Chaan
2006-12-31, 14:41
Detta läses på egen risk. Det är en delvis sjuk delvis underbar fantasi. Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten. I det här fallet skulle jag bli förvånad om det vore så men man vet aldrig. Glöm verkligheten och besvara frågan vad skulle du VILJA göra på nyårsafton.
Nyår 2006 – en odyssé i mitt undermedvetna.
Får ett mail kl 18 ”Du är bjuden på nyårsbal. Gå ned till en taxi på gården 20:30”. Gör som befalles och upptäcker att någon vet vad jag drar för storlek för där ligger en kostym på baksätet som ser ut o passa.
Anländer en halvtimme senare till ett slott utanför storstaden, upplyst utvändigt. Det är högt och brunt med graciösa torn och spiror.
Gotisk stil. Innanför farstun kommer man in i den stora entrésalen som sedermera också ska användas som balsal. I motsatt ände av salen finns en dubbeltrappa som leder upp till nästa våning, och ovanför avsatsen skymtar man mörka glasrutor i ett myllrigt mönster som ger ett nästan splittrat intryck. Det är folktomt sånär som på den butlern som visar mig vägen. Vi går upp till andra våningen där kök och matsal finns. Detta är platsen för välkomstdrinken. Värdinnan för slottet, en mörk kvinna som jag inte tycker mig känna igen, hälsar efter en stund ett gemensamt välkomna. I minglet dyker hennes man upp, när han hälsar på mig tycker jag mig känna igen honom svagt, utan att veta varifrån. Han går sedan raskt därifrån, och jag inser att jag inte kommer att få veta vem som bjudit in mig.
En kvinna dyker upp i en av dörröppningarna. Hon ler emot mig och gestikulerar åt mig att följa med. När jag försiktigt gått ut igenom dörröppningen med glaset i handen är hon borta men det hörs ekande skratt från nedervåningen. Jag tittar mig omkring, ingen tycks ha märkt att jag gick, och jag hade inte heller sett någon jag kände.
Jag ser kvinnan nere på salsgolvet med armarna kring halsen på en annan kvinna och det är de som skrattar. Hjärtligt. Nästan uppsluppet. De pratar förtroligt med varandra.
Kvinnan som vinkat åt mig har stora bröst som framhävs snarare än döljs av en mystiskt glimrande guldklänning, guldlockigt hår och en glittrig teatermask som täcker området kring ögonen. Hon tittar upp och får syn på mig där jag står ovanför dubbeltrappan. Hon vinkar igen åt mig att komma. Jag släntrar nedför trappan och går fram till dem. Hon säger att hon behöver hjälp med att hämta upp fyrverkerierna ur källaren. Jag säger ingenting men följer henne nedför en smal stentrappa i ett av hörnen i salen.
Vi går in genom en liten dörr och kommer in i en korridor, svagt upplyst av nakna glödlampor. Plötsligt blir kvinnan hotfull och mörk i uppsynen, hennes skugga tycks växa på stenväggen bakom henne och det är nästan så jag skymtar huggtänder. Hon visar tänderna och jag vänder mig om och börjar gå därifrån. Hon kommer efter och lägger en hand på min axel men den känns isande kall och jag ryggar och börjar springa.
Jagad i kulvertarna av kvinnan som just tycks ha genomgått en total och ögonblicklig personlighetsförändring. Hon ler underfundigt, med sina vassa tänder glimrande. Jag springer med långa kliv. Precis när jag tror jag fått upp farten hinner hon ikapp, skrattandes. Hon håller i mig bakifrån runt armarna. Jag börjar undra om det är skämt eller allvar och plötsligt upplöses hon till damm, som jag borstar av kostymen.
Jag går upp till salen. Det är alldeles mörkt och tyst. Mina klackskor ger ett eko som rullar obehagligt över stenväggarna. Det är precis som om någon dött. Tyst och mörkt som i en kyrka vid den här tiden. Nästan så man känner fukten tränga sig på. Och då – en knall uppe vid taket och en stor sol brinner av och lyser upp hela salen. Det är det verkliga nyårsfyrverkeriet som gick igång. Mycket mer fyrverkeri blir det inte, kanske på grund av rökutvecklingen, salen tänds upp och gästerna strömmar ut ur nischerna i väggarna och ropar kakafoniskt ”Gott Nytt År”.
