Visa fullständig version : Kan man bli underlig av ensamhet?
H.Emanuel
2006-03-04, 16:08
Nu menar jag alltså Ensamhet med stort E. Jag syftar inte på att vara själv för att plugga eller jobba eller annat, eller att lite bistert konstatera att polarna gått iväg på sitt utan att fråga om man vill följa med. Nej, alltså ensamhet när den slår en som en stenhård painriche i pannbenet, när den lägger sig som nyliat hö på synnerligen otrevliga ställen i ens lekamen
H.Emanuel
2006-03-04, 16:12
nej jag är normal.
Säker på det?
villemannen
2006-03-04, 16:16
Kanske man kan vända på det... underlighet leder till ensamhet. Bara en liten tanke. Röstade förövrigt på första alternativet.
Karl_alfred
2006-03-04, 16:21
Kanske man kan vända på det... underlighet leder till ensamhet. Bara en liten tanke. Röstade förövrigt på första alternativet.
Defenitivt.
H.Emanuel
2006-03-04, 16:21
Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?
fuck the norm
Egna människor är ju skönaste typerna. :D
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
backflash
2006-03-04, 16:32
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
:love:
H.Emanuel
2006-03-04, 16:32
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
Vad?
Nitrometan
2006-03-04, 16:32
Bolio: apropå ingenting. Jag bara undrar om du har läst nåt av Georg Henrik von Wright i dina extensiva filosofistudier?
H.Emanuel
2006-03-04, 16:34
Bolio: apropå ingenting. Jag bara undrar om du har läst nåt av Georg Henrik von Wright i dina extensiva filosofistudier?
Ny tråd eller?
Vad?
Underlig, konstig, ovanlig, speciell, särskild, icke-normativ. Motsatsen till pöbelaktig.
Nitrometan, inte AV honom men absolut KRING honom. Jepp. Why so?
Frågan som infinner sig, särskilt när du tar upp psykisk ohälsa i pollen, är ju vad du menar med "underlig"? Underlig jämfört med vad? Den frågan kan ju också riktas till den som skrev att man blir ensam om man är underlig - när är man så underlig att det leder till ensamhet? Det kan ju i sammanhanget vara värt att nämna att t.ex. Åmselemördaren Juha Valjakkala (jag är långt ifrån säker på efternamnet, det börjar bli några år sedan) fick mängder av beundrar- och friarbrev under sin fängelsetid, och i min värld är det bra mycket "underligare" att bete sig som han gjorde (oprpvocerat skjuta tre människor) än att bete sig som många av de personer som allmänt uppfattas som lite "konstiga" (och som ofta är lite ensamma) beter sig. Ett annat är ett exempel på en kille som satt på rättspsyk när jag jobbade där, efter dom i ett synnerligen osmakligt hustrumisshandlesmål - han fick ihop det med sin kontaktperson (som alltså var väl medveten om varför han satt inne) under vårdtiden. Så jag är inte helt säker på att man kan säga att "underlighet" leder till ensamhet.
Däremot tror jag att ensamhet kan leda till att man blir "underlig" i betydelsen att man börjar tycka att det blir jobbigt att träffa folk, göra saker där man måste anpassa sig efter andra osv. En lightvariant av detta upptäcker de flesta ensamboende när de kommer hem till föräldrarna på besök t.ex. under semestern och det plötsligt är en hel massa intressen som måste jämkas samman. Att gå en utbildning med mycket hemjobb (t.ex sitta hemma och skriva 20-poängsuppsats), flytta till en ny ort osv. kan också göra en lite folkskygg om man har den läggningen; jag tror att olika människor har olika nära till detta. En del reagerar säkert åt andra hållet, med att bli "översociala" och hänga sig på andra på ett överdrivet vis.
Något som jag också tror lätt kan hända är att man, när man är ensam, själv får uppfattningen att man är ensam för att man är "underlig", och därur drar slutsatsen att man är så underlig så att man är dömd att vara ensam resten av sitt liv, typ för att inga "icke-underliga" människor kan vilja vara med någon som är så underlig som man själv. Det är nog fel i de allra, allra flesta fall. Det är ju liksom också stor skillnad på att inte passa in i ett visst sammanhang/uppfattas som "underlig" av vissa personer och på att "vara" underlig, så att man skulle uppfattas så av ALLA och inte passa in NÅGONSTANS. Det kan ju faktiskt vara även de som uppfattar en som "underlig" som är "underliga" själva.
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.
EDIT: Tolkia :thumbup:
Vad är underligt och inte underligt i dagens samhälle egentligen? :D
Du får helt enkelt bli rik alt enormt rolig så att folk vill umgås mer med dig Emanuel! :thumbup:
Att vara social är hela tiden en färdighet som måste tränas. När man är ensam behöver man inte tänka på andras känslor eller formulera sig så att andra förstår. När man inte längre reagerar normalt på olika situationer så ses man direkt som underlig. För att veta vad som är normen så måste man umgås med andra.
Nitrometan
2006-03-04, 16:38
Nitrometan, inte AV honom men absolut KRING honom. Jepp. Why so?
Ren nyfikenhet. Det är en filosof jag gillar. Så jag var nyfiken på vad en stor man som du själv tyckte.
H. Emanuel: Ny tråd? Varför det? Den här duger väl bra?
Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?
Hmm ... kanske för att det kan kännas så här?
... ensamhet när den slår en som en stenhård painriche i pannbenet, när den lägger sig som nyliat hö på synnerligen otrevliga ställen i ens lekamen
Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.
Ja. Min och din favoritfilosof skriver i en av hans böcker:
"Av allt det som skolväsendet av dagens Europa lär ut har man glömt bort en sak: hanterandet av och uthärdandet av ensamheten."
De flesta är mesar när det kommer till detta. "Åh nej, jag är ensam. Depression."
Jag tycker det är skitskönt sålänge jag vet att jag har möjligheten att umgås med någon när jag vill.
Ofrivillig ensamhet gör min självmordsbenägen på en halvtimme. Vet inte riktigt varför. Det är hemskt bara.
Jag tycker det är skitskönt sålänge jag vet att jag har möjligheten att umgås med någon när jag vill.
