Visa fullständig version : [req] Utbildning, läroplanens omfattning etc.
På begäran av Allan startar jag en ny tråd, för diskussionen är för intressant för att lämnas därhän.
Föräldrarna bestämma läroplan? Stackars barn som växer upp i hem där skolan inte betyder ett skit (det finns förbaskat många sådana hem). Hur kommer läroplanen i en sådan skola att se ut jämfört med läroplanerna i skolorna där amititiösa föräldrar har placerat sina barn? Får de barnen samma möjligheter att klara sig i livet? Men kanske det inte spelar någon roll för dig. Lite offer på ideologins altare får man väl tåla...
Alla skall få en chans att få tillgång till högkulturen och den bildade klassens språk och tänkesätt. Det gör man bäst om grundskolan är lika för alla och har höga ambitioner gällande bildning och klassisk prestigekunskap.
Ett ganska klassiskt värdekonservativt resonemang skulle jag våga påstå, vilket jag även förväntar mig från dig. Tyvärr också lite likt den socialistiska tanken på att samhället bäst vet vad som är bra för den enskilde individen, vågar jag påstå, viss om att du lär protestera. Visst är det bra om grundskolan ger alla en gedigen utbildning, men i praktiken så uppstår genast problem om vad som ska definieras som en gedigen utbildning. Jag är som tidigare sagt av åsikten att läsningen av klassikerna inte är något som krävs för att stå rustad inför framtiden, vare sig man tänkt klättra nya intellektuella berg eller hänge sig åt det praktiska.
Mina barn skulle jag hellre sätta på lite extra algebra (förutsatt att de är intresserade) än att läsa Utvandrarna, och skulle faktiskt känna mig lite överkörd om en kommitté satte sig ner och bestämde vilken konst som är värd att ta en stor del av utbildningstiden, som är begränsad.
Jag är benägen att hålla med Yes till viss del när jag känner mig som mest dogmatisk. Principen att föräldrarna ska få mer inflytande är mycket god och bör fungera som ledstjärna. Sedan att det i praktiken finns många föräldrar som följer sina barns skolgång är väldigt tragiskt, men löses inte genom att konstruera mallen i allt hårdare material.
Nitrometan
2006-08-04, 10:29
Intressant frågeställning.
Men har du verkligen skrivit rätt här:
Sedan att det i praktiken finns många föräldrar som följer sina barns skolgång är väldigt tragiskt, men löses inte genom att konstruera mallen i allt hårdare material.
Är det tragiskt att föräldrarna följer barnens skolgång? Jag trodde det var bra?
Intressant frågeställning.
Men har du verkligen skrivit rätt här:
Är det tragiskt att föräldrarna följer barnens skolgång? Jag trodde det var bra?
Hoppsan, så kan det gå när inte-knappen är glapp. Det ska givetvis stå:
Sedan att det i praktiken finns många föräldrar som inte följer sina barns skolgång är väldigt tragiskt, men löses inte genom att konstruera mallen i allt hårdare material.
Hoppsan, så kan det gå när inte-knappen är glapp. Det ska givetvis stå:
Sedan att det i praktiken finns många föräldrar som inte följer sina barns skolgång är väldigt tragiskt, men löses inte genom att konstruera mallen i allt hårdare material.
Förstår jag dig rätt där, tuffare skola är inte nödvändigtvis lika med mer intresserade/hjälpande föräldrar?
Om det är det det handlar om så har jag lite erfarenheter av en skola där man börjar med betyg och hyffsat stora krav tidigt, och där är ju intresset högre bland föräldrarna. Självklart inte för att föräldrarna vill till stor del spendera många timmar med barnen och läxorna, utan för att dom måste om barnen inte ska få problem med skolan redan i lågstadiet. Å andra sidan innebär detta att barn, som har ointresserade föräldrar eller något annat som praktiskt och faktiskt förhindrar föräldrarna att delta i läxläsningen och liknande, kommer att få det väldigt kärvt väldigt tidigt i skolan, också något jag erfarit i ett annat skolsystem.
Visst går det kanske kompromissa och börja något tidigare med en något tuffare skola, men att bara göra allt svårare är ingen mirakelmetod.
När skaparn var hygglig och skapade denna tråd för läroplansdiskussioner tycker jag att den bör användas. Är för tillfället djupt missförstådd och kränkt efter att ha blivit utsedd till syndabock för att en alkoholimpregnerad diskussion om friskolor kärvade till sig nyligen. Jag hävdade individens rätt att själv välja skola för sina barn, inom ramen för vissa allmänna riktlinjer som måste gälla alla skolor, och blev indirekt anklagad för att ha förstört festen genom att framföra "provokativa" åsikter. Personligen tycker jag att det är mer provokativt att hävda att det är grannen som skall bestämma var mina barn skall gå i skola.
