Mental
2006-08-18, 22:06
Fick åldersnoja och 25årskris här under sommaren, så jag gick och sa upp mig från jobbet och skrev in mig vid komvux för att sona mina ungdomssynder. (Det här blir en långkörare till tråd så orkar du inte läsa längre än så här så har säkert piranha någon halvinfantil, lättläst & underhållande tråd du kan roa dig med ;) )
Livet består ju av en jävla massa val, möjligheter kommer och går, vissa tåg missar man, vissa halkar man på av misstag andra kommer man med som planerat. Men jag hatar val, jag är dålig på val och saker som på markanta sätt avgör min framtid skrämmer mig alltid lite.
Det hela började någonstans i de fjuniga tonåren, runt 14, 15 år gammal, nykonfimerad med moped folköl och en röst som inte höll. Här skulle man göra sitt första riktigt stora val, gymnasievalet. Behöver jag säga att jag inte var speciellt mogen? Jag funderade, vad vill jag bli när jag blir stor? Jag hade ingen jävla aning faktiskt. Inga speciella intressen som drog, inga yrken som lockade. Äldst i syskonskaran så det fans ju ingen att apa efter heller. Jag vände mig då till mina föräldrar som givetvis gav 2 helt olika syner på saken, far min sa att jag skulle välja ett riktigt yrke, något man blev karl av (Han är verktygsmakare och arbetar i metallindustrin) Så han föreslog fordonsprogrammet, industriteknisk, el eller bygg, där fans det jobb och en framtid ansåg han. Mor min å andra sidan (som är undersköterska på ett älderboende) ville att jag skulle utbilda mig till något akademiskt, läkare eller jurist eller något fint. Ingen i min släkt eller bekantskapskrets i den åldern var akademiker, så jag hade inget sådant inflytande över mig.
Jag provade min fars jobb i en vecka, för att se om industri kunde vara något för mig, men det var för monotont inrutat så jag valde bort det, provade även morsans jobb men konstaterade att jag inte var speciellt lämpad där heller. Så det fick bli en kompromiss, jag skulle läsa sammhällsprogrammet med inriktning mot IT/Ekonomi (IT var framtiden då ~95, skulle man bli något så var det IT som gällde) Jag resonerade som så att då hade jag ju 3 år på mig att fundera på vad jag ville bli när jag blev stor. Så studieförberedande blev det, första året gick bra, betygen var skapliga men intresset dalade, runt år 2 hade datorintresset spårat ut i porrsurfande och spelande, studiemotivationen tröt och saker som alkohol, kärlek, sex, och annat som kan distrahera en 17åring började ta allt mer tid i mitt liv, 3:e året i skolan, ägde strängt taget inte rum i skolan, jag skolkade, söp, knullade och levde rövare, och hade helt enkelt skitkul, inget ansvar, inga tankar på framtiden, jag var rätt infantil :hbang:
Nå, de tre åren kom till ända, mina betyg var bedrövliga, och jag visste fortfarnde inte vad jag ville jobba med, eller utbilda mig till. Vad gör man då? Jo man skjuter på det, framtiden är ett senare bekymmer, eller hur? Lumpen hette lösningen, här kunde jag köpa mig ytterligare ett års funderingstid, jag borde ju komma på vad jag vill med livet på ett år i lumpen va? Nä, inte det. Jag lärde mig en massa annat dock, utöver att putsa skor och bädda säng lärde jag mig saker som ansvar, dicilpin och annat som sedan kommit till nytta, jag kan ärligt säga att lumpen är bland det bästa som hänt mig.
Nåja, nu var man nymuckad och för första gången någonsin arbetslös. Skrämmande, osäker och nervös infinner man sig hos arbetsförmedlingen för att få ett jobb (Ja, jag var naiv) Här bestämmer man att jag skall bli telefonförsäljare, och man skickar mig på en utbildning om sedemera leder till ett jobb, men nej, jag trivs inte alls som telefonförsäljare utan söker förtvivlat efter annat jobb. Och får slutligen tag i ett jobb på en IT supportfirma som supportagent. Fortfarande ett telejobb men mycket bättre, man ringer inte och jagar folk och man känner sig hjälpsam och behövd. Planen var att jobba här tills jag kom på vad jag ville jobba med på riktigt, eller vad jag ville plugga till. (Är du fortfande kvar?, bäste läsare, jag har en tendens att ordbajsa en del men jag hoppas komma till en fråga snart)
Men jag fastnade där, ett bra jobb, kariärmöjligheter och bra lön, avancerade innomföretaget till gruppchef, sedan utbildare och slutligen platschef för en liten filial med 16 anställda. Så där sitter jag, 24 år gammal, men ett bra jobb och en hög lön, och sen har företaget mage att konkursa, och poff, så sitter jag på arbetsförmedlingen igen, lite yr och förvirrad. Tar en snabb funderare på vad jag vill bli, vad vill jag jobba med? Kommer inte på något och tar första bästa callcenterjobb för att försörja mig medans jag funderar. Jag hamnar nu på DHL's kundtjänst, där jag jobbade tills nyligen.
Sådär, nu sitter jag här, jag har äntligen vågat släppa basängkanten, har kapat stödhjulen och vinglar mot ekonomisk otrygghet. Jag måste börja med att ordna mina gymnasiebetyg, fattas nästan 1100p till fullständigt betyg. Det är vad jag gör det närmsta året, men sen då? Jag vill plugga på högskola men jag vet tamefan fortfarande inte vad fan jag vill bli, och då har jag funderat på det i 11 jävla år nu.
