Luri
2021-09-01, 13:38
Tja!
Lite bakgrundshistoria innan jag drar igång min träningsjournal.
Efter många års förfall har jag hittat en gnista och de ser ljusare ut på något sätt. Allt är ju inte okej ännu men den där gnistan var vad som behövdes för att få mig att resa mig upp igen och i alla fall ge livet det försök det förtjänar. I sommar är nog för första gången på 10 år som jag känt någon form av lycka över att leva. Jag vill ha mer av den känslan!
Lite bakgrund om mitt liv. Har mer eller mindre mått psykiskt dålig under hela mitt 34åriga liv. Självförtroendet kördes i botten tidigt i grundskolan pga mobbning och min självkänsla blev bara sämre och sämre ju fler år som gick. Jag mer eller mindre bara flöt med i strömmen. Var rätt aktiv under uppväxten och spelade fotboll, levde på min cykel mer eller mindre var dag efter skolan och jag körde motocross. Sen kom tonåren och datorer tog sakta över min vardag. När kompisarna jag hade drog sig ut på fest satt jag hemma isolerad och spelade. Sen kom gymnasietiden. Min lediga tid spenderades vid datorn och jag slutade nästan helt att vara social. Här någonstans utvecklades en mildare form av socialfobi. Minns än idag hur jag skämdes över mig själv och kunde hoppa av bussen flera hållplatser tidigare bara för att slippa visa mig bland folk.
Jag hoppade av gymnasiet vid 2a ring när mina betyg bara vart för dåliga och jag insåg vilket jobb jag skulle få lägga ner för att hinna ikapp. Men som tur var hade jag då en pappa som såg vikten vid ett aktivare liv och jag tog upp motocrossträningen igen. Ju mer jag höll på ju bättre kändes det, lyckan kom liksom tillbaka och jag fick snabbt nya vänner att umgås med. Nu var jag 20 och lyckades till och med skaffa mig mitt första jobb. Ju mer jag tränade, gick ner i vikt och jobbade så kom suget på att vara social. Jag pushade för att övervinna mina fobier och ja minns hur sjukt lycklig jag var när jag för första gången blev medbjuden på en fest. Full var det enklare att prata med folk och jag tom lyckades få tjejer att vara intresserad av mig. Det sista gav mig en sån boost att jag på hösten träffade en tjej för första gången i mitt liv.
Fortsatte under 5 års tid att jobba på det sociala, min träning och trotts min försiktighet så blev jag rätt grym på att tävla i motocross. Men där någonstans blev det för mycket. Jag jobbade, tränade 4 dagar i veckan, försökte kvala för sm i motocross, dejtade flertalet tjejer samtidigt och festade. En morgon så brast det och jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Låg i säkert 2 månader innan jag kom iväg till psykolog. Här någonstans fick jag också sparken ifrån jobbet. Hos psykologen var det den vanliga resan alla som mår dåligt får genomgå. Ta medicin så blir det bra. Men ingenting hände. Idag tror jag ju bara att livsgnistan försvann där någonstans och jag ville inte må bra. Lyckades iaf att hitta ett par jobb men pendlade emellan att må dåligt och kunna jobba. Sista jobbet hade jag 2018.
Snabbspolat fram till idag
Nu sitter jag här på mitt pojkrum, arbetslös, utan en social umgängeskrets och min kropp ser ut som skit. Men den där gnistan har fått mig att börja leta jobb men framförallt har jag satt min fot på gymmet igen så det lyser en iaf lite i slutet på tunneln och ja vill att det ska vara en stor jävla strålkastare jag ser där så småningom.
Det optimala i mitt fall vore att anlita en PT för att bygga något bra program men pga ekonomiska skäll går inte det så just nu försöker jag bara lära mig lyfta korrekt utan att lasta på för mycket vikt.
Kön: Man
Längd: 177
Vikt: ~108kg
Dagens pass med tom stång.
Knäböj
10x3
Bänkpress
10x3
Skivstångsrodd
10x3
6 km promenad.
Lite bakgrundshistoria innan jag drar igång min träningsjournal.
Efter många års förfall har jag hittat en gnista och de ser ljusare ut på något sätt. Allt är ju inte okej ännu men den där gnistan var vad som behövdes för att få mig att resa mig upp igen och i alla fall ge livet det försök det förtjänar. I sommar är nog för första gången på 10 år som jag känt någon form av lycka över att leva. Jag vill ha mer av den känslan!
Lite bakgrund om mitt liv. Har mer eller mindre mått psykiskt dålig under hela mitt 34åriga liv. Självförtroendet kördes i botten tidigt i grundskolan pga mobbning och min självkänsla blev bara sämre och sämre ju fler år som gick. Jag mer eller mindre bara flöt med i strömmen. Var rätt aktiv under uppväxten och spelade fotboll, levde på min cykel mer eller mindre var dag efter skolan och jag körde motocross. Sen kom tonåren och datorer tog sakta över min vardag. När kompisarna jag hade drog sig ut på fest satt jag hemma isolerad och spelade. Sen kom gymnasietiden. Min lediga tid spenderades vid datorn och jag slutade nästan helt att vara social. Här någonstans utvecklades en mildare form av socialfobi. Minns än idag hur jag skämdes över mig själv och kunde hoppa av bussen flera hållplatser tidigare bara för att slippa visa mig bland folk.
Jag hoppade av gymnasiet vid 2a ring när mina betyg bara vart för dåliga och jag insåg vilket jobb jag skulle få lägga ner för att hinna ikapp. Men som tur var hade jag då en pappa som såg vikten vid ett aktivare liv och jag tog upp motocrossträningen igen. Ju mer jag höll på ju bättre kändes det, lyckan kom liksom tillbaka och jag fick snabbt nya vänner att umgås med. Nu var jag 20 och lyckades till och med skaffa mig mitt första jobb. Ju mer jag tränade, gick ner i vikt och jobbade så kom suget på att vara social. Jag pushade för att övervinna mina fobier och ja minns hur sjukt lycklig jag var när jag för första gången blev medbjuden på en fest. Full var det enklare att prata med folk och jag tom lyckades få tjejer att vara intresserad av mig. Det sista gav mig en sån boost att jag på hösten träffade en tjej för första gången i mitt liv.
Fortsatte under 5 års tid att jobba på det sociala, min träning och trotts min försiktighet så blev jag rätt grym på att tävla i motocross. Men där någonstans blev det för mycket. Jag jobbade, tränade 4 dagar i veckan, försökte kvala för sm i motocross, dejtade flertalet tjejer samtidigt och festade. En morgon så brast det och jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Låg i säkert 2 månader innan jag kom iväg till psykolog. Här någonstans fick jag också sparken ifrån jobbet. Hos psykologen var det den vanliga resan alla som mår dåligt får genomgå. Ta medicin så blir det bra. Men ingenting hände. Idag tror jag ju bara att livsgnistan försvann där någonstans och jag ville inte må bra. Lyckades iaf att hitta ett par jobb men pendlade emellan att må dåligt och kunna jobba. Sista jobbet hade jag 2018.
Snabbspolat fram till idag
Nu sitter jag här på mitt pojkrum, arbetslös, utan en social umgängeskrets och min kropp ser ut som skit. Men den där gnistan har fått mig att börja leta jobb men framförallt har jag satt min fot på gymmet igen så det lyser en iaf lite i slutet på tunneln och ja vill att det ska vara en stor jävla strålkastare jag ser där så småningom.
Det optimala i mitt fall vore att anlita en PT för att bygga något bra program men pga ekonomiska skäll går inte det så just nu försöker jag bara lära mig lyfta korrekt utan att lasta på för mycket vikt.
Kön: Man
Längd: 177
Vikt: ~108kg
Dagens pass med tom stång.
Knäböj
10x3
Bänkpress
10x3
Skivstångsrodd
10x3
6 km promenad.