Faktum är att jag överväger att bli en arrogant ultraliberal i denna fråga för att om möjligt kunna reta upp dem ännu mer nästa gång vi träffas. Ressentimentet måste bekämpas! Men då måste jag också veta hur ultraliberaler tänker i denna fråga för att stå på på trovärdig grund, och framför allt måste jag ju omfatta tankegångarna själv. Så min fråga till forumets ultraliberaler är vad som i praktiken menas med att föräldrarna själva väljer läroplan. Skall staten inte ställa några krav alls på vad skolorna sysslar med när det gäller undervisning och värderingsförmedling?
Faktum är att jag överväger att bli en arrogant ultraliberal i denna fråga för att om möjligt kunna reta upp dem ännu mer nästa gång vi träffas. Ressentimentet måste bekämpas! Men då måste jag också veta hur ultraliberaler tänker i denna fråga för att stå på på trovärdig grund, och framför allt måste jag ju omfatta tankegångarna själv. Så min fråga till forumets ultraliberaler är vad som i praktiken menas med att föräldrarna själva väljer läroplan. Skall staten inte ställa några krav alls på vad skolorna sysslar med när det gäller undervisning och värderingsförmedling?
Utan att göra anspråk på att ha lösningar som är praktiskt genomförbara spånar jag lite, och det riskerar dessutom att missa dina frågor lite eftersom jag är ganska trött och mer upplagd för poetisk filosofi än prosa. Jag tänker mig att förmedlingen av värderingar i skolan visserligen inte ska tas bort, men att den ska fattas kort och innehålla fundamenten i en liberal människosyn. Nu kommer kanske någon hävda att jag bara vill byta ut en värdering mot en annan, nämligen den liberala, men jag skulle inte argumentera så hårt som jag gör för individens okränkbarhet om jag inte trodde på den som en objektiv sanning. Med risk för att verka kompromisslös och onyanserad erkänner jag att det i diskussioner om rätten att slippa en förmyndares styre i privata frågor finns ett rätt och ett fel, inte bara åsikter, som många vill få det till. De som anser att staten exempelvis har rätt att med hjälp av skattevariationer straffa mig när mitt konsumtionsmönster inte stämmer överens med det normerade har inte bara en åsikt, de har fel. Ingen skulle höja på ögonbrynen ifall jag sade att tortyr av fångar är fel. Vi har helt enkelt accepterat detta som axiom, och jag vill uppleva den dagen då samma medvetenhet uppnåtts på andra områden kanske inte lika påträngande konkreta, men ack så viktiga.
Det jag ville komma fram till är alltså att vad gäller värderingar ska detta dels avhandlas för sig, kort men noggrant, dels i viss mån integreras i samhällskunskapen. Värderingar utöver individens okränkbarhet är enligt mig tveksamma att inkludera i en läroplan då vi här börjar komma in på vad som mer hamnar under åsikter än faktum. Solidaritet är ett begrepp som kan fungera som exempel på hur något vackert kan förvandlas till ett helt åsiktspaket som idag knappast är något jag vill att mina barn ska lära sig i skolan. Har vi så lite förtroende för godheten att vi tror den måste styltas upp i något som kan schemaläggas i grundskolan så att de lagar vi tillber om påtvingad altruism sedan aldrig ifrågasätts?
Detta gäller alltså från staten påbjudna värderingar. Föräldrarna är givetvis fria att sätta sina barn i en profilerad skola med speciell religiös, pedagogisk eller varför inte DiLevakosmisk inriktning. Allt under förutsättningen att de inte bryter mot den enkla uppsättning värderingar jag tidigare nämnt.
Kunskaper i ämnen som matematik och språk tycker jag ska ha tydliga mål, medan medlen kan lämnas till att bestämmas på så låg nivå som möjligt. Märk här att jag har stort förtroende för att lärare känner sina elever väl och därför bäst lämnas att själva avgöra hur kunskapsmålen ska uppnås. Att däremot ge samma lärare mandat från staten att ställa krav på att eleverna ska ha lärt sig om kulturarvet i form av vissa böcker utvalda av en smakkomitté är jag tveksam till.
De ämnen som ligger i ett gränsland såsom historia är svårare. Vad är väsentligt att lära ut? Kungarna i landet menar kanske somliga, medan andra skulle vilja lägga större vikt på kvinnans emancipation. Här är jag för tillfället inte särskilt laddad med färdiga åsikter utan erkänner att frågan behöver diskuteras mer, både med mig som deltagare och som åhörare, innan jag kan klura ut målsättningar som i så stor utsträckning som möjligt är konkreta utan att samtidigt flytta beslutanderätt i frågor om medel och innehåll högre upp än absolut nödvändigt. Min tanke är att det som ska betygsättas i stor utsträckning ska vara objektivt. En läroplan ska gälla i alla skolor och vill jag sätta mina barn i en skola som med framgång lär dem att läsa medelst serietidningar, ska jag inte hindras av att någon folkpartist kommit på att Moberg i egenskap av kulturarvskreatör ska vara obligatorisk.
