Visa fullständig version : att bli frisk från anorexia
Jag har fått uppfattningen att det är svårt att bli frisk från anorexia. Beror väl på vad man menar med frisk också kanske, många blir kanske "friska" i all väsentlig mening (och detta att många aldrig blir "friska" kanske inte är sant heller)
Men om det är så,så undrar jag vad beror detta på? Varför är det en svår sjukdom att bli frisk från ? (om det nu är det..)
Tricklev
2006-11-23, 21:22
Det är väldigt enkelt att falla in i samma tanksespår igen, många av oss är alldeles för dumma för att kunna undvika negativa tankar på ett effektivt sätt.
Sheogorath
2006-11-23, 21:23
Generellt sett är det väl så att sjukdomar som inte beror på infektioner brukar vara rätt svåra att ta kål på. Inte sant?
Det är ju en sorts beroende, och precis som en alkoholist alltid är en alkoholist, även om denne är nykter, så är nog f.d. anorektiker alltid lite extra sårbara för att falla tillbaka i samma mönster.
Generellt sett är det väl så att sjukdomar som inte beror på infektioner brukar vara rätt svåra att ta kål på. Inte sant?
Jo, det är väl sant förvisso.
Kan man födas anorektisk tror ni? Alltså att man bär på nån slags gen som gör att man har fallenhet för att ramla dit? Att det liksom är därför det är svårt att "bota" bort det för att det är en "del av en själv"?
Sen får jag för mig att det händer nåt alldeles särskilt (som jag inte kommit fram till vad det kan vara) när man nått ett visst stadium. När det gått riktigt långt så verkar det vara oerhört svårt att bli frisk.
Det är ju en sorts beroende, och precis som en alkoholist alltid är en alkoholist, även om denne är nykter, så är nog f.d. anorektiker alltid lite extra sårbara för att falla tillbaka i samma mönster.
Jo, det låter inte alls konstigt. Snarare tvärtom. Samtidigt - vad gör att inte fler kan bli lämna det där bakom sig. Helt och hållet. Titta bakåt och se hur man tänkte men att man inte kan förstå hur man tänkte så.
Det är rätt ovanligt inbillar jag mig. Att man liksom inte alls har den synen längre. Den finns kvar liksom. Mer eller mindre.
För att komplicera det hela ytterligare så blir människor som utsätt för svält psykiskt sjuka (Minnesota starvation study). Andra, som redan är psykiskt illamående kan börja göra saker för att berätta om sitt illamående. Gemensamt för pojkar och flickor är att det har två olika beteenden(!) i grunden; flickor gör illa sig själva och pojkar gör illa andra. Tänk efter så känner du igen det.
Här kan självsvält bli en variant av skära sig i handlederna. Typsikt tjejproblem är det också, även om vi ser fler och fler pojkar som blir anorektiska. Jämställdhet kanske?
Vad som utlöser vad är osäkert, precis som med uteliggare t ex. Uteliggare är ibland psykiskt illamående som som dricker och tar droger varvid de hamnar på gatan, Men, en del andra uteliggare blir psykiskt sjuka av att ta droger och hamnar till slut på gatan. Ytterligare en grupp tar droger när de väl hamnat på gatan av andra omständigheter och blir därmed knäppa.
Att bota en drogmissbrukare eller en anorektiker har lite olika metoder men i grunden samma metodik. Steg för steg till patienten kan gå, eller leva, själv. Risken att fastna vid något av stegen är överhängande och det krävs ibland ytterst lite för att omständigherna ska bli sådan att patienten insjuknar på nytt.
Bidragande förutom terapin är de sociala omständigheterna runt patienten. Även där kan man säga att det påminner om uteliggare, dvs om den utslagne inte har en fungerande social situation eller mijö (familjen t ex) så blir rehab mycket svårare. Samma med anorektikern som kan ha en traumatisk relation till sin familj och sin uppväxtmiljö. Vad ska de då bli friska till kan man undra?
