Visa fullständig version : Medlidande
Deltagande känsla av sorg, smärta o. d. som framkallas hos ngn av ngn annans lidande, sorg, motgång, olycka, svårigheter o. d.
Nå, finns det en god anledning varför man bör känna medlidande med andra; varför man alltså bör dela deras lidande då de av någon anledning lider?
Kaboffastar
2006-04-25, 13:00
För att "hjälpa" den som lider ?
Tillsammans kan den som lider och den som medlider hypokondrika ihop en lösning snabbare, kanske? ;D
För att "hjälpa" den som lider ?
Tillsammans kan den som lider och den som medlider hypokondrika ihop en lösning kanske? ;D
Hur hjälper man den som lider genom att lida med honom? Jag är feminist och kämpar för kvinnors rättigheter, men inte fan gör jag det av medlidande utan för att jag tror att det är rätt sak att göra. Jag vill inte leva i en värld där folk mår dåligt.
Vad är alternativet, att vara helt likgiltig när man ser någon lida?
Om det är så att den man känner medlidande med blir mindre olycklig om man känner medlidande med den, och denna vinst är högre än ens egen insats i olycka så har man ju ökat den totala lyckan. Vilket många skulle anse vara ett gott skäl.
Om det inte är så att man ökar den totala lyckan med en gång kan man ju tänka sig att man genom att alltid känna medlidande varnas för att begå de misstag den lidande begått för att hamna i sin olycka. Alltså slipper man själv, och fler som också känner medlidande, att uppleva denna olycka. Detta kräver ju iof att medlidande är det mest effektiva sättet att varnas för olycka på. Vilket inte är säkert.
Kaboffastar
2006-04-25, 13:10
Hur hjälper man den som lider genom att lida med honom? Jag är feminist och kämpar för kvinnors rättigheter, men inte fan gör jag det av medlidande utan för att jag tror att det är rätt sak att göra. Jag vill inte leva i en värld där folk mår dåligt.
Jag är inte rätt man att ge mig in i en sån här diskussion.
Det känns väl bra om någon lider med en, så jag tänkte.
Sen om den som medlider verkligen lider "på riktigt" det vettefan. Man vill ju gärna få personen i fråga att tro att man verkligen bryr sig.
Man kanske "lider" med någon enbart för att visa att man bryr sig?
Äkta medlidande kanske inte ens finns? allt är bara hittepå. nu svävar jag utanför mina filosofiska ramar haha ;D
Vad är alternativet, att vara helt likgiltig när man ser någon lida?
Nä, att bestämma utifrån förnuftiga resonemang om man vill hjälpa eller inte.
olle lindblad
2006-04-25, 13:10
Hyser man medlidande med någon är man en människa med inlevelseförmåga. Det har jag svårt att se som fel i sig. Däremot bör ens reaktioner inte inskränka sig till medlidande, då blir det mest ett sätt att på något vis känna att man gjort något, att man tyckt synd om någon.
Catstyle
2006-04-25, 13:11
Jag vill inte leva i en värld där folk mår dåligt.
Varför inte?
Rena principiella skäl?
Nä, att bestämma utifrån förnuftiga resonemang om man vill hjälpa eller inte.
Om om hjälpen består av att trösta och dela en människas sorg, är inte det en sorts medlidande? Om jag ser någon jag känner vara ledsen så visst reagerar jag känslomässigt, men det hindrar ju inte att jag agerar rationellt.
delta_mats
2006-04-25, 13:16
Man känner väl medledande med någon som man tycker mycket om. Är den personen väldigt ledsen över något är det lätt att man själv blir ledsen för deras skull. Medlidande och empati är väl varandra ganska nära. För att kunna känna medlidande måste man också kunna sätta sig in i hur någon annan känner sig, dvs empati.
Medlidande är bra för då blir människor snälla mot varandra.
mangemani
2006-04-25, 13:22
beror helt på vilka mäniskor som mår dåligt.
om en kompis(efter flera varningar)blir ihop med en fjortis tex,som sen(nästan helt förutsägbart) blir dumpad,så har jag väldigt svårt att känna medlidande.
en person som super sej full och gör en massa dumheter på fyllan för att sen dagen efter sitta och beklaga sej,mycket svårt att känna medlidande för.
personer som sitter och vräker i sej godis och annat onyttigt medans dom klagar på att dom går upp i vikt,inget medlidande.
andra dumma saker som dom enbart kan skylla sej själv för,inget medlidande.
finns flera exempel.
men om en person har mist en nära vän eller liknande,typ sånna saker,då känner jag väldigt mycket medlidande.
Nä, att bestämma utifrån förnuftiga resonemang om man vill hjälpa eller inte.
Vilka helt kalla förnuftiga resonemang finns det för att hjälpa någon annan än sig själv?
X-Change
2006-04-25, 13:31
Hur hjälper man den som lider genom att lida med honom? Jag är feminist och kämpar för kvinnors rättigheter, men inte fan gör jag det av medlidande utan för att jag tror att det är rätt sak att göra. Jag vill inte leva i en värld där folk mår dåligt.
