Visa fullständig version : Hjälp krilleh att få perspektiv på tillvaron!
http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=81554
Berätta om en av de värsta dagar du har varit med om!
blekfet2
2006-10-26, 14:50
När dottern kletade bajs i hela vardagsrummet, torkade bort allt med toapapper och glömde spola eftersom, så dasset pluggade igen, blev allmänt less och skulle just hoppa in i bilen då jag upptäcker att jag har fått punka på ett hjul.
Det här här hände allt som allt på 20min i sommras, usch brun dag.
Dumleman
2006-10-26, 14:51
Jag kommer allvarligt talat inte på en enda riktigt hemsk dag.
kalle_banan
2006-10-26, 14:52
Obs, inte värsta dagen i mitt, men bra sugig var den: Igår jobbade jag 9-19, kom hem, åt mat, läste en tidning och somnade i sängen runt 21:00, sen vaknade jag 22:47, pissade och gick och la mig igen. Vaknade 8:33 och sitter på jobbet nu, ännu en dag 9-19, dessutom ska jag jobba helg! 10-18.
Jag tjänar pengar som gräs men har _inget_ liv.
http://www.google.se/search?q=d%C3%B6r+varje+dag
http://net11.amnesty.se/www/tema/tortyr/tortyrmetoder
Jag har varit med om något ingen egentligen ska behöva vara med om men som många i världen tyvärr måste uppleva.
Min bror dog när han var 18 år. Jag var 9 när detta hände och jag tänker fortfarande på honom varje dag. Nu är det snart min tur att bli 18. Fy vad tiden går fort.
Nära att dö, läkarna lyckades rädda mig.
Mitt livs värsta dag...
Ska inte berätta några detaljer, men att få ett hemskt perspektiv på en sjukdom och leva med känslan under en tid att man kanske bara hade fyra år kvar att leva, när man är 16 - Det bör vara en av de värsta sakerna jag gått igenom som inte har att göra med en släktings bortgång.
Då hade jag kunnat kyssa träning och målen att lyckas i livet goodbye, det hade inte funnits ett liv att lyckas i.
När jag fick reda på att det inte var någon risk så tog det ändå tid innan man verkligen förstod hur hårt det hade slagit.
Mina problem är som en pissepöl i Stilla havet jämfört med hur andra människor har det. Men att ha tagit hand om gravt leukemisjuka patienter (speciellt de som är 30 år och yngre) ger en verkligen perspektiv på tillvaron. Skärpning.
Har faktiskt haft tur än så länge. Inte varit med om något katastrofalt. Kan berätta om en rätt så jobbig dag dock:
Jag var på mitt första och enda Dreamhack, runt år 2000 tror jag. Jag och mina reskamrater hade ingen som helst skjuts hem, så vi köpte bussbiljetter. Min ryggsäck försvann av okänd anledning på terminalen. Hade som tur var biljetterna och lite annat av värde räddat i en annan väska. Att det regnade ute underlättade inte direkt med forsling av dator, skärm och väskor (jag hade inte datorn/skärmen på nåt vis inpackat, utan bar dem för hand).
När jag anländer till Stockholms bussterminal försvinner alla "kamrater" och jag är kvarlämnad ensam med mina grejer. Jag försöker få tag i skjuts, men har ingen mobiltelefon så har inga nummer att ringa, och eftersom ingen var hemma heller så kunde jag inte ringa hem. Jag frågade en taxichaufför om jag fick låna hans mobiltelefon - det fick jag, men jag mindes inte min farsas mobilnummer exakt och hade fel på en siffra märkte jag efteråt. Så den planen sprack och han kunde därför inte skjuta hem mig. Vad göra nu?
Jag förhandlade med samma taxichaufför om vad det skulle kunna kosta att ta taxi till Södertälje (cirka 3 mil), och vi kom överens om att 500:- skulle gå bra (rätt billigt för att vara Sverige). Så, jag var tvungen att ta ut pengar samtidigt som jag var tvungen att vaka över min dator, skärm och väska som en hök. Hur som helst så kom jag till slut hem, sliten och äcklad.
