Visa fullständig version : Ptsd-Posttraumatiskt Stressyndrom
H.Emanuel
2005-10-30, 07:51
Snackade med en man från Iran som jobbar som läkare här i Sverige med just Posttraumatiskt Stressyndrom som specialitet. Hans fascination för ämnet väcktes av att han själv inte utvecklat det eller ens depression, trots att han var fängslad i Iran, blev torterad av en som bodde på samma gata som han och som gick i samma klass.
Han fick också bevittna när vakter skar en tvåårig pojke i halsen för att få pojkens mamma att erkänna något och flera av hans vänner avrättades ute på gården. Hans fru blev också hon avrättad. På något sätt lyckades han fly och blev utsmugglad. Allt han ägde och hade i egendom och i pengar gick åt till denna flykt och till att skaffa falskt pass.
Han blev lovad att komma till Canada, men hamnade i Sverige. Han fick uppehållstillstånd, lärde sig svenska språket ganska snabbt. Det enda han hade kvar av sin identitet var namnet, och när han talade med myndigheter fick han lov att upprepa det för ingen förstod vad han sa. Han är utbildad Cardiolog i Iran, och blev erbjuden jobb som städare här.
Till slut fick han sitt nuvarande jobb, i vilket han träffar människor i hans situation som utvecklat just PTSD, vilket innebär att traumat spelas upp i ens inre som en film, om och om igen. Stundtals kan det vara litel ugnare, men rätt vad det är så kommer det flashbacks.
Han har träffat på människor med samma bakgrund, med en grundtrygghet i form av stabilt nätverk och samma förutsättningar som han själv, men som brutits ned psykiskt av att uppleva det som han själv upplevt. Man kan ju faktidkt undra hur det kommer sig att vissa utvecklar detta och vissa inte?
Antar att vissa har starkare psyke än andra. Eller så är det helt enkelt så att han är "kallblodig".
När jag gjorde rekryten hade vi emellanåt instruktörer som varit med om verkligt otäcka händelser; jag är såpass gammal att jag hade befäl som varit frivilliga i Finland t ex. De hade oftast en osedvanligt ödmjuk inställning till hantverket, och vi hade också ett slags förberedande samtal om vad man kunde tänkas se och råka ut för. Vilket jag onekligen hade nytta av senare.
Jag känner folk som sett saker som är helt vidriga och som fortfarande hamnar i Kroatien bara de stänger ögonen. Det styr hela deras liv. Och en del av deras kompisar - som sett samma sak - verkar helt opåverkade.
Jag tror att samtalet är viktigt. Man måste få chansen att bubbla ur sig vad som nu tänkas kan komma. Och min definitiva erfarenhet är att även den mest hårdföre lagrar upp det här i nån region i hjärnan där det bara väntar på att släppas ut.
Egentligen är det nog inte den enstaka händelsen som är värst, utan kanske mer den malande känslan av att dag efter dag veta att man kan dödas när som helst. Fenomenet finns ju t ex hos icke-stridande civilbefolkning som vet att de kommer att bomas i natt igen, som under Blitzen, i de tyska städerna under världskrigets slut, i Hanoi eller Bagdad.
allan
Antar att vissa har starkare psyke än andra. Eller så är det helt enkelt så att han är "kallblodig".
Det vete fan. Min erfarenhet är att rationella människor kanske kan bearbeta det lättare än människor med en mer emotionell läggning, men det stämmer bara ibland. Man får skilja på orsakerna också - att vara utsatt för en oförklarlig ondska kan ju både vara att bombas från hus och familj av en osynlig fiende, och att plågas av en svettig torterare som man kanske både vet namn och adress på.