Snälla kom med lite tips och råd, hur kommer man fram till vad man vill arbeta med? bör jag blunda och peka i en kurskatalog, eller bör jag fråga mamma igen kanske? Vad jag tror mig veta är att jag inte vill läsa åt något allt för naturvetenskapligt, men jag har funderat på allt mellan dietist till psykolog till något åt juridikhållet. hjälp :D
Livet består ju av en jävla massa val, möjligheter kommer och går, vissa tåg missar man, vissa halkar man på av misstag andra kommer man med som planerat. Men jag hatar val, jag är dålig på val och saker som på markanta sätt avgör min framtid skrämmer mig alltid lite.
Det hela började någonstans i de fjuniga tonåren, runt 14, 15 år gammal, nykonfimerad med moped folköl och en röst som inte höll. Här skulle man göra sitt första riktigt stora val, gymnasievalet. Behöver jag säga att jag inte var speciellt mogen? Jag funderade, vad vill jag bli när jag blir stor? Jag hade ingen jävla aning faktiskt. Inga speciella intressen som drog, inga yrken som lockade. Äldst i syskonskaran så det fans ju ingen att apa efter heller. Jag vände mig då till mina föräldrar som givetvis gav 2 helt olika syner på saken, far min sa att jag skulle välja ett riktigt yrke, något man blev karl av (Han är verktygsmakare och arbetar i metallindustrin) Så han föreslog fordonsprogrammet, industriteknisk, el eller bygg, där fans det jobb och en framtid ansåg han. Mor min å andra sidan (som är undersköterska på ett älderboende) ville att jag skulle utbilda mig till något akademiskt, läkare eller jurist eller något fint. Ingen i min släkt eller bekantskapskrets i den åldern var akademiker, så jag hade inget sådant inflytande över mig.
Jag provade min fars jobb i en vecka, för att se om industri kunde vara något för mig, men det var för monotont inrutat så jag valde bort det, provade även morsans jobb men konstaterade att jag inte var speciellt lämpad där heller. Så det fick bli en kompromiss, jag skulle läsa sammhällsprogrammet med inriktning mot IT/Ekonomi (IT var framtiden då ~95, skulle man bli något så var det IT som gällde) Jag resonerade som så att då hade jag ju 3 år på mig att fundera på vad jag ville bli när jag blev stor. Så studieförberedande blev det, första året gick bra, betygen var skapliga men intresset dalade, runt år 2 hade datorintresset spårat ut i porrsurfande och spelande, studiemotivationen tröt och saker som alkohol, kärlek, sex, och annat som kan distrahera en 17åring började ta allt mer tid i mitt liv, 3:e året i skolan, ägde strängt taget inte rum i skolan, jag skolkade, söp, knullade och levde rövare, och hade helt enkelt skitkul, inget ansvar, inga tankar på framtiden, jag var rätt infantil :hbang:
Nå, de tre åren kom till ända, mina betyg var bedrövliga, och jag visste fortfarnde inte vad jag ville jobba med, eller utbilda mig till. Vad gör man då? Jo man skjuter på det, framtiden är ett senare bekymmer, eller hur? Lumpen hette lösningen, här kunde jag köpa mig ytterligare ett års funderingstid, jag borde ju komma på vad jag vill med livet på ett år i lumpen va? Nä, inte det. Jag lärde mig en massa annat dock, utöver att putsa skor och bädda säng lärde jag mig saker som ansvar, dicilpin och annat som sedan kommit till nytta, jag kan ärligt säga att lumpen är bland det bästa som hänt mig.
Nåja, nu var man nymuckad och för första gången någonsin arbetslös. Skrämmande, osäker och nervös infinner man sig hos arbetsförmedlingen för att få ett jobb (Ja, jag var naiv) Här bestämmer man att jag skall bli telefonförsäljare, och man skickar mig på en utbildning om sedemera leder till ett jobb, men nej, jag trivs inte alls som telefonförsäljare utan söker förtvivlat efter annat jobb. Och får slutligen tag i ett jobb på en IT supportfirma som supportagent. Fortfarande ett telejobb men mycket bättre, man ringer inte och jagar folk och man känner sig hjälpsam och behövd. Planen var att jobba här tills jag kom på vad jag ville jobba med på riktigt, eller vad jag ville plugga till. (Är du fortfande kvar?, bäste läsare, jag har en tendens att ordbajsa en del men jag hoppas komma till en fråga snart)
Men jag fastnade där, ett bra jobb, kariärmöjligheter och bra lön, avancerade innomföretaget till gruppchef, sedan utbildare och slutligen platschef för en liten filial med 16 anställda. Så där sitter jag, 24 år gammal, men ett bra jobb och en hög lön, och sen har företaget mage att konkursa, och poff, så sitter jag på arbetsförmedlingen igen, lite yr och förvirrad. Tar en snabb funderare på vad jag vill bli, vad vill jag jobba med? Kommer inte på något och tar första bästa callcenterjobb för att försörja mig medans jag funderar. Jag hamnar nu på DHL's kundtjänst, där jag jobbade tills nyligen.
Sådär, nu sitter jag här, jag har äntligen vågat släppa basängkanten, har kapat stödhjulen och vinglar mot ekonomisk otrygghet. Jag måste börja med att ordna mina gymnasiebetyg, fattas nästan 1100p till fullständigt betyg. Det är vad jag gör det närmsta året, men sen då? Jag vill plugga på högskola men jag vet tamefan fortfarande inte vad fan jag vill bli, och då har jag funderat på det i 11 jävla år nu.
Snälla kom med lite tips och råd, hur kommer man fram till vad man vill arbeta med? bör jag blunda och peka i en kurskatalog, eller bör jag fråga mamma igen kanske? Vad jag tror mig veta är att jag inte vill läsa åt något allt för naturvetenskapligt, men jag har funderat på allt mellan dietist till psykolog till något åt juridikhållet. hjälp :D