Lizard
nordlander
2006-11-23, 21:39
Men stämmer det här med medias påverkan. Det känns som anorexia mer är en produkt av kass uppväxt och dålig självkänsla eller?
Jo, det är väl sant förvisso.
Kan man födas anorektisk tror ni? Alltså att man bär på nån slags gen som gör att man har fallenhet för att ramla dit? Att det liksom är därför det är svårt att "bota" bort det för att det är en "del av en själv"?
Sen får jag för mig att det händer nåt alldeles särskilt (som jag inte kommit fram till vad det kan vara) när man nått ett visst stadium. När det gått riktigt långt så verkar det vara oerhört svårt att bli frisk.
Det du beskriver är väldigt intressant. För att göra ett helt oventenskapligt inlägg: jag läste någonstans att det var samma "typ" av personer som hade lätt att hamna i drogmissbruk, alkolism och kriminalitet som var de som var extremsportare, bergsklättare odyl. De var alla beroende av samma "kick", bara att de fick utlopp för det på olika sätt. Så med andra ord var det lika stor chans (risk) att samma person blev narkoman som extremsportare..
Kanske är det liknande med anorexi. En viss typ av människa har extremt behov av kontroll (?) och att det kan visa sig på olika sätt, bland annat genom ätstörning. Ju mindre man äter, ju smalare man blir, desto mer fullständig blir kontrollen över en själv. Hos andra kanske det visar sig genom att kontrollera sin omgivning, som personer med extremt maktbehov..
Rena spekulationer, men väldigt intressant ämne som sagt.. Lär finnas en del skivet om det..
Men stämmer det här med medias påverkan. Det känns som anorexia mer är en produkt av kass uppväxt och dålig självkänsla eller?
Kanske båda två?
Vad är det som gör att man fastnar så? (Att många gör)
I tankarna, i beteendet. Vad är det som gör att man "blir slukad" av sjukdomen?
Jag såg några bilder häromdan på en tjej som högst troligt har anorexia, och det fick mig att tänka på det. Det är så hemskt att se hur en människa äts upp av sjukdomen. Blir onåbar.
Sheogorath
2006-11-23, 21:54
Men stämmer det här med medias påverkan. Det känns som anorexia mer är en produkt av kass uppväxt och dålig självkänsla eller?
Jag tror det handlar mycket om grundläggande personlighet. Personer med stort kontrollbehov och dåligt självkänsla (känsla av egenvärde) torde vara överrepresenterade bland anorektiker och andra med ätstörningar, och vi har säkerligen en alldeles särdeles hög överrepresentation av sådana människor på den här brädan faktiskt. Tillvaron känns krånglig och utanför vår kontroll, och den egna kroppen blir ens verktyg för att skapa ordning i all röra. Som att städa rummet för att skapa ett inre lugn. Men det är, tyvärr (eller?), en kamp man inte kan vinna.
Kan man kalla ätstörning för ett slags beroende? Kan man bli beroende av att hetsäta/av att svälta sig? Hur man nu definierar beroende, för uppenbarligen kan många inte sluta hetsäta/svälta sig.
Det du beskriver är väldigt intressant. För att göra ett helt oventenskapligt inlägg: jag läste någonstans att det var samma "typ" av personer som hade lätt att hamna i drogmissbruk, alkolism och kriminalitet som var de som var extremsportare, bergsklättare odyl. De var alla beroende av samma "kick", bara att de fick utlopp för det på olika sätt. Så med andra ord var det lika stor chans (risk) att samma person blev narkoman som extremsportare..
Kanske är det liknande med anorexi. En viss typ av människa har extremt behov av kontroll (?) och att det kan visa sig på olika sätt, bland annat genom ätstörning. Ju mindre man äter, ju smalare man blir, desto mer fullständig blir kontrollen över en själv. Hos andra kanske det visar sig genom att kontrollera sin omgivning, som personer med extremt maktbehov..
