Ämnesomsättning

[Matte_Maiden]

Hej! Efter dagens diskussioner har jag lite frågor:

1. Visst fungerar det så här på alla (icke sjuka) människor, äter man mer/mindre än vad man förbrukar så förändras vikten därefter? +500 kcal = ökning med motsvarande vikt i fett och tvärtom.

2. Ämnesomsättningen är väl inte så himla stor mellan olika personer? Min syster sa som exempel "Min kompis äter 3 gånger så mycket som mig och är ändå jättesmal!". Jag sa att det kunde variera lite, men inte så himla mycket väl? Nu menar jag två personer som har samma motionsmängd och samma kroppssammansättning (vikt, längd, bf% o s v).

3. Jag påstod att den stora skillnaden mellan en fet person och en smal är hur mycket dom äter jämfört med sin förbrukning. Att den smalare åt mindre och den tjockare mer relativt till sin förbrukning. Det jag menade på var att den tjockare blev mätt (magen eller andra saker) och sa stopp tidigare jämfört med den smala. Stämmer detta eller finns det en annan sanning?

Kroppen fungerar ju som många sa som en maskin, energi ut och energi in. Vikten förändras därefter.

Hoppas jag var hyfsat klar i det jag skrev och inte svamlade för mycket! Tacksam för svar!

[King Grub]

1,2,3: Korrekt.

[Matte_Maiden]

Tack hörrö! :love:

[skaparn]

Vad menar du egentligen?
2. Ämnesomsättningen är väl inte så himla stor mellan olika personer?
3. Jag påstod att den stora skillnaden mellan en fet person och en smal är hur mycket dom äter jämfört med sin förbrukning.
Visst är det som i påstående 3, men din syster lär väl inte nöja sig med det svaret. Det enda som kan vara förklaringen till "kompisen som äter 3ggr mer" måste då vara en enorm skillnad i ämnesomsättning. Mao; 2 går inte riktigt ihop med påstående 3 ifall det verkligen är så att hennes kompis äter 3ggr mer.

[30cm]

Det är ganska irriterande med feta människor som sägar att dem har en superlåg metabolism. "Det räcker med att titta på mat så går jag upp i vikt."
Vilket skitsnack! Jag säger åt dem att om man äter mindre energi än vad man gör av med går man ner. Men de vägrar tro mig och så går de och tar ett knäckebröd eller fem... "för knäckebröd blir man ju inte fet av"

[King Grub]

Originally posted by skaparn
Vad menar du egentligen?

2:an gällde väl två lika sammansatta personer som gör samma saker?

[Matte_Maiden]

Originally posted by King Grub


2:an gällde väl två lika sammansatta personer som gör samma saker?

Japp! Frågan ska vara "Skillnaden i ämnesomsättningen är väl inte så himla stor mellan olika personer med samma kroppssammansättning?".

[Slartibartfast]

Alltså nu hänger jag inte med riktigt.

En tjockis KAN alltså skylla på att han har låg ämnesomsättning och därför är fet, eller?

[Matte_Maiden]

Originally posted by Slartibartfast
Alltså nu hänger jag inte med riktigt.

En tjockis KAN alltså skylla på att han har låg ämnesomsättning och därför är fet, eller?

Det var det jag trodde att man normalt sätt inte kunde göra?

[King Grub]

Originally posted by Slartibartfast
Alltså nu hänger jag inte med riktigt.

En tjockis KAN alltså skylla på att han har låg ämnesomsättning och därför är fet, eller?

Visst finns det individer som verkligen är feta på grund av att de har något fel på ämnesomsättningen. 99 av 100 äter dock bara för mycket. Skulle alla feta personer man hör säga "Jag kan inte titta på en bakelse utan att gå upp i vikt" ha fel på metabolismen skulle nära nog halva rikets befolkning ha någon ämnesomsättningssjukdom.

[Grandi]

Originally posted by Matte_Maiden

1. Visst fungerar det så här på alla (icke sjuka) människor, äter man mer/mindre än vad man förbrukar så förändras vikten därefter? +500 kcal = ökning med motsvarande vikt i fett och tvärtom.



Skulle kunna tillägga en sak ifall någon här blev skrajsen :D
I synnerhet för individer som styrketränar så kan en del av överskottet bli muskler också. Blir det inte det bör man se över sina rutiner. :rolleyes:

[skaparn]

Originally posted by Matte_Maiden


Japp! Frågan ska vara "Skillnaden i ämnesomsättningen är väl inte så himla stor mellan olika personer med samma kroppssammansättning?".

Ok, men det tillfredsstöller nog fortfarande inte de som ser hur vissa äter en till synes oändlig mängd mat, sitter stilla och ändå inte går upp i vikt.

Men visst, nog är vi ganska lika och de flesta som är feta tuggar nog i sig en hel del kalorier som de kanske inte tänker på varför de upplever att de går upp genom blotta tanken på bakelser. Har tittat på endel smala pizza-slukare också och insett att de ofta kör boaormsvarianten så att det är kanske det enda de äter den dagen, kanske även lite godis och cigg då även...

Hur var det med din systers kompis då förresten? Om hon verkligen åt så mycket och ändå inte gick upp i vikt, då måste ju hon haft en betydligt högre ämnesomsättning - varför det?
Motionerade hon mer? Hade mer muskler? Det krävs väl ganska stora kroppsliga skillnader för att det ska röra sig om några stora mängder kcal extra per dag?

[30cm]

Jag har även märkt att de med "superhög" metabolism ofta äter sakta och ger en illussion av att äta mer.

[Action]

De som alltid påstår sig äta McDonalds, Pizza, Godis etc utan att gå upp i vikt äter i stort sett bara 1-2 riktiga mål per dag och därav blir det inte så stora mängder kalorier.

Sen är det många som vill ge sken av att de äter så mycket och inte alls tänker på vad de äter.... med ett tillägg i slutet.. men jag gillar inte onyttig mat... etc..

[Callister]

Kan man anpassa sin förbränning till att bli "van" med att man äter kanske 1-2 ggr per dag?
De här personerna, som vi ibland tycker har hög förbränning. De är alltid smala som stickor. :)

[King Grub]

Originally posted by Callister
Kan man anpassa sin förbränning till att bli "van" med att man äter kanske 1-2 ggr per dag?
De här personerna, som vi ibland tycker har hög förbränning. De är alltid smala som stickor. :)

Äter man ett mål om dagen är det väl inte konstigt om man är smal? Även om man äter sig stoppmätt det målet lär det bli svårt att komma upp till sitt energibehov i en sittning.

[Hoffa]

Människor som äter dålig mat (oraffinerade livsmedel, skräpmat, mål som ger högt GI osv) behöver inte vara tjocka dom kan ha väldigt väldigt lite fett på kroppen MEN dom har heller inga muskler i huvudtaget..människor som äter samma skit man kan vara jättefeta och ha massor med fett om dom äter mer än vad dom gör av med..enkelt..

Men jag skulle som sagt vilja se den som kan äta skräpmat och ha låg BF % och mycket muskler...:D

[Slartibartfast]

Originally posted by King Grub


Äter man ett mål om dagen är det väl inte konstigt om man är smal? Även om man äter sig stoppmätt det målet lär det bli svårt att komma upp till sitt energibehov i en sittning.

Men om man äter för LITE så lär man ju bli fet!? Hur hänger DET ihop?

[King Grub]

Originally posted by Slartibartfast


Men om man äter för LITE så lär man ju bli fet!? Hur hänger DET ihop?

Då har man sänkt sin ämnesomsättning genom att svälta.

Men... då har man ju sänkt sitt energibehov. Alltså äter man inte för lite längre.

Det blir en ond cirkel, där man tvingas sänka matintaget mer och mer för att fortsätta gå ner, om man är i bantartagen.

[Slartibartfast]

Originally posted by King Grub
Då har man sänkt sin ämnesomsättning genom att svälta.

Men... då har man ju sänkt sitt energibehov. Alltså äter man inte för lite längre.

Det blir en ond cirkel, där man tvingas sänka matintaget mer och mer för att fortsätta gå ner, om man är i bantartagen.

Så om man inte går omkring och är hungrig hela tiden så äter man tillräckligt och sänker inte sin ämnesomsättning? För om man svälter så borde man ju åtminstone känna sig hungrig?

Edit: Om jag säger det så här: Man kan väl inte SVÄLTA utan att veta om det!?

[Callister]

Tror folk tänker svält som något det inte är.
Svält är ju att du nästan lägger av helt och hållet med att äta.

[King Grub]

Originally posted by Slartibartfast


Så om man inte går omkring och är hungrig hela tiden så äter man tillräckligt och sänker inte sin ämnesomsättning? För om man svälter så borde man ju åtminstone känna sig hungrig?

Edit: Om jag säger det så här: Man kan väl inte SVÄLTA utan att veta om det!?

Jo, det kan man, om man har undertryckt sina hungersignaler av någon anledning, eller om man har någon ätstörning eller hormonfel.

[Callister]

Originally posted by King Grub


Jo, det kan man, om man har undertryckt sina hungersignaler av någon anledning, eller om man har någon ätstörning eller hormonfel.
Kan man ha hormonfel så att man blir hungrigare än i normalt tillstånd? Undrar bara :angel:

[Action]

Originally posted by Callister

Kan man ha hormonfel så att man blir hungrigare än i normalt tillstånd? Undrar bara :angel:

Jag tror det beror på hur stor magsäck man har. Jag har alltid kunnat äta massor med mat. Nu under de senaste 7 månaderna har jag sett till att aldrig äta överdrivet mycket förutom vid några få tillfällen...

Känner redan att jag blir mätt lättare när jag äter en normal portion mat... Så jag tror att magsäckens storlek går att påverka relativt snabbt...

[Callister]

Originally posted by Action


Jag tror det beror på hur stor magsäck man har. Jag har alltid kunnat äta massor med mat. Nu under de senaste 7 månaderna har jag sett till att aldrig äta överdrivet mycket förutom vid några få tillfällen...

Känner redan att jag blir mätt lättare när jag äter en normal portion mat... Så jag tror att magsäckens storlek går att påverka relativt snabbt... Jo det vet jag, varit med om det själv. Nu undrade jag iofs lite mer om man kan ha en medfödd hormonstörning som gör att man inte känner någon hunger/mättnad? Eller om man kan ha en lätt grad av detta, som egentligen inte behöver märkas direkt.

[Action]

Originally posted by Callister
Jo det vet jag, varit med om det själv. Nu undrade jag iofs lite mer om man kan ha en medfödd hormonstörning som gör att man inte känner någon hunger/mättnad? Eller om man kan ha en lätt grad av detta, som egentligen inte behöver märkas direkt.

Funderat lite på sånt.... Tror att beroende på hur pass van man är att få mat så fort minsta lilla hungersignal skickas till hjärnan desto oftare och hungrigare känner man sig...

Vissa tolkar kanske minsta magkurr som att de är hungriga medans andra inte alls noterar det som hunger... hm. svammel som inte svarar på din fråga..:D

[Masken]

mkt mkt intressant ämne det här med hunger.

jag är smal. Jag vill bli stor, jag försöker pressa i mej så mkt jag kan och så ofta jag kan.

Jag äter sakta som fan, kan sitta i 40-50 minuter med en stor tallrik pasta med makrill tex.
(ingen poäng hade jag, men kanske nån slutsats kan dras..?)

om jag pressar i mej stora lass mat så jag nästan sprängs så får jag för mej att jag är hungrig såfort magen INTE är SPRÄNGFULL!
och tvärtom, om jag äter lite så måste jag bli skithungrig innan jag får lust o äta igen...

slutsats: hmm.. pressa i sig under en period, och sedan äta när man blir hungrig! (min slutsats that is)

/en som just nu sitter o jäser nästintill illamående av dagens sista mål(potatissallad bacon ägg och mängder av röd härlig mjölk)

[emlo]

Originally posted by Callister
Jo det vet jag, varit med om det själv. Nu undrade jag iofs lite mer om man kan ha en medfödd hormonstörning som gör att man inte känner någon hunger/mättnad? Eller om man kan ha en lätt grad av detta, som egentligen inte behöver märkas direkt.

