Cupofcoffee
2005-07-09, 21:53
Jag skulle egentligen kört ett hårt och tungt pass idag. Det var dags att höja ribban i bänken efter två lyckade pass i följd på den senaste ökningen. Det var dags att spetsa hantelcurlen och det var dags att pressa axlarna till mos.
Timmarna gick men jag kände ingen motivation. Har haft så mycket skit på jobbet den senaste veckan, kände mig sliten och trött. Jag hade oavslutade projekt på hög och led av akut sexuell understimulans. Jag försökte göra något konstruktivt, men jag kan aldrig koncentrera mig när pistolen är laddad. Jag attacksurfade lite porr och fick det ur världen, hölstrade revolvern och försökte fortsätta med vad jag höll på med.
Allt klart (nåja...). Dags för träning. Känner mig kluven och bestämmer mig för att ta en kort joggingtur för att värma upp innan passet. Få upp ångan och sugen. Det har regnat och luften är full av syre. Börjar promenera upp mot slingan, men ångrar mig på vägen när jag ser ett gäng turister rasta sina hundar på väg dit. Vill inte träffa folk just nu. Jag viker av och följer vägen nedanför berget.
Tankarna snurrar igång i rasande tempo - fast mer klara nu när min uppmärksamhet inte är så kluven. Göran har fått en tumör i hjärnan. Kommer jag bli antagen till högskolan? Vill jag läsa ämnet och kommer jag att klara det? Säga upp mig från ett fast jobb och flytta till andra sidan landet. Kommer jag kunna försörja mig? Hur fan ska jag fixa pengar till den 25e? Kommer jag få ordning på datorn igen?
Jag har kommit en bit på väg men fortfarande inte börjat springa. Jag befinner mig på en asfalterad väg en bra bit utanför samhället. Jag inser att jag är alldeles för ofokuserad för att fixa ett bra pass idag, beslutar mig att ta ut promenaden runt berget och ladda inför morgondagen istället.
Så får jag syn på en grusväg som leder in i skogen - upp mot slingan - och börjar följa den uppåt. Skogen står väldigt tätt intill vägen och det hela börja likna den klassiska enchanted forest som finns med i alla fantasyberättelser med självaktning. Jag blir nyfiken på vart vägen egentligen leder och börjar springa. Uppåt, uppåt uppåt. Sväng, uppåt och vidare uppåt. Jag stöter på flera avtagsvägar för röjningsarbeten, och inser att jag antagligen följer en huvudled anlagd av skogsägaren för att kunna hålla efter markerna.
Efter en oändligt lång uppförsbacke planar vägen ut och fortsätter in i skogen - bort mot getinge. Jag bestämmer mig att följa ett av avverkningspåren vidare upp mot toppen. Det är stora maskiner som klättrar fram i de här stigarna. De maler ner ris, kvistar, sten och grenar i marken där de tar sig fram - ett underbart underlag att springa på. Det dämpar mjukt men kräver en snabb fot och bra balans. Där ligger bråte och fallna träd mest överallt, och jag känner mig som en glad unge i en hinderbana på dagis.
Jag följer spåren, tar av lite på måfå när det finns en bra stig att följa och efter ett tag slår det mig att jag inte har med mig någon vattenflaska. Halsen bränner och hjärtat slår som en kulhammare mot bröstkorgen. Lika plötsligt inser jag att jag står still, och har glömt precis allting. Lämnat alla bekymmer någonstans i skogen bakom mig. Jag har sprungit uppåt i en halvtimme, och nu står jag framför ett stup vid ett stort avverkat område. Jag kan se hur långt som helst. Jag är på bergets topp. Det finns ingenting över mig - och där står jag och flåsar och fattar inte att jag aldrig någonsin sett den där grusvägen förut.
Jag bestämde mig för att fortsätta och försöka hitta en annan väg ner än den jag tog upp. Jag följde det averkade området tills det blev möjligt att ta sig ner vid sidan av stupet. Jag sprang igenom den stormskadade skogen, neråt och framåt. Hoppade över stubbar, dök under stammar och försökte undvika att trampa snett på mattan av fuktiga barr och ris. Jag försökte så gott som möjligt att hålla en riktning in mot samhället. Jag kommer fram till en ny brant, och ser en väg någon kilometer framför mig. Jag klättrar ner och springer fram mot vägen. Det jag trodde var ännu en anlagd grusväg visade sig vara en enorm lerbädd - hårt packad och säkert sju, åtta meter bred. Det var ett jättedjupt dike grävt vid sidan av vägen, vattnet ifrån regnet i eftermiddags forsade ned för berget.
Jag kunde inte se slutet av den slingrande lervägen, så jag följde den nedåt i en halvtimme, då jag fick syn på ett bekant hus. Huset ligger en bit nedanför och "bakom" slingan. Jag tar av ifrån vägen, springer över ett kalhygge fram till huset och tar mig sedan hem på vägarna genom samhället.
När jag kommer in inser jag att jag har varit ute i mer än en och en halv timme. Mina kläder är smutsiga och benen är leriga. Och jag mår så bra! Dricker, stretchar och tar en kall dusch. Den här känslan vill jag suga på länge. Det finns inte ett enda bekymmer i världen just nu. Jo, ett litet. Ska jag lyfta eller löpa i morgon? Jag längtar redan efter att få utforska alla de andra avverkningsspåren där uppe.