Så kan det nog vara. Samtidigt så verkar det ju vara himla svårt att "byta sätt att hantera saker på". Om vi säger att man använder sig av maten som en metod för att uppnå en viss effekt så känns det ju ändå som att det inte är så lätt att byta metod. Beror väl på hur svårt sjuk man är/har varit också kan jag tro. Man kanske började med att svälta sig för att uppnå ett visst syfte, sen så kanske man fortsatte av en annan anledning.Så att byta metod för att uppnå samma syfte räcker kanske inte, om man i nuläget har andra och fler syften.
För att komplicera det hela ytterligare så blir människor som utsätt för svält psykiskt sjuka (Minnesota starvation study).
Oki. Det blir nånting annat än "bara svält" efter ett tag med andra ord. Som inte gör det enklare direkt att ta sig ur .
victor_n
2006-11-23, 22:43
Jag har lidit av anorexi! fick diagnosen när jag var 16 och fortsatte ca 7-8månader då jag kunde skita i att äta på ett dygn för jag va rädd för att bli tjock och överviktig! men på hösten när man va 17 började allt vända för jag kom i kontakt med gymmet och därifrån har jag gått från 53-54 till 78 (när jag vägde som mest i sommras) fast nu ligger vågen nere på ca 70pga av mitt uppehåll från allt vad bra kosthållning och träning heter i 11v:smash:
När man äter för lite, och når svätlläge, slutar ju hjärnan i princip att fungera, man hör vad som händer och vad som sägs, men man förstår det inte, trots att man tror att man gör det.
Svälten ger en kick (jag tror det stimulerar samma område i hjärnan som droger och sånt).
Svälten framkallar också tvångstankar, vilket gör det så svårt att bryta cirkeln. Jag läste om en studie gjord på friska människor som utsattes för svält och de uppvisade alla typiska anorektiska beteenden, så mkt beror nog på själva sjukdomen i sig, vad svälten gör med kroppen, mer än att man föds med någon viss gen.
Men jag tror ändå att vissa människor kan vara mer benägna att utveckla anorexi. Jag har läst om A och B människor, som handlar om hur man hanterar stress, om man har höga krav på sig o.s.v. och A människor, tror jag har lättare för att hamna i det.
Sen vad beträffar medias påverkan och så, så tror jag inte att någon får anorexia enbart p.g.a. medias ideal, men en person som mår dåligt och är mer mottaglig, kan triggas av media.
När jag blev sjuk hade jag knappt hört talas om människor som skar sig själva för än min terapeut frågade mig om jag gjorde det (vilket jag inte gjorde), men det väckte en nyfikenhet hos mig och jag läste litegrann om det. När jag då fick ångest sedan så hade jag ju i bakhuvudet det jag läst om folk som skar sig när de mådde dåligt, och jag vile inget hellre än att bli sedd och att någon skulle förstå hur dåligt jag mådde så jag provade skära mig. (vilket jag sedan fortsatte med något år eller två).
Det jag menar är att jag skulle lika gärna kunnat jobba så hårt att jag gick in i väggen om det nu hade varit det som uppmärksammats i media, eller något annat som det pratats mkt om.
Jag ville synas. Det pratas om smala/magra människor, alltså syns dem, därför trodde jag att jag skulle bli mer synlig om jag blev jättemager.
vad gör att inte fler kan bli lämna det där bakom sig. Helt och hållet. Titta bakåt och se hur man tänkte men att man inte kan förstå hur man tänkte så.
Jo men det kan man, jag är i den situationen nu, jag har lämnat det bakom mig, och jag tycker att det jag tänkte då var fel, och jag förstår inte hur jag har kunnat göra så mot mig själv, samtidigt kan jag inte garantera att det aldrig kommer att hända igen.
Jag måste liksom anstränga mig för att tänka snälla tankar om mig själv, och när jag då blir stressad och inte har tid att reflektera över mina egna tankar och beteenden och jag tvingas koppla på autopiloten, så gör jag oftast fel val och tänker fel tankar.
