Ångest/Derealisation och Stesolid

[Kotten]

Lider sedan barndomen av hälsoångest. Redan från 10 års åldern har jag i perioder drabbats av overklighetskänslor och en känsla av att inte hänga med, när jag får dessa känslor så klarar jag inte av ljus i samma utsträckning, speciellt dagsljus, ljus från skärmar och olika lysrör blir jobbiga. Jag märker oxå att min overklighetskänsla förstärks när min känslighet för ljus förstärks. Detta leder till att jag känner efter och symtomen blir ännu värre. Då jag haft detta sen barnsben så kan jag lugna mig till viss del då jag vet att jag haft det förut. Men ibland går det inte iallafall. Har haft kontakt med psykiatrin och i min journal står det generaliserat ångestsyndrom. Jag äter Ecitalopram 20mg och Stesolid vid behov max 5 mg dygn men jag får inte ta varje dag. En liten upptäckt jag har gjort är att om jag är i det här tillståndet som jag beskrivit ovan och tar låt säga 30mg stesolid i ett svep så är mina symtom av ljuskänslighet, overklighetskänsla osv borta 9 gånger av 10 dagen efter. Min egen teori är att det är mina egna inre spänningar som framkallar symtomen och den stora mängden stesolid gör att hela kroppen bara slappnar av. Men detta är inget jag törs säga till sjukvården. Det ska oxå sägas att det kan gå över 1 år ibland utan att jag hamnar in in det här stadiet. Borde jag informera min läkare om det här.

Ska sägas att detta kan sitta i flera veckor när det börjar och det är ingen psykos för jag vet vad som är verkligt och inte

[BelowAverage]

Jag är inte läkare eller apotekare, bara svarar av intresse.

Varför tänker du att du inte borde informera din läkare?
Tror du att de kanske återkallar stesoliden för att du tar större dos än ordinerat?

Om stesoliden bara hjälper i större dos så tycker jag du borde ta upp detta med din läkare, det vore åtminstone bra om ni kunde ha en ärlig diskussion om vad som hjälper och inte. Bättre än att hämta råd t.ex här.

Jag tycker också det låter intressant att stesoliden hjälper mot dina symtom eftersom den som du säger mest ska hjälpa muskelavslappnande / mot ångest. Kunde trott någon form av psykofarmaka skulle vara det som hjälpte, har du fått prova något?

[shut teh face]

Stesolid får ju en att domna bort både fysisk och psykiskt mot vad som än pågår. Jag har tagit det vid smärtproblem och det är riktigt tunga grejer. Bara efter 3-4 dagar med det var det svårt att sluta.

Men jag tycker absolut du ska vara ärlig med din läkare.

[Kotten]

Stesolid får ju en att domna bort både fysisk och psykiskt mot vad som än pågår. Jag har tagit det vid smärtproblem och det är riktigt tunga grejer. Bara efter 3-4 dagar med det var det svårt att sluta.

Men jag tycker absolut du ska vara ärlig med din läkare.

Förr i tiden åt jag 10mg 3x dagen. Det var i början av mina problem för 15 år sedan. Hade ingen aning om vad det var för medicin. Jag låg på den dosen i 6 månader tills jag kommer i kontakt med psykiatrin och då slutade jag bara utan problem.

[Kotten]

Jag är inte läkare eller apotekare, bara svarar av intresse.

Varför tänker du att du inte borde informera din läkare?
Tror du att de kanske återkallar stesoliden för att du tar större dos än ordinerat?

Om stesoliden bara hjälper i större dos så tycker jag du borde ta upp detta med din läkare, det vore åtminstone bra om ni kunde ha en ärlig diskussion om vad som hjälper och inte. Bättre än att hämta råd t.ex här.

Jag tycker också det låter intressant att stesoliden hjälper mot dina symtom eftersom den som du säger mest ska hjälpa muskelavslappnande / mot ångest. Kunde trott någon form av psykofarmaka skulle vara det som hjälpte, har du fått prova något?

Min teori är att jag är så spänd inombords och överallt och därför får dessa syntom, stesoliden gör ju att hela kroppen slappnar av. Nu är det prat om att slussa ut min medicin för dom har blivit mer restrektiva med såna här mediciner. Jag har märkt att det går inte att diskutera om att man är i behov av medicinen, för läkare och psykologer som troligen inte ens vet hur det känns att må psykiskt dåligt säger att samtal är vad som hjälper. Jag har gått på samtal flertalet gånger med olika personer och det hjälper inte ett skvatt, har även gått KBT. Då ska jag säga att det kan gå månader utan att jag jag tar något, så något beroende är det inte frågan om

[trädgårdsmöbel]

30mg vid ett tillfälle är för mycket. Är inte doktor, men din doktor går nog på stora doser benzo själv om han tycker det är ok.

