Visa fullständig version : Borde jag sluta träna?
Jag tränar vanligen två gånger om dagen, styrketräning och lite kondition innan frukost, och konditionsträning på eftermiddagen.
Sen jag började studera min master har dock inte träningen rullat på som förr. Gymmets konditionsavdelning känns inte längre lika njutbar att åka till på eftermiddagen, då jag insett att jag hellre hade fortsatt sitta framför datorn och ta det lugnt med läsningen. Kanske hade jag hellre tagit en lugn promenad efter studierna än att åka till gymmets instängda lokaler och konditionsträna. Men jag har under hela mitt liv mått så otroligt bra av konditionsträningen - den har känts som en oerhörd tillgång. Vet inte varför jag börjat känna såhär. Jag känner mig tom och orkeslös, som jag inte upplevt tidigare. Kanske kan det vara mycket mental ansträning i skolan. Kanske har jag insett att jag borde göra annat på eftermiddagarna än att träna, eftersom jag ändå tränar på morgonen varje dag. Styrketräningen är den träning jag vill utvecklas i.
Ni som minskat på träningen, hur har ni upplevt det? En känsla av tomhet? Oklarhet med hur det känns att "bara" träna som alla andra gör?
svenbanan
2020-11-12, 19:17
Ifall du tränar mycket och hårt kan du ju eventuellt ha övertränat. Stress från pluggandet kan ju ha påskyndat den processen också. Ett av symptomen på överträning är ju att man tappar motivationen.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är så i ditt fall. Men baserat på det du skriver så är det kanske en möjlighet iaf.
Ifall detta är fallet så bör du helt klart dra ner på träningen. Både mängdmässigt, men också minska intensiteten.
Diomedea exulans
2020-11-12, 19:30
Jag tror du kan ha fallit lite i fällan av att ha känt att din tillvaro saknar mening, och så har du gjort träningen till meningen i tillvaron, vilket också gör att du känner dig lite tom av tanken på att dra ner den. Och jag tror isåfall lösningen tråkigt nog är att odla dina sociala relationer, vilket är vad som brukar göra folks liv meningsfullt.
Sen ska jag bara komma på hur jag själv ska lyckas med samma konststycke.
shut teh face
2020-11-12, 20:14
Du säger att du mår/mått bra av träningen, så verkar inte vara fallet nu. Men du måste inte sluta helt. Jag skulle om jag var du strunta i träningen en vecka eller två och ta lite promenader. Sen börja lite smått igen, kanske en gång i veckan eller vad som du känner för.
shut teh face
2020-11-12, 20:14
Jag tror du kan ha fallit lite i fällan av att ha känt att din tillvaro saknar mening, och så har du gjort träningen till meningen i tillvaron, vilket också gör att du känner dig lite tom av tanken på att dra ner den. Och jag tror isåfall lösningen tråkigt nog är att odla dina sociala relationer, vilket är vad som brukar göra folks liv meningsfullt.
Sen ska jag bara komma på hur jag själv ska lyckas med samma konststycke.
Han borde väl starta en youtube kanal?
Diomedea exulans
2020-11-12, 20:15
Han borde väl starta en youtube kanal?
Ja, så är det nog.
Raschmus
2020-11-13, 07:16
Jag hade minskat träningen ordentligt, kanske även kvalitén till en nivå som du tycker är skön som bara ger energi snarare än drar energi.
Jag har i perioder haft för mycket omkring mig och då har träningen istället för att vara inspirerande och återkopplande blivit ännu en tid- och energitjuv istället.
Jag hade däremot inte slutat träna helt, har man rutin att ha hög träningsvolym så tror jag snarare det kommer påverka dig negativt att sluta tvärt och du kommer förmodligen känna dig som både mental och fysisk chipspåse.
Så har det varit för mig i varje fall, lycka till med din master!
Jag har minskat på gymmandet men ökat konditionsträningen.
Måste du verkligen åka till gymmet för att träna kondition? Varför inte träna ute?
Jag blir i alla fall uttråkad efter 2 minuter om jag sätter mig på en cykel inomhus eller ställer mig på ett löpband.
Halva grejen med mina löprundor tycker jag är att komma ut och få lite frisk luft. Försöker lägga dem på lunchen så vissa dagar finns faktiskt en chans att man får lite sol på sig också
Langster
2020-11-13, 11:56
Ja, du borde sluta träna.
Se hur det känns. Bara för att du slutar träna 1 vecka, 1 månad, 6 månader eller 1 år behöver det inte betyda att du aldrig mer tränar i hela ditt liv. Och om 5 år kommer uppehållet du gör nu inte att göra någon som helst skillnad, om något så gör det möjligtvis en positiv skillnad.
Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.
Ja, du borde sluta träna.
Se hur det känns. Bara för att du slutar träna 1 vecka, 1 månad, 6 månader eller 1 år behöver det inte betyda att du aldrig mer tränar i hela ditt liv. Och om 5 år kommer uppehållet du gör nu inte att göra någon som helst skillnad, om något så gör det möjligtvis en positiv skillnad.
Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.
Min är motsatta. Jag inser alltid hur pass viktigt träning är för mig varje gång jag tar ett uppehåll oavsett om det är ett medvetet val eller om det är annat som drar så att träningen hamnar skymundan.
"Paradoxalt" nog så går tex universitetet bättre för mig ju mer tid jag lägger på träning. Det är ju inte en superparadox utan kanske tom logiskt beroende på hur man ser på det, men ändå :D
Men vi har ju alla olika behov osv, flera kompisar tränar ytterst lite eller inte alls och verkar inte lida av det, på egen front har jag märkt att jag kanske är i större behov av träning än genomsnittet för att fungera eller må bra.
trädgårdsmöbel
2020-11-13, 15:30
Blir suicidal efter sådär 4dagar utan gym och hela kroppen gör ont.
PureWhey
2020-11-13, 16:27
Nej. Var inte mig. Hitta en mellanväg.
Brofessorn
2020-11-13, 16:40
Tog en paus i runt två veckor nyligen, då jag också hade en del att göra. Tyckte det hjälpte mig på det viset att det faktiskt fick mig att sakna träningen igen, och uppskatta hur bra jag mår av det. Kanske var bra med lite längre vila också, både för psyket och vissa leder i mitt fall.
Diomedea exulans
2020-11-13, 16:56
Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.
Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.
Eller jag vet inte.
skyffelmördarn
2020-11-13, 17:22
Jag har halverat mina vikter (i vissa övningar mer) senaste 3 åren gått ner 20 kg och så vidare, om man ibland längtar tillbaka? Absolut. Men varje gång jag tänker i de banorna så påminner jag mig själv om hur löjligt det är att sträva efter att bli stor och stark.
Tror man kommer tacka sig själv senare i livet.
Kanner precis likadant
I ar har jag borjat kanna att aldern borjar komma ifatt, jag har haft mindre ork pa gymmet och oftast latar jag mig mest hemma
Forut korde jag 45-50min effektiva pass pa gymmet, mobiltelefonen stannade alltid i skapet men nufortiden (nar jag val gar) tappar jag intensiviteten efter 20min och manga ggr scrollar jag pa telefonen mellan seten
Det var redan svart att halla igang tidigare i ar, lockdown har i UK har gjort det annu svarare och nu ar vi inne pa 2nd lockdown
Jag har formodligen aldrig varit sa nara pa att avsluta mitt gymmedlemskap som i ar...