Jag har tänkt negativa tankar om mig själv så länge så de sitter i ryggraden, det tar nog enormt lång tid att få in goda tankar i ryggraden istället.
Nu är jag ju medveten om min sårbarhet, och jag har heller ingen som helst lust att svälta mig själv, så hur stressad jag än är så sköter jag kosten som vanligt ändå, men jag får mer tvångsliknande tankar under stress, och mina krav på mig själv höjs när jag är trött och stressad, istället för tvärtom, vilket vore mer logiskt, och det är inget jag kan förklara varför det blir så..
Kan man kalla ätstörning för ett slags beroende? Kan man bli beroende av att hetsäta/av att svälta sig? Hur man nu definierar beroende, för uppenbarligen kan många inte sluta hetsäta/svälta sig.
Jag tror det finns två varianter av hetsätningsstörningar:
dels de som tröstar sig eller dövar känslor genom att äta, vilket ger ett känslomässigt beroende
sen de som svält sig så pass länge/alternativt tränat så hårt på alldeles för litet energiintag, att kroppen själv säger ifrån till slut (man kan pressa sig hårt, men till slut säger kroppen ifrån) och man inte kan behärska sig utan bara måste få energi, och då rör det sig ju mer om ett fysiskt behov. Efter en sådan bingetur har man så dåligt samvete och svälter sig igen, och tillslut måste man ha mat och så är den onda cirkeln igång.
När jag var som sämst i anorexin hade jag ju helt tappat hungern och jag kände inget direkt behov av att äta, jag tyckte inte mat var gott och jag gick inte omkring och var sugen, men till slut började jag känna a tt kroppen verklige sa ifrån och jag kände att om jag inte började vända det hela där och då så skulle jag också bli en bulimiker, vilket jag inte ville, så därför hittade jag motivation att lyckas vända det hela.
Milia: Jätteintressant läsning. Tack för att du delar med dig. Jag har inte tänkt på vad svälten i sig gör med en ( mer än rent fysiskt)
Skönt att höra också att du lämnat det bakom dig!
Absinteh
2006-11-23, 22:52
Jag har lidit av anorexi! fick diagnosen när jag var 16 och fortsatte ca 7-8månader då jag kunde skita i att äta på ett dygn för jag va rädd för att bli tjock och överviktig! men på hösten när man va 17 började allt vända för jag kom i kontakt med gymmet och därifrån har jag gått från 53-54 till 78 (när jag vägde som mest i sommras) fast nu ligger vågen nere på ca 70pga av mitt uppehåll från allt vad bra kosthållning och träning heter i 11v:smash:
good to hear
Milia: Jätteintressant läsning. Tack för att du delar med dig. Jag har inte tänkt på vad svälten i sig gör med en ( mer än rent fysiskt)
Skönt att höra också att du lämnat det bakom dig!
At your service :D just ask!
Jo varje dag tänker jag på hur tacksam jag är som tagit mig ur det!
Jag tror det finns två varianter av hetsätningsstörningar:
dels de som tröstar sig eller dövar känslor genom att äta, vilket ger ett känslomässigt beroende
sen de som svält sig så pass länge/alternativt tränat så hårt på alldeles för litet energiintag, att kroppen själv säger ifrån till slut (man kan pressa sig hårt, men till slut säger kroppen ifrån) och man inte kan behärska sig utan bara måste få energi, och då rör det sig ju mer om ett fysiskt behov.
Att svälta sig då? Är det ett beroende tror du? Jag får för mig att för att det ska vara ett beroende så krävs det en "kick". Ger svält en kick?
Eller handlar anorexia mer om tvångstankar än om beroende?
(Inte för att tvångstankar skulle vara mindre jävligt :( )
Men stämmer det här med medias påverkan. Det känns som anorexia mer är en produkt av kass uppväxt och dålig självkänsla eller?