Sen kanske man kan se medlidande som en högre förståelse för den andra personens problem. Har du inlevelseförmågan att sätta dig in i en annan persons problem och lida med henne/honom tror jag att man ökar sin vilja att förändra situationen till det bättre.
Det hela beror på vilka ramar man tänker inom. Endera rent objektivt sätt så behöver man inte känna ett skit, eller så strävar man efter att fler ska må bättre och tycker att medlidande är ett nödvändigt ont för förståelse.
Man kan helt klart hjälpa personer utan att känna medlidande, men det har blivit någon slags norm att alla ska vara så jäkla feg-snälla a la big brother mot varandra och är man inte det är det något fel.
Men sen ligger medlidande och "tycka synd om" väldigt nära varandra och "tycka synd om" kan ge upphov till skuldkänslor och då är alla goda gärningar i grund och botten bara handlingar för att tygla sitt samvete.
Dissector
2006-04-25, 13:37
Medlidande kan nog höja kamplusten för att skydda de man håller av, men å andra sidan, medlidande i för stor grad kan hämma ens framfart.
Har man en destruktivare livsfilosofi eller liknande så är medlidande alltså ett hinder.
Medlidande för folk man håller av.
Man kan också säga att man i mågna fall gynnas av att visa medlidande för andra. Folk uppskattar sånt, och uppskattning brukar trycka en uppåt på framgångsstegen. Det måste ju dock inte vara medlidande, utan simpel teater.
Jag vill gärna att ni kommer med bättre argument. Jag tror att ni kan prestera bättre. :em:
Jag vill gärna att ni kommer med bättre argument. Jag tror att ni kan prestera bättre. :em:
Börja med att besvara min fråga!
Självklart är det bra att känna medlidande i en mindre grupp och hjälpa den utsatte för att på så sätt stärka gruppen, men detta är ingen mindre egoistisk handling för man själv gynnas på div. olika sätt mer av en stark grupp än en svag. Och med detta var väl antagligen medlidandet helt plötsligt uppfunnet, men jag tror knappast att man tyckte synd om grannbyn under stenåldern t.ex. vilket kanske kan ge svar på dagens medlidande utan aktion eller vad man nu ska kalla det- varför folk säger sig tycka så synd om Afrikabarnen men inte gör ett skit för att hjälpa dem.?
Börja med att besvara min fråga!
Jag ska sötnos. Let a man drink hiz proteindrink. *flex*
Nä, att bestämma utifrån förnuftiga resonemang om man vill hjälpa eller inte.
Och om man bestämmer sig för att hjälpa då? Varför skulle man bestämma sig för det om det inte fanns ett medlidande i botten?
För mig låter det orimligt att någon som kämpar för något, som engagerar sig i något, inte känner för och med de man kämpar för?
Jag ska sötnos. Let a man drink hiz proteindrink. *flex*
Klart du ska få göra det. Jag tar apelsinpaus undertiden.
Nå, finns det en god anledning varför man bör känna medlidande med andra; varför man alltså bör dela deras lidande då de av någon anledning lider?
Sen tänker jag att det behövs människor som är starka när andra är svaga, det behövs de som vågar och orka agera, men jag tror inte att man enbart ska se såna handlingar som hjälp. Ibland är det mera värt att finnas där för en annan människa, att lyssna, att dela det jobbiga och vardagen, istället för att man springer iväg och är "en hjälte".
Misstänker att definitionen av "medlidande" ställer till det också.
Metal_boy_
2006-04-25, 14:00
Det är viktigt för att kunna vara en god människa. Att vara känslokall kan föra mycket ont med sig, som drabbar andra.
Det är en viktig egenskap för att kunna leva och kommunicera effektivt tillsammans med andra människor/djur. Det är något evolutionen uppenbarligen har premierat som en viktig egenskap i människans utveckling.
Empati är inget påhittat som man bara kan stänga av eller sätta på.
Bolio: Vad är skillnaden på medlidande och empati?
Bolio: Vad är skillnaden på medlidande och empati?
Båda är egenskaper du och jag saknar?
Bolio: Vad är skillnaden på medlidande och empati?
Medlidande är en naturlig konsekvens av empati i vissa speciella situationer, om jag kommer ihåg rätt.
Båda är egenskaper du och jag saknar? :D Du smickrar mig!
Zakath: Ja, det är så jag uppfattar det också. Jag kan argumentera för empati, men inte för medlidande.
Om det är så att den man känner medlidande med blir mindre olycklig om man känner medlidande med den, och denna vinst är högre än ens egen insats i olycka så har man ju ökat den totala lyckan. Vilket många skulle anse vara ett gott skäl.
Men vad är det för slags människor som blir glada av att andra lider? Vad är det för instinkt som glädjer sig i andras lidande? Vem är det egentligen som vinner, blir mindre olycklig och rentav mer lycklig av en annans olycka? Här ställs det egentliga frågetecknet.