Det finns alltså två nivåer av beslutsfattande: en på statens nivå och en på den enskilda skolans nivå. Staten bestämmer ramarna för skolverksamheten, vilka kan indelas i två sfärer: en värderingsmässig ram och en utbildningsmålsram. De av staten påbjudna värderingarna skall sammanfalla med den liberala ideologins människosyn, och de ämnesrelaterade målsättningarna skall vara tydligt mätbara - som med t.ex. matematikfärdigheter och läsförmåga. När det gäller målsättningarna med allmänbildande ämnen med historisk-kuturell förankring är du i skrivande stund mindre säker på vad som skall vara statligt påbjudet. De skolor som uppfyller dessa krav får verka. Hur skolorna uppfyller kraven rent generellt lägger sig myndigheterna inte i, förutsatt att kraven tillfredsställs. Har jag uppfattat dig rätt om jag sammanfattar dig så här?
Det finns alltså två nivåer av beslutsfattande: en på statens nivå och en på den enskilda skolans nivå. Staten bestämmer ramarna för skolverksamheten, vilka kan indelas i två sfärer: en värderingsmässig ram och en utbildningsmålsram. De av staten påbjudna värderingarna skall sammanfalla med den liberala ideologins människosyn, och de ämnesrelaterade målsättningarna skall vara tydligt mätbara - som med t.ex. matematikfärdigheter och läsförmåga. När det gäller målsättningarna med allmänbildande ämnen med historisk-kuturell förankring är du i skrivande stund mindre säker på vad som skall vara statligt påbjudet. De skolor som uppfyller dessa krav får verka. Hur skolorna uppfyller kraven rent generellt lägger sig myndigheterna inte i, förutsatt att kraven tillfredsställs. Har jag uppfattat dig rätt om jag sammanfattar dig så här?
Ja, det tycker jag låter som en bra sammanfattning av min ståndpunkt i dagsläget, och om du la till en rad som tryckte lite på att den värderingsmässiga biten är ytterst rudimentär blev den ännu bättre.
Då kan jag bara konstatera att det i princip överensstämmer med den syn jag själv företräder. Eventuellt är jag mer benägen att även fastslå tydliga mål med ämnen som historia och litteratur. Vi har trots allt etablerade och avancerade vetenskapliga tradititioner inom bägge ämnena, och jag ser inga problem med eleverna skall ta till sig fastlagen kunskap inom de områdena. Det är också där en litteraturkanon kommer in i bilden. Som bekant ser jag det enbart som nyttig allmänbildning, inte som ett redskap för att nå ökad läsförmåga. Det som dock slår mig är att du ger en viss makt till statligt beslutsfattande. Finns det inriktningar inom liberalt tänkande som helt och hållet vill avskaffa statliga ramar för skolverksamheten och överlåta i princip all utbildningsverksamhet till frivilliga sammanslutningar, och därigenom även låta utbildningens innehåll vara fullständigt fritt?
Bärs: Yes, inom den fulländade nattväktarstaten/libertarianismen är det målet. Där är det inte upp till staten att bestämma över utbildningsväsendet, utan individen.
Måste också bara tillägga att jag bildade en och annan åsikt nu efter att ha läst skaparns inlägg. Mycket bra skrivet.
Så då är skaparn ganska konservativ i detta avseende. Hur resonerar nattväktarliberalerna kring dessa frågor? Varför är det bättre för kidsen att t.ex. göra skolgången frivillig?
Så då är skaparn ganska konservativ i detta avseende. Hur resonerar nattväktarliberalerna kring dessa frågor? Varför är det bättre för kidsen att t.ex. göra skolgången frivillig?
Det de mest "liberala" libertarianerna gör, är att värdera friheten över ens egna liv högre än det som majoriteten eller en elit anser är bäst för en. Som du själv skrev skall inte grannen få bestämma vad som är bäst för ditt barn, även om han objektivt sätt "vet bättre" (han kanske är professor i litteratur eller vad som helst - han skall ändå inte få bestämma vilka böcker som dina barn måste läsa). Du skall få ha rätten och friheten att göra något sämre också, om du så vill. Och över dina barn bestämmer du och inte någon expertpanel eller ens majoriteten av folket.