Jag såg en dokumentär om barn som saknade just mättnadssignaler. Deras föräldrar var tvungna att ha hänglås på kyl och skafferi och ändå så var barnen ganska runda. Hmm... undrar om det var samma program som de barn som inte kunde känna smärta. Är det kanske så att mättnads- och smärtsignaler hänger ihop på något vis? Eller så är det bara jag som blandat ihop 2 olika dokumentärer... :D

[Styx]

Hunger styrs till stor del centralt.
I hypotalamus finns ett centra för hunger/mättnad/matbegär. Mättnadscentrat kan stimuleras elektriskt så att matlusten totalt försvinner och tvärtom, skador på detta centrum leder till att ett omättbart matbegär. Hungerupplevelsen från hypotalamus dämpas av nervsignaler och hormoner från matsmältningsapparaten vid matintag. Näringsämnen och insulin i blodet dämpar också hungern och även leptin från fettväven. Andra hormon och faktorer spelar också in.
Dessa centran kan även påverkas från högre centran i hjärnan; sinnesupplevelser (syn, smak, lukt).

[skaparn]

Originally posted by Styx
Hunger styrs till stor del centralt.
.....
Andra hormon och faktorer spelar också in.
Dessa centran kan även påverkas från högre centran i hjärnan; sinnesupplevelser (syn, smak, lukt).

Inte så konstigt då kanske att det började brinna i magen då när det i morse satt en herre i fikarummet och berättade om hur man gör en ostfondue, i vilken man skulle doppa bröd och grejer och äta tillsammans med kött.

Med andra ord så kanske en terapi med god mat serverad på propert sätt vore bra för de som är små i maten, alternativt motsatsen för att få frossare att minska på intaget. Men att servera dålig mat i en oaptitlig röra kanske inte är så populärt...

[Tolkia]

Originally posted by emlo
Jag såg en dokumentär om barn som saknade just mättnadssignaler. Deras föräldrar var tvungna att ha hänglås på kyl och skafferi och ändå så var barnen ganska runda. Hmm... undrar om det var samma program som de barn som inte kunde känna smärta. Är det kanske så att mättnads- och smärtsignaler hänger ihop på något vis? Eller så är det bara jag som blandat ihop 2 olika dokumentärer... :D
Det finns ett syndrom som bl.a. omfattar just avsaknad av mättnadskänsla (tror dock inte att det innebär avsaknad av hungerkänsla); jag hörde det nämnas i en diskussion häromveckan, men har tyvärr hunnit glömma vad det heter (någon av medicinarna kanske vet?). Jag har dessutom för mig att de som lider av detta syndrom har en hel del andra fel också.

Förmågan att känna smärta och att känna mättnad ligger nog inte närmare varandra än förmågan att ta in andra sinnesintryck (typ att uppleva färger och att uppleva ljud). Möjligen kan man hårdddra det och säga att de är släkt eftersom man känner magsmärtor om man är superhungrig eller har ätit extremt mycket, men det vore närmast en tankekontruktion, eftersom det då är smarta i magsäcken man känner, och inte hunger/mättnad. Å andra sidan är ju alla sinnesintryck släkt på det sätt att de slutbearbetas och tolkas i hjärnan, och att det är denna slutliga hantering som bestämmer själv upplevelsen. T. ex. kan vissa typer av hjärnskador göra att man visserligen märker om man skär sig, eftersom smärtreceptorerna i huden forfarande fungerar, men inte "upplever att det gör ont" eftersom någon del av tolkningen av nervsignalerna som just smärta inte fungerar.

Att experimentera mycket med matintaget (våldsäta, svälta, provocera kräkningar etc.), kan leda till att de normala hunger- och mättnadskänslorna sätts ur spel; man förlorar förmågan att avgöra när man är "normalt" mätt och "normalt" hungrig. Det är en inte helt onvnälgi följd av ätstörningar, i synnerhet sådana där man omväxlande svälter och hetsäter. Vet dock inte om man "tränar upp" signalsystemet med tiden om man börjar äta normalt igen, eller om man i fortdsättningen måste gå på vad förnuftet säger är lagom portioner.

[Styx]

Tror det finns flera syndrom som kan passa in det du beskriver men Prader-Willi syndromet som är ett genetiskt fel ger bla avsaknad av mättnadskänslor. Ger även en mängd mentala störningar. Smärtupplevelser tror jag däremot de har.
Smärta och hunger tror jag inte är besläktade men det går säkert få en skada eller sjukdom som lyckas skada de två upplevelserna ändå, men då inte av anledningen att de är "besläktade".

[Tolkia]

Right; Prader-Willi var det (hoppas jag minns det lite längre än tre dagar den här gången)!