Ifall du tränar mycket och hårt kan du ju eventuellt ha övertränat. Stress från pluggandet kan ju ha påskyndat den processen också. Ett av symptomen på överträning är ju att man tappar motivationen.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är så i ditt fall. Men baserat på det du skriver så är det kanske en möjlighet iaf.
Ifall detta är fallet så bör du helt klart dra ner på träningen. Både mängdmässigt, men också minska intensiteten.
Stressen från studierna tror jag också har bidragit till jag inte återhämtar mig lika bra. Jag upplever också att förlorat den identitet av mig själv som gav allt för träningen. Hela mitt liv kretsade kring träning under min kandidat, då jag inte hade närmelsevis lika mycket studiebelastning. Min master tycker jag också är genuint intressant, vilket gör att mina tankar går till annat än träning. Dio fångade det på ett bra sätt tyckte jag. Att det finns mycket annat i livet som inte är träning.
Mitt problem är att jag inte kan göra något lagom. Jag går all in på allt jag tar mig för. Detta har dock oftast varit till min fördel, både tränings-och studiemässigt, men nu när jag inte har samma lust till att gå all in på träningen försvinner också glöden.
Jag hade minskat träningen ordentligt, kanske även kvalitén till en nivå som du tycker är skön som bara ger energi snarare än drar energi.
Jag har i perioder haft för mycket omkring mig och då har träningen istället för att vara inspirerande och återkopplande blivit ännu en tid- och energitjuv istället.
Jag hade däremot inte slutat träna helt, har man rutin att ha hög träningsvolym så tror jag snarare det kommer påverka dig negativt att sluta tvärt och du kommer förmodligen känna dig som både mental och fysisk chipspåse.
Så har det varit för mig i varje fall, lycka till med din master!
Jag skulle ändrat rubriken (men det gick inte efter jag publicerat inlägget) till att jag inte borde träna lika mycket. Jag kommer fortfarande köra mina morgonpass med 30 min kondition följt av någon timma styrka. Det är framförallt eftermiddagspassen jag kommer dra ner på. Att sluta träna helt skulle vara förödande för min självbild. Jag ser mig själv som en tränande person, det är en stor del av min identitet. Har ibland tänkt på vad som skulle hända om jag skadade mig... Det hade varit oerhört tufft psykiskt.
Tack för lyckliga tillrop!
Jag har minskat på gymmandet men ökat konditionsträningen.
Måste du verkligen åka till gymmet för att träna kondition? Varför inte träna ute?
Jag blir i alla fall uttråkad efter 2 minuter om jag sätter mig på en cykel inomhus eller ställer mig på ett löpband.
Halva grejen med mina löprundor tycker jag är att komma ut och få lite frisk luft. Försöker lägga dem på lunchen så vissa dagar finns faktiskt en chans att man får lite sol på sig också
Jag kan ta promenader utomhus, absolut, men löpträning eller cykling har jag aldrig uppskattat. Jag står på en crosstrainer och tittar på serier oftast, det har jag tidigare tyckt varit den mest tillfredsställande konditionsträningen.
Ja, du borde sluta träna.
Se hur det känns. Bara för att du slutar träna 1 vecka, 1 månad, 6 månader eller 1 år behöver det inte betyda att du aldrig mer tränar i hela ditt liv. Och om 5 år kommer uppehållet du gör nu inte att göra någon som helst skillnad, om något så gör det möjligtvis en positiv skillnad.
Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.
Jag har ofta tänkt på hur jag kommer se på den här tiden av mitt liv när (om) jag blir pappa och har ett krävande jobb. Kommer jag sakna den här tiden? Kommer jag ångra att jag tränade bort stora delar av min studietid? Kommer jag gräma mig över hur mycket jag tänkte på träning och min kropp? Jag vet inte. Att jag ställt mig frågande till min egen träning hoppas jag dock kan vara ett steg på vägen mot en hälsosammare inställning som jag kan finna glädje i.
Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.
Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.
Eller jag vet inte.
Ditt sista stycke tycker jag är väldigt relaterbart. Mina föräldrar är de lyckligaste jag vet, och jag har flera gånger konfronterat dem om deras inställning till sina egna kroppar och träning. Samma bild uppenbarar sig varje gång - de bryr sig verkligen inte. Pappa tränar tre dagar i veckan och är jättenöjd över det. Ibland kör han tre set bänk och går hem, ibland ett tufft spinningpass. Det hade varit så skönt att ha den inställningen, men jag är alldeles för kroppsfixerad och beroende av att se framgång i träningen. Det är ett opium för mig, japp.
Jag har halverat mina vikter (i vissa övningar mer) senaste 3 åren gått ner 20 kg och så vidare, om man ibland längtar tillbaka? Absolut. Men varje gång jag tänker i de banorna så påminner jag mig själv om hur löjligt det är att sträva efter att bli stor och stark.
Tror man kommer tacka sig själv senare i livet.
Hittade du något annat i livet som gav dig mening, eller varför drog du ner på träningen?
svenbanan
2020-11-13, 19:07
Om det nu finns nån koppling till överträning (för mycket och för hård träning i förhållande till återhämtning) så kan du ju kanske ha i åtanke att det är bra mycket mer påfrestande för kroppen med löpning än styrketräning. Dvs det är mycket lättare att få överträningssymptom från löpträning. Speciellt intervaller, tröskelträning och "springa 5km så snabbt som möjligt". Så ifall du tror det är en bidragande faktor så kan du ju hellre sikta på mängdträning än kvalitetsträning.
Min erfarenhet är att man vänjer sig av med träning blixtsnabbt och man får svårt att förstå hur man kunde lägga så mycket tid på det.
Jag önskar att min erfarenhet var densamma! Jag tvingandes till träningsstopp mellan 2016-2018 p.g.a. skador och det var två fruktansvärt abstinensfulla år, det jagade mig t.o.m. i mina drömmar. På det så rök en stor del av självkänslan i takt med atrofin.
skyffelmördarn
2020-11-13, 21:50
Om det nu finns nån koppling till överträning (för mycket och för hård träning i förhållande till återhämtning) så kan du ju kanske ha i åtanke att det är bra mycket mer påfrestande för kroppen med löpning än styrketräning. Dvs det är mycket lättare att få överträningssymptom från löpträning. Speciellt intervaller, tröskelträning och "springa 5km så snabbt som möjligt". Så ifall du tror det är en bidragande faktor så kan du ju hellre sikta på mängdträning än kvalitetsträning.
Det handlar inte om överträning, det handlar om att träna på bara för tränandets skull vilket över tid leder till skador, förr eller senare kommer alla som tränar att bli skadade om man fortsätter att utmana ödet och öka år ut och år in.
skyffelmördarn
2020-11-13, 21:52
Hittade du något annat i livet som gav dig mening, eller varför drog du ner på träningen?
Det här kanske låter deppigt men jag kom väl till insikt att jag tränade på en nivå som man skulle göra om man tävlade och det har jag inte för avsikt att börja göra så då blir ju "meningslöst" att träna och försöka öka i styrka hela tiden bara för sakens skull.
Langster
2020-11-13, 22:00
Jag önskar att min erfarenhet var densamma! Jag tvingandes till träningsstopp mellan 2016-2018 p.g.a. skador och det var två fruktansvärt abstinensfulla år, det jagade mig t.o.m. i mina drömmar. På det så rök en stor del av självkänslan i takt med atrofin.
Uppehåll pga skada eller sjukdom är jobbigare än när man helt enkelt har för mycket annat att göra, eller när man bara tar en paus för att man känner sig uttråkad av träningen.