10mg vid behov är en rejäl (men ok) dos vid ångest. 3×10 är över ett dygn med flera timmar emellan.

Skulle be om att få utskrivet femmor istället, ta två vid svår ångest men bara en femma om jag känner att "det är på gång", och se om det funkar.

När man höjer dosen såpass som du/din doktor gjort med sånt så behöver man snart inte "bara" 30mg vid tillfälle utan ännu mer. Försök hålla ner dosen. 10mg vid ett tillfälle, ok fine. Men inte 30.

[DonFlex]

Lider sedan barndomen av hälsoångest. Redan från 10 års åldern har jag i perioder drabbats av overklighetskänslor och en känsla av att inte hänga med, när jag får dessa känslor så klarar jag inte av ljus i samma utsträckning, speciellt dagsljus, ljus från skärmar och olika lysrör blir jobbiga. Jag märker oxå att min overklighetskänsla förstärks när min känslighet för ljus förstärks. Detta leder till att jag känner efter och symtomen blir ännu värre. Då jag haft detta sen barnsben så kan jag lugna mig till viss del då jag vet att jag haft det förut. Men ibland går det inte iallafall. Har haft kontakt med psykiatrin och i min journal står det generaliserat ångestsyndrom. Jag äter Ecitalopram 20mg och Stesolid vid behov max 5 mg dygn men jag får inte ta varje dag. En liten upptäckt jag har gjort är att om jag är i det här tillståndet som jag beskrivit ovan och tar låt säga 30mg stesolid i ett svep så är mina symtom av ljuskänslighet, overklighetskänsla osv borta 9 gånger av 10 dagen efter. Min egen teori är att det är mina egna inre spänningar som framkallar symtomen och den stora mängden stesolid gör att hela kroppen bara slappnar av. Men detta är inget jag törs säga till sjukvården. Det ska oxå sägas att det kan gå över 1 år ibland utan att jag hamnar in in det här stadiet. Borde jag informera min läkare om det här.

Ska sägas att detta kan sitta i flera veckor när det börjar och det är ingen psykos för jag vet vad som är verkligt och inte

Du skriver att du lider av hälsoångest, då antar jag att du har ångest över mer än ljus och overklighetskänslor, för det låter som generaliserat ångestsyndrom, inte hälsoångest, för det brukar KBT funka bäst, inte bensodiazepiner.

[Scratch89]

Det är synd att du, likt många andra, gått till flera olika psykologer över tid. För att kunna öppna sig, känna sig trygg och kunna göra framsteg rekommenderar jag starkt att bibehålla samma terapeut över tid. För mig tog det över ett halvår innan jag kunde vara öppen och helt ärlig mot min psykolog. Det handlar inte heller om att samtalet/besöket i sig kommer göra dig frisk, utan att man vågar öppna upp sina egna tankar, formulera dem och på så sätt se en väg framåt. Kan man inte göra det är hela besöket inte värt så mycket. Man kommer aldrig kunna få svar från en terapeut utan att själv kunna formulera problemen.

[ispåse]

Det är synd att du, likt många andra, gått till flera olika psykologer över tid. För att kunna öppna sig, känna sig trygg och kunna göra framsteg rekommenderar jag starkt att bibehålla samma terapeut över tid. För mig tog det över ett halvår innan jag kunde vara öppen och helt ärlig mot min psykolog. Det handlar inte heller om att samtalet/besöket i sig kommer göra dig frisk, utan att man vågar öppna upp sina egna tankar, formulera dem och på så sätt se en väg framåt. Kan man inte göra det är hela besöket inte värt så mycket. Man kommer aldrig kunna få svar från en terapeut utan att själv kunna formulera problemen.

Hur kom det sig att du hade svårt att öppna dig? Jag testade gå till psykolog av nyfikenhet men valde att öppna mig helt för att få valuta för pengarna, varför ska jag annars gå dit tänkte jag.

