Tydliggörandekonsten

[H.Emanuel]

Idag lämnade jag återigen ett möte med en person med den gamla vanliga Jag- vet -allt -om henne- hon- vet- ingenting- om -mig-känslan.
Det känns kusligt, nästan som att inte existera, om nån förstår?
Hon pratade på och det var inget konstigt med det, snarare var det ju tur det, eftersom det nog blivit jävligt tyst annars.

Det här att tydliggöra sig, kliva fram osv, är ni bra på den konsten? är det naturligt för er att ni tydlggör er?
Vet folk ganska snart vem ni är i rummet, eller dröjer det?

[Tolkia]

Men. Om du vet allt om henne, för att hon alltid pratar om sitt, och hon inte vet något om dig, för att du aldrig pratar om ditt och du tycker att detta är ett problem vet jag inte riktigt varför du väljer att inte prata? Jag vet nog att det inte är det enklaste att förvandlas till ett socialt lejon om man inte är det från början (jag är det avgjort inte), men i en kompisrelation är det ju egentligen inte så ofta som det egentligen krävs att man är ett socialt lejon; det är ju mer i relationer som inte är etablerade än.

Vad menar du med "tydliggöra" egentligen? Och vad är det som skall tydliggöras för vem, egentligen?

(NOTA BENE nu att det här inte är någon diss; det är en seriös fråga. Utveckla gärna.)

[Helena B]

Privat så är jag inte den som tar plats, men det är inget jag lider av eller ser som ett problem. Många gillar att prata om sig själva så varför inte låta dem göra det. Jag tycker bara det är roligt att få lära känna personen ifråga och om den personen vill lära känna mig så är det bara för den att ställa frågor tillbaka. Svårare är så är det inte :)

Känner du att du skulle vilja vara den personen som tar plats och får uppmärksamhet?

[H.Emanuel]

Men. Om du vet allt om henne, för att hon alltid pratar om sitt, och hon inte vet något om dig, för att du aldrig pratar om ditt och du tycker att detta är ett problem vet jag inte riktigt varför du väljer att inte prata? Jag vet nog att det inte är det enklaste att förvandlas till ett socialt lejon om man inte är det från början (jag är det avgjort inte), men i en kompisrelation är det ju egentligen inte så ofta som det egentligen krävs att man är ett socialt lejon; det är ju mer i relationer som inte är etablerade än.

Vad menar du med "tydliggöra" egentligen? Och vad är det som skall tydliggöras för vem, egentligen?

(NOTA BENE nu att det här inte är någon diss; det är en seriös fråga. Utveckla gärna.)
Jo, det jag syftar på är det där att veta vem man sitter med. Jag vet att det kan räcka med några ord om sig själv bara, kanske att det skulle räcka med tonläget, tonfallet många gånger? Jag är ibland med om att för mig fullständiga främlingar som jag inte tidgare mött plötsligt förvandlas från ett utseende till en person. Naturligtvis sker ingen hokus-pokusförvandling, det som sker är att personen blir mer levande, men det sker inte när det gäller mig, jag fortsätter att vara ett utseende. Många gånger är det som att jag egentligen inte ens sitter med i ett sällskap fast jag gör det.
Och hade detta varit att jag lidit av några slags disosciativa syndrom så kunde jag köpt det, men jag har även fått detta bekräftat.
Men då har det varit mer omvänt.
"Jag har aldrig tidigare bevittnat hur en person bara kan försvinna fast den är närvarande", sa en kollega till mig en gång tillexempel.

[H.Emanuel]

Känner du att du skulle vilja vara den personen som tar plats och får uppmärksamhet?
Jag vet hur du menar, och visst har jag velat vara sådan någon gång, men det är inte riktigt det jag menar nu

[Tolkia]

Jag skall fundera på det här. Men dissociation är det ju inte.

[Helena B]

Jag vet hur du menar, och visst har jag velat vara sådan någon gång, men det är inte riktigt det jag menar nu

Oki, då är det jag som inte förstår vad du menar. Har aldrig upplevt den där känslan som du beskriver.

[H.Emanuel]

Jag skall fundera på det här. Men dissociation är det ju inte.
så stavas det ja :em:
Men behöver Tolkia fundera? Trodde jag inte

[mangemani]

vill folk mej nått så får dom ta första steget,annars får det kvitta.
så jag vet faktiskt inte om jag har den konsten eftersom jag aldrig tar första steget(förutom möjligtvis på gymmet)

[Perscitus]

Jag häpnas ofta över folks öppenhet, ibland vet man allt och lite till om någon man träffar för första gången. För mig tar det ofta emot lite att redogöra för mitt privatliv, även om det bara handlar om ytliga saker. Därför brukar jag väldigt ofta bara lyssna till den andre, men frågar någon så svarar jag förstås.

Men jag brukar faktiskt medvetet träna mig ibland på att bli lite mer öppen och faktiskt bestämma mig för att jag ska säga ett visst antal saker om mig själv. Ett närliggande område är att prata i telefon. Man kan lyssna till de mest hisnande och detaljrika historier i offentliga miljöer, medan jag själv nästan inte vill säga annat än ja och nej i telefonen när andra hör, av någon sorts ogrundad rädsla att andra ska dra slutsatser om mig. Ett komplex jag har faktiskt. En vän påpekade detta när jag en gång tillfrågades per telefon vad vi skulle äta någonstans, på Burger King eller Max, och jag svarar "det första alternativet". Det slutade med att jag fick säga att "jag vill hemskt gärna äta på Burger King". :D För jag kan inte stå och säga i telefonen att jag ska äta på en hamburgerkedja för vad ska då de runt omkring mig tänka. Lustigt egentligen.

