Ni som bytt stad under uppväxten

[Bandid0]

Hur kändes det som barn och hur upplever ni att det påverkat er personlighet eller ert liv i största allmänhet (om alls)? Var det jobbigt eller kul? Berätta gärna också om ni flyttat mellan olika städer en eller fler gånger och hur gammal ni var vid varje tillfälle.

Själv är jag född och uppvuxen i samma stad men flyttade över 10 gånger pga min mor och styvfars ständiga separationer.

[Diomedea exulans]

Jag flyttade från centrum till vårt lantställe när jag var åtta. Började följaktligen på ny skola i andra klass. Jag minns att jag var så nervös första skoldagen att mina händer skakade, fastän jag hade ett par kompisar i den nya skolan sedan tidigare. Dock tog det efter det inte så lång tid innan jag var mer eller mindre fullt integrerad. Tyckte alltså mest det var jobbigt, men svårt att säga om det hade någon långsiktig påverkan.

[Scratch89]

När jag var liten flyttade vi runt ofta, fast inom samma kommun. Sällan vi bodde längre än ett par-tre år på samma plats.
När jag var runt 15 och det var dags för gymnasiet så flyttade vi till den större staden i området (Skövde), men jag valde att gå på gymnasiet i min hemkommun, just för att jag inte ville ha för stora förändringar.

Jag tror att det ständiga flyttandet gjort mig rotlös som person, lite mer nervös, neurotisk och orolig.

[Bandid0]

Tack för att ni delar med er.

Anledningen till att jag frågar är till stor del pga de skuldkänslor jag känner inför sonen att vi flyttat, och snart kommer flytta igen. När han var nästan två flyttade vi två gånger till olika städer, och när han var fem flyttade vi till nuvarande ort. Den sista var en tung flytt för honom, även om han verkar ha landat och må bra nu. Jag tror heller inte han minns eller påverkas nämnvärt av flyttarna som ägde rum innan han var två.

Nu ska vi dock snart flytta igen (förhoppningsvis sista gången) och jag är orolig för hur han kommer ta det och hur/om det kommer påverka honom. T.ex. om han kommer bli mer otrygg och få svårare för att skapa bra relationer osv. Kanske oroar jag mig för mycket, men jag är själv en överanalytisk och ältande person. Bra i vissa sammanhang, jävligt jobbigt i andra.

När jag var liten flyttade vi runt ofta, fast inom samma kommun. Sällan vi bodde längre än ett par-tre år på samma plats.
När jag var runt 15 och det var dags för gymnasiet så flyttade vi till den större staden i området (Skövde), men jag valde att gå på gymnasiet i min hemkommun, just för att jag inte ville ha för stora förändringar.

Jag tror att det ständiga flyttandet gjort mig rotlös som person, lite mer nervös, neurotisk och orolig.

Behövde du byta skola och vänner någon av gångerna när ni flyttade?

[Scratch89]

Behövde du byta skola och vänner någon av gångerna när ni flyttade?

När jag gick i andra klass flyttade vi till andra änden av byn och hamnade då i en ny skola med ny klass. De hade gått med varandra sedan första klass, många av dem även i förskolan tillsammans. Jag upplever att jag, än idag, är den nya killen i klassen när jag träffar dem på t.ex återträffar eller när någon fyller jämnt, och aldrig riktigt kommit in i den gemenskapen.

Men det gäller endast för dessa personerna; kommunen mixade upp klasserna på högstadiet och ännu mer på gymnasiet, och då var det inte samma sak, eftersom alla fick hitta sin nya crowd.

Det är svårt att säga vad som orsakat vad; föräldrarna flyttade isär, varannan-vecka, en del mobbing, otrygghet i skolan. Nu har jag klarat mig bra eftersom jag tack och lov är intelligent och social kameleont, men klart det påverkat en. Tyckte dock att bytet av klass var av godo, eftersom den nya klassen var bättre än den förra.

[Armed Dingo]

Tack för att ni delar med er.