Skador uppstår oftast när man är på topp och pressar sig själv till max, då är det inte kul att plötsligt behöva sluta med det som ju gick så bra.
Är man uttråkad eller saknar motivation som trådskaparen - då är det läge att göra ett uppehåll, eller pröva något helt annat ett tag. Oftast kommer motivationen tillbaka... dock så skulle jag aldrig ha motivation att träna 2 ggr per dag, särskilt inte av något hälsoargument. Tar det så mycket tid så är jag hellre ohälsosam.
Man bör även försöka se sin träning över ett längre perspektiv, uppehåll då och då - om man för övrigt är konsekvent - gör ingen större skillnad i det långa loppet. Har man tränat i typ 10 år så kommer man inte göra så stora framsteg hur ofta eller mycket man än tränar. Och tar man ett uppehåll och sedan börjar igen tar det inte så lång tid innan man är tillbaka på den nivån där man inte direkt kan göra några framsteg igen.
Langster
2020-11-13, 22:07
Det här kanske låter deppigt men jag kom väl till insikt att jag tränade på en nivå som man skulle göra om man tävlade och det har jag inte för avsikt att börja göra så då blir ju "meningslöst" att träna och försöka öka i styrka hela tiden bara för sakens skull.
Om det är kul så varför inte?
Om det blir ångestfyllt och smärtsamt är det iofs ingen bra idé.
Jag har haft liknande tankar ibland, speciellt när jag i min ungdom tränade kampsport - varför ska jag bli bra på att slåss? Jag la ner typ 10 år på kampsport och sen slutade jag. Inget jag ångrar idag, varken att jag tränade eller att jag slutade med det. Samma tankar kommer ibland med styrketräningen, varför ska jag vara stark, varför ska jag ha muskler? Men själva tränandet är tillräckligt kul för att fortsätta.
skyffelmördarn
2020-11-13, 22:30
Om det är kul så varför inte?
Om det blir ångestfyllt och smärtsamt är det iofs ingen bra idé.
Jag har haft liknande tankar ibland, speciellt när jag i min ungdom tränade kampsport - varför ska jag bli bra på att slåss? Jag la ner typ 10 år på kampsport och sen slutade jag. Inget jag ångrar idag, varken att jag tränade eller att jag slutade med det. Samma tankar kommer ibland med styrketräningen, varför ska jag vara stark, varför ska jag ha muskler? Men själva tränandet är tillräckligt kul för att fortsätta.
Precis, jag tränar ju fortfarande men jag lämnar betydligt mycket mera reps i tanken nu än vad jag gjorde för 10 år sedan. Jag brukar försöka få in 3-5 pass per vecka men blir det bara 2 pass så gör det inget det heller.
På grund av sjukdom tvingades jag till ett par dagar utan konditionsträning. Det är skönt på ett sätt, men samtidigt så ser jag det jag befarade. Känner mig som en disktrasa, blöt och vattnig. De gånger jag slutat konditonsträna blir jag alltid som en säl i kroppen, vilket inte direkt motiverar mig att minska min konditionsträning. Jag har dock sovit väldigt bra, och inte känt mig lika trött på eftermiddagarna (trots sjukdom) vilket är positivt.
Kanske kan det ge sig efter ett tag, men just nu känns allt vad gäller träning och kroppsfixering för jävligt.
Bumpar den här igen eftersom jag gärna hade läst lite råd och jag behöver skriva av mig.
När jag hade tid över i julas tog träningen mer och mer tid från min tillvaro, och nu har jag kommit in i vanan att jag tränar två pass om dagen (innan skolan är det cykling och styrka, och efter skolan cykling igen). När jag läste om WHO:s nya råd blev jag givetvis inte sugen på att dra ner min träning, utan hade råden som motivation att fortsätta. Men nu har träningen börjat gå ut över mitt liv på andra sätt. Jag är väldigt trött emellanåt, och vissa dagar (framförallt lördag/söndagar) så vaknar jag helt tom. Tappar lust till det mesta i livet: relationer, träning, studier osv. Under veckan, när jag är i min träningsrutin, så kan det flyta på rätt bra men tillslut är det som att kroppen säger stopp. Jag svimmade i duschen förra veckan och fick åka till sjukhuset. Det kanske inte har något med min träning att göra, men den dagen var en sån dag jag kände mig helt tom. Jag vill inte känna såhär.
Men vet inte vad jag ska göra. Jag tycker verkligen om träning - det är oerhört stor del av min identitet - och jag vet hur bra jag kan må av träning. Jag vill framförallt bygga muskler och ha hälsan, vilket också gör att jag äter uteslutande "nyttig" och oprocessad mat. Ibland orkar jag inte äta, vilket gör att jag blir ännu tröttare. Men ibland är magen som ett svart hål, bottenlös och svidande hunger.
Låter som du har början på andra problem som är värre än överträning. Du skulle tjäna på att lägga upp ett schema och vänja dig in på mer normala rutiner. Jag menar efter du är klar med din master kommer du väl ha helt andra tider och kan inte vara trött och ofokuserad.
Det är ju lite hintar om ätstörning som måste fixas till med mycket självdiciplin.
TheDoctor
2021-01-17, 20:04
Jag tror att träningen är viktigast för oss som är lite fuckade i huvudet. Ja, det finns många människor som är genomlyckliga fast de aldrig tränar. Men jag tror att de personerna är såna som inte blev valda sist i brännbollen på mellanstadiet, som blev av med oskulden i högstadiet och som fick sitt första sommarjobb i gymnasiet. Välanpassade, mentalt friska personer som gått igenom alla nödvändiga utvecklingsstadier i rätt ordning och upplevt livets skuggsidor som utmaningar de lyckats besegra för att komma vidare ut på andra sidan som starkare och klokare individer. Idag får de sitt dopamin, serotonin och allt annat viktigt som slutar på -in genom givande och utvecklande yrken, hobbyer, familjemedlemmar, vänner och romantiska relationer.
Vi som är trasiga och felläkta inombord behöver försätta våra kroppar och hjärnor i falska fight-or-flight-situationer flera gånger i veckan för att vi ska få alla viktiga hormoner utsöndrade i någorlunda korrekt mängd. Vi behöver se förändringar i spegeln eller på pulsklockan för att känna att vi tar oss framåt i livet. Träningen är ett opium för oss.
Eller jag vet inte.
Hundra tummar upp på den. Känner väl igen mig själv där i din text. Om jag inte utsätter mig kropp för regelbunden ansträngning så mår jag skit. Sen är vägen inte särskilt lång till diverse missbruk. Och det i sin tur leder aldrig någonstans trevligt.
Har alltid lyckats ta mig tillbaka upp när jag varit nästan för insyltad, men är rädd att så inte alltid kommer vara fallet. Så jag tränar för att inte sätta en metaforisk kula i pannloben.
Varsågod;
https://ortorexi.nu/2020/05/23/symptom-pa-ortorexi-nar-blir-halsosam-sjuk/
Bumpar den här igen eftersom jag gärna hade läst lite råd och jag behöver skriva av mig.
