Krampus
2006-05-15, 03:02
Jag lämnar mitt råtthål med en lätt oro i kroppen orsakad av för mycket koffein och för lite mat.
Samtidigt melankoliskt lugn och ändå med ett underligt mod som jag ibland får, inspirerad av natten.
Solitare.
När jag går mot bilen känner jag den svala och lätt fuktiga nattluften mot min nyrakade skalle.
Jag känner mig fräsch och nedstämd. Ren och tom.
Jag sätter mig i bilen och startar motorn, jag känner för Deftones, låten Passenger med Toolsångaren James Maynard Keenan skulle passat bra för min sinnesstämning.
Bara skit på radiokanalerna.
Flemminggatan ligger nästan helt tom och det är inte ofta man kan se rakt från slutet till början eller tvärtom.
Neonljusens stilla sken på den öde gatan borde inspirera mig, för det är vackert, men jag känner mig tom.
Samtidigt lurar en stabil trygghet i mig.
Noll.
Tom och trygg.
Nedstämd men stabil.
Jag är hungrig.
Fortfarande bara skit som spelas och min högerhand skruvar frekvensen ifrån 106.3 till 106.7, hoppas på en Doors-låt på 107.1, skit där med, 107.5, fy fan, tillbaka till 106.3, en jingel och In Flames "Take this Life" kommer igång.
Textraden "These thougths burn a hole in my heart -These thoughts will keep me feeling" har hackat sig in i hjärnbalken på mig som med en järnmejsel i en gravsten. Men det kommer inte ännu. Först är det hamrande introt.
Jag svänger höger upp på St.Eriksgatan och jag kontemplaterar några sekunder över 7-11´s proteinutbud samtidigt som jag hoppas på rödljus så att jag kan höra klart låten. Jag vet att jag kommer att hamna på Mc Donlads iaf.
Rödljus.
Nu! "These thougths burn a hole in my heart...". Yes!
Upprymd i 4 sekunder. Tom igen.
Vänstersväng och jag står utanför Mc Donalds som många gånger förr.
Jag borde inte äta här.
Whatever.
Jag tycker inte om att gå in här fast att det är fräscht och ljust.
Jag tycker inte ens om att gå in här dagtid. Äh, det kunde varit Vasagatan..
Varför äter jag skiten...? Måste ha något.
I princip alla utom jag och personalen är berusade.
Samtidigt som jag är tolerant önskar jag att de kunde hålla käften.
Men bara en liten del av mig. Jag har tappat något. Jag kommer på att jag inte bryr mig speciellt mycket ändå. Den luttrade personalen har mitt medlidande. Jag försöker alltid vara trevlig här.
Ofta får jag upprepa mig 3-4 gånger för att få det jag ska ha.
Det är ok. Alla kan inte så bra Svenska.
Men inte den här gången. Tjejen i kassan rabblar inte monotont om vad jag ska ha att dricka och jag vaknar till.
Hon pratar och skrattar men min öron tar inte riktigt upp vad hon säger. Jag är inne i mig själv och kvar i natten.
Det slår mig att hon flirtar med mig och jag blir i ett kort ögonblick förvirrad.
Men när jag tittar på henne så verkar det som hon ser något i min blick och blir tyst och ser lite skrämd ut.
Jag tittar ner och min röst lugnar henne och jag får veta att det kommer att ta någon minut. Det är ok för mig. Jag talar vänligt.
Jag känner nattluften på samma sätt som tidigare när jag går genom besamdörrarna för att vänta utanför. Lite rastlös men ändå lugn.
Jag går ner mot guldfynd som skriker rosa och guld rakt in i ögonen på mig ifrån skyltfönstert.
Det var mer kväljande än låten som spelades på Vinyl 107 innan.
Jag vill ha ultramarinblått och sammetsblått som himlen. Kanske svart. Inget jävla rosa och guld. Jag går in igen och känner mig mör i benen efter 10set knäböj och 10set benpress. Vastus medialis känns av någon anledning mest och jag kan inte minnas att jag avslutade med benspark som jag brukar.
Nej, jag vinkade till Pez och Ante innan jag gick och dem var dem som satt vid bensparkmaskinerna. Måste fan vara den högre fotställningen i benpress som jag provade. Tom Platz, watch out motherfucker...
Tittar vänster och svänger ut på St.Eriksgatan igen. Skitmusik. Frekvensratten får samma behandling en omgång till av högerhanden samtidigt som vänsterhanden håller i en dricka. Vastus medialis hjälper till rätt bra medans jag styr den korta vägen fram till rödljusen med låren.
Jag funderar på om jag ska svänga förbi macken vid Lindhagen för att se om dem har någon keso jag kan äta innan jag lägger mig.