Ofrivillig ensamhet gör min självmordsbenägen på en halvtimme. Vet inte riktigt varför. Det är hemskt bara.
Vi kanske kan lära oss något av varandra, jag blir självmordsbenägen 30 minuter in i vilket möte på jobbet som helst.
Är folk ensamma för länge finns det ju risk att de börjar prata med sig själva!
Nitrometan
2006-03-04, 16:41
Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.
99,9%? Är du säker på att inte fler skulle ha nytta av det?
Man är alltid själv med stången.
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
:thumbup:
Nitrometan
2006-03-04, 16:43
Vi kanske kan lära oss något av varandra, jag blir självmordsbenägen 30 minuter in i vilket möte på jobbet som helst.
Jag lutar mer åt att mörda de andra. Då blir jag ensam igen...
Dessutom innehåller de mer protein och energi än de själva har nytta av. Jag skulle kunna använda det så mycket bättre.
Vi kanske kan lära oss något av varandra, jag blir självmordsbenägen 30 minuter in i vilket möte på jobbet som helst.
Hehe jo men såna situationer hör ju till min första mening.
Däremot att sitta framför datorn och veta att alla andra i hela världen gör något kul förutom just jag själv, det har jag svårt för.
edit; jag somnar dock på möten så det brukar inte va några problem :sleep:
99,9%? Är du säker på att inte fler skulle ha nytta av det?
Man är alltid själv med stången.
Nej jag tror övriga faktiskt redan fungerar själva.
H.Emanuel
2006-03-04, 16:44
Frågan som infinner sig, särskilt när du tar upp psykisk ohälsa i pollen, är ju vad du menar med "underlig"? Underlig jämfört med vad? Den frågan kan ju också riktas till den som skrev att man blir ensam om man är underlig - när är man så underlig att det leder till ensamhet? Det kan ju i sammanhanget vara värt att nämna att t.ex. Åmselemördaren Juha Valjakkala (jag är långt ifrån säker på efternamnet, det börjar bli några år sedan) fick mängder av beundrar- och friarbrev under sin fängelsetid, och i min värld är det bra mycket "underligare" att bete sig som han gjorde (oprpvocerat skjuta tre människor) än att bete sig som många av de personer som allmänt uppfattas som lite "konstiga" (och som ofta är lite ensamma) beter sig. Ett annat är ett exempel på en kille som satt på rättspsyk när jag jobbade där, efter dom i ett synnerligen osmakligt hustrumisshandlesmål - han fick ihop det med sin kontaktperson (som alltså var väl medveten om varför han satt inne) under vårdtiden. Så jag är inte helt säker på att man kan säga att "underlighet" leder till ensamhet.
Däremot tror jag att ensamhet kan leda till att man blir "underlig" i betydelsen att man börjar tycka att det blir jobbigt att träffa folk, göra saker där man måste anpassa sig efter andra osv. En lightvariant av detta upptäcker de flesta ensamboende när de kommer hem till föräldrarna på besök t.ex. under semestern och det plötsligt är en hel massa intressen som måste jämkas samman. Att gå en utbildning med mycket hemjobb (t.ex sitta hemma och skriva 20-poängsuppsats), flytta till en ny ort osv. kan också göra en lite folkskygg om man har den läggningen; jag tror att olika människor har olika nära till detta. En del reagerar säkert åt andra hållet, med att bli "översociala" och hänga sig på andra på ett överdrivet vis.
Något som jag också tror lätt kan hända är att man, när man är ensam, själv får uppfattningen att man är ensam för att man är "underlig", och därur drar slutsatsen att man är så underlig så att man är dömd att vara ensam resten av sitt liv, typ för att inga "icke-underliga" människor kan vilja vara med någon som är så underlig som man själv. Det är nog fel i de allra, allra flesta fall. Det är ju liksom också stor skillnad på att inte passa in i ett visst sammanhang/uppfattas som "underlig" av vissa personer och på att "vara" underlig, så att man skulle uppfattas så av ALLA och inte passa in NÅGONSTANS. Det kan ju faktiskt vara även de som uppfattar en som "underlig" som är "underliga" själva.
Det där med att underlighet leder till ensamhet är inget som har med denna poll att skaffa, som nästan alltid dyker nån in och vänder frågeställningen åt ett annat håll. När det diskuterades varför folk INTE drack alkohol tex så var det ett antal som skrev VARFÖR de drack alkohol.
Underliga människor inlåsta på RPK har jag också jobbat med, folk som begått hiskeliga dåd under inflytande av psykisk sjukdom. Dessa skall inte förväxlas med att "lida av psykisk ohälsa". Det är ganska skilda ting anser jag.
nej jag är normal.
säg inte det.
Son of sam trodde också att han var normal. :D
Hehe jo men såna situationer hör ju till min första mening.
Däremot att sitta framför datorn och veta att alla andra i hela världen gör något kul förutom just jag själv, det har jag svårt för.
Och jag imploderar av att sitta i ett möte med information som tar 10 sekunder att förmedla och lyssna på 20 pers son alla tänker med talorganet. Dvs: ingenting har skett bakom deras pannben sedan senaste mötet, alla resonemang och allting sker undertiden dom pratar. Och pratar gör dom, hela tiden och om dom självklaraste av saker. Jag sitter nästan här och blir milt aggressiv bara jag tänker på det :)
Jag kan svära på ALLT att jwzrd kommer seriemörda folk. HAHAHA. Shit.
H.Emanuel
2006-03-04, 16:48
Att vara social är hela tiden en färdighet som måste tränas. När man är ensam behöver man inte tänka på andras känslor eller formulera sig så att andra förstår. När man inte längre reagerar normalt på olika situationer så ses man direkt som underlig. För att veta vad som är normen så måste man umgås med andra.
Varför är det viktigt att veta vad som är normen?
Jag kan svära på ALLT att jwzrd kommer seriemörda folk. HAHAHA. Shit.
Haha erm .. erm.. :em:
Rock'nRoll
2006-03-04, 16:50
säg inte det.
Son of sam trodde också att han var normal. :D
Allt är relativt :)
H.Emanuel
2006-03-04, 16:54
Ja, folk snackar och babblar en massa, håller med om det. Det lustiga är alla dessa sammankomster, möten o dyl där folk pratar timtals utan att säga ett skit. Eller det där med att skratta på en given signal åt torra tråkiga skämt, fan, hur många gånger har jag inte suttit bland hyggliga, reko människor och inte ens fått en ryckning kring munnen åt "skämt" som får övriga att vika sig dubbla av skratt? Är det då så att dom har "hajat grejen" medan jag missförstått alltihop?
Jag är själv inte ensam.. eller hur var det? :D
Det där med att underlighet leder till ensamhet är inget som har med denna poll att skaffa ...
Nej, men det kom ju upp (inte först nämnt av mig, alltså), därav funderingen. Jag skulle själv göra stor skillnad mellan "psykisk ohälsa" och "psykisk sjukdom" (samt för den delen mellan olika varianter av dessa; rätt stor skillnad på att lida av depression, tvångstankar eller ätstörningar t.ex.), men det var inte helt glasklart hur stor skillnad som egentligen gjordes här (nu är det dock det).
Frågan kvarstår emellertid: Vad menar du med "underlig"? När är man underlig, och vem är det? I förhållande till vilken måttstock (vad som betraktas som underligt i en grupp är ju inte nödvändigtvis det i en annan)? Och är det verkligen så att man, om man inte uppfattar sig som "underlig" inte vil umgås med folk som är "underligare" än en själv?
Dumleman
2006-03-04, 16:55
Är folk ensamma för länge finns det ju risk att de börjar prata med sig själva!
När jag och syrran, som är 3 år yngre, var små och vi bodde i en liten ganska isolerad by utan andra barn i så skaffade hon sig en låssaskompis som hon pratade med osv. :D. Enligt mamma blev syrran riktigt sur när vi sa att vi kunde inte se hennes låssaskompis som hon kallade Maria, men en barnpsykolog sa att det var inte alls något att oroa sig för utan snarare ett friskhetstecken.
H.Emanuel
2006-03-04, 16:57
Nej, men det kom ju upp (inte först nämnt av mig, alltså), därav funderingen. Jag skulle själv göra stor skillnad mellan "psykisk ohälsa" och "psykisk sjukdom" (samt för den delen mellan olika varianter av dessa; rätt stor skillnad på att lida av depression, tvångstankar eller ätstörningar t.ex.), men det var inte helt glasklart hur stor skillnad som egentligen gjordes här (nu är det dock det).
Frågan kvarstår emellertid: Vad menar du med "underlig"? När är man underlig, och vem är det? I förhållande till vilken måttstock (vad som betraktas som underligt i en grupp är ju inte nödvändigtvis det i en annan)? Och är det verkligen så att man, om man inte uppfattar sig som "underlig" inte vil umgås med folk som är "underligare" än en själv?
Du sätter mig på pottan nu, Tolkia. Underlighet i betraktarens ögon kanske?
Ja, det blir man. Och det är så jävla viktigt och nyttigt.
:love:
Underlig, konstig, ovanlig, speciell, särskild, icke-normativ. Motsatsen till pöbelaktig.
Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.
Vi kanske kan lära oss något av varandra, jag blir självmordsbenägen 30 minuter in i vilket möte på jobbet som helst.
99,9%? Är du säker på att inte fler skulle ha nytta av det?
:thumbup:
Jag lutar mer åt att mörda de andra. Då blir jag ensam igen...
Och jag imploderar av att sitta i ett möte med information som tar 10 sekunder att förmedla och lyssna på 20 pers son alla tänker med talorganet. Dvs: ingenting har skett bakom deras pannben sedan senaste mötet, alla resonemang och allting sker undertiden dom pratar. Och pratar gör dom, hela tiden och om dom självklaraste av saker. Jag sitter nästan här och blir milt aggressiv bara jag tänker på det :)
Det verkar vara någonting särskilt med ensamhet, helt klart. Både med ensamhet och med "underlighet". Något upphöjt och förfinat. Helt klart förknippat med mental överlägsenhet. Lite exotish, va? Gemenskap - raka motsatsen, förstås. Jman är den ende som inte håller med.
Att vara social är hela tiden en färdighet som måste tränas. När man är ensam behöver man inte tänka på andras känslor eller formulera sig så att andra förstår. När man inte längre reagerar normalt på olika situationer så ses man direkt som underlig. För att veta vad som är normen så måste man umgås med andra.
Det verkar vara någonting särskilt med ensamhet, helt klart. Både med ensamhet och med "underlighet". Något upphöjt och förfinat. Helt klart förknippat med mental överlägsenhet. Lite exotish, va?
Jag håller inte med, där. Upplevd ENSAMHET (vilket inte är detsamma som att sitta hemma själv framför datorn en kväll istället för att gå ut och röja, att hata och helst vilja slippa alla på sin arbetsplats, att vilja vara något "mer" än "pöbeln" osv.) är inte ett dugg "exotish" (det är alldeles för många som upplever det för att det skulle kunna vara "exotish"); de som verkligen känner sig ensamma känner sig nog mer exkluderade än exklusiva.
H.Emanuel: Jo, jag anade nästan det. :D Det ÄR en svår fråga, eftersom det inte finns ett, eller ens ett räknebart antal svar på den.
Jag håller inte med, där. Upplevd ENSAMHET (vilket inte är detsamma som att sitta hemma själv framför datorn en kväll istället för att gå ut och röja, att hata och helst vilja slippa alla på sin arbetsplats, att vilja vara något "mer" än "pöbeln" osv.) är inte ett dugg "exotish" (det är alldeles för många som upplever det för att det skulle kunna vara "exotish"); de som verkligen känner sig ensamma känner sig nog mer exkluderade än exklusiva.
Det jag skrev var en sammanfattning av de citat jag gjorde. Min tolkning av vad de flesta verkar anse. Att man ska uppleva någonting som exotiskt kräver ju att det är en främmande, eller hur? Jag tror inte att bolio och jwzrd m.fl. har upplevt ensamhet. De som verkligen känner sig ensamma känner sig nog mer exkluderade än exklusiva.
Är ensamhet ett tillstånd där man är ensam eller ett där man känner sig ensam?
H.Emanuel
2006-03-04, 17:14
Om man är ensam på grund av exempelvis sitt beteende och därtill har totalt sönderkraschad ekonomi , enda barnet och föräldrarna är döda,och är arbetslös/sjukskriven då? vad för slags ensamhet är det? Knappast självvald och man kan inte heller kalla det för att personen isolerar sig eftersom det inte finns något att isolera sig ifrån. Personen börjar ge ifrån sig en instängd oich unken doft, klä sig "märkligt" (tolkningsfråga, jag vet), antar en gråblek hy och tom blick, får spel i köer och går till slut ut bara i mörkret, om ens det.
Det jag skrev var en sammanfattning av de citat jag gjorde. Min tolkning av vad de flesta verkar anse. Att man ska uppleva någonting som exotiskt kräver ju att det är en främmande, eller hur? Jag tror inte att bolio och jwzrd m.fl. har upplevt ensamhet. De som verkligen känner sig ensamma känner sig nog mer exkluderade än exklusiva.
Jo jag vet hur ensamhet hänger ihop.
Jag har visst upplevt ensamhet.
H.Emanuel
2006-03-04, 17:32
Tillexempel så har min telefon ringt ett antal gånger igår och idag, och jag har inte svarat. och såväl i går som idag har det ringt på dörren här, och jag har inte öppnat. När jag så idag gick till affären här i centrum var jag mycket vaksam på folks blickar/reaktioner. Min munsårssalva drar kanske blickar till sig, åtminstone vill jag tro att det är det man tittar på om man nu tittar.
Jag såg i en spegel att jag tedde mig oklanderligt bland de andra besökarna i min svarta skinnjacka, mina svarta jeans och min gul-svart randiga tröja. Jag hälsade artig på kassörskan som igenkännande hälsade tillbaka.
Sedan gick jag med bestämda steg hem till min ensamhet och planlöshet.
Men, jag har internet. hehehe
Tillexempel så har min telefon ringt ett antal gånger igår och idag, och jag har inte svarat. och såväl i går som idag har det ringt på dörren här, och jag har inte öppnat. När jag så idag gick till affären här i centrum var jag mycket vaksam på folks blickar/reaktioner. Min munsårssalva drar kanske blickar till sig, åtminstone vill jag tro att det är det man tittar på om man nu tittar.
Jag såg i en spegel att jag tedde mig oklanderligt bland de andra besökarna i min svarta skinnjacka, mina svarta jeans och min gul-svart randiga tröja. Jag hälsade artig på kassörskan som igenkännande hälsade tillbaka.
Sedan gick jag med bestämda steg hem till min ensamhet och planlöshet.
Men, jag har internet. hehehe
Så det du säger är att du i själva verket har PMS idag?
H.Emanuel
2006-03-04, 17:35
Så det du säger är att du i själva verket har PMS idag?
Typ
Jo jag vet hur ensamhet hänger ihop.
Jag har visst upplevt ensamhet.
Fast jag har varit MEST ensam så jag är finast, smartast, mest självreflekterad o underligast (ursäkta H.Emanuel vill inte paja tråden med massa snack men var tvungen att klargöra detta).
Typ
Härligt! Använda frustrationen till att skapa något så kommer du att må som en kung imorgon!
Fast jag har varit MEST ensam så jag är finast, smartast, mest självreflekterad o underligast (ursäkta H.Emanuel vill inte paja tråden med massa snack men var tvungen att klargöra detta).
Givetvis min gode Akilles!
Jag är väldigt ensam. Nog fan kan folk jag känner skriva under på att jag är underlig minsann.
H.Emanuel
2006-03-04, 17:48
Jag är väldigt ensam. Nog fan kan folk jag känner skriva under på att jag är underlig minsann.
Berätta hur det känns, hur det känns precis just i detta nu där du befinner dig, där i rummet, i dig själv, med dig själv.
Cerberus
2006-03-04, 17:57
Jo jag är nog ganska underlig, men vad ÄR normalt egentligen? Finns det egentligen någon som är perfekt NORMAL?
Jag umgås inte direkt med många människor på fritiden, träffar lite folk på gymmet och på stan ibland, på sin höjd träffar jag folk på fester och då dricker jag oftast inte nåt.
Tycker de flesta jag känner IRL är rätt tråkiga, vi har väldigt lite gemensamt eftersom min livsstil skiljer sig så enormt från deras(jag lever för träning och mat och dom lever för alkohol och diverse droger..).
Ska börja plugga igen och då får jag förhoppningsvis lite roligare bekantskaper.
H.Emanuel
2006-03-04, 17:58
Jo jag är nog ganska underlig, men vad ÄR normalt egentligen? Finns det egentligen någon som är perfekt NORMAL?
Jag umgås inte direkt med många människor på fritiden, träffar lite folk på gymmet och på stan ibland, på sin höjd träffar jag folk på fester och då dricker jag oftast inte nåt.
Tycker de flesta jag känner IRL är rätt tråkiga, vi har väldigt lite gemensamt eftersom min livsstil skiljer sig så enormt från deras(jag lever för träning och mat och dom lever för alkohol och diverse droger..).
Ska börja plugga igen och då får jag förhoppningsvis lite roligare bekantskaper.
Men du har Kolo, glöm inte det
Jacksatan
2006-03-04, 18:05
människor är sociala djur. Vi ska umgås i grupp och med andra människor för att utvecklas. Inom psykologin är det fastställt att man blir knäpp av att vara själv, så jag går på den linjen.
Berätta hur det känns, hur det känns precis just i detta nu där du befinner dig, där i rummet, i dig själv, med dig själv.
Tja, det är ganska blandade känslor. Mina klasskamrater (95% tjejer) som fått en objektiv bild av mig tycker jag är ganska rolig och "gullig". Själv tyckde jag nästan synd om mig själv när jag tryckde på submit reply.
Att vara underlig eller egendomlig i sig behöver inte vara något negativt tycker jag. Jag upskattar det som skiljer sig från mängden. Men att man ska behöva vara ensam för det...nja.