När jag hade tid över i julas tog träningen mer och mer tid från min tillvaro, och nu har jag kommit in i vanan att jag tränar två pass om dagen (innan skolan är det cykling och styrka, och efter skolan cykling igen). När jag läste om WHO:s nya råd blev jag givetvis inte sugen på att dra ner min träning, utan hade råden som motivation att fortsätta. Men nu har träningen börjat gå ut över mitt liv på andra sätt. Jag är väldigt trött emellanåt, och vissa dagar (framförallt lördag/söndagar) så vaknar jag helt tom. Tappar lust till det mesta i livet: relationer, träning, studier osv. Under veckan, när jag är i min träningsrutin, så kan det flyta på rätt bra men tillslut är det som att kroppen säger stopp. Jag svimmade i duschen förra veckan och fick åka till sjukhuset. Det kanske inte har något med min träning att göra, men den dagen var en sån dag jag kände mig helt tom. Jag vill inte känna såhär.
Men vet inte vad jag ska göra. Jag tycker verkligen om träning - det är oerhört stor del av min identitet - och jag vet hur bra jag kan må av träning. Jag vill framförallt bygga muskler och ha hälsan, vilket också gör att jag äter uteslutande "nyttig" och oprocessad mat. Ibland orkar jag inte äta, vilket gör att jag blir ännu tröttare. Men ibland är magen som ett svart hål, bottenlös och svidande hunger.
Du kan ju träna lite mindre än vanligt bara, kör typ 2 dagar i veckan så som du gör nu och resten vilar du.
Efter att ha skummat igenom tråden låter det som att du behöver prata med någon mer lämplig än kolozzeum. Det känns som att du själv känner att du inte mår bra av din livsstil, men inte klarar av att förändra den? Det finns stöd att få, en verktygslåda att bygga.
Men de råd jag har: Har du testat att köra kondition varannan dag och styrka varannan dag? Lägga in en extra cheat day varannan vecka? Att träna och äta för att må bra skiljer sig ofta från att träna och äta för resultat i spegeln och statistiken, tycker det låter som att du behöver en period där du satsar helhjärtat på hälsan. Du verkar inte klara ty dra ner kraftigt på träningen, testa något mittemellan? Trappa ner långsamt :)
wintersnowdrift
2021-01-17, 21:35
Bumpar den här igen eftersom jag gärna hade läst lite råd och jag behöver skriva av mig.
När jag hade tid över i julas tog träningen mer och mer tid från min tillvaro, och nu har jag kommit in i vanan att jag tränar två pass om dagen (innan skolan är det cykling och styrka, och efter skolan cykling igen). När jag läste om WHO:s nya råd blev jag givetvis inte sugen på att dra ner min träning, utan hade råden som motivation att fortsätta. Men nu har träningen börjat gå ut över mitt liv på andra sätt. Jag är väldigt trött emellanåt, och vissa dagar (framförallt lördag/söndagar) så vaknar jag helt tom. Tappar lust till det mesta i livet: relationer, träning, studier osv. Under veckan, när jag är i min träningsrutin, så kan det flyta på rätt bra men tillslut är det som att kroppen säger stopp. Jag svimmade i duschen förra veckan och fick åka till sjukhuset. Det kanske inte har något med min träning att göra, men den dagen var en sån dag jag kände mig helt tom. Jag vill inte känna såhär.
Men vet inte vad jag ska göra. Jag tycker verkligen om träning - det är oerhört stor del av min identitet - och jag vet hur bra jag kan må av träning. Jag vill framförallt bygga muskler och ha hälsan, vilket också gör att jag äter uteslutande "nyttig" och oprocessad mat. Ibland orkar jag inte äta, vilket gör att jag blir ännu tröttare. Men ibland är magen som ett svart hål, bottenlös och svidande hunger.
Jag tycker att du ska söka professionell hjälp. Du har med stor sannolikhet en ätstörning av det allvarligare slaget och du behöver inte leva sådär, det går att bli frisk.
King Grub
2021-01-17, 21:50
Du tränar inte för hälsan och för att bygga muskler. Du äter heller inte nyttigt. Du tränar och äter på ett sätt som bryter ned dig och skadar din kropp och hälsa.
Jag är inte säker på att du löser saken på egen hand eller via ett forum, men du måste göra något, annars låter det som att det kan gå illa.
trädgårdsmöbel
2021-01-17, 23:36
Beroende på vart du bor i Sverige kan det vara olika svårt att få hjälp med ätstörningar som vuxen. Så när du söker hjälp, var beredd på att kämpa och försöka flera gånger för att få hjälp. Var inte rädd för att söka för samma sak flera gånger, ibland är det tyvärr så man behöver göra. Önskar dig lycka till!
Tack för alla svar. Jag måste försöka ändra min nuvarande situation, men det är svårt. Jag har varit i kontakt med professionell hjälp tidigare för prestationsångest, men det var något av det värsta jag varit med om. Fick en psykolog som var fruktansvärd. Jag blev utskälld varje gång och ibland hot. Jag slutade efter ett några gånger. Det visade sig senare att kliniken hade sagt upp psykologen, och kliniken kontaktade mig för att be om ursäkt och föreslog en ny psykolog till reducerat pris men jag vägrade och vägrar gå igenom något ens nära det igen. Det gjorde allt mycket värre och jag blev mer inåtvänd mot andra om mina problem.
Den här julen försökte jag verkligen göra till en där lugna dagar med familjen med mindre mängd träning skulle vara i centrum. Det gick till en början, men sen kände jag mig slapp och odräglig. Dessutom har jag gått upp över julen. Då började jag träna dubbelpass igen och passen blev längre och längre. Jag ser nog inget slut på det här. Jag ska försöka hålla mig till ett pass om dagen, men det kan också vara dåligt för då slutar jag äta. Börjar istället fasta eller liknande när jag tränar så lite. Jag hade nog behövt ett schema från någon jag litar på, och som jag känner mig trygg med vill mitt bästa, där det står exakt vad jag ska göra och när.
wintersnowdrift
2021-01-18, 09:22
Tack för alla svar. Jag måste försöka ändra min nuvarande situation, men det är svårt. Jag har varit i kontakt med professionell hjälp tidigare för prestationsångest, men det var något av det värsta jag varit med om. Fick en psykolog som var fruktansvärd. Jag blev utskälld varje gång och ibland hot. Jag slutade efter ett några gånger. Det visade sig senare att kliniken hade sagt upp psykologen, och kliniken kontaktade mig för att be om ursäkt och föreslog en ny psykolog till reducerat pris men jag vägrade och vägrar gå igenom något ens nära det igen. Det gjorde allt mycket värre och jag blev mer inåtvänd mot andra om mina problem.
Den här julen försökte jag verkligen göra till en där lugna dagar med familjen med mindre mängd träning skulle vara i centrum. Det gick till en början, men sen kände jag mig slapp och odräglig. Dessutom har jag gått upp över julen. Då började jag träna dubbelpass igen och passen blev längre och längre. Jag ser nog inget slut på det här. Jag ska försöka hålla mig till ett pass om dagen, men det kan också vara dåligt för då slutar jag äta. Börjar istället fasta eller liknande när jag tränar så lite. Jag hade nog behövt ett schema från någon jag litar på, och som jag känner mig trygg med vill mitt bästa, där det står exakt vad jag ska göra och när.
Jag har också träffat på både dåliga och helt menlösa psykologer, men däremot hade jag en underbar läkare när jag gick i öppenvård för min ätstörning och hon var definitivt en starkt bidragande orsak till att jag så småningom blev frisk. Det finns hjälp att få men man måste som trädgårdsmöbeln säger ibland vara ihärdig själv. Du skrev att du studerar på masternivå, och det brukar finnas studenthälsovård knuten till universitet och högskola. Testa den vägen?