Fast jag ska nog spara på dem, försöka hålla dem lite speciella.
Timmarna gick men jag kände ingen motivation. Har haft så mycket skit på jobbet den senaste veckan, kände mig sliten och trött. Jag hade oavslutade projekt på hög och led av akut sexuell understimulans. Jag försökte göra något konstruktivt, men jag kan aldrig koncentrera mig när pistolen är laddad. Jag attacksurfade lite porr och fick det ur världen, hölstrade revolvern och försökte fortsätta med vad jag höll på med.
Allt klart (nåja...). Dags för träning. Känner mig kluven och bestämmer mig för att ta en kort joggingtur för att värma upp innan passet. Få upp ångan och sugen. Det har regnat och luften är full av syre. Börjar promenera upp mot slingan, men ångrar mig på vägen när jag ser ett gäng turister rasta sina hundar på väg dit. Vill inte träffa folk just nu. Jag viker av och följer vägen nedanför berget.
Tankarna snurrar igång i rasande tempo - fast mer klara nu när min uppmärksamhet inte är så kluven. Göran har fått en tumör i hjärnan. Kommer jag bli antagen till högskolan? Vill jag läsa ämnet och kommer jag att klara det? Säga upp mig från ett fast jobb och flytta till andra sidan landet. Kommer jag kunna försörja mig? Hur fan ska jag fixa pengar till den 25e? Kommer jag få ordning på datorn igen?
Jag har kommit en bit på väg men fortfarande inte börjat springa. Jag befinner mig på en asfalterad väg en bra bit utanför samhället. Jag inser att jag är alldeles för ofokuserad för att fixa ett bra pass idag, beslutar mig att ta ut promenaden runt berget och ladda inför morgondagen istället.
Så får jag syn på en grusväg som leder in i skogen - upp mot slingan - och börjar följa den uppåt. Skogen står väldigt tätt intill vägen och det hela börja likna den klassiska enchanted forest som finns med i alla fantasyberättelser med självaktning. Jag blir nyfiken på vart vägen egentligen leder och börjar springa. Uppåt, uppåt uppåt. Sväng, uppåt och vidare uppåt. Jag stöter på flera avtagsvägar för röjningsarbeten, och inser att jag antagligen följer en huvudled anlagd av skogsägaren för att kunna hålla efter markerna.
Efter en oändligt lång uppförsbacke planar vägen ut och fortsätter in i skogen - bort mot getinge. Jag bestämmer mig att följa ett av avverkningspåren vidare upp mot toppen. Det är stora maskiner som klättrar fram i de här stigarna. De maler ner ris, kvistar, sten och grenar i marken där de tar sig fram - ett underbart underlag att springa på. Det dämpar mjukt men kräver en snabb fot och bra balans. Där ligger bråte och fallna träd mest överallt, och jag känner mig som en glad unge i en hinderbana på dagis.
Jag följer spåren, tar av lite på måfå när det finns en bra stig att följa och efter ett tag slår det mig att jag inte har med mig någon vattenflaska. Halsen bränner och hjärtat slår som en kulhammare mot bröstkorgen. Lika plötsligt inser jag att jag står still, och har glömt precis allting. Lämnat alla bekymmer någonstans i skogen bakom mig. Jag har sprungit uppåt i en halvtimme, och nu står jag framför ett stup vid ett stort avverkat område. Jag kan se hur långt som helst. Jag är på bergets topp. Det finns ingenting över mig - och där står jag och flåsar och fattar inte att jag aldrig någonsin sett den där grusvägen förut.
Jag bestämde mig för att fortsätta och försöka hitta en annan väg ner än den jag tog upp. Jag följde det averkade området tills det blev möjligt att ta sig ner vid sidan av stupet. Jag sprang igenom den stormskadade skogen, neråt och framåt. Hoppade över stubbar, dök under stammar och försökte undvika att trampa snett på mattan av fuktiga barr och ris. Jag försökte så gott som möjligt att hålla en riktning in mot samhället. Jag kommer fram till en ny brant, och ser en väg någon kilometer framför mig. Jag klättrar ner och springer fram mot vägen. Det jag trodde var ännu en anlagd grusväg visade sig vara en enorm lerbädd - hårt packad och säkert sju, åtta meter bred. Det var ett jättedjupt dike grävt vid sidan av vägen, vattnet ifrån regnet i eftermiddags forsade ned för berget.
Jag kunde inte se slutet av den slingrande lervägen, så jag följde den nedåt i en halvtimme, då jag fick syn på ett bekant hus. Huset ligger en bit nedanför och "bakom" slingan. Jag tar av ifrån vägen, springer över ett kalhygge fram till huset och tar mig sedan hem på vägarna genom samhället.
När jag kommer in inser jag att jag har varit ute i mer än en och en halv timme. Mina kläder är smutsiga och benen är leriga. Och jag mår så bra! Dricker, stretchar och tar en kall dusch. Den här känslan vill jag suga på länge. Det finns inte ett enda bekymmer i världen just nu. Jo, ett litet. Ska jag lyfta eller löpa i morgon? Jag längtar redan efter att få utforska alla de andra avverkningsspåren där uppe.
Fast jag ska nog spara på dem, försöka hålla dem lite speciella.