Om detta är vad som är bäst för barnen eller inte kan man ju ifrågasätta. Libertarianerna menar dock att det inte förändrar något egentligen; det viktiga är trots allt att man är fri och inte tvingas på något, särskilt när det kommer till känsliga saker som barnuppfostran.
Då kan jag bara konstatera att det i princip överensstämmer med den syn jag själv företräder. Eventuellt är jag mer benägen att även fastslå tydliga mål med ämnen som historia och litteratur. Vi har trots allt etablerade och avancerade vetenskapliga tradititioner inom bägge ämnena, och jag ser inga problem med eleverna skall ta till sig fastlagen kunskap inom de områdena. Det är också där en litteraturkanon kommer in i bilden. Som bekant ser jag det enbart som nyttig allmänbildning, inte som ett redskap för att nå ökad läsförmåga. Det som dock slår mig är att du ger en viss makt till statligt beslutsfattande. Finns det inriktningar inom liberalt tänkande som helt och hållet vill avskaffa statliga ramar för skolverksamheten och överlåta i princip all utbildningsverksamhet till frivilliga sammanslutningar, och därigenom även låta utbildningens innehåll vara fullständigt fritt?
Det är just begreppet "nyttig allmänbildning" jag vänder mig mot och gör mig tveksam till en kanon, eller att över huvud taget ställa upp mål för innehållet i ämnen liknande historia, litteraturkunskap etc. Vad nyttig allmänbildning är ska lämnas till föräldrarna att i samråd med skolan de väljer att avgöra.
Erkänner att jag är mer konservativ här än vanligt. Det kan bero lite på att jag sällan kämpar för samma individuella frihet när det kommer till barn, även om jag mycket väl vet att det är föräldrarnas frihet att fostra sina barn det handlar om. Därför ska de riktlinjer för utbildningen ritade av staten dels endast bygga en ram, dels ska de endast beröra ämnen vars undervisningsmål i huvudsak kan motiveras sakligt och inte med tycke. Matematik, naturvetenskap och språk är sådana ämnen, med risk för att få en diskussion om evolutionsläran på halsen. Valet av vilka språk förutom svenska som ska läras ut är emellertid inte något jag lägger mig i.
Du skall få ha rätten och friheten att göra något sämre också, om du så vill. Och över dina barn bestämmer du och inte någon expertpanel eller ens majoriteten av folket.
Just att det handlar om omyndiga personer är vad som gör frågan så knivig och jag riskerar att i viss mån resonera känsloladdat istället frihetligt. Tyvärr har debatten om friskolor aldrig grävt riktigt i de djupa frågorna utan brukar stanna i gälla anklagelser om religiös fundamentalism eller kanske segregation. Fler borde ge sig in och börja diskutera det hela förutsättningslöst så vi inte drabbas av att låsa diskussionen i gamla banor som det lätt blir i ett samhälle tämligen ovant att ifrågasätta det rådande.
[...precis som jag vill göra med skatter där vi idag knappt kan diskutera dessa eftersom modersmjölken innehöll så höga halter av acceptansstimula]
Just att det handlar om omyndiga personer är vad som gör frågan så knivig och jag riskerar att i viss mån resonera känsloladdat istället frihetligt. Tyvärr har debatten om friskolor aldrig grävt riktigt i de djupa frågorna utan brukar stanna i gälla anklagelser om religiös fundamentalism eller kanske segregation. Fler borde ge sig in och börja diskutera det hela förutsättningslöst så vi inte drabbas av att låsa diskussionen i gamla banor som det lätt blir i ett samhälle tämligen ovant att ifrågasätta det rådande.
[...precis som jag vill göra med skatter där vi idag knappt kan diskutera dessa eftersom modersmjölken innehöll så höga halter av acceptansstimula]
Jag är precis som du, det är därför jag inte kan vara liberal fullt ut. Men egentligen, på något sätt kan man ju påstå att ingen skall ha rätt att totalt fucka upp sitt barn heller, det borde ju vara något slags brott på något sätt. Att inte låta barnet få en utbildning alls borde vi nästan se som ett brott. Det förstör ju barnets liv på riktigt.
För att komma in lite och förstöra för er nu då :D
Det ni sitter och disskuterar om är rätt smart, många bra idéer osv, vet dock inte hur gamla ni är, jag tog studenten i våras och det här är det jag uppmärksammat flera gånger under min gymnasieperiod...