Vill ju säkerställa att jag får optimal tillväxt i vastus medialis, lateralis, hela jävla quadriceps och biceps femoris.. Skit i om jag blir fetare. Bara jag blir stor. Deffa kan jag göra senare. Eller aldrig.
Ingen keso, inget proteinrikt. Nybakta kanelbullar.
Det får bli en liter mjölk. 34g protein iaf.
Äter jag inte innan jag sover så sover jag sämmre. I det fall jag kan sova. Det är inte alltid.
Killen i kassan är trevlig. Nu är det andra gången någon är obefogat trevlig mot mig.
Jag försöker mig på något lamt lågmält skämt, men han ser också igenom fasaden och blir tyst. Jag pratar lungt och han blir lugn. Uppenbarligen berör jag folk inatt, ändå känner jag mig så distansierad. Men klar. Jag har inget dåligt samvete. Jag är artig. Jag är helt jävla iskall.
Det enda som stör mig en aning är BODY-reportaget som borde varit klart, vilket jag har slarvat bort anteckningarna till. Det är lungt, vissa saker minns jag bra. Dock kan jag aldrig komma ihåg att torka av fötterna ifrån svart ludd som kommer ifrån mina ofta nya strupor, när jag sätter ner fötterna på badrumsmattan. Svart strumpludd på vit badrumsmatta bildar enligt min flickän en ytterst oharmonisk fusion. Dessvärre är den ofta hyffsat permanet.
Idag har jag nya ludd-strumpor igen.
När jag kommer hem ska jag fan komma ihåg att inte ludda ner badrumsmattan.
Jag bryr mig om min flickvän.
Radion står på 106.3 och exakt när bilen startar uppfattar jag den korta paus som kommer efter halva låten innan det tunga börjar gunga igen.
Pausen och första stränganslaget gör att jag vet vilken låt det är.
Det var musik jag växte upp med och så gott som alla utom jag hade skivan.
Jag kan texten fast att jag aldrig har läst den.
När James sjunger "I’m your truth, telling lies" sjunger jag instinktivt högt med i bilen,
"I’m your reasoned alibis
I’m inside open your eyes -
I’m you..."
jag är på väg tillbaka till där jag kom ifrån.
"Sad but true"..
Jag är framme och går ur. Nattluften mot huvudet igen.
Ikväll ska jag leta fram mina gamla Deftonesskivor.
Samtidigt melankoliskt lugn och ändå med ett underligt mod som jag ibland får, inspirerad av natten.
Solitare.
När jag går mot bilen känner jag den svala och lätt fuktiga nattluften mot min nyrakade skalle.
Jag känner mig fräsch och nedstämd. Ren och tom.
Jag sätter mig i bilen och startar motorn, jag känner för Deftones, låten Passenger med Toolsångaren James Maynard Keenan skulle passat bra för min sinnesstämning.
Bara skit på radiokanalerna.
Flemminggatan ligger nästan helt tom och det är inte ofta man kan se rakt från slutet till början eller tvärtom.
Neonljusens stilla sken på den öde gatan borde inspirera mig, för det är vackert, men jag känner mig tom.
Samtidigt lurar en stabil trygghet i mig.
Noll.
Tom och trygg.
Nedstämd men stabil.
Jag är hungrig.
Fortfarande bara skit som spelas och min högerhand skruvar frekvensen ifrån 106.3 till 106.7, hoppas på en Doors-låt på 107.1, skit där med, 107.5, fy fan, tillbaka till 106.3, en jingel och In Flames "Take this Life" kommer igång.
Textraden "These thougths burn a hole in my heart -These thoughts will keep me feeling" har hackat sig in i hjärnbalken på mig som med en järnmejsel i en gravsten. Men det kommer inte ännu. Först är det hamrande introt.
Jag svänger höger upp på St.Eriksgatan och jag kontemplaterar några sekunder över 7-11´s proteinutbud samtidigt som jag hoppas på rödljus så att jag kan höra klart låten. Jag vet att jag kommer att hamna på Mc Donlads iaf.
Rödljus.
Nu! "These thougths burn a hole in my heart...". Yes!
Upprymd i 4 sekunder. Tom igen.
Vänstersväng och jag står utanför Mc Donalds som många gånger förr.
Jag borde inte äta här.
Whatever.
Jag tycker inte om att gå in här fast att det är fräscht och ljust.
Jag tycker inte ens om att gå in här dagtid. Äh, det kunde varit Vasagatan..
Varför äter jag skiten...? Måste ha något.
I princip alla utom jag och personalen är berusade.
Samtidigt som jag är tolerant önskar jag att de kunde hålla käften.