[Tolkia]

Men behöver Tolkia fundera? Trodde jag inte
Tack för den, du. Har jag satt min stora fot i det (igen) nyligen, eller är du bara allmänt smågrinig idag?

Till saken:

Jag tycker inte att det verkar som om du och din kollega syftar på samma saker. Det är förstås svårt att veta när man inte hört det sägas, men som du beskriver det tänker jag att han menar när någon försvinner ut i andra rymder under samtal (=inte är "med" och "närvarande" i nuet utan mentalt är någon annanstans). Var det förresten dig kollegan beskrev, eller var det någon annan?

Vad du själv egentligen menar är jag lite osäker på. Vad är det t.ex. att "veta vem man sitter med"? Jag menar; jag vet ju sällan allt om personer jag umgås med, om vi t.ex. tar kollegor så känner jag ju mina kollegor SOM KOLLEGOR, men det betyder ju inte att jag vet vilka de är på djupet; förmodligen vet jag inte mer om dem än de vet om mig - och även om jag är väldigt pratsam (du skulle kanske säga att jag tar stor plats; jag tror att jag tar FÖR stor plats, och det skäms jag lite för, utan att egentligen veta vad jag skall göra åt det och hur) så är det absolut inte allt, och absolut inte ens så mycket som de som tror att de vet något TROR att de vet. Men jag skulle inte säga att de bara är "utseenden" för mig bara för att jag inte vet något om dem; de jag gillar och därför intresserar mig mer för är naturligtvis mer mångfacetterade personligheter (eftersom jag brytt mig om att ta reda på mer om dem/prata mer med dem), men även de jag inte gillar, eller som bara är mig ganska likgiltiga är ju individer, även om de jag känner sämst för mig har ungefär lika rik personlighet som en av karaktärerna i Star Trek (som ju byggs upp på typ ett personlighetsdrag var). Jag har sällan känslan att personer bara är "utseenden" ens när jag inte vet något om dem (typ kassören på ICA, damen framför i bankomatkön osv.), men jag undrar om det du beskriver kanske är något liknande det jag känner för den sortens människor (alltså som jag bara SER, inte har någon kontakt med), bara att du uttrycker det annorlunda?

Det du beskriver som att fullständiga främlingar förvandlas till individer och inte bara utseenden, är det inte bara det som vissa skulle kalla "kontakt" eller "personkemi", då? För mig händer det ibland att personer redan vid den första, flyktiga kontakten rör vid något i mitt inre (jag kan inte beskriva det i mindre "överspända" termer, ursäkta om det stör); att jag väldigt snabbt känner att jag skulle vilja veta mer om den här personen, VARA mer med den här personen. Observera att "kontakten" inte behöver vara mer än extremt flyktig; det kan vara en instruktör på ett gympapass, en person jag byter några ord om ingenting med på bussen, någon som tar upp och ger mig en vante jag tappar på stan, en försöksperson jag träffar i två timmar (och huvudsakligen ägnar mig åt att ta prover på, inte direkt socialiserar med), en forskare jag träffar på en konferens, en elev. Jag vet inte vad det beror på, jag liksom bara känner att den här personen ... tja, "har något". Givetvis kan det omvända inträffa också; att jag bara ogillar en person, utan att han/hon egentligen gjort mig något. Det är synnerligen obehagligt. På senare år har jag börjat tro att det ofta har att göra med att jag på något sätt känner mig underlägsen och kritiserad - på ett drygt sätt (som doktorand är jag ju annars rätt van att vara underlägsen och kritiserad).

Vad menar du när du säger att du inte sitter med i ett sällskap fast du gör det? Utgår du från hur du upplever de andra, eller hur du tror att de upplever dig? Om det är det förra finns ju en liten risk att du helt enkelt tänker (nojar?) för mycket över hur de andra upplever dig, om du syns, om du är ett UFO osv. - så mycket att det tar för mycket tid, plats och kraft för att du skall kunna vara riktigt närvarande i sällskapet/samtalet. Även den här sortens resonerande/upplevelser måste ju hjärnan lägga tid och energi på. Det kan ju förstås också vara så att du helt enkelt umgås för mycket med folk som egentligen inte intresserar dig, och som du inte har så mycket gemensamt med, och därför känner dig utanför, udda eller tappar koncentrationen. Är det likadant alla dagar, förresten? Min erfarenhet är att man kan känna sig mer närvarande dagar då man mår bra än dagar man mår mindre bra, särskilt om man mår mindre bra av någon anledning som man inte kan/vill torgföra. Då blir man ju liksom automatiskt lite "avskiljd".

Om det gäller hur andra upplever dig måste jag ju fråga hur du kan vara säker på att du vet hur de upplever dig? De kanske inte alls upplever dig som "frånvarande", osynlig och otydlig - annat än om du verkligen sitter och tänker på annat, alltså. Däremot lär du ju bli uppfattad som "tydligare" om du någon gång säger något, har en åsikt, uttrycker en mening om/en känsla inför något än om du mest är tyst och iakttar. Andra kan ju inte bara "suga upp" och "känna in" din person i alla dess dimensioner mer än du kan göra samma sak med dem.

Det är lätt att säga att människor inte ser en, men det är svårt att se någon som inte vill visa sig; svårt att få grepp om någon som inte vill släppa en närmare än, som Ronja Röverdotter uttrycker det, "på replängds avstånd".

Är jag på någorlunda rätt spår?

[H.Emanuel]

Tolkia, är grymt imponerad av ditt besvarande av min tråd. Faktiskt tycker jag att det känns som du är inne lite på det rätta spåret dessutom. Mycket givande och det tackar man för. :thumbup: