Visa fullständig version : Hur förklara enklast för litet intag av mat ?
AngelLove
2004-11-18, 18:51
Som trådens namn indikerar på så skulle jag behöva er hjälp med att få en person i min närhet/släkt att inse att hon äter alldeles för lite mot vad hon behöver.
Jag har haft en hel del diskussioner redan och idag fick jag nog det som enligt mig är det största "beviset" på att hon inser att hon har problem då jag fick en lista med redovisat intag av mat under en dag. Detta motsvarar en normal dag för henne så alternativen skiljer sig inte så mycket åt.
Bakgrunden om henne kan man säga utan att gå in närmare på persondetaljer är: Kvinna, mellan 31-35år, vikt tror jag är ~52Kg och hon är 1.72lång. Problem med ätstörningar tidigare under sitt liv så detta är inget skämtinlägg utan jag är påtagligt oroad att detta har börjat igen.
För ett tag sedan så fick hon tyvärr missfall och det var inget kul. Efter några månader så är hon nu gravid igen och jag är tyvärr rädd att missfallet till stor del berodde på hennes kost. Så om det inte görs något så är jag rädd för att samma sak skall hända igen.. Och det vill jag inte att varken hon eller hennes man skall behöva gå igenom igen.
Iaf, jag fick fram på uppladdninden.nu att hon behöver ungefär 2000-2100Kcal per dag, och då valde jag typ att hennes vardag är en "normalt" hemmatjejs. Fast med 1timmes träning vilket hon gör 5 ggr i veckan.
Nu till det hemska, enligt mina beräkningar så ligger hon på ca 1100Kcal (plus 300g Vegetarisk Pyttipanna som jag inte hittat näringsdekleration för) men jag räknade med att det blir c:a 1400Kcal / dag.
Det innebär att hon är 6-700Kcal UNDER sitt behov, plus då att ett barn skall växa.. Det kan inte annat än gå helt helt fel...!!!
Så snalla, är det någon som har bra råd att ge mig hur jag skall lägga fram till henne att hon MÅSTE stoppa i sig mer, på ett sätt så hon förstår och kan ta till sig istället för det blir en kamp om vem som har rätt/fel-diskussion så skriv gärna dem..
Tack på förhand...
/Angel
om hon har ätstörningar så skulle jag kolla upp sånt på nätet och få råd och tips från dom som varit i den situationen tidigare, på t ex netdoktor.se's diskussionforum.
tveksam om det här är rätt forum, här sitter folk och grinar för nån äter en bigmac så vissa verkar ju ha ätstörningar här också, fast en annan variant av det... tror inte sjuka kan hjälpa sjuka.
AngelLove
2004-11-18, 19:03
Om du hade läst inläggen här under en längre tid så skulle du insett att här är extremt kunnigt folk, både inom kost, hälsa och annat...
Jag har läst en hel del på olika ställen om olika ätstörningar eftersom många anklagat mig för att lida av än det ena eller det andra, men det är en jäkla skillnad att prata med en annan person om något så pass känsligt. Dessutom behöver det INTE vara en ny omgång ätstörningar, då är det farligt att anklaga.
Man behöver se över sina ord INNAN man öppnar munnen, ha bra insyn så man kan ge ett bra svar på ev påstående och detta kan man endast få genom att uppleva det i verklighet. Därför tog jag chansen att någon kanske hade lust att dela med sig av erfarenheter eller kunskaper till mig.
Så jag skulle uppskatta att du skriver något som kan hjälpa mig och utelämnar dina tankar om andra och deras beteende på detta forum till en annan tråd som isåfall handlar om det..!
/Angel
ja jag hoppas du får hjälp och en massa bra inlägg och råd även här så klart, men eftersom hon har haft ätstörningar tidigare så kanske det är någotsånär troligt att den typen av uppfattning om matvanor, den egna kroppen eller vad det nu må vara, liksom "hänger kvar" och då tror jag man kan få bättre "ammunition" i en debatt och råd och tips från folk som varit i samma situation, folk som haft ätstörningar själva, eller familjemedlemmar etc och därför ger jag rådet att söka upp såna siter på nätet och såna diskussionsforum i första hand.
så mitt råd är att googla på och även kolla om det finns nån litteratur i ämnet på t ex bokus.com eller adlibris.se
angåenden hennes längd och vikt får du väl jämföra med vad som är normalt för henne, är hon onormalt smal eller tunn, hur är hennes föräldrar eller syskon? eller är det en normal vikt, jag känner folk som väger så mkt och är så långa och dom har aldrig haft några problem, så man kan ju inte automatiskt gå efter det och tro att folk som är smalare än genomsnittet är sjuka.
sen vet jag inte hur pass tillförlitligt det där uträknat om vad hon "bör" ligga på varje dag i kaloriemängd är, det kanske är fler faktorer som spelar in, genetiska skillnader mellan människor och sånt.
sen visar väl kanske hennes sociala beteende om hon verkar ha en kroppsfixering eller inte, om hon gillar att äta eller drar sig för det, om hon pratar om att hon e tjock, om hon pendlar i vikt osv finns säkert pusselbitar att hitta där.
missfall kan ju bero på flera saker så man ska väl inte "måla fan på väggen" och utgå från det värsta, det är ju mest spekulationer.
I de flesta kommuner finns enheter för olika typer av beroende. I detta räknas nästan alltid ätstörningar in. De kan kallas för olika saker, men hör efter med kommunen. I Stockholm finns dessutom specialenheter på både St Göran och Huddinge sjukhus.
allan
Metal_boy_
2004-11-18, 19:31
om hon har ätstörningar så skulle jag kolla upp sånt på nätet och få råd och tips från dom som varit i den situationen tidigare, på t ex netdoktor.se's diskussionforum.
tveksam om det här är rätt forum, här sitter folk och grinar för nån äter en bigmac så vissa verkar ju ha ätstörningar här också, fast en annan variant av det... tror inte sjuka kan hjälpa sjuka.
bara för man anser att en viss mat inte är bra för hälsan o kroppen innebär inte det att man själv utesluter den helt..jag äter ofta vad jag vill
Dessutom - min erfarenhet är att bland det sämsta man kan göra är "att försöka själv". Är det verkligen en betingad störning kommer det att behövas professionell hjälp och handledning så snart som möjligt. Om du söker på "ätstörning" på nätet kan du rätt lätt komma i kontakt med olika siter som behandlar ämnet.
Nog för att det finns kunskap här, men ätstörningar handlar om så mycket mer än bara maten..
allan
Den bästa sidan jag har hittat (Tack Tolkia!) om ätstörningar.
http://www.nat.se/
AngelLove
2004-11-18, 21:12
Allan, nej jag håller med gällande att försöka själv... Det är trots allt en människas liv man isåfall "laborerar" med. Dock måste jag ju på något sätt prata med henne eftersom hon äter allt för lite om man tar snabbt kollat hennes kaloribehov som människa och dessutom gravid kontra vad hon de facto stoppar i sig.. Tack för att du tog dig tid.
Jag tror iofs inte att hon hamnat i ätstörningsträsket igen. Hon har inte de mest klassiska symptomen för det, men återigen så kan man aldrig säga aldrig eftersom många människor tyvärr lyckas dölja sin sjukdom extremt bra..
Heinz, tack för att du respekterade min vilja..
Z_bumbi, tack för länken. Skall kolla in den siten.
Din vännina har klarat det svåraste hindret på vägen mot att bli mamma, hon har ju blivit med barn. Kroppen är alltså beredd att föda ett barn och, jag tror inte, att hennes missfall har något som helst sammband med ev. undervikt.
Nu gäller det ju för henne att få bra kontakt med en bra barnmorska på BVC som kan följa henne under hela graviditeten.
Ett tidigare missfall, kan i det här sammanhanget, tvärtom hjälpa till att få fram uppmärksamhet och hjälp.
AngelLove
2004-11-19, 07:58
Sverker, ja du har kanske rätt..?
Jag tänkte som så att kroppen under graviditeten som ledde till missfall kände att den pga förändrad kost inte skulle fixa att hålla både mamma&barn vid liv så därför tog den bort det "hot" som den kunde, nämligen det ofödda barnet.
Fast det är kanske fel sätt att tänka om nu inte naturen fungerar på det sättet.
Skall kolla med henne hur pass mycket hon pratar med BVC och om hon har en bra kontakt där, bra tips !!
Sverker, ja du har kanske rätt..?
Jag tänkte som så att kroppen under graviditeten som ledde till missfall kände att den pga förändrad kost inte skulle fixa att hålla både mamma&barn vid liv så därför tog den bort det "hot" som den kunde, nämligen det ofödda barnet.
Jag diskuterade det här med min mor, som är barnmorska med många år i yrket, apropå en en gravid arbetskamrat som inte gick upp speciellt mycket i vikt och därför var lite orolig för att barnet inte skulel få vad det behövde. Tydligen är det så att kroppen, när man väl lyckats bli med barn (i regel ätstörningstjejers största problem i sammanhanget) inte ser barnet som ett hot som bör elimineras utan snarare som kroppen hjärta, som skall prioriteras framför annat. Det är naturligtvis inte optimalt att vara foster i en undernärd kropp, utvecklingen lär gå både sämre och långsammare, lite beroende på exakt vilka brister i näringstillförseln som det är fråga om, men så länge som det bara är möjligt kommer kroppen att ge barnet vad det skall ha på bekostnad av modern. Jag är. liksom Sverker, tveksam till att missfallet berodde på dålig kosthållning (missfall är enormt mycket vanligare än de flesta tror). Om det vore på något annat sätt skulle det ju f.ö. aldrig födas några barn i svältande regioner, t.ex. Sudan.