Men bara en liten del av mig. Jag har tappat något. Jag kommer på att jag inte bryr mig speciellt mycket ändå. Den luttrade personalen har mitt medlidande. Jag försöker alltid vara trevlig här.
Ofta får jag upprepa mig 3-4 gånger för att få det jag ska ha.
Det är ok. Alla kan inte så bra Svenska.
Men inte den här gången. Tjejen i kassan rabblar inte monotont om vad jag ska ha att dricka och jag vaknar till.
Hon pratar och skrattar men min öron tar inte riktigt upp vad hon säger. Jag är inne i mig själv och kvar i natten.
Det slår mig att hon flirtar med mig och jag blir i ett kort ögonblick förvirrad.
Men när jag tittar på henne så verkar det som hon ser något i min blick och blir tyst och ser lite skrämd ut.
Jag tittar ner och min röst lugnar henne och jag får veta att det kommer att ta någon minut. Det är ok för mig. Jag talar vänligt.
Jag känner nattluften på samma sätt som tidigare när jag går genom besamdörrarna för att vänta utanför. Lite rastlös men ändå lugn.
Jag går ner mot guldfynd som skriker rosa och guld rakt in i ögonen på mig ifrån skyltfönstert.
Det var mer kväljande än låten som spelades på Vinyl 107 innan.
Jag vill ha ultramarinblått och sammetsblått som himlen. Kanske svart. Inget jävla rosa och guld. Jag går in igen och känner mig mör i benen efter 10set knäböj och 10set benpress. Vastus medialis känns av någon anledning mest och jag kan inte minnas att jag avslutade med benspark som jag brukar.
Nej, jag vinkade till Pez och Ante innan jag gick och dem var dem som satt vid bensparkmaskinerna. Måste fan vara den högre fotställningen i benpress som jag provade. Tom Platz, watch out motherfucker...
Tittar vänster och svänger ut på St.Eriksgatan igen. Skitmusik. Frekvensratten får samma behandling en omgång till av högerhanden samtidigt som vänsterhanden håller i en dricka. Vastus medialis hjälper till rätt bra medans jag styr den korta vägen fram till rödljusen med låren.
Jag funderar på om jag ska svänga förbi macken vid Lindhagen för att se om dem har någon keso jag kan äta innan jag lägger mig.
Vill ju säkerställa att jag får optimal tillväxt i vastus medialis, lateralis, hela jävla quadriceps och biceps femoris.. Skit i om jag blir fetare. Bara jag blir stor. Deffa kan jag göra senare. Eller aldrig.
Ingen keso, inget proteinrikt. Nybakta kanelbullar.
Det får bli en liter mjölk. 34g protein iaf.
Äter jag inte innan jag sover så sover jag sämmre. I det fall jag kan sova. Det är inte alltid.
Killen i kassan är trevlig. Nu är det andra gången någon är obefogat trevlig mot mig.
Jag försöker mig på något lamt lågmält skämt, men han ser också igenom fasaden och blir tyst. Jag pratar lungt och han blir lugn. Uppenbarligen berör jag folk inatt, ändå känner jag mig så distansierad. Men klar. Jag har inget dåligt samvete. Jag är artig. Jag är helt jävla iskall.
Det enda som stör mig en aning är BODY-reportaget som borde varit klart, vilket jag har slarvat bort anteckningarna till. Det är lungt, vissa saker minns jag bra. Dock kan jag aldrig komma ihåg att torka av fötterna ifrån svart ludd som kommer ifrån mina ofta nya strupor, när jag sätter ner fötterna på badrumsmattan. Svart strumpludd på vit badrumsmatta bildar enligt min flickän en ytterst oharmonisk fusion. Dessvärre är den ofta hyffsat permanet.
Idag har jag nya ludd-strumpor igen.
När jag kommer hem ska jag fan komma ihåg att inte ludda ner badrumsmattan.
Jag bryr mig om min flickvän.
Radion står på 106.3 och exakt när bilen startar uppfattar jag den korta paus som kommer efter halva låten innan det tunga börjar gunga igen.
Pausen och första stränganslaget gör att jag vet vilken låt det är.
Det var musik jag växte upp med och så gott som alla utom jag hade skivan.
Jag kan texten fast att jag aldrig har läst den.
När James sjunger "I’m your truth, telling lies" sjunger jag instinktivt högt med i bilen,
"I’m your reasoned alibis
I’m inside open your eyes -
I’m you..."
jag är på väg tillbaka till där jag kom ifrån.
"Sad but true"..
Jag är framme och går ur. Nattluften mot huvudet igen.
Ikväll ska jag leta fram mina gamla Deftonesskivor.