Det var inte så vanligt med anorektiker på 1800-talet, däremot mycket vanligt med folk med dålig uppväxt och taskig själkänsla.
Fråga dig själv, blir du någonsin påverkad av media? Om du har extremt dålig själkänsla och självbild är risken större att du tar åt dig av konstiga ideal?
Jag skulle vilja påstå att media är en av grundorsakerna till anorexia idag....
At your service :D just ask!
Jo varje dag tänker jag på hur tacksam jag är som tagit mig ur det!
förstår det, tänte jag skriva, men det gör jag ju inte. fullt ut. men jag vet hur det är att ta sig ur andra jävligheter:)
det är skönt att komma ut på andra sidan.
Att svälta sig då? Är det ett beroende tror du? Jag får för mig att för att det ska vara ett beroende så krävs det en "kick". Ger svält en kick?
Eller handlar anorexia mer om tvångstankar än om beroende?
(Inte för att tvångstankar skulle vara mindre jävligt :( )
Jo att svälta sig ger en kick, i alla fall i början, precis som de som bantar (utan att få anorexia) också får det, jag tror det var serotoninnivåerna som höjdes (är inte säker), så då handlar det väl om en fysisk kick, men sen vet jag inte om det ger någon annan kick än en psykisk, när man känner att man uppnår de mål man satt upp, och man tror att man har kontroll.
Men det är bara personliga teorier, inga vetskapliga studier ligger bakom;)
Det var inte så vanligt med anorektiker på 1800-talet, däremot mycket vanligt med folk med dålig uppväxt och taskig själkänsla.
Fråga dig själv, blir du någonsin påverkad av media? Om du har extremt dålig själkänsla och självbild är risken större att du tar åt dig av konstiga ideal?
Jag skulle vilja påstå att media är en av grundorsakerna till anorexia idag....
Hur vet du att anorexia inte var lika vanligt då? Okej iofs tror inte jag heller att det var lika vanligt förekommande, men jag tror definitivt att det fanns, de hade bara inte något namn på det.
Nu vet jag inte vilket årtal romartiden var (historia är inte mitt starka ämne) men jag har läst att de hade bulimiska tillställningar då iaf, då man samlades och vräkte i sig mat och sedan spydde upp den*spy*
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så tror jag inte media enbart är en orsak till att så många idag drabbas, men det kan trigga igång något hos de personer som är mottagliga för det.
Det gör balansgången så svår. Samhället behöver upplysas och informeras för att kunna hjälpa och hantera problemet, samtidigt som det kan trigga igång de som är mottagliga för det:(
Jag har upplevt det på ganska nära håll, inte jag själv dvs. som var/är drabbad, och det är ett rent helvete för personen i fråga. Folk som säger "meh, ffs ät och kamma dig så blir du frisk!1" borde ha en fet j*vla käftsmäll och undervisning i empati.
Man slits fram och tillbaks mellan två olika världar, den ena är där tryggheten finns - stenkollen på träningen/kosten - och den andra är att man vill ta sig ut ur skiten på något vis, men det går bara inte. Maktlöshet är nog ett bra ord.
Det är nog som med alkoholism, det går inte att bli helt frisk, men det går att lära sig att leva med.
Hur vet du att anorexia inte var lika vanligt då? Okej iofs tror inte jag heller att det var lika vanligt förekommande, men jag tror definitivt att det fanns, de hade bara inte något namn på det.
Nu vet jag inte vilket årtal romartiden var (historia är inte mitt starka ämne) men jag har läst att de hade bulimiska tillställningar då iaf, då man samlades och vräkte i sig mat och sedan spydde upp den*spy*
Jag tror säkert det fanns då med, de flesta sjukdomar är ju urgamla. Men media och medias exploteringen har fått problemet att explodera.
Romarna brukade inte bara göra det en gång utan flera gånger per natt :) Skönhetsidealet har förändrats genom årens lopp och troligtvis också problemen. Tex korsetten var ju ganska otrevlig. Det var även länge status med kula på magen för män.