Det absolut största är att om man ska ha på det sättet ni säger (att man själv ska få vara med och bestämma ens barns undervisning) kommer det bli STORA kunskapsskillnader beroende på vilken skola man gått på. Därför tycker jag att man ska ha (som ni sa om matte och språk) grunder som skolan MÅSTE lära ut. Inom språk och matematik kan man ha i princip en gemensam skolplan för alla skolor till minst 95%, men sen när det gäller de samhällsorienterade ämnena så ska alla skolor ha en gemensam grundplan på runt 50%, för att sen den resterande halvan ska kunna sättas av skolan eller föräldrarna. I dom här 50%'en ska alla grunder tas upp (inom svenska: verb, adjektiv osv, ordböjelser och ett verk eller två som ska avhandlas tillsammans), medan de resterande 50% som är "fria" kan handla om vad som helst (här kan skolan då satsa på att ha MER bokrecensioner, mer om romarriket osv).
Gymnasiet ska vara likadant, bara det att dom t.ex. 50% i svenska som är till "för alla" ska baseras på dom 50% från grundskolan som "alla" hade.
Hela tiden ska föräldrar vara med, eleverna få vara med och bestämma osv.
Vetefan om det här är så relevant, men jag fick lust att kläcka ur mig det...
Det absolut största är att om man ska ha på det sättet ni säger (att man själv ska få vara med och bestämma ens barns undervisning) kommer det bli STORA kunskapsskillnader beroende på vilken skola man gått på.
Du motiverar inte det här. Varför blir det så?
Jag är för övrigt gymnasiestuderande.
Du motiverar inte det här. Varför blir det så?
Jag är för övrigt gymnasiestuderande.
Om alla skolor får sätta sin egen läroplan, då kommer ju vissa skolor lära ungarna bara typ ord och ordböjningar medan andra skolor bara kommer lära ungarna typ strindberg. Lite extremer, men det känns som att eleverna iaf ska kunna lita på att dom får en bra grundutbildning så att dom inte kommer till gymnasiet sen och märker att dom kanske inte ens vet vad ett substantiv är, men dom kan skriva en rejäl jävla bokrecension (som i mitt fall typ).
Visst så kommer ju skolorna hela tiden klämma in lite "allmän-nyttiga saker" och dom flesta skolorna kommer ju ha en ganska bra läroplan, men jag tycker ändå att man ska ha en viss standard på läroplanen för att ge ungarna en garanti att dom inte kommer få jättejobbigt på gymnasiet för att DiLeva-skolan dom gick på i grundskolan inte tyckte att verb var viktigt, utan att man borde veta varför kosmos fungerar som det gör osv.
Om alla skolor får sätta sin egen läroplan, då kommer ju vissa skolor lära ungarna bara typ ord och ordböjningar medan andra skolor bara kommer lära ungarna typ strindberg. Lite extremer, men det känns som att eleverna iaf ska kunna lita på att dom får en bra grundutbildning så att dom inte kommer till gymnasiet sen och märker att dom kanske inte ens vet vad ett substantiv är, men dom kan skriva en rejäl jävla bokrecension (som i mitt fall typ).
Visst så kommer ju skolorna hela tiden klämma in lite "allmän-nyttiga saker" och dom flesta skolorna kommer ju ha en ganska bra läroplan, men jag tycker ändå att man ska ha en viss standard på läroplanen för att ge ungarna en garanti att dom inte kommer få jättejobbigt på gymnasiet för att DiLeva-skolan dom gick på i grundskolan inte tyckte att verb var viktigt, utan att man borde veta varför kosmos fungerar som det gör osv.
Men eleverna kan ju lita på sin skola. De väljer ju själva vilken skola de vill gå till. :)
Men eleverna kan ju lita på sin skola. De väljer ju själva vilken skola de vill gå till. :)
Jovisst, men ändå :D Det känns som en nödvändig säkerhet för att eleverna kan garanteras en så bra utbildning som möjligt.
Jovisst, men ändå :D Det känns som en nödvändig säkerhet för att eleverna kan garanteras en så bra utbildning som möjligt.
Men tänk om eleverna inte vill ha den typen av utbildning som du tycker är bra? Är det upp till dig eller eleverna att få välja vilken utbildning som är bra för dem?
Problemet här är ju, vilket framkom, att det är svårt att vara bekvämt dogmatisk och kompromisslös i frågorna. Jag ser det som en balansgång mellan föräldrarnas rätt att bestämma över sitt eget barn, och barnets rätt att få redskap att klara sig i livet i det fall föräldrarna misslyckas med det, alternativt inte bryr sig. Jag tycker att den ultraliberala positionen här mest påminner om en provokativ skrivbordsprodukt, som ultraliberalerna innerst inne själva inte ens skulle vilja se förverkligad.
Sedan förstår jag inte varför naturvetenskap, språk och matematik kan motiveras sakligt men inte historia, litteratur och förmodligen musik. Naturvetenskap, läsförmåga och addition är lika mycket allmänbildning som Södergran, Reagan och Bach. Allt är allmänbildning för en civiliserad människa, och något som barn bör ha rätt att lära sig, oavsett föräldrarnas preferenser. Det är en rättighet att lära sig Södergran, inte en påtvingad värdering.