Den här julen försökte jag verkligen göra till en där lugna dagar med familjen med mindre mängd träning skulle vara i centrum. Det gick till en början, men sen kände jag mig slapp och odräglig. Dessutom har jag gått upp över julen. Då började jag träna dubbelpass igen och passen blev längre och längre. Jag ser nog inget slut på det här. Jag ska försöka hålla mig till ett pass om dagen, men det kan också vara dåligt för då slutar jag äta. Börjar istället fasta eller liknande när jag tränar så lite.
Umm, rent spontant så låter det här inte friskt. Inte en uttalad ätstörning kanske, men klart problematiskt förhållningssätt till kost och träning.
Det är svårt att säga var du skall vända dig eller vad du skall söka för. Men försök hitta någon att prata med via din vårdcentral.
wintersnowdrift
2021-01-18, 09:49
Umm, rent spontant så låter det här inte friskt. Inte en uttalad ätstörning kanske, men klart problematiskt förhållningssätt till kost och träning.
Det är svårt att säga var du skall vända dig eller vad du skall söka för. Men försök hitta någon att prata med via din vårdcentral.
Han har svimmat i duschen efter träning, tappat lusten till studier och relationer, är väldigt trött, vaknar upp och känner sig tom inombords, slutar äta när han "bara" tränar ett pass om dagen, ökar träningsmängden för att kompensera för att han gick upp lite i vikt under julen - jag tycker tvärt om att det låter som en ganska allvarlig ätstörning. Hade han (nu antar jag att Navi är en han?) varit kvinna så tror jag att mångas varningsklockor hade ringt för länge sen.
Han har svimmat i duschen efter träning, tappat lusten till studier och relationer, är väldigt trött, vaknar upp och känner sig tom inombords, slutar äta när han "bara" tränar ett pass om dagen, ökar träningsmängden för att kompensera för att han gick upp lite i vikt under julen - jag tycker tvärt om att det låter som en ganska allvarlig ätstörning. Hade han (nu antar jag att Navi är en han?) varit kvinna så tror jag att mångas varningsklockor hade ringt för länge sen.
Därav söka hjälp, men ingenting du kan diagnostisera över internet. Det är inte en klar anorexi/bulimi eller annan tydlig diagnos. Det kan lik gärna vara en depression som påverkar ätviljan. Jag skulle behöva en tydligare anamnes innan jag ställer diagnos. Men det är tydligt att det finns ett problem.
Dock blir det oftast problem om man säger "Du är sjuk, sök hjälp" för det vanligaste problemet är allt som oftast bristande sjukdomsinsikt när det gäller kostrelaterad sjuklighet. Då brukar resultatet bli att man inte söker hjälp.
Jag har ingen aning om Navis könstillhörighet, och det spelar ingen roll i det här fallet.
skyffelmördarn
2021-01-18, 10:41
Träningen försvinner ju lite med åldern också, kanske kommer tillbaka sen senare iofs det vet ju inte jag än men de flesta skaffar ju villa vovve volvo och det tar ju sin tid vilket gör att träningen automatiskt får kliva åt sidan lite för annat viktigare och större i livet.
Beklagar ditt dåliga möte med vården Navi, men du säger ju själv att du har svårt att ändra din nuvarande situation, och att du inte kan se något slut på det här. Att ställa frågor här på forumet och själv se att du mår dåligt av din situation är ett viktigt steg på vägen. Ännu bättre är att prata med nära och kära som känner dig bättre och kan stötta i vardagen - prata gärna med dom i så fall om vilka sätt att hjälpa på som fungerar för dig, och kanske ffa vilka som inte fungerar.
Riksföreningen för ätstörningar heter Frisk och Fri. Dom har lokalavldeningar över hela landet, och det går att prata med dom över telefon. https://www.friskfri.se/fa-hjalp/stodtelefon/
Förstår att du är ärrad efter din upplevelse med den hemska psykologen, men försök att ta steget till att söka hjälp igen. Och igen, och igen. Tills du hittar någon som kan ge dig rätt hjälp, för du är värd rätt hjälp.
Du sätter fingret på en viktig del av min problematik - jag tycker inte att jag är värd hjälp. Min prestationsproblematik rotar sig i att jag inte är värd någonting utan mina prestationer. Jag ska vara bäst i skolan, på gymmet, i det sociala. Har jag inte fått högsta resultat på kurser så börjar det destruktiva beteendet där jag måste prestera för att se något värde i mig själv. Det blir fastande långpass, nitisk städning av lägenheten i flera timmar även om jag gjort det igår, i ett hav av skam. Jag har lagat mat som jag tyckt blev för god för att jag skulle vara förtjänt av den, så då har jag snabbt bjudit hem vänner eller slängt den. Att skriva om det är skönt, eftersom jag får sätta ord på mina känslor (som jag skäms över) och varför de måste sluta. Men att jag skulle vara värd och söka hjälp, som dessutom kostar pengar, är i nuläget väldigt långt ifrån vad jag skulle kunna förmå.
wintersnowdrift
2021-01-18, 12:14
Därav söka hjälp, men ingenting du kan diagnostisera över internet. Det är inte en klar anorexi/bulimi eller annan tydlig diagnos. Det kan lik gärna vara en depression som påverkar ätviljan. Jag skulle behöva en tydligare anamnes innan jag ställer diagnos. Men det är tydligt att det finns ett problem.
Dock blir det oftast problem om man säger "Du är sjuk, sök hjälp" för det vanligaste problemet är allt som oftast bristande sjukdomsinsikt när det gäller kostrelaterad sjuklighet. Då brukar resultatet bli att man inte söker hjälp.
Jag har ingen aning om Navis könstillhörighet, och det spelar ingen roll i det här fallet.
Det är klart att ingen på forumet kan ställa en klinisk diagnos, men mottagaren kan också tolka "du kanske inte har en uttalad ätstörning direkt" åt andra hållet, dvs man kan få för sig att "äh jag kanske är lite osund ibland men det är ju iaf ingen ätstörning" (särskilt på ett kroppsfixerat forum som detta).
Jag är inte kliniker men allt hen skriver är utifrån egen erfarenhet mycket allvarligt. Och när folk på Kolozzeum skrev till mig att "det ser bra ut, ät lite mer bara" så tyckte jag att "äh jag är ju uppenbarligen frisk, får äta ett extra äpple på kvällen bara" trots att jag under den perioden rasade i vikt, hade amenorré och tydligt försämrad bentäthet.
Du sätter fingret på en viktig del av min problematik - jag tycker inte att jag är värd hjälp. Min prestationsproblematik rotar sig i att jag inte är värd någonting utan mina prestationer. Jag ska vara bäst i skolan, på gymmet, i det sociala. Har jag inte fått högsta resultat på kurser så börjar det destruktiva beteendet där jag måste prestera för att se något värde i mig själv. Det blir fastande långpass, nitisk städning av lägenheten i flera timmar även om jag gjort det igår, i ett hav av skam. Jag har lagat mat som jag tyckt blev för god för att jag skulle vara förtjänt av den, så då har jag snabbt bjudit hem vänner eller slängt den. Att skriva om det är skönt, eftersom jag får sätta ord på mina känslor (som jag skäms över) och varför de måste sluta. Men att jag skulle vara värd och söka hjälp, som dessutom kostar pengar, är i nuläget väldigt långt ifrån vad jag skulle kunna förmå.