Vad gäller det där med att upptäcka tecken ätstörningar kan det vara svårare än man tror om man inte sett fenomenet förut och vet exakt vad man letar efter; det är långt ifrån alla som visar upp det "klassiska " symptomparadigmet, om man med "klassisk" menar det som folk i allmänhet förknippar med ätstörningar. Det har ju en tendens att bli så att man agerar som om anorexia vore den enda formen av ätstörning och därmed gör sig blind för alla andra varianter; särskilt de som inte innebär grav undervikt. Liksom att en person med ätstörningar automatiskt antas vara "botad" och må toppen så fort han/hon gått upp/ner till normalvikt. Vikten är inte någon skala på vilken man kan avläsa hur någon mår (och inte ens alltid på hur man äter). Så jag håller inte riktigt med om att det inte kan finnas anledning till oro så länge en person inte är sjukt smal eller öppet pratar om att var tjock och banta.
Dock kan ju en graviditet vara ett bra tillfälle att försöka få rätsida på matproblem, om man har det; det är åtminstone förmodligen den period i livet då det är absolut lättast att motivera sig att ta tag i sitt förhållande till kropp, kost och träning.
Din vännina har klarat det svåraste hindret på vägen mot att bli mamma, hon har ju blivit med barn. Kroppen är alltså beredd att föda ett barn och, jag tror inte, att hennes missfall har något som helst sammband med ev. undervikt.
Nu gäller det ju för henne att få bra kontakt med en bra barnmorska på BVC som kan följa henne under hela graviditeten.
Ett tidigare missfall, kan i det här sammanhanget, tvärtom hjälpa till att få fram uppmärksamhet och hjälp.
Tänkte på det jag också, fattiga folk i u-länder lyckas ju föda barn och de lever nog ofta under sämre förhållanden.
AngelLove
2004-11-20, 08:44
Tolkia,
Tack för all infon.. !!
Jag skall iaf prata med henne om att hon ligger på ett alltför lågt intag av energi. Iaf för att det skall vara bra för både henne & barnet, tänkte försöka ta diskussionen ur synpunkt från barnets bästa vilket kanske gör det lättare för henne att ta till sig informationen och inse att hon måste äta iaf lite mer..
Då blir det inte ett ev anfall/försvar-samtal, eller du gör rätt/fel utan mer som råd och hjälp för mamma/barn.
Ni har ju en klar poäng i ex gällande barnafödande i fattigare länder. Har faktiskt inte tänkt på det sättet innan.
Jag och Tolkia har samma uppfattning men möjligen lite olika syn på det hela.
Har man lyckatsa bli gravid så är kroppen beredd att klara av att föda barn.
Men barnet klarar sig alltid. Barnet tar vad den behöver och mamman får det som är kvar.
Även om mamman äter dåligt med järn och har små förråd så lider aldrig barnet blodbrist. Mamman får ta smällen och gå med låga blodvärden istället.
Det samma gäller ju även annat som t e x protein. Barnet växer i magen men mamman offrar sin muskelmassa för att ge barnet aminosyror/protein.
Nu finns det ju ingen anledning att inte äta som mamma. Tvärtom så behövs en stark kropp och ett friskt sinne till att föda barnet och ge det kärlek och uppmärksamhet när det kommit :nono:
Jag håller med Tolkia. Det finns mängder av ätstörningsproblem och man ska inte tro att man kan se alla eller ens komma i närheten av det. Symptomen är många och ser olika ut. Den största delen sitter ju i hjärnan och det är där det händer. Själva ätandet är bara en liten del av det hela men det är det som blir "problemet".
Själv tror jag att det är väldigt svårt att prata med någon om ätstörningar. Risken att det går tokigt snarare än rätt är överhängande. Det finns en orsak till att man har varit tvungen till att bygga upp specialenheter inom detta område. Jag hoppas att du lyckas men att gå fram till någon och lägga upp kostråd kan slå riktigt fel om det inte görs på ett oerhört finkänsligt sätt. Det är ett stort intrång i ens personliga liv.
Lycka till men bli inte förvånad om hon blir arg, besviken eller inte vill lyssna och tyck inte att hon är konstig eller motsträvig för hon har nog då bara reagerat som dom flesta skulle göra.
Jag tror att för att verkligen kunna ändra på någonting i ens liv måste man själv som person vara redo och söka upp hjälpen. Innan du gör det så är du inte beredd och kommer heller inte att ta till dig det andra säger utan snarare slå det ifrån dig.