Om det inte är så att man ökar den totala lyckan med en gång kan man ju tänka sig att man genom att alltid känna medlidande varnas för att begå de misstag den lidande begått för att hamna i sin olycka. Alltså slipper man själv, och fler som också känner medlidande, att uppleva denna olycka. Detta kräver ju iof att medlidande är det mest effektiva sättet att varnas för olycka på. Vilket inte är säkert.
Visst, om medlidandet handlade om att man skulle få en förvarning och enbart en förvarning, välan, så skulle jag inte ha något emot det. Men nu är det ju så att det är lite mer än en förvarning: man drabbas ju av själva olyckan, ty medlidande betyder just att lida med...
Jag är inte rätt man att ge mig in i en sån här diskussion. Det känns väl bra om någon lider med en, så jag tänkte.
Om du ramlar och slår dig, mår du då bra av att din kompis också ramlar och slår dig? Och isåfall: vad är du för slags monster som gottar sig i andra olycka?
[QUOTE=Catstyle]Varför inte?
Rena principiella skäl?
Nej, verkligen inte, utan av rena egoistiska skäl; ju fler som mår bra runtomkring mig, desto bättre mår jag. Jag är glad och trivs bland glada positiva människor.
Om om hjälpen består av att trösta och dela en människas sorg, är inte det en sorts medlidande? Om jag ser någon jag känner vara ledsen så visst reagerar jag känslomässigt, men det hindrar ju inte att jag agerar rationellt.
Dela, ja. Trösta, nej.
Man känner väl medledande med någon som man tycker mycket om. Är den personen väldigt ledsen över något är det lätt att man själv blir ledsen för deras skull. Medlidande och empati är väl varandra ganska nära. För att kunna känna medlidande måste man också kunna sätta sig in i hur någon annan känner sig, dvs empati.
Men då är det ju inte riktigt för "deras skull", utan för ens egen skull. Man mår dåligt om ens pappa mår dåligt just av den anledningen att det är ens egen pappa. Man mår dåligt i egenskap av en större enhet än det strikta Jaget - man mår dåligt som en familj. Alltså: lider man därför att ens pappa lider lider man för sin egen skull, man lider för att man delar sin faders lidande; man försvagas som enhet, system, familj, där pappan är en del av denna enhet. Men att familjen skulle sluta sig utanför sin orsak och den lidande skulle lida med en person man inte har några riktiga känslomässiga band till är medlidande.
Medlidande är bra för då blir människor snälla mot varandra.
Då är alla former av oförmåga till att vara elak bra? De elakaste människorna genom tiden har alltid varit religiösa människor, och medlidande saknar de sannerligen inte...
Vilka helt kalla förnuftiga resonemang finns det för att hjälpa någon annan än sig själv?
"Nej, verkligen inte, utan av rena egoistiska skäl; ju fler som mår bra runtomkring mig, desto bättre mår jag. Jag är glad och trivs bland glada positiva människor."
Jag hjälper människor precis hela tiden. Och jag gör det helt utan att känna medlidande med dem. Jag hjälper våldtäktsoffer (om jag nu kan det) därför att jag inte vill leva i ett samhälle där människor våldtar varandra. Jag hjälper mina vänner om de får spö därför att jag vill ha en sådan relation till dem där vi hjälper varandra, inte för att jag tycker synd om Ahmed och Ali när de får spö av Abdulla och Hamid.
Och om man bestämmer sig för att hjälpa då? Varför skulle man bestämma sig för det om det inte fanns ett medlidande i botten?
För mig låter det orimligt att någon som kämpar för något, som engagerar sig i något, inte känner för och med de man kämpar för?
Då är du en elak person. Vadå, hjälper du bara till om du mår dåligt? Skulle du inte hjälpa mig om jag satt fastklämd och var i behov av hjälp och du inte led med mig? Om du inte kommer på anledningar varför man bör hjälpa andra människor utöver medlidande så är du fett jävla ond tycker jag.
Det är en viktig egenskap för att kunna leva och kommunicera effektivt tillsammans med andra människor/djur. Det är något evolutionen uppenbarligen har premierat som en viktig egenskap i människans utveckling.
Empati är inget påhittat som man bara kan stänga av eller sätta på.
Jag håller med dig, men nu pratar vi om medlidande och inte empati.
Bolio: Vad är skillnaden på medlidande och empati?
Medlidande är det att lida med andra (jag definierade det i ursprungsinlägget till denna tråd). Empati är det att kunna uppfatta hur andra känner. En empatisk person kan alltså känna av om du är ledsen och t.ex. glädjas däröver (ifall han vill att du skall vara ledsen). En person som saknar empati har svårt att bedöma om du är glad eller ledsen.
Medlidande är det att lida med andra (jag definierade det i ursprungsinlägget till denna tråd). Empati är det att kunna uppfatta hur andra känner. En empatisk person kan alltså känna av om du är ledsen och t.ex. glädjas däröver (ifall han vill att du skall vara ledsen). En person som saknar empati har svårt att bedöma om du är glad eller ledsen.Jag kan inte påstå att jag tror att det går att vara empatisk helt utan att känna medlidande, men om det går så är jag på. Folk i allmänhet gillar inte när man lider med dem, och de som gillar det mår inte bra av det. Det man behöver är att kunna sätta sig in i hur andra känner, så att man inte blir en social olycka.