Var du avigt inställd från start eller vilken anledning tror du det berodde på? Kan tycka mig höra många som gnäller om psykologi men att det visar sig det kanske beror på de inte ens vill gå dit. Likt att gå till gymet, inte vara intresserad av att lyfta och sedan gnälla på resultaten. Lite synd då jag tror det kan ge resultat besöka psykvården men att man själv måste vilja.

[shut teh face]

Hur kom det sig att du hade svårt att öppna dig? Jag testade gå till psykolog av nyfikenhet men valde att öppna mig helt för att få valuta för pengarna, varför ska jag annars gå dit tänkte jag.

Var du avigt inställd från start eller vilken anledning tror du det berodde på? Kan tycka mig höra många som gnäller om psykologi men att det visar sig det kanske beror på de inte ens vill gå dit. Likt att gå till gymet, inte vara intresserad av att lyfta och sedan gnälla på resultaten. Lite synd då jag tror det kan ge resultat besöka psykvården men att man själv måste vilja.
Man kanske har en del jobbiga saker att berätta om en själv. Jag personligen har väl endel saker som jag inte berättat för någon och inte planerat att göra det heller. :)

[Scratch89]

Hur kom det sig att du hade svårt att öppna dig? Jag testade gå till psykolog av nyfikenhet men valde att öppna mig helt för att få valuta för pengarna, varför ska jag annars gå dit tänkte jag.

Var du avigt inställd från start eller vilken anledning tror du det berodde på? Kan tycka mig höra många som gnäller om psykologi men att det visar sig det kanske beror på de inte ens vill gå dit. Likt att gå till gymet, inte vara intresserad av att lyfta och sedan gnälla på resultaten. Lite synd då jag tror det kan ge resultat besöka psykvården men att man själv måste vilja.

Man kanske har en del jobbiga saker att berätta om en själv. Jag personligen har väl endel saker som jag inte berättat för någon och inte planerat att göra det heller. :)

This.

Eftersom jag är relativt offentlig här så tänker jag inte gå in så mycket på detaljer, men om man under lång tid haft ett beteende som är kopplat mycket till skuld, skam och ångest kan det vara svårt att föra ihop verkligheten med den sidan av en själv. När man levt i förnekelse eller aktivt jobbat på att trycka undan saker är det som om man måste bryta ner sig själv, lager för lager.

[ispåse]

Jag är ett maskrosbarn själv som blivit utsatt för det ena och det andra så förstår vad ni menar. Men jag tänkte ändå som så att ska jag få hjälp så måste jag ju ge psykologen en sann bild av mig så den faktiskt kan hjälpa med. Blir ju svårt få hjälp ifall jag inte öppnar upp mig om saker som kan vara anledningen till varför jag mår som jag gör. Då hade jag lika gärna kunnat strunta i det.

Men vad jag undrade var lite hur ni kom fram till att söka hjälp? Var det andra som pushade er eller valde ni det frivilligt? Att frivilligt söka vård men sedan undanhålla saker som kan vara direkt avgörande till rätt hjälp låter ju väldigt kontraproduktivt? Jag har svårt att se logiken och hur man tänker där faktisky. Extremt exempel men mår man dåligt av att ha blivit sexuellt utnyttjad exempelvis så blir det ju fel söka vård för man mår dåligt på jobbet, att sedan inte ens vilja nämna grundorsaken till måendet är ju bara att kasta bort sin egen tid hos den som ska hjälpa en?

[shut teh face]

Jag tror man kanske hoppas på att man ska kunna få hjälp utan att gå all in 100% själv liksom. Sen kan det ju finnas krav från läkare med samtalsterapi, eller från arbetsgivare, familj osv.

[ispåse]

Jag tror man kanske hoppas på att man ska kunna få hjälp utan att gå all in 100% själv liksom. Sen kan det ju finnas krav från läkare med samtalsterapi, eller från arbetsgivare, familj osv.

Det kan man säkert få med. Vad jag vänder mig emot är dock de som klagar på vården och att de inte blir hjälpta men anledningen till det kanske är att de undanhåller saker psykologen behöver veta för att kunna hjälpa de? Så är det ju med allt här i livet och även sjukvården, en snickare kan inte utföra sitt arbeta utan sina verktyg etc etc. Vad gäller psykologen är allt den har vad du själv väljer att berätta och ger du lite så får du lite tillbaka med, hur skulle något annat kunna vara möjligt?