Du förtjänar hjälp, och det finns vettiga människor därute som kan hjälpa dig. blåvitts tips om Frisk & Fri var jättebra!
Du verkar ju prestera på hög nivå, på flera områden i livet. Känner du att du är värd något när du presterar eller känner du att själva prestationen är det som är värt något? Dvs, äger du värdet själv eller lägger du ut det på något annat? Exempelvis, "Jag gjorde riktigt bra ifrån mig på den här uppsatsen" vs "den här uppsatsen blev riktigt bra"? Var tror du att dina tankesätt kommer ifrån?
På https://www.shedo.se/ finns det ett forum där du kan diskutera frågan med andra som delar dina erfarenheter och befinner sig på olika platser i livet just nu. De har också en hjälplinje och en chatt där man kan få prata med någon.
Jag tror att det mesta kommer från hur jag har blivit bemött genom livet. Alltid har jag fått höra "du har ju fått allt, bra i skolan, social och duktig på idrott". Under högstadiet och gymnasiet var det ett par ämnen jag inte fick högsta betyg i, och då var följdfrågan när jag kom hem från skolan varför jag inte fick högsta betyg i de ämnena. Mina föräldrar är de bästa som finns, och jag vet hur stolta de är, men att jag alltid bara har förväntats leverera har nog satt sina spår.
Tack för att du/ni tar ägnar tid och energi att ge råd till mig över ett internetforum. Det är väldigt omtänksamt och väldigt uppskattat :)
Du tränar inte för hälsan och för att bygga muskler. Du äter heller inte nyttigt. Du tränar och äter på ett sätt som bryter ned dig och skadar din kropp och hälsa.
Jag är inte säker på att du löser saken på egen hand eller via ett forum, men du måste göra något, annars låter det som att det kan gå illa.
Jag undrar vad som är att äta "nyttigt" i min situation egentligen? Vad borde jag ändra isåfall? För de råvaror jag äter är det inget fel på (tror jag). Eftersom jag är student med intresse för sparande så försöker jag äta så billigt som möjligt också. En vanlig dags kort ser ut såhär, med väldigt få utsvängningar.
Proteinshake med 35 gram havregryn, 100 ml mjölk, vassleprotein och lite kvarg efter morgonträningen. Till lunch äter jag 4-500 gram potatis med massa frysta grönsaker och 2-3 ägg. Byter ut äggen mot en burk makrill i tomatsås varannan dag. Middag blir det gröt på 150 gram havregryn, kvarg, frysta grönsaker vid sidan av och lite mjölk.
King Grub
2021-01-19, 18:02
Mer.
Du täcker inte ditt energibehov. Man svimmar inte av att träna X timmar om dagen i sig. Då kombinerar man träningen med ett kasst födointag.
Vanlig husmanskost täcker enklast det behovet. Inte dietmat.
Nästa vecka börjar jag med ett pass om dagen. Hade tänkt gå på bodybuilding balett 5-dagars, och jag kommer träna kondition (ca 60-90 min) de två vilodagarna. Innan varje styrketräningspass på morgonen tänkte jag cykla 30 min.
Jag är livrädd för att jag kommer bli odrägligt förslappad, tjock och få en meningslös tillvaro. Dessutom känns det som att jag inte rör mig tillräckligt i vardagen då jag är student. Jag är så van vid att gå och konditionsträna pass nummer två när studierna är slut på eftermiddagen, men jag har också insett att jag spenderar stora delar av eftermiddagen med att ha ångest inför mitt kommande träningspass som jag är alldeles för trött och hungrig för. På kvällen när jag kommer hem slutar det med att magen är som ett svart hål och jag blir obekvämt mätt.
Men det här måste få ett slut nu. Jag lägger ner så mycket tid på träning men har inte ens en muskelmassa värt att tala om. Styrketräningen måste få sig en skjuts och jag vill få ett syfte med min träning igen.
När tanken "nu har du ju tid över, åk och konditionsträna" infinner sig, hur bör jag tänka då tycker ni? Ska jag kanske gå en promenad eller ibland faktiskt åka och konditionsträna pass nummer två för att det inte ska bli ett allt för abrupt slut?
Tomas Tryffel
2021-01-31, 02:02
Nästa vecka börjar jag med ett pass om dagen. Hade tänkt gå på bodybuilding balett 5-dagars, och jag kommer träna kondition (ca 60-90 min) de två vilodagarna. Innan varje styrketräningspass på morgonen tänkte jag cykla 30 min.
Jag är livrädd för att jag kommer bli odrägligt förslappad, tjock och få en meningslös tillvaro. Dessutom känns det som att jag inte rör mig tillräckligt i vardagen då jag är student. Jag är så van vid att gå och konditionsträna pass nummer två när studierna är slut på eftermiddagen, men jag har också insett att jag spenderar stora delar av eftermiddagen med att ha ångest inför mitt kommande träningspass som jag är alldeles för trött och hungrig för. På kvällen när jag kommer hem slutar det med att magen är som ett svart hål och jag blir obekvämt mätt.
Men det här måste få ett slut nu. Jag lägger ner så mycket tid på träning men har inte ens en muskelmassa värt att tala om. Styrketräningen måste få sig en skjuts och jag vill få ett syfte med min träning igen.
När tanken "nu har du ju tid över, åk och konditionsträna" infinner sig, hur bör jag tänka då tycker ni? Ska jag kanske gå en promenad eller ibland faktiskt åka och konditionsträna pass nummer två för att det inte ska bli ett allt för abrupt slut?
Ett pass om dagen är mer än tillräckligt. Du ska INTE cykla 30 minuter innan varje styrkepass. Jag tycker inte heller att du ska träna 60-90 minuter kondition dina vilodagar. Det förvandlar dem, inte helt förvånande, till träningsdagar.
Det som INTE kommer att hända är att du kommer att bli fet eller förslappad.
Jag ska vara krass. Hur många år av ditt liv vill du kasta bort på att tänka på mat och träning? Är du elitidrottare? Tillåt mig att svara: Nej.
Man kan träna jättemycket, men det är skillnad på att träna jättemycket och att vara ortorexisk.
När tanken på att du behöver ut och gå (för att du "måste") eller till gymmet för att bränna kalorier kan du t.ex. spela GTA V, lyssna på Iron Maiden, se en fräck Marvel-film eller vadhelst du gillar. Du gillar säkert träning också, men vet innerst inne att ditt förhållningssätt inte är hälsosamt, även om du är mycket duktig på att övertyga din omgivning om att det är det. Men du vet att din omgivning vet.
VIPS har fem, sex, sju, 10 år gått, och du står och trampar på exakt samma ställe. Tänker på vad du ska äta, och vad du ska träna för att kunna äta det.
Du klarar det kanske själv, men det kan ta 10 år om du har otur. Kanske tar det bara 4 år. Livet är kort. Åren går. Sök hjälp, eller sluta med förbannade dumheter Nu. Att sluta är INTE att "bara" träna cykling 30 minuter innan ett 60-minuters styrkepass.
skyffelmördarn
2021-01-31, 10:26
Ur muskelbyggarsynpunkt är det bättre att vila för mycket än för lite, helt stillasittande skulle jag inte vara men en enklare promenad ett par gånger om dagen är ju mer än tillräckligt.
Ett pass om dagen är mer än tillräckligt. Du ska INTE cykla 30 minuter innan varje styrkepass. Jag tycker inte heller att du ska träna 60-90 minuter kondition dina vilodagar. Det förvandlar dem, inte helt förvånande, till träningsdagar.