H.Emanuel
2006-03-04, 18:23
Tja, det är ganska blandade känslor. Mina klasskamrater (95% tjejer) som fått en objektiv bild av mig tycker jag är ganska rolig och "gullig". Själv tyckde jag nästan synd om mig själv när jag tryckde på submit reply.
Att vara underlig eller egendomlig i sig behöver inte vara något negativt tycker jag. Jag upskattar det som skiljer sig från mängden. Men att man ska behöva vara ensam för det...nja.
Nämn en sak som du upplever gör dig till underlig
människor är sociala djur. Vi ska umgås i grupp och med andra människor för att utvecklas. Inom psykologin är det fastställt att man blir knäpp av att vara själv, så jag går på den linjen.
Går helt på den linjen? Hur menar du då, att dina studier visar att jag (och dom andra i tråden som trivs själva) har fel? Det kanske kommer som en nyhet för dig men alla är inte stöpta i samma form. Vissa av oss kräver större frihet och ensamhet, andra blir ängsliga på toaletten för att dom måste kissa ensamma.
Vissa av oss kräver större frihet och ensamhet, andra blir ängsliga på toaletten för att dom måste kissa ensamma.
Kissa ensam??!?!? Du skämtar va?
Nämn en sak som du upplever gör dig till underlig
Jag pratar ofta med mig själv. (klarade jag testet nu? ;) )
Kissa ensam??!?!? Du skämtar va?
Ja :/
Jag har med mig snuttefilten.
H.Emanuel
2006-03-04, 18:44
Jag pratar ofta med mig själv. (klarade jag testet nu? ;) )
Högt med dig själv eller mer inre monologer? Jag pratar med min katt. Underligt va?
Nitrometan
2006-03-04, 18:47
Högt med dig själv eller mer inre monologer? Jag pratar med min katt. Underligt va?
Svarar den?
Nitrometan
2006-03-04, 18:53
Och jag imploderar av att sitta i ett möte med information som tar 10 sekunder att förmedla och lyssna på 20 pers son alla tänker med talorganet. Dvs: ingenting har skett bakom deras pannben sedan senaste mötet, alla resonemang och allting sker undertiden dom pratar. Och pratar gör dom, hela tiden och om dom självklaraste av saker. Jag sitter nästan här och blir milt aggressiv bara jag tänker på det :)
I feel you. Men att begå självmord löser inte situationen. Det minskar ditt lidande men mötena kommer att fortsätta och att upprepas igen och igen. Men om du mördar de glappkäftade idioterna så upphör mötet verkligen. Och de syndarna kan inte upprepa mötet. Alltså bidrar du till att minska lidandet för många i samma situation. :thumbup:
H.Emanuel
2006-03-04, 18:57
Svarar den?
Hrmm...ja, faktiskt :em:
Rockhard
2006-03-04, 19:02
Vissa blir nog det. För andra är det helt normalt att vara ensamma, så dom blir inte underliga av det :)
Högt med dig själv eller mer inre monologer? Jag pratar med min katt. Underligt va?
Både och... min syrra har ett eget språk med våran katt. *screwy*
H.Emanuel
2006-03-04, 19:09
Både och... min syrra har ett eget språk med våran katt. *screwy*
Om du pratar för dig själv och inte vill få hjälp att sluta med det så ha en hadsfree dinglande från örat, ingen kommer att bry sig.
Callister
2006-03-04, 19:19
Det är olika för alla människor ffs!
Jag klarar mig inte särskilt länge utan socialt sällskap. Egentligen klarar jag mig, för jag kan ha roligt, ta det lugnt, göra något nyttigt. Men jag får depressionsliknande tankar (just för jag är ensam) och DÅ blir det tråkigt att vara ensam. En barriär av känslor hindrar mig från att göra saker själv. Klarar mig en halv dag själv, max.
Det är olika för alla människor ffs!
Jag klarar mig inte särskilt länge utan socialt sällskap. Egentligen klarar jag mig, för jag kan ha roligt, ta det lugnt, göra något nyttigt. Men jag får depressionsliknande tankar (just för jag är ensam) och DÅ blir det tråkigt att vara ensam. En barriär av känslor hindrar mig från att göra saker själv. Klarar mig en halv dag själv, max.
Jag har samma fast precis tvärtom, massa som hindrar mig från att vilja gå ut bland folk.
Vissa av oss kräver större frihet och ensamhet, andra blir ängsliga på toaletten för att dom måste kissa ensamma.
Ledsen att störa det gräl som eventuellt är under uppsegling nu, men jag måste ändå påpeka att du och Jacksatan/H.Emanuel pratar om två olika sorters ensamhet nu. Du pratar om frihet, H.Emanuel skrev i trådens första post om:
ensamhet när den slår en som en stenhård painriche i pannbenet, när den lägger sig som nyliat hö på synnerligen otrevliga ställen i ens lekamen
Viss skillnad?
Metal_boy_
2006-03-04, 19:31
Man blir väl på ett eller annat sätt av alla levnadssituationer ffs.
H.Emanuel
2006-03-04, 19:32
Ja kanske pollen har spårat ut lite, men den är ändå intressant med tanke på folks syn på ensamhet.
Det är olika för alla människor ffs!
Jag klarar mig inte särskilt länge utan socialt sällskap. Egentligen klarar jag mig, för jag kan ha roligt, ta det lugnt, göra något nyttigt. Men jag får depressionsliknande tankar (just för jag är ensam) och DÅ blir det tråkigt att vara ensam. En barriär av känslor hindrar mig från att göra saker själv. Klarar mig en halv dag själv, max.
Jösses, jag kan klara mig i flera veckor utan någon vidare mänsklig kontakt bara jag är tillräckligt uppslukad av något i min egen lilla värld. Ibland måste jag också dra mig undan lite, för att återhämta krafterna och spendera lite tid med mig själv.
Det skall dock nämnas att jag kan få väldigt stort utbyte från andra människor och jag är oftast vänligt inställd mot folk, så jag försöker iaf odla mina extroverta drag också.