Anledningen till att jag frågar är till stor del pga de skuldkänslor jag känner inför sonen att vi flyttat, och snart kommer flytta igen. När han var nästan två flyttade vi två gånger till olika städer, och när han var fem flyttade vi till nuvarande ort. Den sista var en tung flytt för honom, även om han verkar ha landat och må bra nu. Jag tror heller inte han minns eller påverkas nämnvärt av flyttarna som ägde rum innan han var två.

Nu ska vi dock snart flytta igen (förhoppningsvis sista gången) och jag är orolig för hur han kommer ta det och hur/om det kommer påverka honom. T.ex. om han kommer bli mer otrygg och få svårare för att skapa bra relationer osv. Kanske oroar jag mig för mycket, men jag är själv en överanalytisk och ältande person. Bra i vissa sammanhang, jävligt jobbigt i andra.



Behövde du byta skola och vänner någon av gångerna när ni flyttade?

Tror du gör rätt i att oroa dig, lite grann, och tror din son uppskattar om/att du visar för honom att du tar hans sociala kontakter på allvar och att du tänker mycket på hans situation. Det är inte kul att ryckas ifrån kompisar i den åldern. Själva flyttandet och nytt boende, rum osv tror jag inte spelar så stor roll, det är umgänget som är viktigt.

[agazza]

Jag spenderade 0-18 i samma lilla kommun på samma adress med samma folk och jag är nog bra lik scratch fast jag är asdålig på att bilda nya relationer med okända

[BelowAverage]

Vi flyttade när jag var 4, 9 och 15. Flytt vid 9 var över 60 mil, de andra ett par mil. Det är ju synd att lämna kompisar bakom sig, det går ju att hålla kontakten, speciellt nuförtiden men det gör det svårare.
Jag tror det absolut bästa generellt är att inte rota upp sig, givet att barnet inte vantrivs / är ensam / mobbad från början, då är nog flytt och ny start att föredra.
Jag minns att barn var nyfikna och bjöd in mig till lek och sånt när jag var ny och spännande, men jag kanske hade tur.
Men man lär ju rimligtvis sluta med en mindre vankrets om man inte bor på samma ort man gått skolan.
Edit: alltid tyckt det verkat rätt charmigt på lantorter jag bott där alla känner alla sen småskolan. Men en fördel är väl att jag lätt kunnat flytta för jobb, plugg osv. Däremot låter det knepigt att prioritera jobb och plugg över relationer.

[Bandid0]

Tror du gör rätt i att oroa dig, lite grann, och tror din son uppskattar om/att du visar för honom att du tar hans sociala kontakter på allvar och att du tänker mycket på hans situation. Det är inte kul att ryckas ifrån kompisar i den åldern. Själva flyttandet och nytt boende, rum osv tror jag inte spelar så stor roll, det är umgänget som är viktigt.

Jo, samtidigt vill jag inte föra över min egen ångest på honom. Han vet dock om att det bara var hans mamma som ville att vi flyttade från förra orten. Han brukar ha lätt för att få nya kompisar och jag hoppas det blir så även denna gång.

Vi flyttade när jag var 4, 9 och 15. Flytt vid 9 var över 60 mil, de andra ett par mil. Det är ju synd att lämna kompisar bakom sig, det går ju att hålla kontakten, speciellt nuförtiden men det gör det svårare.
Jag tror det absolut bästa generellt är att inte rota upp sig, givet att barnet inte vantrivs / är ensam / mobbad från början, då är nog flytt och ny start att föredra.
Jag minns att barn var nyfikna och bjöd in mig till lek och sånt när jag var ny och spännande, men jag kanske hade tur.
Men man lär ju rimligtvis sluta med en mindre vankrets om man inte bor på samma ort man gått skolan.
Edit: alltid tyckt det verkat rätt charmigt på lantorter jag bott där alla känner alla sen småskolan. Men en fördel är väl att jag lätt kunnat flytta för jobb, plugg osv. Däremot låter det knepigt att prioritera jobb och plugg över relationer.

Ja, kommer själv ihåg när en tjej flyttade till min hemstad när jag gick på mellanstadiet. Alla tyckte hon var spännande vilket innebar att hon snabbt bjöds in och kom in i gemenskapen.

Enligt en studie innebär flyttar, framförallt när det är fråga om fler än en och/eller de sker i yngre tonåren, en risk för allt möjligt dåligt senare i livet. Det spär också på skuldkänslorna och ångesten en del. Men jag tänker ändå att det är viktigt att man bor någonstans där båda föräldrarna mår bra och att man ändå har goda förutsättningar att rota sig om man gör sitt sista ortsbyte som 8-åring, då det mesta av uppväxten fortfarande ligger framför en.

Studien:

Adverse Outcomes to Early Middle Age Linked With Childhood Residential Mobility (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4982753/)

[G.W]

Klart att det är bättre för honom att flytta om det får er föräldrar att må bättre. Det är ju ni som tar hand om honom och ska se till att han mår bra. Då kan du ju inte gå omkring som en levande död som du verkar har gjort senaste tiden.

Barn är väldigt anpassningsbara så länge de har trygga vuxna, som mår bra, som tar hand om dem oh vägleder dem under förändring.

[Armed Dingo]

Om han är 8a så kör. Han har hela mellanstadiet på sig att bonda med nya. Värst är det nog när man är 14 eller 17 år. Att dyka upp näst sista året i en ny skola någonstans kan inte vara kul.

[BelowAverage]

Klart att det är bättre för honom att flytta om det får er föräldrar att må bättre. Det är ju ni som tar hand om honom och ska se till att han mår bra. Då kan du ju inte gå omkring som en levande död som du verkar har gjort senaste tiden.

Barn är väldigt anpassningsbara så länge de har trygga vuxna, som mår bra, som tar hand om dem oh vägleder dem under förändring.

Tror på detta. Dessutom har G.W en av kolozzeums högsta EQ.
Skuldkänslor är inte så konstruktivt om de ska hänga över dig. Fatta ett beslut och försök göra det bästa du kan men du kan ju inte gå runt och må dåligt för att ni som familj flyttat någon gång.
Om ni inte redan flyttat däremot kan det ju vara bra att planera för dina barn så att det finns resväg till framtida gymnasium osv så kanske ni inte behöver flytta igen på länge.

[Bandid0]

Klart att det är bättre för honom att flytta om det får er föräldrar att må bättre. Det är ju ni som tar hand om honom och ska se till att han mår bra. Då kan du ju inte gå omkring som en levande död som du verkar har gjort senaste tiden.

Barn är väldigt anpassningsbara så länge de har trygga vuxna, som mår bra, som tar hand om dem oh vägleder dem under förändring.

Kloka ord och precis vad jag behövde höra.

Om han är 8a så kör. Han har hela mellanstadiet på sig att bonda med nya. Värst är det nog när man är 14 eller 17 år. Att dyka upp näst sista året i en ny skola någonstans kan inte vara kul.

Tror på detta. Dessutom har G.W en av kolozzeums högsta EQ.
Skuldkänslor är inte så konstruktivt om de ska hänga över dig. Fatta ett beslut och försök göra det bästa du kan men du kan ju inte gå runt och må dåligt för att ni som familj flyttat någon gång.
Om ni inte redan flyttat däremot kan det ju vara bra att planera för dina barn så att det finns resväg till framtida gymnasium osv så kanske ni inte behöver flytta igen på länge.

Jo jag ska försöka släppa skuldkänslorna över att vi ryckte upp honom från förra orten, och att det blev helt fel för mig med valet av ny ort och att det därför kommer bli ännu en vända då man ska flytta och lära känna en ny stad, skaffa kompisar osv. Men jag ska fokusera framåt och försöka tänka att han ändå är lyckligt lottad som har två föräldrar som älskar honom och en trygg hemmiljö där det inte är en massa bråk hela tiden. Jag vet att många barn har föräldrar som bråkar hela tiden och dessutom inför sina barn.

[Scratch89]

Bara att du funderar i dessa banor stärker förhoppningarna att det kommer gå bra.