Oftast behöver man skaffa sig nån slags krycka att hänga upp sitt liv på. Simon Wiesenthal bestämde sig för att söka reda på förövarna för att klara sig från att bli galen. Andra dricker sprit (ej att rekommendera). De flesta söker bara nån slags lugnt hörn med vanliga människor och vanliga rutiner.
allan
H.Emanuel
2005-10-30, 08:36
Det finns en behandling som helt enkelt går ut på ögonrörelser, att man fäster blicken på ett par specifika punkter, en till höger, en till vänster. Exakt vad det går ut på vet jag inte. Vad han sa så är gruppsittningar och kognitiv beteendeterapi bra behandlingsmetoder också, ofta kombinerat med farmaka som dämpar den värsta ångesten. Psykiatrn har flera gånger gjort misstaget att hänvisa till föreningar med landsmän och så har det visat sig att det är för muslimer eller andra inriktningar. Men det finns mycket fördomar, så det kan man ursäkta det med. Han sa också att PTSD är mycket enkelt att fastställa, till skillnad mot andra diagnosgrupper som nästan alltid går in i varandra, samsjuklighet osv.
Han sa också att PTSD är mycket enkelt att fastställa, till skillnad mot andra diagnosgrupper som nästan alltid går in i varandra, samsjuklighet osv.
Det har ju delvis att göra med definitionen av PTST: POSTTRAUMATISKT tressyndrom. D.v.s. finns det inget trauma kan det inte röra sig om PTSD även om symptombilden finns. Ett av de stora problemen med att särskilja andra s.k. funktionella somatiska syndrom är ju att det ofta inte finns någon tydlig orsak att peka ut, eller något tydligt "startdatum". Med PTSD bli ju detta av naturen lite enklare.
farsan grävde skyttevärn och liknande för serberna under kriget i bosnien 93-95, i princip slavarbetare. han har inte berättat jättemycket för mig men har hört en del historier om hur dom fick lyfta ur döda lemmlästade stidsvagnsbesättingar samt bar andra skadade. har en del i släkten och bekantskapskretsen som också medverkat i kriget som soldater och även där finns det en hel del sjuak berättelser men jag tror inte att någon haft stressyndrom eller liknande faktiskt.
Det vete fan. Min erfarenhet är att rationella människor kanske kan bearbeta det lättare än människor med en mer emotionell läggning, men det stämmer bara ibland. Man får skilja på orsakerna också - att vara utsatt för en oförklarlig ondska kan ju både vara att bombas från hus och familj av en osynlig fiende, och att plågas av en svettig torterare som man kanske både vet namn och adress på.
Oftast behöver man skaffa sig nån slags krycka att hänga upp sitt liv på. Simon Wiesenthal bestämde sig för att söka reda på förövarna för att klara sig från att bli galen. Andra dricker sprit (ej att rekommendera). De flesta söker bara nån slags lugnt hörn med vanliga människor och vanliga rutiner.
allan
Håller med dig om detta, har mött en del poliser och även FN soldater som berättat om vänner till dem som drabbats. Som de själva säger - hur skall en psykolog kunna förstå vad jag varit med om, så oftast isolerar de sig vilket leder till PTSD symtom enligt DSM-IV.
En som förövrigt var på TV igår som drabbats är ju Romero Dallaire, vet inte om någon läst boken Shake hands with the devil, men den är läsvärd!
Jag tror att samtalet är viktigt. Man måste få chansen att bubbla ur sig vad som nu tänkas kan komma. Och min definitiva erfarenhet är att även den mest hårdföre lagrar upp det här i nån region i hjärnan där det bara väntar på att släppas ut.
Både debriefing och defusion (kamratstöd samtal) har ju visat sig fungera väl. Polisen har ju jobbat mycket med detta under de senaste åren, i Göteborgs kravallernas efterspel hemma på stationerna visade detta vara ett av sätten att bearbeta det som hänt.
Egentligen är det nog inte den enstaka händelsen som är värst, utan kanske mer den malande känslan av att dag efter dag veta att man kan dödas när som helst. Fenomenet finns ju t ex hos icke-stridande civilbefolkning som vet att de kommer att bomas i natt igen, som under Blitzen, i de tyska städerna under världskrigets slut, i Hanoi eller Bagdad.
Hört en del FN soldater prata om frustrationen, vi såg ju ett bra exempel på detta i den brittiska miniserien "Warriors" tror jag den hette, där en av befälen tillslut valde att ta sitt liv.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.