Det som INTE kommer att hända är att du kommer att bli fet eller förslappad.
Jag ska vara krass. Hur många år av ditt liv vill du kasta bort på att tänka på mat och träning? Är du elitidrottare? Tillåt mig att svara: Nej.
Man kan träna jättemycket, men det är skillnad på att träna jättemycket och att vara ortorexisk.
När tanken på att du behöver ut och gå (för att du "måste") eller till gymmet för att bränna kalorier kan du t.ex. spela GTA V, lyssna på Iron Maiden, se en fräck Marvel-film eller vadhelst du gillar. Du gillar säkert träning också, men vet innerst inne att ditt förhållningssätt inte är hälsosamt, även om du är mycket duktig på att övertyga din omgivning om att det är det. Men du vet att din omgivning vet.
VIPS har fem, sex, sju, 10 år gått, och du står och trampar på exakt samma ställe. Tänker på vad du ska äta, och vad du ska träna för att kunna äta det.
Du klarar det kanske själv, men det kan ta 10 år om du har otur. Kanske tar det bara 4 år. Livet är kort. Åren går. Sök hjälp, eller sluta med förbannade dumheter Nu. Att sluta är INTE att "bara" träna cykling 30 minuter innan ett 60-minuters styrkepass.
Det fetstilta är min största oro. Det har redan gått ett par år för mycket av det här, och jag vill inte känna att livet försvinner från mig i en dimma av kost och träning.
Men jag kan inte hantera all information om hur folk blir fetare och fetare, hur vi rör oss för lite och hur hälsan försämras - jag vill inte vara en del av det. Jag är stillasittande, och kommer ha ett stillasittande liv i framtiden framför min dator. Jag trivs med mina studier och tror att jag kommer trivas i min framtida yrkesroll, men jag vill inte vara en ohälsosam förslappad inaktiv person i livet. Att träna mycket har varit mitt sätt att hantera känslan av inaktivitet. Men ett pass om dagen är det mest hållbara i längden, utifrån flera perspektiv, för mig tror jag.
Tomas Tryffel
2021-02-05, 15:37
Det fetstilta är min största oro. Det har redan gått ett par år för mycket av det här, och jag vill inte känna att livet försvinner från mig i en dimma av kost och träning.
Men jag kan inte hantera all information om hur folk blir fetare och fetare, hur vi rör oss för lite och hur hälsan försämras - jag vill inte vara en del av det. Jag är stillasittande, och kommer ha ett stillasittande liv i framtiden framför min dator. Jag trivs med mina studier och tror att jag kommer trivas i min framtida yrkesroll, men jag vill inte vara en ohälsosam förslappad inaktiv person i livet. Att träna mycket har varit mitt sätt att hantera känslan av inaktivitet. Men ett pass om dagen är det mest hållbara i längden, utifrån flera perspektiv, för mig tror jag.
Om det på riktigt är din största oro bör du inse att det kanske inte är lämpligt att ta sikte på att träna varje dag. Och det inser du säkert, men vågar inte ta steget. Du behöver se att träning inte på något sätt är hela livet.
Folk som blir fetare och fetare är generellt inte folk som tränar. Du, och de flesta på detta forum, är inte en del av det "folket". Och det behövs INTE 1 pass/dag för att uppnå detta. Dessutom är din hjärna, åtminstone i nuläget (och kanske resten av livet), så pass skadad av ditt tillstånd att du inte hux flux kommer att käka dig upp till 120 kg. Obefogad rädsla.
Däremot har du nog sabbat både hungersignaler och ditt endokrina system ett tag. Det blir inte bättre förrän du slutar förstöra dig själv med träning och bristfällig kost. Träning, som du menar hjälper dig.
Skit fullständigt i att du måste träna kondition. Ta någon promenad (inga timtals idiotturer för att kompensera "bristen" på konditionsträning) om du känner för att få luft och lyssna på en pod i 30-40 minuter. Promenad är inte konditionsträning, och du ska inte tänka på att hålla ett visst tempo etc. Gör det OM du känner för det, för att det kanske är fint väder. Lyft vikter kanske 3 gånger/vecka, och bli stark. Räkna inte kalorier.
Men framförallt, och som sagt, du behöver inse att träning är långt ifrån en stor del av livet. Det är ett komplement. Spela tv-spel en eftermiddag eller sitt på ett fik några timmar med en kompis, utan att känna någon fånig skuld.
Du är förmodligen mycket duktig på att rättfärdiga saker för dig själv och dina anhöriga. Det hör till, det fattar du.
Du fixar mest troligt inte detta själv (du kanske har försökt redan).
Sök hjälp.
Eller släng bort fler år av ditt korta liv, tills den dagen du KANSKE har löst detta på egen hand.
Du behöver söka hjälp av någon som är kunnig inom psykologi, även fast du inte vill. Att den psykolog du träffade var kass är ingen anledning att döma ut hela yrkesgruppen. Psykologi som yrke attraherar personer som vill hjälpa människor, stötte du på en douche så var det ett undantag, inte regeln.
Du behöver hjälp att dels arbeta på din självkänsla, och dels att arbeta på dina vanor. Och för att göra det behöver du ha någon kunnig som arbetar aktivt med att hjälpa dig under resan. Att förändra vanor är extremt svårt när dom sitter djupt rotade. Du kommer stötta på konstanta triggers som vill få dig att träna, att älta dina matvanor och grubbla över dina levnadsvanor. Och varje gång det händer kommer du behöva kognitiva verktyg för att hantera det. Du kommer behöva ta dig igenom mycket mentalt motstånd och obehag en period, och du behöver hitta långsiktiga lösningar. Du behöver programmera om ditt tankesätt och inställning till vissa saker.
Allt det här går att göra på egen hand. Men då måste man vara driven, ha järnvilja och omfattande kunskaper. Och till och med då är det riktigt tufft. Har man trasig självkänsla i grunden och inte känner att man är värd det är det omöjligt. Vanor och självbild är galet starka drivkrafter bakom beteende, och ingen på ett internetforum kan hjälpa dig vända det här. Så än en gång; försök söka hjälp. Om inte hos en psykolog, så hos någon som har någon som helst potentiellt användbar kompetens, börja någonstans för att få bollen i rullning.
Tills dess är mitt enda råd att försöka intellektualisera problemet. Du läser till en master, så jag antar att du besitter åtminstone ett visst mått av intelligens.
Du säger att du inte vill bidra till den rådande problematiken av inaktivitet, fetma och sviktande hälsa. Med andra ord vill du vara en del i statistiken över dom som har positiv hälsa. Du förstår säkerligen också att överträning skapar dålig hälsa och undernäring lika så. Det finns alltså två extrema ändar av en skala här med en sweetspot i mitten. Ditt mål når du om du håller dig här i mitten, går du ut i någondera av ändarna kommer du istället att bidra till den negativa statistiken, oavsett vilken ände det är.
Övervikt och undernäring händer inte av en slump och det händer inte plötsligt. Det här är saker som står under din kontroll. Du behöver inte aktivt jobba för att konstant bränna av fett genom panikartad självsvält och hög träningsvolym. Sträva efter att matcha ditt energiintag mot din aktivitetsfaktor, ha som mål att nå en god hälsa och pröva dig fram efter ett hållbart och sunt system du få rutin på.