Jag håller med dig Bärs. Frågan man bör ställa sig är om vi skall se ett barn som ingenting utöver föräldrarnas egendom? Jag anser att även barnet är en individ, och eftersom individen inte får/kan bestämma själv, så skall inte all makt ligga hos föräldrarna heller, för barnets skull.
Jag håller med dig Bärs. Frågan man bör ställa sig är om vi skall se ett barn som ingenting utöver föräldrarnas egendom? Jag anser att även barnet är en individ, och eftersom individen inte får/kan bestämma själv, så skall inte all makt ligga hos föräldrarna heller, för barnets skull.
Jag tror ultraliberalerna är rädda för att ta en offentlig diskussion om det här, för de vet att deras ideologi skulle skada kidsen. Därför håller de sig till sina omgivningar av liktänkande där alla tycker samma och ingen ställer fel frågor. Om man vet att man har rätt älskar man att debattera offentligt.
Problemet här är ju, vilket framkom, att det är svårt att vara bekvämt dogmatisk och kompromisslös i frågorna. Jag ser det som en balansgång mellan föräldrarnas rätt att bestämma över sitt eget barn, och barnets rätt att få redskap att klara sig i livet i det fall föräldrarna misslyckas med det, alternativt inte bryr sig. Jag tycker att den ultraliberala positionen här mest påminner om en provokativ skrivbordsprodukt, som ultraliberalerna innerst inne själva inte ens skulle vilja se förverkligad.
Sedan förstår jag inte varför naturvetenskap, språk och matematik kan motiveras sakligt men inte historia, litteratur och förmodligen musik. Naturvetenskap, läsförmåga och addition är lika mycket allmänbildning som Södergran, Reagan och Bach. Allt är allmänbildning för en civiliserad människa, och något som barn bör ha rätt att lära sig, oavsett föräldrarnas preferenser. Det är en rättighet att lära sig Södergran, inte en påtvingad värdering.
Såsom jag ser det så är matematik, språk och naturvetenskap ämnen man kan sätta tydligare gränser i. En atom är en atom, punkt. Däremot så kan man sitta i långa disskusioner inom t.ex. historian och då känns det för mig som att samhällskunskapsämnena är "friare" och bjuder in mer till disskusion. Därför borde vissa ämnen vara mer "begränsade" än andra om man vill säga så.
Det är ju självklart så att man kan hålla disskusioner inom NV-ämnen (som dessutom hela tiden uppdateras och forskas om) och att sam-ämnen innehåller mycket ren fakta och "ja och nej"-saker, men på det stora hela så skulle jag anse att NV-ämnen är lättare att sätta tydligare, markerade gränser på vad som är bra att kunna och vad som är mer överkurs/onyttigt.
Sen måste jag också säga att barnen borde få säga vad dom tycker, och att dom inte "ägs" av föräldrarna. Däremot så skulle jag säga att en unge på nio år inte har så stor koll på vad han/hon borde lära sig i framtiden, medan en lärare och/eller barnets föräldrar har (iaf lite) större koll på vad som borde vara nyttigt.
Det kanske går att kompromissa, ju yngre barnen är desto mindre får dom själva bestämma vad dom vill lära sig, men dom ska dock få vara med och bestämma HUR dom ska få lära sig det (projektarbeten, läxor, uppgifter osv), och ju äldre barnen blir desto mer ska dom få vara med och själva utforma sin utbildning (inom rimliga ramar självklart), utan att dom förlorar sin rätt att välja hur dom ska lära sig det.
Jag tror ultraliberalerna är rädda för att ta en offentlig diskussion om det här, för de vet att deras ideologi skulle skada kidsen. Därför håller de sig till sina omgivningar av liktänkande där alla tycker samma och ingen ställer fel frågor. Om man vet att man har rätt älskar man att debattera offentligt.
Jag tror precis som du. :)
Fast skaparn är ingen ultraliberal i den här frågan, så han tycker om att debattera.
SWETiger
2006-10-02, 13:24
Det jag tycker skolan ska ha som uppgift att uppmuntra och bygga en grund för - frånsett det rent kunskapsmässiga - är fritt, öppensinnigt och kritiskt tänkande tillsammans med tolerans, förståelse och fördomsfrihet. Kunskaper som idag mer eller mindre är ett krav för att man ska klara sig i samhället och kvalificera sig till fortsatta studier ska läras ut och en orientering av de områden i vilka man kan vidareutbilda sig inom bör också finnas representerade i alla skolor till viss mån, en viktig punkt är även att utbildning ges i att eleven själv ska kunna söka information och kritiskt granska källorna.