En liten fundering. Har en närstående som äter garanterat under 1500kcal/dag men hon orkar ändå med att träna ca 3-4 ggr i veckan och verkar oförskämt pigg. Trådsmal visserligen men det faktum att hon orkar det mesta gör mig tveksam till att ta upp ämnet.
Är pigghet en bra indikator eller kan det vara så att man orkar hålla igång, träna och tjoa trots litet energiintag?
Min gissning är att det inte är fråga om något energiunderskott egentligen eftersom det har pågått i så många år att basala metabolismen sänkts, detta eftersom vederbörande är frusen av sig och tenderar att dras till element.
Vad kan bli de långsiktiga effekterna av att leva med en sänkt metabolism?
Jag och Tolkia har samma uppfattning men möjligen lite olika syn på det hela.
Va? Jag som tycker att jag håller "jättemed" om allt vad du skriver ... :confused:
Kontenta ungefär: Barnet tar vad det skall ha, så länge det finns något alls att ta av. Däremot är det ett faktum att barn till mödrar som svälter eller på annat sätt mår kroppsligt dåligt under graviditeten (t.ex. missbrukar alkohol, narkotika eller tobak) för den delen generellt är mindre/väger mindre vid födseln än barn till mödrar som mått kroppsligt bra (därmed inte sagt att den som "sköter kroppen" minutiöst under graviditeten skulle vara garanterad ett friskt barn). Barnet tar vad det skall ha, men ju mindre det finns att ta av desto jobbigare blir det, s.a.s.
Vad gäller att prata med personer med ätstörningar håller jag med de som skrivit att det 1) är jättesvårt 2) sällan är populärt (om man prickat rätt och det verkligen rör sig om ätstörningar) och 3) inte löser några problem. Däremot är jag fortfarande helt för att göra det, om man tycker sig se att någon har problem, för även om man inte kan lösa personens problem kan man hjälpa vederbörande att själv gära det, eller åtminstone försöka göra det. Ett av de absolut största hindren är nämligen att för sig själv erkänna att man faktiskt har problem och sätta ord på dem. Och till den punkt där man gör det är det sällan man kommer på egen hand, inte minst för att det är extremt obehagligt att fundera över sådana saker. Så jag är helt för att man tar upp det med den man tror att man har anledning att ta upp det med, men man skall kanske inte precis vänta sig att han/hon blir tacksam, snarare kommer vederbörande nog att känna sig väldigt trängd och kan nog bli lite småförbannad/aggressiv. Det är dock enligt min erfarenhet högst övergående; i regel fattar ju folk att den som frågar gör det av omsorg och inte för att vara taskig.
Och, som sagt, under en graviditet är nog förutsättningarna att minska mat- och träningsnojor ovanligt bra, eftersom huvudargumentet, att man skall kunna ge sitt barn de bästa förutsättningarna att utvecklas och sedan orka med att vara en bra mamma åt sitt barn, är tämligen slagkraftigt.
Så farligt är det inte Tolkia ;)
Du skrev " kroppen, när man väl lyckats bli med barn (i regel ätstörningstjejers största problem i sammanhanget) inte ser barnet som ett hot som bör elimineras utan snarare som kroppen hjärta, som skall prioriteras framför annat "
Jag formulerade som att barnet var en egoist, lite mer stoistiskt.
Nu är jag inte alls stoistisk när det gäller AngelLovs vännina utan hoppas att allt skall gå väl för henne och barnet.
AngelLove
2004-11-22, 11:42
Cilla, i just detta fallet var det att hon självmant kom med en lapp där hon "kostregistrerat" och ville få hjälp att analysera/avgöra hur pass mycket som hon äter per dag. Så på något sätt tror jag att hon vill få hjälp, sen på vilket sätt återstår att se.
Igen till alla er som skriver i tråden..
TACK !!
/Angel
Cilla, i just detta fallet var det att hon självmant kom med en lapp där hon "kostregistrerat" och ville få hjälp att analysera/avgöra hur pass mycket som hon äter per dag. Så på något sätt tror jag att hon vill få hjälp, sen på vilket sätt återstår att se.
Ja Jesus, ett tydligare "hjälp mig, jag tror att jag har ett problem här men jag vet inte riktigt hur jag skall tackla det" lär du inte kunna få! En person med ätstörningar som (ännu?) inte är bekymrad över sinsituation och/eller har en önskan att göra något åt den lär inte självmant, oombedd exponera sitt födointag för någon - det verkar vara ganska få av de som "hållit på ett tag" som inte någostans långt inne (väldigt långt inne ibland) mycket väl är medvetna om att det de håller på med inte är riktigt som det skall. Sett med mina ögon kan du nog ta kostregistreringslappen som ett skrivet kvitto på att det är helt i sin ordning att gå in och hjälpa (dock som sagt inte på att det kommer att bli enkelt eller ens på att det kommer att uppskattas efter förtjänst på en gång - däremot kanske senare).
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.