[shut teh face]

Det kan man säkert få med. Vad jag vänder mig emot är dock de som klagar på vården och att de inte blir hjälpta men anledningen till det kanske är att de undanhåller saker psykologen behöver veta för att kunna hjälpa de? Så är det ju med allt här i livet och även sjukvården, en snickare kan inte utföra sitt arbeta utan sina verktyg etc etc. Vad gäller psykologen är allt den har vad du själv väljer att berätta och ger du lite så får du lite tillbaka med, hur skulle något annat kunna vara möjligt?
Precis du har rätt, men det kanske krävs någon form av startsträcka för att man ska öppna upp sig. Och då funkar det inte att boka in 5 KBT-sessioner med olika personer, utan man behöver en dedikerad psykolog som man kan få gå hos.

[ispåse]

Precis du har rätt, men det kanske krävs någon form av startsträcka för att man ska öppna upp sig. Och då funkar det inte att boka in 5 KBT-sessioner med olika personer, utan man behöver en dedikerad psykolog som man kan få gå hos.

Helt klart, vården är väl knappast den bästa på sina håll men tycker ändå man kan tänka till en extra gång innan man tar kontakt med psykvården ifall det kanske kan vara värt att tänja lite på gränserna för vad som är bekvämt för en. Har man djupare problem så kommer man behöva öppna upp sig om de för att kunna få rätt hjälp. Att vara genomskinlig och ärlig är nog till större hjälp än stjälp så att säga.

Till TS säger jag samma sak, öppna upp dig och var ärlig. Du har ingenting mer att förlora än att kanske kunna få rätt vård för dina problem.

[ispåse]

Tar mig själv som exempel då jag är anonym och klarar mig undan dörrknackningar med blommor. :d

Jag växte upp med en narkoman till mamma, pappa har farit in och ut från fängelse hela livet och skulle väl för vissa vara någorlunda känd till namnet. Vi flyttade utomlands när jag var nyfödd till mer liberala länder vad håller droger och mamma träffade en kriminell stjärna och hamnade i prostitution samt inom porren, finns idag fortfarande filmer med henne på nätet så det var ju en rolig bit i skolan dras med. Av drogmisbruket utvecklade hon schizofreni och sprang runt och pratade med andar och fiktiva demoner med mig springandes efter för att komma ifatt. Vi har varit hemlösa, sovit ute, jag har fått bevittna min mamma bli misshandlad, våldtagen och allehanda ting. Jag har själv blivit utsatt. Har brännmärkningar samt ärr lite varstans över kroppen. När allt uppdagades vilket dröjde fram till tioårsåldern så hamnade jag i fosterhem där allting fortsatte med alkoholmissbruk och våldsamheter.

Att jag senare sökte kontakt med en psykolog var då min exfru började fiffla runt med andra och jag helt plötsligt från ingenstans helt brakade ihop. Har genom livet alltid varit stark och vägrat vika mig, har haft en rätt klar linje i hur jag ska leva sedan jag kunde börja tänka och tycker mig ha följt den bra. Enda men jag tror mig ha fått av barndomen är att jag haft en oerhörd sexuell aptit och har väl mer eller mindre försökt inleda sexuella relationer med alla jag stött på, fram till att jag träffade en partner då jag tvärvände och blev en knölsvan till sinnet. Att jag plötsligt mådde som jag gjorde förstod jag själv inte hade enbart med otroheten att göra. Fick jag den hjälp jag trodde mig kunna få? Nej, då psykologen ansåg mig ha verktygen själv att ta mig ur situationen. Men det var väldigt skönt faktiskt bara få öppna upp sig helt och hållet och få ur sig allt jag haft i mig sedan barnsben och hade det nu varit så att jag behövt mer hjälp hur skulle den då ha kommit till enbart av att exempelvis dela med mig av otroheten som fick mig att må dåligt?

Lång historia men säger det igen, vill ni ha hjälp på riktigt så var beredda på att öppna upp er med. Det kan kännas jobbigt i tanken men som i mitt fall skönt att faktiskt få prata med någon om det rakt upp och ner, utan knussel och krusiduller.

[Scratch89]

Fint av dig att öppna upp dig.
Att logiskt resonera kring hur någon bör bete sig hos en psykolog är dock lite som att på ett vetenskapligt sätt diskutera religion med en religiös. :) Man vet ofta hur man borde agera men det kan finnas spärrar som hindrar en.

Det finns ett par saker i det du skriver som stämmer överens med mig, det andra stycket.