Jag kan inte påstå att jag tror att det går att vara empatisk helt utan att känna medlidande, men om det går så är jag på. Folk i allmänhet gillar inte när man lider med dem, och de som gillar det mår inte bra av det. Det man behöver är att kunna sätta sig in i hur andra känner, så att man inte blir en social olycka.
Precis! Det kanske inte är världens lättaste sak att rena sitt intellekt från en sådan historisk dumhet som "medlidande", men det bör betänkas i sammanhanget att medlidandet är en mycket ny uppfinning av medvetandet, och som med allt nytt är det enkelt att göra sig av med. Kanske inte helt och hållet på en generation, men definitivt massor, och definitivt ännu mer än så efter några generationer! Och då har vi genast hamnat på rätt spår! Och kan du bara ana hur stora våra penisar blir då Nina? Oh my Nietzsche!
Visst startade du en tråd om medlidande för några månader som blev ganska lång bolio? Bara så jag inte drömt om framtiden och någon (du?) snart nämner en begravning och lite annat. :)
Precis! Det kanske inte är världens lättaste sak att rena sitt intellekt från en sådan historisk dumhet som "medlidande", men det bör betänkas i sammanhanget att medlidandet är en mycket ny uppfinning av medvetandet, och som med allt nytt är det enkelt att göra sig av med. Kanske inte helt och hållet på en generation, men definitivt massor, och definitivt ännu mer än så efter några generationer! Och då har vi genast hamnat på rätt spår! Och kan du bara ana hur stora våra penisar blir då Nina? Oh my Nietzsche!
Men om medlidande följer av empati och empati är en "gammal" egenskap så ser jag inte hur du får in att medlidande skulle vara något nytt. Och nyheten i det hela bygger ju resten av ditt inlägg på så...
bolio, vad skulle tjänas på att bli av med medlidande?
För att bli av med medlidande skulle vi också behöva bli av med vår empati, medlidande går inte att kotrollera till 100% då det inte enbart är en psykisk process.
Visst startade du en tråd om medlidande för några månader som blev ganska lång bolio? Bara så jag inte drömt om framtiden och någon (du?) snart nämner en begravning och lite annat. :)
Jo, men det var mest för att klistra in en text jag hade skrivit. Jag kan i och för sig göra det nu med. :D
Psykologibesatt som jag är tänkte jag lite på en tabubelagd grej. Jag kom att tänka på det här med medlidande, dåligt samvete och liknande. Är det verkligen positivt? Ni vet hur det alltid när någonting olyckligt inträffar uppstår en slags allmänvilja som tycker att man bör känna medlidande med de olycksdrabbade? Det allra klaraste exemplet är när någons närstående dör och människor som varken kände den avlidne eller knappt den som blev kvarlämnad uttrycker sitt medlidande och sin sorg? Varför är det så? Varför ska man bli ledsen bara för att någon annan är ledsen?
Ju mer jag tänker på det desto mer uppstår det en slags underlig motvilja inom mig som säger mig att det är någonting som inte står rätt till. Jag kan ta ett litet exempel. Jag är kurd. För ett tag sedan avled en kurdisk man och kvinnas son. Mannen är ungefär femtio och kvinnan möjligtvis fem år yngre. Deras son var sexton och dog i en bilolycka. Först tänkte jag att det var jättesynd, och det var det ju också. Jag kände ju killens föräldrar lite halvt. Men sen gick jag på begravningsceremonin (hos kurder heter det "sêre xweshi": en slags ceremoni där vänner och bekanta till de drabbade samlas i en lokal och sörjer med dem). Och där såg jag någonting förskräckligt! Jag såg en massa kvinnor (oja, kvinnor är alltid värst ...) som grät höggljutt och såg ut att må jättedåligt. Sen tänkte jag: "jaha, de kanske var nära vänner till familjen?". Men det var över åttahundra människor i lokalen. Hur många nära vänner hade den familjen egentligen? Inte åttahundra i varje fall.
Sen frågade jag min morbror som var nära vän med dem hur det egentligen låg till, varpå han svarade: "nej, de flesta kände inte ens familjen, det är bara bekanta". Och då infann sig en underlig och lite läskig känsla i mitt medvetande som stillsamt undrade: varför grät egentligen dessa kvinnor? Någon religiös förklaring fann jag inte då de flesta inte alls var särskilt religiösa av sig. Vad var grejen då? Jo, jag funderade lite på det under ett benpass (knäböj väcker de allra intressantaste tankarna hos mig) och kom fram till att kvinnorna faktiskt tyckte om att gråta. Det var skönt för dem. Ingen gjorde det för de drabbades skull, de kände ju inte någon av dem! Dessa kvinnor - och män - åkte dit enbart för att få gråta. Medlidandet var alltså inte någon altruistisk handling, tvärtom var det högst egoistiskt.
De tyckte om att känna sorg. I varje fall ersatte de hellre deras naturtillstånd med sorgekänslan. Vilken kunde då deras naturtillstånd vara? Hur jag än vred och vände på det, medan jag lastade på mer och mer vikt och gick djupare och djupare för varje repetition i knäböjen, kunde jag inte tänka mig någon annan känsla än ångesten, den värsta och allra vidrigaste av våra obehagkänslor. Kvinnorna kände, precis som de flesta människor här på jorden - och särskilt i Sverige - gör emellanåt, en stark känsla av ångest. En grundprincip inom psykologin (i varje fall min bild av den) och samtidigt en viss, för mig livslång erfarenhet, är att starka känslor av obehag endast kan dämpas på två sätt: antingen med droger eller genom att ersätta dem med andra starka känslor. Och vilka är de starkaste känslorna? Just det, känslor av obehag. Lite som när unga tonårstjejer skär sig i handlederna eller bankar huvudet i väggen för att dämpa sin ångest. Samma sak höll på att ske här, mitt på ljusa dagen och bland hundratals människor. Ett gäng ångestfyllda kvinnor höll på att skära i sina handleder genom att gråta över en okänd liten killes död. Dämpades deras ångest då? Svaret på den frågan fick jag besvarad för mig när en av kvinnornas make frågade ifall hon hade lämnat barnen ensamma hemma. Vad brydde hon sig om det! Inte hade hon tid för bekymmer av det slaget - hon var ju när allt kom omkring och blev pöbelskt ändå i det allra yttersta förtrollad av medlidandet och sorgen...
Vi lämnar exemplet för tillfället. I min lilla psykologiska efterforskning, som visserligen endast skedde i mitt alldeles egna lilla medvetande, präglat och betingat av mina egna upplevelser, känslor och uppfattningar, fann jag att medlidandet i sin grundnatur faktiskt inte hade någon som helst nyttovärde. Och vid närmare efterforskning fann jag att jag inte var ensam om denna uppfattning. "Denna filosofernas förkärlek till och överskattning av medlidandet är nämligen någonting helt nytt. Ty om just det värdelösa i medlidandet har filosoferna förut alltid varit fullständigt överens. Jag behöver bara nämna några namn: Platon, Spinoza, La Rochefoucauld, Kant: fyra andar så olika varandra som möjligt, men på en punk ense - i sitt förakt för medlidandet!" Så skriver Friedrich Nietzsche för ungefär hundratjugo år sedan. När, varför och hur gick det då så snett?
Och vi är ju ändå logiska varelser, i varje fall har vi lärt oss att bli det, så varför sysslar vi med någonting som inte för med sig det minsta av gott? Jag menar, vad tjänar den lidande på att även jag lider med honom? Blir två fel ett rätt? Om lidandet är någonting dåligt och negativt för en individ, varför då utöka denna negativa affekt till att omfatta ännu en individ? Vad har det för nyttovärde? Och varför tänker vi endast på detta sätt när det kommer till själsliga skröpligheter och inte kroppsliga? Ifall jag är HIV-positiv går ju inte mina vänner och blir HIV-positiva de också. Vad skulle det tjäna till egentligen? Varför smittar då mitt lidande på dem när mina närstående avlider? Och varför ifrågasätter de aldrig denna smitta, utan tvärtom upphöjer det till skyarna, tillskriver det det allra högsta värdet, nämligen värdet av ett aeternae veritas?
Samtidigt med allt detta finns det en annan uppfattning att ta i beaktande, nämligen den som säger att medlidandet är någonting "mänskligt" och "naturligt". Och det stämmer! Men allt människor gör är ju mänskligt och allt som sker inom naturen är naturligt. Detta sätt att tänka förutsätter att människan existerar i en position skild från naturen och dessutom är så klarsynt att hon kan urskilja processer som naturliga eller onaturliga, mänskliga eller omänskliga. Felet med det här ligger huvudsakligen i att man missar att människorna är en del av naturen och det enda som kan definera naturligt beteende är just hur naturen beter sig. All vår kultur och alla våra handlingar är immanenta i naturen just för att det är en del av naturen som utför dem. Naturen är alltid naturlig, den har inget manus den måste följa för att fortsätta vara natur. Att påstå att en del av naturen kan bete sig onaturligt är en självmotsägelse.
Att köra bil är mänskligt. Det är någonting vi människor gör och som ingen annan art hittills har lärt sig. Innebär det då att vi med nödvändighet måste köra bil eller ens kunna köra bil? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte heller att vi är tvungna att känna medlidande. Jag menar, vi känner ju inte alltid medlidande. Ifall medlidandet var en inom oss påtvingad känsla skulle vi ju känna det hela tiden, och det skull vara bundet till någon slags psykokausal (nu hittade jag på ett ord, men det är ett fint ord så ni får förlåta mig) struktur. Men så är det inte. Vi känner medlidande för att vi tror att det är det man ska göra. Att det är rätt. Alltså väljer vi att känna medlidande, vilket vederlägger idén om att det är något som sker utanför vår fria vilja.