Tillexempel så har min telefon ringt ett antal gånger igår och idag, och jag har inte svarat. och såväl i går som idag har det ringt på dörren här, och jag har inte öppnat. Jag tycker att man skall tvinga sig själv. Ensamhet kan leda till ännu mer ensamhet, som leder till folkskygghet osv. om man inte bestämmer sig för att kämpa emot. Svara i telefonen nästa gång! :)
Perscitus
2006-03-04, 20:42
Berätta hur det känns, hur det känns precis just i detta nu där du befinner dig, där i rummet, i dig själv, med dig själv.
Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:
Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.
Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.
När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.
- Slut på återberättelse. -
Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...
H.Emanuel
2006-03-04, 21:12
Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:
Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.
Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.
När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.
- Slut på återberättelse. -
Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...
Beskrivning av en förödande ensamhet, passar bra i tråden tycker jag. Just sättet att tänka och se på sig själv i sammanhangen, suga in det man ser på teve nästan så det blir ens verklighet, häftiga "coola" ensamvargar som man kan identifiera sig med. Jag får en känsla av att du var rätt ung denna period?
Om du hade fått möjlighet, tror du att du kunde ha förändrat något denna period, alltså hos dig själv? Framförallt sättet att tänka och se på dig själv, kunde det ha "vridits" i en annan riktning? För man kan ju jobba med sig själv exempelvis i kogntiv beteendeterapi, få i uppgift att regsitrera sk automatiska tankar osv. Men då måste man ju förstås se sig om efter den sortens hjälp.
Bra att skriva ned det, bra sätt att bearbeta på och kanske göra konst av?
H.Emanuel
2006-03-04, 21:13
Jag tycker att man skall tvinga sig själv. Ensamhet kan leda till ännu mer ensamhet, som leder till folkskygghet osv. om man inte bestämmer sig för att kämpa emot. Svara i telefonen nästa gång! :)
Gulle dej då
Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?
För att människor är flockdjur? Det ligger i deras natur att vara tillsammans med andra människor.
Tex jag är intresserad av fotografering. Det är bra mycket roligare att vara med sin polare och ta fina kort vid havet, bada lite osv.
Än att själv ta kort vid havet.
Det är vad jag tycker och tror iallafall.
Men visst ensamhet kan vara skönt också.
Jag har varit mycket ensam i mina dagar, men det är inte så längre. Jag kan beskriva ur hur jag tänkte då, jag skriver som det var nutid:
Jag känner oavbrutet en känsla av att vara annorlunda, och inte passa in. Jag blir arg över att andra ser snett på mig, men ilskan slutar senare i förtvivlan att man blev så förbannat konstig från födsel och den skitmiljö man växte upp i. Som att fäkta i vinden efter ett papper - vinden blåser och hur arg man än blir på den är man maktlös. Jag tänker på alla mina "vänner", dvs. de som ägnar sin tid åt att uppmuntra mig i någon form av välgörenhetsumgänge. Just den här kvällen ville de ha roligt på riktigt så de struntade i mig då de ville ha roligt på riktigt. De kanske passar på att dra någon vits om mig, för att på så vis hanka sig upp ytterligare ett steghål i hiearkin - eller bara få sig ett skratt åt losern.
Jag ser ofta filmer och analyserar ingående de olika karaktärerna, jag kan med hög precision matcha de olika typerna med motsvarigheter i verkligheten, jag känner mig så säker på dem att jag skulle kunna spela dem. Men när jag går ur i verkliga livet blir det bara skit av alltihop. Det väller över mig att hur mycket jag än försöker kommer jag att förbli den osociale, osäkre och misslyckade loser jag är - ingen idé att kämpa emot. Det gör att jag intar en offensiv inställning mot omgivningen då jag känner mig kränkt av andra, jag ser hur de har roligt och blir bitter rakt igenom av avundsjuka. Varför kan inte jag när nästan alla kan? Jag vet att jag är förbannat duktig på många saker, jag har krediterats av många för min envishet, intelligens och kunskap men ändå så fixar jag inte det som är viktigast i livet - vänskap. Stundtals blir jag mer inåtvänd - jag börjar ägna alltmer tid åt mina intressen för att skärma av mig, skapa en form av barriär utåt. För att min enda chans att bli lycklig är att bli så jävla bra på en enda grej att resten inte räknas in.
När jag "går ut på krogen och lever livet" som det heter, försöker jag passa in. Jag försöker låtsas vara intresserad av allt skit alla pratar om. Senaste dokusåpan, jävla ös ikväll, Lasse spydde på gatan, schysstaste kläder med mera. Regelbundet slår ångesten över att om jag är en kameolont lyckas jag riktigt bra, men då har jag förtryckt varendaste uns av allt det som är jag, och hur tragiskt är inte det? Håller jag fassaden uppe hela kvällen får jag uppskattning av de andra och jag kan känna en falsk lycka över att andra ler och är intresserade av MIG. När jag sedan vaknar dagen efter och börjar tänka på vad ensam jag verkligen är måste jag distrahera mig med att börja utöva något stimulerande intresse.
- Slut på återberättelse. -
Det där är rätt länge sedan och jag har helt kommit över det, en ovanligt jobbig period i mina yngre dagar. Men en sak är säker - ensamhet är det ta mig tusan det jävligaste som finns. Det gör så ont innerst inne att ingenting kan vara värre. Vad som helst kan hända mig - men jag får inte känna att jag inte kan få kontakt med andra. Det är inga problem att vara borta från andra lång tid för då är det som andra nämnt på frivillig basis - men att känna att man inte platsar i det sociala äter sönder en inifrån och tankegången eskalerar i en negativ spiral som i extrema fall kan sluta med det allra värsta...
Det är som om du har skrivit om mig. :bow: ´
Om jag ändå vore så verbalt begåvad. :bow:
Jag älskar att vara ensam, och är helst ensam för det mesta.
Jag kan känna igen mig i vissa inlägg...jag var som yngre alltid med kompisar 24/7..sen när man kom till gymnasiet så har det blivit att man fått ännu fler kompisar, dock har jag dragit mig undan rejällt och går inte på fester som alla försöker dra med mig till, orkar inte gå ut så ofta heller,..haha det enda jag hänger med är mina träningspolare..anledning till att jag nog dragit mig fr¨ån kompisarna i skolan är nog för att många tycker det är underligt när jag tar med mat till skolan eller måste gå hem o äta eller dra o träna..få som har likadana intressen..men mina träningspolare förstår mig oftast...när det gäller äggsvepning osv...har nog stängt in mig i mig själv...m¨ånga nära o kära som varnar mig för att inte hamna där för länge men aja...
