen precis samtidigt som en ny blixt skar genom himlen. Det var som om himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Jag skrek till igen och började gråta. Långt där borta hörde jag någon, en röst som nästan lät rädd. Hur är det? Jag såg mig om men såg fortfarande det envisa mörkret som vägrade lämna min kropp. Ledsen och rädd försökte jag förtvivlat ta mig mot rösten som den här gången skrek ”hallå!” Rösten var närmare. Jag slog med armarna för att känna om något fanns i närheten. En stund trodde jag att jag hade blivit blind, eller kanske blivit träffad av blixten och rentutav var död. Men plötsligt grep någon tag i mina flaxande armar och ruskade sedan om mig ordentligt. Plötsligt vaknade jag med ett ryck, kudden var blöt och min pyjamas också. Regnet slog mot fönsterrutan. Hade jag varit ute och sprungit i natten? Det minns jag inte, men min syster hade vaknat av att jag skrek och hade i alla fall lyckats väcka mig. Jag såg ljuset och var inte längre instängd i mörker. Vad hade egentligen hänt under natten? Det är och förblir ett mysterium, men det är ju inte första gången jag har vaknat blöt. Däremot har jag vaknat själv av mina egna skrik. Klockan var bara halv tre och det var ett par timmar kvar innan jag skulle gå upp. Jag slet av mig pyjamasen, vände på täcket och kudden och försökte lugna ner mig, men det var inte lätt. Jag var rädd för att somna om och hjärtat bultade så hårt och snabbt att jag kunde höra mina egna hjärtslag. Men jag måste ha somnat till slut, för när väckarklockan ringde så sov jag. Jag släpade mig upp ur sängen och ytterligare en skoldag väntade.
När jag närmade mig skolan såg jag Amanda komma springande mot mig.
- Har du hört vad som har hänt inatt? Flämtade hon med gråten i halsen.
- Nej, vaddå?
- Camilla försvann spårlöst inatt. Hon var ute och gick med Nova, innan ovädret började. När blixten slog ner blev Nova troligtvis rädd och slet sig loss. Camillas mamma ringde till mig sent igår kväll för att fråga om Camilla var hos mig eller vad som hade hänt. Strax efter det kom Nova hem, och hon var blodig…
- Usch, vad hemskt! Men vad händer nu då?
- Polisen söker henne med spårhundar, det var inte Nova som blödde, blodet kom från någon annan, inte från Camilla heller. Jag är så rädd för vad som kan ha hänt henne!
Amanda var den som stod Camilla allra närmast, men jag var också nära vän med dem båda. Hon var helt förkrossad. För bara några veckor sedan hade en tjej i området blivit våldtagen och lämnad ute i skogen. Men tack vare mobilen kunde hon ringa ett samtal och polisen kunde se ungefär var hon befann sig. Dessvärre var inte förövaren gripen ännu. Camilla hade inte mobilen med sig för att gå en kvällsrunda med Nova. Om nu någon hade försökt våldta Camilla skulle Nova, som är en Schäfer, försvarat henne. Och det var kanske det hon hade gjort, eftersom hon hade någon annans blod på sig. Men hur som helst så hade Nova kommit hem, men inte Camilla…
När lektionen började, talade vår lärare om för hela klassen vad som hade hänt, så mycket som de visste. Men att vi skulle fortsätta som vanligt medan polisen skötte sitt arbete. Jag var totalt okoncentrerad och tankarna snurrade bara runt. Hade det någonting med min mardröm att göra? Kunde jag förutspå vad som skulle hända? Nej, det var omöjligt. Sånt existerar inte i verkligheten.
Eftersom jag kunde mycket om djur ringde Camillas mamma till mig för att jag skulle komma och titta på Nova, för att hon inte betedde sig som vanligt. Jag tänkte direkt att det är väl klart att hunden inte beter sig normalt efter en sådan händelse när ens matte dessutom inte har kommit hem ännu. Men jag cyklade dit och konstaterade ganska snart att hon hade ont i vänster bakben, eftersom hon haltade. Jag kände längs med benet och kom över en svullnad som verkade tyda på att hon hade blivit sparkad, men av vem?!
Att lösa mysterier precis som Kitty, som jag läste om när jag var mindre, skulle jag också vilja göra. Men jag visste inte då vad eller vem jag hade med att göra. Jag hade inte mycket att gå på. Camilla gick den vanliga kvällsrundan. Genom parken, ut över fältet, till elljusspåret på andra sidan och sedan följde det ett varv runt. Camilla hade troligtvis blivit överfallen och Nova försvarade henne genom att bitas och fick då ta emot sparkar. Det var inte mycket till ledtrådar, men jag gick iväg samma runda som hon hade gått. Fältet var skrämmande likt det som jag upplevde i min dröm. En bit bort på elljusspåret var det avspärrat och poliser höll på att söka efter mer ledtrådar. Jag fick givetvis inte gå innanför. Typiskt tänkte jag men gick hem igen för att återvända senare på kvällen, vilket jag ångrar idag.
Jag tog ficklampan och gick iväg. Till mamma sa jag att jag bara skulle gå en runda för att rensa tankarna.
- Var försiktig! Förmanade hon mig, innan jag gick.
- Jadå, jag blir bara bort en halvtimme, sa jag.
Jag gick mot den avspärrade platsen, kröp under avspärrningen och började leta, efter vad, visste jag inte. Det knakade till i buskarna, jag lyste ditåt men såg inget konstigt. Jag gick vidare i hopp om att jag snart skulle hitta något. Plötsligt fick jag en handskbeklädd hand över min mun, och någon väste i mitt öra.
- Titta, en fångst till och utan byracka den här gången.
Jag försökte skrika på hjälp, men det var lönlöst. Jag var nästan en kilometer hemifrån. Jag fick en blöt trasa mot ansiktet, den luktade illa och jag blev alldeles yr.
Nästa gång jag såg ljuset var när någon ruskade om mig. Någon ropade hallå, hur är det med mig. Till slut orkade jag öppna ögonen och såg bara vitt. Vita sterila väggar som de bara har på sjukhus. Jag VAR på ett sjukhus, men varför? Jag hade fortfarande dropp inkopplat i armen och en syrgasmask över ansiktet.
En polis kom in och berättade att jag blev hittad i en skogsdunge intill elljusspåret, utan kläder och med sperma runt underlivet. Jag mådde illa av att bara höra det och kräktes, men kanske berodde på det medlet som fanns i trasan också. Hon berättade att de hade fått larm om att jag var borta längre än vad jag hade sagt och de satte in en patrull direkt. De flög över området och kunde se med hjälp av värmekamera att två personer befann sig i närheten av det avspärrade området, varav den ena sprang därifrån. Polishelikoptern följde personen som sprang och skickade ut ytterligare en patrull till platsen där en människa fanns kvar, som var jag. Jag hade fortfarande trasan med något sövande medel precis intill ansiktet när de kom fram och ambulans tillkallades direkt eftersom jag behövde syrgas. Jag började gråta eftersom jag visste att jag hade gjort fel och det höll hon med mig om men sa att det tillhör uppväxten och att många gärna vill bli hjältar. Och hon förstod att jag hade gjort det för Camillas skull, men jag fick lova att aldrig göra om det.
Efter en liten stund knackade det på dörren, en av sköterskorna kom in och frågade om jag orkade ta emot besök. Jag torkade bort de envisa tårarna och svarade ja. Amanda stack in huvudet och frågade lite finurligt om jag orkade med en eller två. Då förstod jag att Camilla hade kommit tillbaka också.
- Kom in båda två vet jag.
Camilla hade sin fot gipsad och hoppade på kryckor, hon hade sprungit, försökt springa ifrån förövaren, men snubblade. Han fick tag i hennes fot och vred om. Han hade släpat in henne i sin bil och kört henne till något litet ruckel i skogen dit han sprang efter att ha varit på mig. Där fann polisen både förövaren och Camilla, som satt bakbunden runt köksbordet. Hon fick åka direkt till lasarettet och bli gipsad, med foten i rätt läge. Nästa dag skulle båda höras av polisen, eftersom vi var för trötta då. Förövaren hade de redan satt bakom lås och bom och han hade erkänt allt. Även den tidigare våldtäkten, som de inte hade något säkert spår ifrån.
Både Camilla och jag fick göra graviditetstest och de kollade om vi fått någon könssjukdom. Ingen av oss hade blivit gravid som tur var, men vi hade smittats av något som enkelt kunde botas med hjälp av penicillin.
Det var ett par tuffa månader och kanske flera år som vi hade framför oss, men vi kunde i alla fall stötta varandra. Och vi visste att just han inte skulle kunna komma ut på många år. Men jag sov oroligt de kommande nätterna också. Ängen i mardrömmen var helt klart den ängen man passerar på vägen bort till elljusspåret, sköterskan som sa hallå precis innan jag vaknade… Jag är inte så säker på om jag vill veta om mina mardrömmar talar om vad som ska hända. Men i så fall skulle jag ha blivit överfallen varje dag i snart två månaders tid, för det är bara just handsken och den illaluktande trasan som jag upplever i mina drömmar nu.
Nu för tiden går jag aldrig någonstans utan min mobil och jag ser till att hålla mig borta från polisavspärrningar. Dessutom fick jag lära mig att jag kan göra mer skada än nytta genom att gå innanför. Tänk om de skulle hitta spår från mig och jag blir misstänkt för brott som jag bara tänkte hjälpa till att reda ut. Nej, jag låter nog det jobbet vara ifred så får poliserna ta hand om det.