Men visst det är ett samhällsproblem som faktiskt accelereras av media.
Dom är ju med och förmedlar skönhetsidealet.
Men det är bara min åsikt i frågan.
kanske kan vara intressant:
http://www.fhi.se/templates/Page____3982.aspx
Vinter: okej då förstår jag vad du menade, och jag håller med, medias exploatering har definitivt bidragit till att det ökat, inte minst eftersom de glorifierar det hela när de skriver artiklar om anorektiker.
De intervjuar någon som för kanske ett år sedan sett ut som ett skelett och nu påstår sig vara friska, BULLSHIT! Ränderna går aldrig ur en tiger och definitivt inte på så kort tid som ett år.
Det man då som tjej ser när man läser artikeln (om man nu är sårbar och mottaglig) är en tjej som varit sjuk, som såg liten och bräcklig ut, som alla tyckte synd om, som pratar om hur nära döden hon varit och som berättar om hur mkt hon tränade och hur lite hon åt och som fortfarande är fruktansvärt smal.
När jag var väldigt mottaglig för sånt, precis innan jag blev riktigt sjuk, så var det enda jag såg av en sån artikel en supersmal tjej som "fått" anorexia, och tagit sig ur det, men p.g.a. anorexia fortfarande var otroligt smal.
Så antingen har dessa tjejer inte alls tagit sig ur sjukdomen, eller så försöker de hitta en kompromiss med livet (vilket jag tror de flesta försöker göra under en period) där man fortfarande ligger på en låg vikt och har kvar väldigt många sjuka tankar, men ändå utåt sett verkar frisk(are).
Sjukdomen är ju så mkt mer än mat och tränig hit och dit. Ingen berättar om de fruktansvärda ångestattackerna man har, hur avsaknaden av livsglädje tär på en, hur fruktansvärt trött man är och hur ont man har överallt.
För att inte tala om alla "biverkningar" som kroppen får, förstoppning, hjärtklappning, muskelvärk, hårafvall på huvudet och ökad behåring på resten av kroppen. När man står över toastolen med fingrarna i halsen och spyr är det definitivt inget vackert över det.
Det är varken vackert eller underbart att leva i och jag blir skitarg när jag läser artiklar som aftonbladet/expressen eller liknande skriver.
Att tjejerna nu dessutom påstår sig vara friska tror jag inte ett skit på eftersom det tar lång tid att jobba sig upp ur den sjukdomen och ett år räcker inte längre än att man kanske kan gå upp lite i vikt som man inte längre ser utmärglad ut. De flesta anorektiker, siktar ju in sig på BMI-gränsen för undervikt och försöker ligga kvar precis ovanför den gränsen och kallar sig sedan friska. Det är också bullshit, de flesta behöver gå upp betydligt mer än så, jag tror att man som anorektiker behöver ha en liten extra marginal, för jag har även hört andra f.d. anorektiker säga att om de går under en viss viktgräns (som ändå kan ligga över BMI:s undre gräns) så får de anorektiska tankar och beteenden.
Snake: tråkigt att höra din och din näras situation.
Det är verkligen en kamp mot två sidor och ibland känner man sig riktigt schizo, men för mig vände det inte förrän jag insåg att ingen annan kunde göra mig frisk, utan det var jag själv som måste göra det valet att jag verkligen ville blir frisk och sedan agera efter det.
Det var ingen annan som skulle tvinga i mig maten eller tvinga mig att behålla den, eller tvinga mig att vila, jag var själv tvungen att ta de besluten och fortsätta stå fast vid dem även när ångesten kom krypandes. Ångest kan vara riktigt fördjävlig och man kan tro att man ska dö där och då, men den går över. Och för varje gång man tagit sig igenom ångesten så blir man starkare.
Absinteh
2006-11-24, 10:15
Hur vet du att anorexia inte var lika vanligt då? Okej iofs tror inte jag heller att det var lika vanligt förekommande, men jag tror definitivt att det fanns, de hade bara inte något namn på det.
Nu vet jag inte vilket årtal romartiden var (historia är inte mitt starka ämne) men jag har läst att de hade bulimiska tillställningar då iaf, då man samlades och vräkte i sig mat och sedan spydde upp den*spy*
Fan va intressant! De hade ju världens kroppsideal Romarna, så roten ligger där endå.
Har du någon källa?
King Grub
2006-11-24, 10:17
A popular misconception is that the Romans made use of a room called a vomitorium for the express purpose of vomiting between meals to make room for more food. Only a very small minority of the highest classes indulged in the practice of deliberately vomiting. A vomitorium is actually an entirely unrelated architectural feature – a passage situated below or behind a tier of seats in an amphitheatre, through which the crowds could "spew out" at the end of a show.
http://en.wikipedia.org/wiki/Roman_eating_and_drinking#Vomitorium
Jag har fått uppfattningen att det är svårt att bli frisk från anorexia. Beror väl på vad man menar med frisk också kanske, många blir kanske "friska" i all väsentlig mening (och detta att många aldrig blir "friska" kanske inte är sant heller)
Men om det är så,så undrar jag vad beror detta på? Varför är det en svår sjukdom att bli frisk från ? (om det nu är det..)Antagligen för att man gör något man "vill", de vill ju vara smala, så varför göra något åt det. Om man sedan blir medveten om att det egentligen kanske har gått lite långt rör det sig väl om en tvångstanke, och tvångstankar uppkommer visst långt inne i hjärnan i de basala ganglierna dit viljan inte når, så därför är det svårt att själva göra något åt dem.
Och tvångstankar i sig är tankar som ligger och mal i huvudet o finns där mer eller mindre hela tiden och framkallar ångest, och för att komma ifrån ångesten blir lösningen såklart att utföra vad det nu var man skulle utföra så att man slipper tänka på det, vare sig det var bra eller inte.
Så i fallet "jag är borde nog inte äta för jag blir ju bara tjock" så blir ju lösningen att gå med på det... Mina 50-60 tabbar i opera är säkert också en form av tvång, de innehåller sidor som jag har tyckt hade varit intressanta att läsa men som jag inte orkar eller kanske egentligen vill sitta och läsa, men jag borde ju, så de ligger där ändå. Det senare är dock lätt att bli av med, stäng ner dem eller låt opera starta en tom session så var de borta och allt var kört och det var inget att göra något åt. Det är svårare att göra när det rör kroppen. Men nästa gång jag har tråkigt kommer jag ju surfa upp nya sidor som blir liggandes.
Tänkte vidare på ämnet på bussen idag och funderade:
När man har svultit och man är illa därhän så kan man ju få bestående fysiska men (mer eller mindre)
Det låter logiskt att man även kan få bestående psykiska "skador"
Jag vet bara inte vilka. Vet ni?
Tänkte vidare på ämnet på bussen idag och funderade:
När man har svultit och man är illa därhän så kan man ju få bestående fysiska men (mer eller mindre)
Det låter logiskt att man även kan få bestående psykiska "skador"
Jag vet bara inte vilka. Vet ni?Jag vet inte men kroppen är väl rätt robust och tålig och hjärnan lär ju vara en av sakerna som prioriteras in i det sista så jag tror inte det är så illa.
Det är ju en sorts beroende, och precis som en alkoholist alltid är en alkoholist, även om denne är nykter, så är nog f.d. anorektiker alltid lite extra sårbara för att falla tillbaka i samma mönster.På vilket sätt är det ett beroende? Att man känner någon belöning när man utför handlingen? Tror jag inte, har inte jag märkt.
Jo, det är väl sant förvisso.
Kan man födas anorektisk tror ni? Alltså att man bär på nån slags gen som gör att man har fallenhet för att ramla dit? Att det liksom är därför det är svårt att "bota" bort det för att det är en "del av en själv"?