High1ander
2006-03-05, 01:13
Helt klart. Lära sig om hur man själv fungerar, lära sig något, lära sig tänka själv. Det skulle gagna 99.9% av kolozzeums besökare.
Säger personen som får psykbryt på varje ny n00b på kollo så fort de frågar om Brad Pitts muskler, trots att du vet du får psykbryt... ;)
Varför finns det en sån fasa hos folk för att vara ensamma?
Människor är sociala djur.
Människor har det svårt att para med sig själva, jungfrufödsel har väl aldrig bevisats.
Det är andra människor som reflekterar vem vi är, vi definerar oss utifrån andra människor, ex. han är fet, hon är smal, jag är normal.
Säger personen som får psykbryt på varje ny n00b på kollo så fort de frågar om Brad Pitts muskler, trots att du vet du får psykbryt... ;)
Människor är sociala djur.
Människor har det svårt att para med sig själva, jungfrufödsel har väl aldrig bevisats.
Det är andra människor som reflekterar vem vi är, vi definerar oss utifrån andra människor, ex. han är fet, hon är smal, jag är normal.
Jag tror du misstar mig för Arne Persson.
datorjaevel
2006-03-05, 01:16
Jag tror du misstar mig för Arne Persson.
kan bero på att ja e berusad men ja skulle gärna vilja träna me dig
Jag tror du misstar mig för Arne Persson.
No, no, no ...
KOLERIKER:
UTTAL: kωleriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)
High1ander
2006-03-05, 01:58
No, no, no ...
KOLERIKER:
UTTAL: kωleriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)
Tack, hoppas du ställer dig mellan mig och jwzrd nu när han kanske vill slå mig. :)
Tack, hoppas du ställer dig mellan mig och jwzrd nu när han kanske vill slå mig. :)
Det är lugnt, han vill redan slå mig så jag har inget att förlora ... :D
(se "Gud-tråden" - eller vid närmare eftertanke kanske inte, för då gör ni väl gemensam sak och slår mig båda två).
No, no, no ...
KOLERIKER:
UTTAL: k?leriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)
Hahahaha! Det roligaste sättet någon gort narr av mig på kolozzeum någonsin? :laugh:
High1ander
2006-03-05, 02:27
Det är lugnt, han vill redan slå mig så jag har inget att förlora ... :D
(se "Gud-tråden" - eller vid närmare eftertanke kanske inte, för då gör ni väl gemensam sak och slår mig båda två).
Rör han mig ropar jag på mamma.
Går helt på den linjen? Hur menar du då, att dina studier visar att jag (och dom andra i tråden som trivs själva) har fel? Det kanske kommer som en nyhet för dig men alla är inte stöpta i samma form. Vissa av oss kräver större frihet och ensamhet, andra blir ängsliga på toaletten för att dom måste kissa ensamma.
Tror ni är på lite olika banor, JackSatan menar antagligen längre tid. Du verkar anta att det är bara en dag om ens det.
Som sagt, var själv i 1 år, utan kontakt med omvärlden, och du kommer kanske vara normal om du själv valt det.
Men om man osjälvmant (ofrivilligt) blivit själv ett år så knäcks man nog.
Läste nyligen om ett exempel i en av USA:s marinkårer, där en soldat blev utfryst av hela kåren, han klara utbildningen, eftersom han bara hade ett halvår kvar (han tjalla på någon, och blev efter det utfryst). Men han sa just att det var enormt påfrestande att inte prata med någon under den tiden.
Sen som sagt, är det en läääängre period som säg ett par år, så kommer man även om det är frivilligt att bli smått knäpp, eller finurlig (enligt samhällets normer), och de har att göra med att man behöver andra människor för att jämföra sig med, för att få deras syn på en själv, osv... Det finns ju alltid undantag, men folk blir med stor sannorlikhet knäppa.
H.Emanuel
2006-03-05, 10:31
Läste nyligen om ett exempel i en av USA:s marinkårer, där en soldat blev utfryst av hela kåren, han klara utbildningen, eftersom han bara hade ett halvår kvar (han tjalla på någon, och blev efter det utfryst). Men han sa just att det var enormt påfrestande att inte prata med någon under den tiden.
Ett bra exempel!
H.Emanuel
2006-03-05, 10:41
No, no, no ...
KOLERIKER:
UTTAL: kωleriker, äv. kol- l. kå-
GENUS: m.||ig.;
BÖJNING: best. -n: pl. ==; l. (numera bl. ngn gg i pl.) KOLERIKUS
ORDKLASS: m.||ig;
BETYDELSE: person med koleriskt temperament; hetsig l. häftig person; jwzrd, Kolozzeumprofil känd ffa. för sina marklyft.
(www.saob.se)
Hahahahaaaaaaaa :thumbup:
Nitrometan
2006-03-05, 10:46
Men om man osjälvmant (ofrivilligt) blivit själv ett år så knäcks man nog.
Läste nyligen om ett exempel i en av USA:s marinkårer, där en soldat blev utfryst av hela kåren, han klara utbildningen, eftersom han bara hade ett halvår kvar (han tjalla på någon, och blev efter det utfryst). Men han sa just att det var enormt påfrestande att inte prata med någon under den tiden.
Sen som sagt, är det en läääängre period som säg ett par år, så kommer man även om det är frivilligt att bli smått knäpp, eller finurlig (enligt samhällets normer), och de har att göra med att man behöver andra människor för att jämföra sig med, för att få deras syn på en själv, osv... Det finns ju alltid undantag, men folk blir med stor sannorlikhet knäppa.
Det finns ju folk som har suttit i isoleringscell orimligt länge och inte blivit mer knäppa än innan.
H.Emanuel
2006-03-05, 10:57
Det finns ju folk som har suttit i isoleringscell orimligt länge och inte blivit mer knäppa än innan.