Hur många här har inte någon gång fått dåligt samvete när de inte känt medlidande? Jag har gjort det hela livet nästan. Redan från barndomen har jag fått lära mig att man ska bli ledsen när någons anhöriga dör eller när grannens unge bryter foten. Och när jag inte kände något växte det istället fram en ännu värre känsla av olust inom mig: det dåliga samvetet. Hur reagerade då mitt medvetande? Jo, det ville ju sitt bästa så det gjorde vad som krävdes utav det: jag lärde mig att känna medlidande och gjorde också det på riktigt! Alternativet var ju dåligt samvete som faktiskt var mycket värre.
Det läskiga med allt det här är att - för att åter tala Nietzsches språk - vår förkärlek för och överskattning av medlidandet faktiskt har gjort att vi har glömt bort den andra dimensionen av medkänslan, nämligen medglädjen. Varför är det ingen som pratar om medglädje? Varför känner ingen längre någon medglädje? Medlidande, hat, avundsjuka, svartsjuka, missunsamhet, bitterhet och ressentiment har ersatt medglädjen och vi står bara vid sidan om och tittar på. Ännu värre är att några av oss försvarar allt detta med att det är naturligt och mänskligt.
Men om medlidande följer av empati och empati är en "gammal" egenskap så ser jag inte hur du får in att medlidande skulle vara något nytt. Och nyheten i det hela bygger ju resten av ditt inlägg på så...
Intellektet följer av cellen, därmed inte sagt att de skapades samtidigt. Jag tror att det gick till ungefär på följande sätt:
Medlidandet och moralen är ett fenomen med inte allt för lång historia om man betänker under hur lång tid som den mänsklig arten har existerat. Den mest troliga evolutionära teorin om hur medlidandet och moralen uppstod är för mig den genealogiska. Forntidens människor levde inte efter några som helst moraliska principer och kände inget medlidande för varandra. Deras tillvaro var i allt väsentligt väldigt likt den hos andra rovdjur. Man levde i små eller medelstora flockar där det enda avgörande var ens rangordning. Högre rang vann man när man framgångsrikt kunde utmana en medlem ur den egna flocken. En medlem av lägre rang kunde behandlas lite hur som helst, ingen tyckte synd om honom och han hade absolut inget vapen att skydda sig med så han fick äta sist, dricka sist och ****** minst.
Med tid växte sig människosläktet allt klokare. Man utvecklade motsatta tummar och apmänniskan fick en knuff i raketfart framåt. Numera hade man ett nytt vapen till hand: medvetandet! Denna senaste och nyaste del av organismen var någonting helt nytt på jorden. Det var också likt allt nytt hos en organism oerhört bräckligt och ännu uselt konstruerat. Det mänskliga medvetandet och forninellektet påminde lite om när ett spädbarn börjar ta sina första osäkra steg framåt. Hon ramlar hela tiden och slår sig, precis så som intellektet under ofantliga tidsrymder gjorde, och ännu idag gör! Det är på intet sätt fullbordat eller komplett (jag är medveten om att det i evolutionen inte existerar någonting fullbordet eller komplett, men ge mig give me a fucking break) även om vi allihopa verkar ha fått för oss det.
Men denna nya mänskliga funktion visade sig vara ovanligt kraftfull och till stor nytta för arten (det var liksom därför den fortsatte att leva vidare och inte dog ut). Nu fick nämligen de svaga och vanmäktiga människodjuren av lägre rang ett vapen till hands som ingen muskelkraft eller sten kunde mäta sig med. Hittills på jorden har inga klor, huggtänder eller gift kunnat mäta sig med faran som ligger i utbrottet hos ett mänskligt medvetande. "Om ni jävlar biter oss uppfinner vi vapen och skjuter skallen av er, fattar ni det?", tänkte vi. Hur som helst hade de svaga och vanmäktiga ett nytt och ytterst kraftfullt vapen till hands i kampen mot sina motståndare av högre rang.
Det var på denna plats och under denna tidsepok som medlidandet växte fram, som ett vapen, ett listigt sådant, farligare än något annat, ett gift som kunde förlama den starkaste och modigaste av människodjur! När nu människoapan av högre rang planerade ett anfall mot sin svagare motpart använde den svage listen som låg i hans medvetande för att förlama honom genom att få honom att känna medlidande och moraliskt tvivel. "Om du biter mig kommer jag att få dig att känna en ångest och skuldkänsla som kommer att driva dig till vansinne!", så löd slagordet för det mest potenta vapnet som någonsin existerat på Jorden.
Och dagens radikalfeminister, Pinochet-hatande chilenare och tycka-synd-om-sig-själva-kurder? De är just dessa svagsinta apdjur som en gång i tiden utvecklade ett starkare vapen än något annat som har evolverat och blivit civiliserade och moderna människor som vandrar på våra gator och torg utan att vi har den minsta aning om all deras list och fula knep för att förlama oss och avväpna oss utan att vi ens är medvetna om det! Den förnäma anden ser nämligen aldrig sin motståndare och fiende som "ond" och kräver inte av honom att ta något som helst ansvar, tvärtom utkämpar hon dagligen det eviga kriget vid namn Viljan till makt som vi överallt på jordytan kan se - och älskar också sitt krig mer än någonting annat då det i sträng mening är allt hon har!
bolio, vad skulle tjänas på att bli av med medlidande?