Nyår 2006 – en odyssé i mitt undermedvetna.
Får ett mail kl 18 ”Du är bjuden på nyårsbal. Gå ned till en taxi på gården 20:30”. Gör som befalles och upptäcker att någon vet vad jag drar för storlek för där ligger en kostym på baksätet som ser ut o passa.
Anländer en halvtimme senare till ett slott utanför storstaden, upplyst utvändigt. Det är högt och brunt med graciösa torn och spiror.
Gotisk stil. Innanför farstun kommer man in i den stora entrésalen som sedermera också ska användas som balsal. I motsatt ände av salen finns en dubbeltrappa som leder upp till nästa våning, och ovanför avsatsen skymtar man mörka glasrutor i ett myllrigt mönster som ger ett nästan splittrat intryck. Det är folktomt sånär som på den butlern som visar mig vägen. Vi går upp till andra våningen där kök och matsal finns. Detta är platsen för välkomstdrinken. Värdinnan för slottet, en mörk kvinna som jag inte tycker mig känna igen, hälsar efter en stund ett gemensamt välkomna. I minglet dyker hennes man upp, när han hälsar på mig tycker jag mig känna igen honom svagt, utan att veta varifrån. Han går sedan raskt därifrån, och jag inser att jag inte kommer att få veta vem som bjudit in mig.
En kvinna dyker upp i en av dörröppningarna. Hon ler emot mig och gestikulerar åt mig att följa med. När jag försiktigt gått ut igenom dörröppningen med glaset i handen är hon borta men det hörs ekande skratt från nedervåningen. Jag tittar mig omkring, ingen tycks ha märkt att jag gick, och jag hade inte heller sett någon jag kände.
Jag ser kvinnan nere på salsgolvet med armarna kring halsen på en annan kvinna och det är de som skrattar. Hjärtligt. Nästan uppsluppet. De pratar förtroligt med varandra.
Kvinnan som vinkat åt mig har stora bröst som framhävs snarare än döljs av en mystiskt glimrande guldklänning, guldlockigt hår och en glittrig teatermask som täcker området kring ögonen. Hon tittar upp och får syn på mig där jag står ovanför dubbeltrappan. Hon vinkar igen åt mig att komma. Jag släntrar nedför trappan och går fram till dem. Hon säger att hon behöver hjälp med att hämta upp fyrverkerierna ur källaren. Jag säger ingenting men följer henne nedför en smal stentrappa i ett av hörnen i salen.
Vi går in genom en liten dörr och kommer in i en korridor, svagt upplyst av nakna glödlampor. Plötsligt blir kvinnan hotfull och mörk i uppsynen, hennes skugga tycks växa på stenväggen bakom henne och det är nästan så jag skymtar huggtänder. Hon visar tänderna och jag vänder mig om och börjar gå därifrån. Hon kommer efter och lägger en hand på min axel men den känns isande kall och jag ryggar och börjar springa.
Jagad i kulvertarna av kvinnan som just tycks ha genomgått en total och ögonblicklig personlighetsförändring. Hon ler underfundigt, med sina vassa tänder glimrande. Jag springer med långa kliv. Precis när jag tror jag fått upp farten hinner hon ikapp, skrattandes. Hon håller i mig bakifrån runt armarna. Jag börjar undra om det är skämt eller allvar och plötsligt upplöses hon till damm, som jag borstar av kostymen.
Jag går upp till salen. Det är alldeles mörkt och tyst. Mina klackskor ger ett eko som rullar obehagligt över stenväggarna. Det är precis som om någon dött. Tyst och mörkt som i en kyrka vid den här tiden. Nästan så man känner fukten tränga sig på. Och då – en knall uppe vid taket och en stor sol brinner av och lyser upp hela salen. Det är det verkliga nyårsfyrverkeriet som gick igång. Mycket mer fyrverkeri blir det inte, kanske på grund av rökutvecklingen, salen tänds upp och gästerna strömmar ut ur nischerna i väggarna och ropar kakafoniskt ”Gott Nytt År”.