Också ett intressant faktum tycker jag. Kommer att tänka på en läkare jag lyssnade på under en föreläsning om PTSD. Han var själv från Iran, där han suttit fängslad, blivit torterad, tvingat bevittna hur vakter skar en tvåårig pojke i halsen, tvingats bevittna sin frus avrättning, blivit av med precis alla tillgångar, blivit torterad av en man han gått i samma skola som och som vuxit upp i samma kvarter, betalat med alla besparingar för att smugglas ur landet, blivit lovad att komma till Canada med hamnat i Sverige där han blivit otrevligt bemött av myndighetspersoner som inte kunnat uttala hans namn.
Han hade trots allt detta inte drabbats av poststraumatiskt stressyndrom, men jobbar nu med människor som drabbats av det och som varit med om liknanade upplevelser som han själv. Lite OT, men appropå hur olika vi människor drabbas.
High1ander
2006-03-05, 11:12
Det finns ju folk som har suttit i isoleringscell orimligt länge och inte blivit mer knäppa än innan.
Och varför har de hamnat i isolering?
På isolering så får du ändå mat av någon, kontakt, hur liten den än må vara. Men finns ju som sagt undantag.
Men återigen, inte fan hamnar man i isolering utan vidare?
Det finns ju folk som har suttit i isoleringscell orimligt länge och inte blivit mer knäppa än innan.
Frågan är ju vilken ensamhet som är tyngst psykiskt, isolerad mitt bland en massa människor eller tvignad att vara isolerad från människor.
Frågan är ju vilken ensamhet som är tyngst psykiskt, isolerad mitt bland en massa människor eller tvignad att vara isolerad från människor.
Utan fysisk och mental stimulans är man förr eller senare rökt, att sitta i isoleringcell tex är nog ingen lek.
Likaså TROR jag det utfördes väldigt inhumana projekt om det under 2a världskriget and spädbarn/barn.....sjukt
Utan fysisk och mental stimulans är man förr eller senare rökt, att sitta i isoleringcell tex är nog ingen lek.
Absolut, men frågan är ju om det inte tar hårdare att känna sig totalt isolerad mitt ibland folk. Det borde gå djupare eftersom det kommer att leda till tvivel på ens egen person medans en fånge i isolering kan se det som separat från hans självbild.
om du förstår hur jag menar, känns som om jag beskrev det dåligt.
Callister
2006-03-05, 11:45
Absolut, men frågan är ju om det inte tar hårdare att känna sig totalt isolerad mitt ibland folk. Det borde gå djupare eftersom det kommer att leda till tvivel på ens egen person medans en fånge i isolering kan se det som separat från hans självbild.
om du förstår hur jag menar, känns som om jag beskrev det dåligt.
Jag förstod så det är nog lugnt.. ;)
bra point Grahn.
Tanken på/kring ensamheten lär ju va det som tär mest, en vuxen människa med utvecklad självbild osv är ju inte i lika stort behov av att helatiden umgås och reflektera, jämföra sej med andra mm.(som nån nämnde tidigare i tråden) som en yngre människa är, så jag tror att en ung människa rätt lätt kan bli underlig av ensamhet--> deppig och därmed sluta sysselsätta sej med saker som stimulerar hjärnan och då bli ännu deppigare, underlig -nedåtspiral. En vuxen människa däremot, är jag övertygad, växer av ensamhet.
I feel you. Men att begå självmord löser inte situationen. Det minskar ditt lidande men mötena kommer att fortsätta och att upprepas igen och igen. Men om du mördar de glappkäftade idioterna så upphör mötet verkligen. Och de syndarna kan inte upprepa mötet. Alltså bidrar du till att minska lidandet för många i samma situation. :thumbup:
:laugh:
Perscitus
2006-03-07, 19:44
Beskrivning av en förödande ensamhet, passar bra i tråden tycker jag. Just sättet att tänka och se på sig själv i sammanhangen, suga in det man ser på teve nästan så det blir ens verklighet, häftiga "coola" ensamvargar som man kan identifiera sig med. Jag får en känsla av att du var rätt ung denna period?
Ja det stämmer. Men det har gjort mig till en starkare människa idag, som jag skrev om i en annan tråd har jag lärt mig bemästra ensamheten, medan många verkar rädda för att vara ensamma på samma vis som de är rädda för det okända.
Om du hade fått möjlighet, tror du att du kunde ha förändrat något denna period, alltså hos dig själv? Framförallt sättet att tänka och se på dig själv, kunde det ha "vridits" i en annan riktning? För man kan ju jobba med sig själv exempelvis i kogntiv beteendeterapi, få i uppgift att regsitrera sk automatiska tankar osv. Men då måste man ju förstås se sig om efter den sortens hjälp.
Bra att skriva ned det, bra sätt att bearbeta på och kanske göra konst av?
Självklart, jag började studera kognitiv beteendeterapi på egen hand, läste böcker och insåg att världen inte är så invecklad som man vill göra den. Man styr över det mesta själv faktiskt, så tillvida att man har viljan. Något jag skulle gjort tidigare. Jag hoppas någon annan som kanske är i samma situation kan lära sig något av mig och reda upp sitt liv, det låter klyschigt - men 90 år är fan inte länge, man ska inte kasta bort den tiden på saker som inte ger något...
Det är som om du har skrivit om mig.
Om jag ändå vore så verbalt begåvad.
Sätt igång och gör något då! Det är inte så läskigt som det låter, det ska kännas pirrande men bra. Ungefär som när man frågar en man vet tycker om en om hon vill följa med och fika. :) Då vet man att något positivt är på väg. Tack för komplimangen! Läs böcker så blir du verbalt begåvad.
Perscitus
2006-03-07, 19:48
Absolut, men frågan är ju om det inte tar hårdare att känna sig totalt isolerad mitt ibland folk. Det borde gå djupare eftersom det kommer att leda till tvivel på ens egen person medans en fånge i isolering kan se det som separat från hans självbild.
om du förstår hur jag menar, känns som om jag beskrev det dåligt.
Jag förstår väldigt väl vad du menar och jag tycker du ha väldigt rätt!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.