Delar av utbildningens omfattning bör kunna väljas av eleven respektive föräldrar i alla skolor. Skolan ska inte välja sina elever, mångfald bör uppmuntras och undervisningen ska vara öppen för insyn. Att kunna påvisa mätbara resultat ska eftersträvas men dagens skriftliga tentamina är i mina ögon ett rätt undermåligt mått.
Vad gäller vidareutbildning på universitet tycker jag att antagningsformen bör förändras, ett snittbetyg är inte ett bra mått då det är den ansökandes lämplighet vid antagningstillfället som är relevant.
Men tänk om eleverna inte vill ha den typen av utbildning som du tycker är bra? Är det upp till dig eller eleverna att få välja vilken utbildning som är bra för dem?
det är ju självklart ett problem, jag kan ju inte säga vad som är "bäst". Däremot så kan man genom "forskning" (mer undersökning) ta reda på vad som är mest användbart inom ett ämne, vad som man tror kommer behövas i framtiden och sen basera grunden på det. Man ska inte basera på vad man själv tycker, utan man ska verkligen forska om det och efter en viss tid ta reda på om det krävs att man omarbetar skolplanen. Det man lär sig i skolan ska vara användbart utanför och efter skolan, oavsett ämne. Därför är det enligt mig störtlöjligt att sätta upp en skolplan och sen ha den hur länge som helst, världen och eleverna förändras och man måste hela tiden se till så att utbildningen är relevant och avspeglar världen.
Sen är det ju så att barnen självklart ska få välja vilken utbildning dom vill, men vid vilken ålder är dom mogna för det? Redan på lekis? Lågstadiet? Mellanstadiet? Efter gymnasiet?
Sedan förstår jag inte varför naturvetenskap, språk och matematik kan motiveras sakligt men inte historia, litteratur och förmodligen musik. Naturvetenskap, läsförmåga och addition är lika mycket allmänbildning som Södergran, Reagan och Bach. Allt är allmänbildning för en civiliserad människa, och något som barn bör ha rätt att lära sig, oavsett föräldrarnas preferenser. Det är en rättighet att lära sig Södergran, inte en påtvingad värdering.
Min ståndpunkt är, som jag redan varit inne på, att naturvetenskapen är mindre inslag subjektiva sanningar. Med en allmänt vedertagen vetenskaplig metod kan dess lära granskas och eventuellt falsifieras, medan litteratur är en fråga om smak och tycke. Visst hör de båda som du säger till allmänbildning, det har jag inte ifrågasatt, och nu är jag beredd säga att de statliga riktlinjerna inte ska innehålla direktiv för allmänbildning. Har man väl öppnat upp för detta finns nästan ingen gräns för hur lite inflytande föräldrarna kan få.
Min nu något reviderade ståndpunkt blir då att utrymmet för obligatorisk naturvetenskaplig undervisning minskar till förmån för mera matematik och språk. De två ser jag fortfarande som de oumbärliga verktygen för vidare förkovran. Att jag slarvigt inkluderade naturvetenskapen var nog för att ämnena har en tilltalande karaktär av sanning. Eftersom jag redan svängt lite lämnar jag öppet för en bump om någon vecka då jag kanske tvingas äta upp detta i mitt framtida jag som antingen ultraliberal eller rent av än mer konservativ.
Om alla skolor får sätta sin egen läroplan, då kommer ju vissa skolor lära ungarna bara typ ord och ordböjningar medan andra skolor bara kommer lära ungarna typ strindberg. Lite extremer, men det känns som att eleverna iaf ska kunna lita på att dom får en bra grundutbildning så att dom inte kommer till gymnasiet sen och märker att dom kanske inte ens vet vad ett substantiv är, men dom kan skriva en rejäl jävla bokrecension (som i mitt fall typ).
Visst så kommer ju skolorna hela tiden klämma in lite "allmän-nyttiga saker" och dom flesta skolorna kommer ju ha en ganska bra läroplan, men jag tycker ändå att man ska ha en viss standard på läroplanen för att ge ungarna en garanti att dom inte kommer få jättejobbigt på gymnasiet för att DiLeva-skolan dom gick på i grundskolan inte tyckte att verb var viktigt, utan att man borde veta varför kosmos fungerar som det gör osv.
Notera att jag just nu(!) inkluderar språkundervisning i vad som i ganska stor omfattning ska styras av statliga direktiv. Både att skriva och att känna till ordklasser och grammatik kommer naturligtvis räknas in i vad som ska anses fundamentalt. Att sedan låta skolorna profilera sig mot en viss typ av litteratur kan knappast vara något som ökar segregation.