Sen får jag för mig att det händer nåt alldeles särskilt (som jag inte kommit fram till vad det kan vara) när man nått ett visst stadium. När det gått riktigt långt så verkar det vara oerhört svårt att bli frisk.Jag tror snarare att folk är mer eller mindre benägna att utveckla tvångstankar, om man sedan har en stor benägenhet för det så kan man nog lätt trilla dit på diverse.
För att komplicera det hela ytterligare så blir människor som utsätt för svält psykiskt sjuka (Minnesota starvation study). Andra, som redan är psykiskt illamående kan börja göra saker för att berätta om sitt illamående. Gemensamt för pojkar och flickor är att det har två olika beteenden(!) i grunden; flickor gör illa sig själva och pojkar gör illa andra. Tänk efter så känner du igen det.Men varför?Här kan självsvält bli en variant av skära sig i handlederna. Typsikt tjejproblem är det också, även om vi ser fler och fler pojkar som blir anorektiska. Jämställdhet kanske?
Vad som utlöser vad är osäkert, precis som med uteliggare t ex. Uteliggare är ibland psykiskt illamående som som dricker och tar droger varvid de hamnar på gatan, Men, en del andra uteliggare blir psykiskt sjuka av att ta droger och hamnar till slut på gatan. Ytterligare en grupp tar droger när de väl hamnat på gatan av andra omständigheter och blir därmed knäppa.
Att bota en drogmissbrukare eller en anorektiker har lite olika metoder men i grunden samma metodik. Steg för steg till patienten kan gå, eller leva, själv. Risken att fastna vid något av stegen är överhängande och det krävs ibland ytterst lite för att omständigherna ska bli sådan att patienten insjuknar på nytt.
Bidragande förutom terapin är de sociala omständigheterna runt patienten. Även där kan man säga att det påminner om uteliggare, dvs om den utslagne inte har en fungerande social situation eller mijö (familjen t ex) så blir rehab mycket svårare. Samma med anorektikern som kan ha en traumatisk relation till sin familj och sin uppväxtmiljö. Vad ska de då bli friska till kan man undra?
LizardDet senare hade jag velat skicka vidare till en person som redan har de där tankarna, men personen i fråga vill inte ha något skickat så jag skippar det.
Jag har fått uppfattningen att det är svårt att bli frisk från anorexia. Beror väl på vad man menar med frisk också kanske, många blir kanske "friska" i all väsentlig mening (och detta att många aldrig blir "friska" kanske inte är sant heller)
Men om det är så,så undrar jag vad beror detta på? Varför är det en svår sjukdom att bli frisk från ? (om det nu är det..)
Det handlar väl mest om att det är en psykisk sjukdom och att vi vet väldigt lite om dylikt. Störd självbild, kanske i kombination med någon neuros. Att dom som är sjuka svälter sig är ju ett resultat av sjukdomen. Man löser inte själva problemet genom att tex tvångsmata en sjuk.
Det som brukar fungera är kognitiv beteendeterapi.
På vilket sätt är det ett beroende? Att man känner någon belöning när man utför handlingen? Tror jag inte, har inte jag märkt.
Du har inte märkt det? har du haft anorexia?
Jag kan inte förklara mekanismerna bakom det, men som jag skrev i ett tidigare inlägg, har jag jag för mig att jag läst någonstans att svälten triggar igång belöningscentrat i hjärnan.
Det enda jag med säkerhet vet är att det fungerade precis som ett beroende för mig, i början fick jag en stor kick av det, sedan försökte jag desperat uppnå den kicken igen.
Snake:*cry* *cry* *cry* FY FAAAAAAAAN, den där videon får mig bara än mer övertygad, om att jag ALDRIG mer vill vara med om det där.
Snake:*cry* *cry* *cry* FY FAAAAAAAAN, den där videon får mig bara än mer övertygad, om att jag ALDRIG mer vill vara med om det där.
Ja den är ganska stark.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.