Man slipper onödigt lidande.
Man slipper onödigt lidande.
Det har du ju inte visat genom att enbart påstå att medlidande, som ju kan vara ett lidande, försvinner. Nettovärdet av lidande + medlidande kan ju mycket väl bli lägre än värdet av lidandet för sig.
Det har du ju inte visat genom att enbart påstå att medlidande, som ju kan vara ett lidande, försvinner. Nettovärdet av lidande + medlidande kan ju mycket väl bli lägre än värdet av lidandet för sig.
Vadå? Du menar att medlidande minskar lidande? Varför? Och för vem?
Vadå? Du menar att medlidande minskar lidande? Varför? Och för vem?
Jag kan tänka mig två saker (som dessutom kan ske samtidigt). Vi tänker oss Plucke och Berra för enkelhetens skull. Plucke råkar illa ut ekonomiskt, baltic inkasso vill honom illa. Berra känner medlidande för Pluckes situation som, om ingen vill jelpa, kommer att försämras hela tiden eftersom han inte reder ut det själv. In träder Pluckes polare Berra som lider med Plucke. Plucke hjälper Berra och avslutar på så vis både sitt eget (med)lidande och Berras lidande.
Precis! Det kanske inte är världens lättaste sak att rena sitt intellekt från en sådan historisk dumhet som "medlidande", men det bör betänkas i sammanhanget att medlidandet är en mycket ny uppfinning av medvetandet, och som med allt nytt är det enkelt att göra sig av med. Kanske inte helt och hållet på en generation, men definitivt massor, och definitivt ännu mer än så efter några generationer! Och då har vi genast hamnat på rätt spår! Och kan du bara ana hur stora våra penisar blir då Nina? Oh my Nietzsche!Här finns inte mycket att rensa. Fast jag fixar inte att skilja på empati och medlidande. Antingen känner jag båda delarna eller så känner jag ingadera. Och när jag känner ingadera så bryr jag mig inte om något annat än mig själv. Det är inte eftersträvansvärt.
Här finns inte mycket att rensa. Fast jag fixar inte att skilja på empati och medlidande. Antingen känner jag båda delarna eller så känner jag ingadera. Och när jag känner ingadera så bryr jag mig inte om något annat än mig själv. Det är inte eftersträvansvärt.
Min egen uppfattning är att empati är "ingångskänslan", det som sker automatiskt innan du hinner formulera en tanke. Medkänslan kommer sen när man sorterat och systematiserat lite. Men vad vet jag, jag har ingen :)
"Då är du en elak person. Vadå, hjälper du bara till om du mår dåligt? Skulle du inte hjälpa mig om jag satt fastklämd och var i behov av hjälp och du inte led med mig? Om du inte kommer på anledningar varför man bör hjälpa andra människor utöver medlidande så är du fett jävla ond tycker jag."
Vad gör dig mindre ond isåfall, du gör ju det pga egoism?
Eller räknas det som "gott"?
Men jo, jag har gjort saker fast att jag inte har kännt så stort/inget medlidande. Pga att jag inte vill vara den som är ond eller gör fel antar jag.
Men vad är det för slags människor som blir glada av att andra lider? Vad är det för instinkt som glädjer sig i andras lidande? Vem är det egentligen som vinner, blir mindre olycklig och rentav mer lycklig av en annans olycka? Här ställs det egentliga frågetecknet.
Tja, det hela bygger på ett antagande om människan, att hennes lidande minskas (inte gläds) av någon annans deltagande i form av medlidande. Plus att lidandet minskas mer än det lidande som medlidandet tillför. En positiv mellanskillnad kan man säga.
Visst, om medlidandet handlade om att man skulle få en förvarning och enbart en förvarning, välan, så skulle jag inte ha något emot det. Men nu är det ju så att det är lite mer än en förvarning: man drabbas ju av själva olyckan, ty medlidande betyder just att lida med...
Återigen, det handlar om att medlidandet är en lindrigare form av lidande än själva "ursprungslidandet", det totala lidandet minskar.
Om du ramlar och slår dig, mår du då bra av att din kompis också ramlar och slår dig? Och isåfall: vad är du för slags monster som gottar sig i andra olycka?
Men hur kan du tolka definitionen av medlidande så? "som framkallas hos ngn av ngn annans lidande" Om jag känner medlidande med någon som förlorat sitt barn innebär inte att jag går hem och ser till att mitt barn är med om samma olycka.Det innebär att man känner sorg över det inträffade.
Dissector
2006-04-25, 17:10
Men hur kan du tolka definitionen av medlidande så? "som framkallas hos ngn av ngn annans lidande" Om jag känner medlidande med någon som förlorat sitt barn innebär inte att jag går hem och ser till att mitt barn är med om samma olycka.Det innebär att man känner sorg över det inträffade.
Det var väl inte alls det han skrev? Han frågade ju om det första "offret" skulle må bättre av att någon annan också fick lida för det hela, i och med medlidande! (Medlidande är lidande, right?)