En rolig sak angående taxiresan: Taxichauffören var av utländskt ursprung, och han frågade mig om jag hade varit och spelat fotboll. Rofl. Liksom, jag kommer släpandes med datorprylar och en väska och han frågar det? Antar att han drog den slutsatsen p.g.a. att väskan ser lite ut som en stor sportbag, men vad fan…
… Nå väl, själva DH-eventet var skoj! Dock inte avslutningen av det hela.
När jag begravde min kusin, hans 2-åriga son samt hans svärföräldrar vid samma tillfälle.
Dock så vill jag påpeka en sak:
-En annan människas enorma olycka minskar oftast inte den press din egen olycka ger dig-
Värsta dagen i mitt liv inleddes klockan 8:30 på morgonen med ett samtal där jag fick reda på att min bästa vän hade dött. Mer av den dagen kommer jag inte ihåg.
Man behöver inte bli påmind om hemskheter man har varit med om. Man glömmer ändå aldrig. Man vill inte glömma. Att glömma någon man älskar är det värsta man kan göra.
Word
svårt att berätta om en enskild dag, typ mina 3år har varit dom värsta jobbigaste i hela mitt liv. Depression, ätstörningar, social fobi, mist nära bästa vänner m.m. under denna period har haft mkt starka självmordstankar. Så svårt att berätta om en dag direkt. Men nu håller det på att gå bort, fått hjälp av underbara människor (familjen+psykologer)
De dagar min lillebror var inlagd på sjukhus med dropp på grund av långvarig rädsla för att äta och sätta i halsen var väldigt jobbiga. Hela det året var väldigt jobbigt. Inte roligt när man är elva år och ser ens lillebror bli mer och mer rädd för mat.
Allt ordnade sig dock till slut.:thumbup: (hittar inte någon riktigt passande smiley, så det blir den här)
Min värsta dag i mitt liv var dagen då min depersion bröt sig loss och jag bara pajade. Jag var 21 år, under halvår försökte jag sörja min farfar död, vilket var den viktigaste människan i mitt liv. Min flickvän under den tiden försökte om och om igen ta självmord. öm som om gjorde vi slut och var ihopa igen. Jag arbetade för mycket, stressade för mycket. Jag hade gått ner 10 kg på ca ett halvår, detta i muskler då jag alltid varit en smal jäkel.
Denna morgon vaknade jag bara ur sängen och bara inte orkade mer. Allt hade jag hållt ihop trodde jag. Men jag var psyskisk paj av att pressat mig över gränserna. Jag kunde bara inte gå till jobbet. Min kropp svarade inte på nåt. Det tog mig ca 2 timmar att få signaler till min muskler som bara strejkade. Jag minns att jag grät av över min egen hjälplöshet trodde jag skulle dö. Jag åkte ambulans in till. Sedan konstaterade de på sjukhuset att jag var utbränd. De skickade mig till psyk. Jag gick under 3-4 månader i dimmig värld. Jag slapp bli inlagd då min självmordbenägna flickvän fick ta hand om mig. Jag sov överallt. Satt jag bland folk i mer än 10 minuter somnade jag rakt av. Eller åkte sovande hem och kämpade mig in i hissen för sova vidare.
Den dagen var värst i mitt liv. För jag trodde jag skulle dö, jag trodde jag hade blivit galen. jag trodde jag skulle spendera resten av mitt liv på mentalsjukhus.
Dock är jag någorlunda rask gosse idag, som nästan aldrig har ångest. Jag har haft jobb som andra drömmer om. Jag trivs med livet idag. Dock tog mig över 1 år att bli någorlunda normal. Idag är jag 27 och kan nog säga att jag önskar inte någon skall behöva känna det jag kände under den perioden. Jag nådde botten av självömkan den dagen.
Ni behöver inte skriva om era jobbiga tider pga mig.. Jag fattar själv att jag kan ha det mycket värre men det är så jäklans frustrerande att jag aldrig når mitt mål. Även fast jag försöker till 110 % så räcker det inte.
Har säkert fått halsflussen 5 ggr detta året och när jag väl börjar komma igång så är det axelproblem. Nu när väl axel är bra så får jag körtelfebern. Ett helvere rent ut sagt. Men självklart ska jag tänka att jag kan ha det mycket värre. Familjen kan omkomma osv, även fast det känns lite ovärkligt.
Frågan är, finns det en Gud?
Ni behöver inte skriva om era jobbiga tider pga mig.Det är lugnt, krilleh. Folk skriver inte pga dig, fast det blev en inspiration till tråden. Det får du bjuda på, tycker jag.
Ni behöver inte skriva om era jobbiga tider pga mig.. Jag fattar själv att jag kan ha det mycket värre men det är så jäklans frustrerande att jag aldrig når mitt mål. Även fast jag försöker till 110 % så räcker det inte.
Har säkert fått halsflussen 5 ggr detta året och när jag väl börjar komma igång så är det axelproblem. Nu när väl axel är bra så får jag körtelfebern. Ett helvere rent ut sagt. Men självklart ska jag tänka att jag kan ha det mycket värre. Familjen kan omkomma osv, även fast det känns lite ovärkligt.
Frågan är, finns det en Gud?
Allt är nog relativt tror jag. Förstår att du tycker de jävligt att inte kunna träna.
Du kommer nå dina mål. Men av min erfarenhet får man bara anpassa sig till det man inte kan påverka. Det kanske inte blev som du hade tänkt sig. Dock betyder det inte att du aldrig kan nå dit.
Det är jobbigt ibland för mig att accepktera det jag inte har någon makt över. Då brukar jag släppa taget om det och göra det jag kan. Det enda sättet för mig att må så bra som möligt i en given situation där jag inte kan göra som jag vill.
Jag vet dock jag kommer klara de jag vill, och resan är lika viktig för mig som målet. Dock när man begränsar sig själv med dåligt tålamod och slår ner på sig själv med tider och krav. Då bäddar man för att misslyckas, iaf enligt min egen erfarenhet.
pragmatist
2006-10-26, 16:15
Inte värsta dag kanske men på ett halvår gick jag från hyllad nydisputerad doktor, nominerad till bästa avhandling vid Stockholms universitet, till arbetslös singel boende hemma hos mina föräldrar 31 år gammal med absolut noll respons på mina försök att hitta jobb. Det var lite sugigt kan man säga. Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Deceiver85
2006-10-26, 16:15
Jag har varit lyckligt skonad från alla världens hemskheter, har inga släktingar eller kompisar som dött och har det haft ganska enkelt genom livet. Mormor och morfar börjar bli till åren nu dock...
Det var första gången jag fick stryk av en man. Då förstod jag att jag inte var förskonad världens elände bara för att jag var en snäll person. Det kan låta banalt, men det var en riktig kris för mig.
Mina hemska dagar är för jobbiga för att ens snacka om. ;F
christian
2006-10-26, 16:41
Min mamma dog när jag var 11.
Jag har en kronisk inflammation under fötterna.
Jag åkte på ngn slags ryggskada för 2-3 månader sen som inte ger sig.
Meeeen å andra sidan är jag snygg, intelligent och tät. =)
jag hade 2-3 trista minuter här nån morgon sen.. försovit mig.. kasta mig ur sängen trampa sönder mina glasögon.. skrek lite och gick till köket.. hällde ut mjölk över min överkropp ett av mina ben och ner på golvet..
trist start på dagen.
shut teh face
2006-10-26, 17:00
Har inte upplevt så hemska saker som ni har gjort men när min nuvarande sambo helt plötsligt ströp all kontakt med mig och sa att det var slut blev jag ett vandrande lik. Jag hade sån enorm ångest över att jag hade behandlat henne så illa utan att vara medveten om det själv. Det går verkligen inte att fatta att man kan bli så nere!
I efterhand så var det en bra erfarenhet där man fick lite perspektiv och självinsikt.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.