Det jag tycker skolan ska ha som uppgift att uppmuntra och bygga en grund för - frånsett det rent kunskapsmässiga - är fritt, öppensinnigt och kritiskt tänkande tillsammans med tolerans, förståelse och fördomsfrihet. Kunskaper som idag mer eller mindre är ett krav för att man ska klara sig i samhället och kvalificera sig till fortsatta studier ska läras ut och en orientering av de områden i vilka man kan vidareutbilda sig inom bör också finnas representerade i alla skolor till viss mån, en viktig punkt är även att utbildning ges i att eleven själv ska kunna söka information och kritiskt granska källorna.
Delar av utbildningens omfattning bör kunna väljas av eleven respektive föräldrar i alla skolor. Skolan ska inte välja sina elever, mångfald bör uppmuntras och undervisningen ska vara öppen för insyn. Att kunna påvisa mätbara resultat ska eftersträvas men dagens skriftliga tentamina är i mina ögon ett rätt undermåligt mått.
Vad gäller vidareutbildning på universitet tycker jag att antagningsformen bör förändras, ett snittbetyg är inte ett bra mått då det är den ansökandes lämplighet vid antagningstillfället som är relevant.
Att tvinga alla läsa så att de uppfyller kraven för vidare studier är nästan exakt vad vi ägnar åt oss idag, och som genast borde ändras. Håller visserligen med dig i att kritiskt granskande kan, åtminstone på papperet, något att kräva, men tycker samtidigt att begreppet lämnar luckor för tolkning när det ska implementeras i kravform i läroplanen.
Tycker även att mångfald börjar bli ett uttjatat uttryck. Är det nödvändigtvis så att "mångfald" per definition är något bra? Kan du bevisa detta och hur gör det undervisningen bättre? Kanske är det så att studier tillsammans med likasinnade blir bättre genom synergieffekter (eller annat valfritt ord hämtat från managementkonsultens ordbok)?
Mångfald och tolerans uppnås nog på bättre sätt än att hindra barn och föräldrar från att tillsammans söka en studiemiljö som passar dem bäst, vilket en lagstiftad mångfald med stor sannolikhet skulle göra med betydligt större framgång än den skulle lyckas skapa den tänkta mångfalden.
SWETiger
2006-10-02, 20:35
Att tvinga alla läsa så att de uppfyller kraven för vidare studier är nästan exakt vad vi ägnar åt oss idag, och som genast borde ändras.
Det var nog mest en tanke som riktade sig till grundskolan, all grundskoleutbildning tycker jag även i fortsättningen ge förutsättningar att gå vidare till gymnasiestudier. Barn under 15år tvivlar jag kan ha bildat sig en uppfattning om vad de vill syssla med när de bli äldre. Sedan tror jag inte att kraven för att kunna fortsätta till högre studier behöver vara särskilt stora och att det redan idag är så att en stor del av den utbildning som ges är mer av orientering i möjliga områden för vidareutbildning. I ämnet svenska är det till exempel, utöver läskunnighet, de lingvistiska grunderna och vokabuläret som ger förutsättningar för vidare studier i språk.
Håller visserligen med dig i att kritiskt granskande kan, åtminstone på papperet, något att kräva, men tycker samtidigt att begreppet lämnar luckor för tolkning när det ska implementeras i kravform i läroplanen.
Tycker här att det kan ges exempel på hur det kan implementeras i olika skolor, om en skola inte vill följa exemplet bör den kunna få sin egen idé med motivation granskad.
Tycker även att mångfald börjar bli ett uttjatat uttryck. Är det nödvändigtvis så att "mångfald" per definition är något bra? Kan du bevisa detta och hur gör det undervisningen bättre? Kanske är det så att studier tillsammans med likasinnade blir bättre genom synergieffekter (eller annat valfritt ord hämtat från managementkonsultens ordbok)?
Mångfald och tolerans uppnås nog på bättre sätt än att hindra barn och föräldrar från att tillsammans söka en studiemiljö som passar dem bäst, vilket en lagstiftad mångfald med stor sannolikhet skulle göra med betydligt större framgång än den skulle lyckas skapa den tänkta mångfalden.
Nu skrev jag uppmuntra mångfald, inget tvång och det hänger direkt ihop med att jag inte tycker att skolan ska välja sina elever samt de värderingar jag tycker skolan bör förmedla. Med mångfald menar jag också att skolan bör ha mer än en väldigt snäv inriktning så att både elever och föräldrar kan välja delar av utbildningens utformning. Klasskamrater kan ha något olika specialintressen och bakgrunder även om skolan har intriktning mot naturvetenskap eller lär ut med hjälp av dockteater.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.