Men vad är det för slags människor som blir glada av att andra lider? Vad är det för instinkt som glädjer sig i andras lidande? Vem är det egentligen som vinner, blir mindre olycklig och rentav mer lycklig av en annans olycka? Här ställs det egentliga frågetecknet.
Jag har lite svårt att tro att du verkligen inte fattar vad han menade (ursäkta min misstänksamhet, men jag är böjd att tro att du mest är ute efter att provocera). Det som gör att en persons lidande kan minskas av en annans medlidande är ju inte att den lidande personen är ond och vill att den andre skall må dåligt, eller att den lidande personen blir glad av att se andra lida. Det man upplever som lindrande i smärtan (vad den nu orsakas av) är väl (det är i varje fall min tro) att någon annan ser att man lider och tycker synd om en. Vad det är exakt som gör att man uppfattar "synd-om-tyckandet" som lindrande har jag svårt att säga, men jag gissar att det har att göra med sådana saker som att man blir bekräftad i sitt lidande (någon signalerar att det är OK att känna smärta p.g.a. den aktuella orsaken; de flesta vill gärna på ett mer eller mindre medvetet plan få bekräftat att de är OK), att någon ser (ser på det sätt som innebär "erkänner" inte bara "uppfattar visuellt") att man lider, att någon (precis som man själv) önskar att man inte skulle behöva lida som man gör, att någon bryr sig så mycket om en att den personen plågas av att man själv har det svårt, att man inte är ensam. Hur glada blir folk vanligtvis av att få höra ett hurtfriskt "äh, ryck upp dig" när de har det jobbigt?
Om jag skulle gissa på en rent biologisk funktion hos medlidande skulle jag säga att det är "bra" för arten, eftersom det ökar chansen att individerna skall hjälpa varandra, och därmed ökar antalet individer som överlever (och fortplantar sig = arten överlever).
Då är alla former av oförmåga till att vara elak bra? De elakaste människorna genom tiden har alltid varit religiösa människor, och medlidande saknar de sannerligen inte ...
Öhhh ... koppling? Menar du att det skulle vara bra att vara elak? Och varför med ens kopplingen till religion? Jag skulle vilja påstå att de "elakaste människorna genom tiden" definitivt saknade medlidande, i alla fall med dem de var elaka MOT. Att salvelsefullt lovprisa medlidande, storsinthet och misskund (som ju genom tiderna gjorts och ännu görs av många religioners anhängare) betyder ju inte automatiskt att man verkligen själv känner och lever dessa. Hycklare har det alltid funnits (och finns det) gott om. Sedan tror jag inte att det finns någon som alltid känner medlidande med ALLA som har det svårt; det är svårt att beröras av lidande man inte ens vet om att det finns, och de flesta är nog onda nog att åtminstone någon gång ibland tycka att det var "rätt åt" den som drabbades, av vad det nu var.
Jag håller med Trance:
Medlidande är bra för då blir människor snälla mot varandra.
Och undrar om du inte överintellektualiserar lite väl mycket nu.
Medlidande är bra för då blir människor snälla mot varandra.
Kortfattat och fint, istället för att säga det själv citerar jag dig och spinner lite vidare på det. Jag tror att medlidande i det fallet där man känner med sina medmänniskor och därmed hjälper dom enbart är positivt för samhället. Det moderna samhället, oavsett land, är baserat på medlidande, där vi tar hand om dom svaga. Hade vi inte känt medlidande hade vi heller inte brytt oss om att hjälpa dom som inte har jobb och liknande. Man kan ju då undra hur den stora gruppen av nytillkomna invandrare, som jag tillhör, hade ens fått komma till Sverige om folk inte kände något för andra människor som led.
Det var väl inte alls det han skrev?
Nähä, men så tolkade jag det, att han menade att medlidande var att man gick igenom samma sak själv.
Dalai Lama riktar ju in sig på fyra grundläggande egenskaper: allkärlek, medlidande, medglädje och jämnmod. Om en bok med honom, How to Practice: The Way to a Meaningful Life, skrivs detta:
Det tibetanska ordet medlidande har inte riktigt samma innebörd som vårt. Det betyder inte att tycka synd om andra människor. Istället handlar det om ett aktivt och ärligt intresse för andra människors lycka och livsvillkor.
Kanske är det så man ska definiera medlidande? Om man nu fortfarande kan klassa detta som medlidande.
Dalai Lama riktar ju in sig på fyra grundläggande egenskaper: allkärlek, medlidande, medglädje och jämnmod. Om en bok med honom, How to Practice: The Way to a Meaningful Life, skrivs detta:
"Det tibetanska ordet medlidande har inte riktigt samma innebörd som vårt. Det betyder inte att tycka synd om andra människor. Istället handlar det om ett aktivt och ärligt intresse för andra människors lycka och livsvillkor."
Kanske är det så man ska definiera medlidande? Om man nu fortfarande kan klassa detta som medlidande.
Det där var en bra definition, den gillade jag :)
Det där var en bra definition, den gillade jag :)
Jag har alltid tyckt att Dalai Lama vart en bra kis och han har ett bra budskap.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.