Tack Nuggets, Tomas Tryffel och alla fina medlemmar som tagit sig tid att ge bra råd. Jag har pratat om det med vänner och familj och har börjat må mycket bättre de senaste veckorna och dagarna. Extern hjälp är inget jag utesluter för att lyckas hela vägen, men just nu mår jag väldigt bra och hoppas fortsätta göra det. Jag har fyllt min tid med TV-spel, musik, familj och vänner, vilket inledningsvis kändes slappt och det var svårt att göra något annat än att träna, men jag mår väldigt mycket bättre nu. Har börjat träna styrketräning tre-fyra dagar i veckan, och jag ska börja med King Grubs fyradagarsversion av bodybuilding balett denna vecka, vilket jag verkligen ser fram emot.
Det roligaste är att jag insett hur mycket mina sociala relationer betyder, och hur bra jag mår av det. Sen har mitt skolfokus blivit bättre också. En annan rolig sak är att jag faktiskt blivit sugen på att träna och bygga muskler, så jag ser fram emot första passet i programmet. Konditionsträningen drog jag ner på rejält. Målet är att träna någon form av kondition varannan dag, men det är ett långsiktigt mål. Just nu tränar jag kondition när jag känner för det och fokus är att bygga muskler.
Jag har fortfarande svårt med att reglera hunger och mättnad. Min kropp är kaloriskadad, och jag vet inte hur mycket energi jag behöver när jag "bara" tränar en gång om dagen. Innan har jag tränat så mycket att jag behövt äta mig obehagligt mätt, så jag har ingen aning om vad som är normala mängder eller vad jag behöver.
Om någon vill komma med lite tips och feedback på min nuvarande kost, så hade det varit väldigt uppskattat. Det här är väl en standarddag.
Frukost (efter morgonträning, antingen styrka eller kondition): Smoothie på 200 gram bär, 3 dl yogurt och 40 gram proteinpulver
Lunch: Kyckling, kanske 200 gram, med rostade rotfrukter, lite brysselkål och 1-2 stekta ägg
Middag: 200 gram lax (eller äggröra på 4-5 ägg) med kokt potatis, eller rostade rotfrukter/stekta som pytt med lök. Broccoli vid sidan av.
Någon morot eller så slinker säkert ner under dagen när jag studerar hemifrån. Jag tycker jag fyller mina normalstora tallrikar/skålar ganska väl. Så det är nog stora portioner.
King Grub
2021-03-03, 15:42
Det där är ungefär vad en stillasittande ålderspensionär behöver.
Det där är ungefär vad en stillasittande ålderspensionär behöver.
Några konkreta råd på vad jag bör öka i så fall och hur mycket? En normal man behöver väl kring 2500 kcal om dagen, om jag inte är helt fel ute, och mitt intag hamnade ett par hundra under det nu när jag slog in det i ett kostprogram. Jag är stillasittande förutom min träning, men pensionär är jag inte än...
Några konkreta råd på vad jag bör öka i så fall och hur mycket? En normal man behöver väl kring 2500 kcal om dagen, om jag inte är helt fel ute, och mitt intag hamnade ett par hundra under det nu när jag slog in det i ett kostprogram. Jag är stillasittande förutom min träning, men pensionär är jag inte än...
Är du säker på att det du skrev blir 2 300 kalorier? Verkar som att det kan vara mindre än så. Du verkar äta proteinrikt och få i dig grönt, så det du bör fylla ut med är väl vad du själv vill ha. Fet fisk är aldrig fel, innehåller både bra fett och protein. Nötter eller mjölk är bra om du har svårt att få i dig tillräckligt med kalorier och vill undvika skräp.
Är du säker på att det du skrev blir 2 300 kalorier? Verkar som att det kan vara mindre än så. Du verkar äta proteinrikt och få i dig grönt, så det du bör fylla ut med är väl vad du själv vill ha. Fet fisk är aldrig fel, innehåller både bra fett och protein. Nötter eller mjölk är bra om du har svårt att få i dig tillräckligt med kalorier och vill undvika skräp.
Ja, jag räknade med olja osv vid tillagning så det ska nog vara kring där. Jag käkar ganska stora portioner med ugnsrostade rotfrukter. Det är väldigt gott tycker jag.
Jag vill i så stor utsträckning som möjligt låta min aptit styra min hunger, och äta mina kalorier. Men jag kanske ska börja med havregrynsgröt till något mål, det är ganska lättätet och då kan jag lägga på lite nötter eller liknande på gröten. Förhoppningsvis kanske jag kan råda bot på lite magproblem då med, eftersom det inte blir några grönsaker i en grötmåltid (en morot vid sidan av kanske). Just nu har jag ganska stora bekymmer med min mage. Jag är uppblåst konstant och minns knappt när jag kände mig lugn i magen sist.
Ja, jag räknade med olja osv vid tillagning så det ska nog vara kring där. Jag käkar ganska stora portioner med ugnsrostade rotfrukter. Det är väldigt gott tycker jag.
Jag vill i så stor utsträckning som möjligt låta min aptit styra min hunger, och äta mina kalorier. Men jag kanske ska börja med havregrynsgröt till något mål, det är ganska lättätet och då kan jag lägga på lite nötter eller liknande på gröten. Förhoppningsvis kanske jag kan råda bot på lite magproblem då med, eftersom det inte blir några grönsaker i en grötmåltid (en morot vid sidan av kanske). Just nu har jag ganska stora bekymmer med min mage. Jag är uppblåst konstant och minns knappt när jag kände mig lugn i magen sist.
Vem räknar med oljan som man steker i när man lagar mat?
Vem räknar med oljan som man steker i när man lagar mat?
Den som vill vara exakt.
Mäter man oljemängden i pannan före och efter stekning då eller..? Verkar jobbigt.
Mäter man oljemängden i pannan före och efter stekning då eller..? Verkar jobbigt.
Du väger oljemängden före.
Efter stekning separerar du oljan från köttsaft eller liknande. Kan dock ta ett tag så maten kan bli kall.
Sen är det bara enkel matematik att räkna ut hur mycket olja som blivit kvar och därför inte äts opp.
Du väger oljemängden före.
Efter stekning separerar du oljan från köttsaft eller liknande. Kan dock ta ett tag så maten kan bli kall.
Sen är det bara enkel matematik att räkna ut hur mycket olja som blivit kvar och därför inte äts opp.
Eller så torkar du ur pannan med en brödbit och äter upp. Lätträknat och snabbt *cupid*:)
Eller så torkar du ur pannan med en brödbit och äter upp. Lätträknat och snabbt *cupid*:)
Fyyyy vad äckligt. *spy*
Lafayette
2021-03-04, 13:23
Eller så torkar du ur pannan med en brödbit och äter upp. Lätträknat och snabbt *cupid*:)
Jeez blåvitt *spy* fast bättre än att slänga antar jag *popcorn*
Den som vill vara exakt.
Vad vinner den som inte tävlar på toppnivå att mäta oljan som man steker i?
Helt ärlig fråga; Finns det en poäng för den som är hobbybyggare att mäta sitt energiintag så noggrant?
Fyyyy vad äckligt. *spy*
Jeez blåvitt *spy* fast bättre än att slänga antar jag *popcorn*
Det är väldigt gott, ni får prova. I Italien avslutar man varje måltid med att rengöra grytor och pannor så, det kallas scarpetta.
Helt ärlig fråga; Finns det en poäng för den som är hobbybyggare att mäta sitt energiintag så noggrant?
Självklart inte. Jag räknar kalorier ibland för att upprätthålla en känsla för vad jag faktiskt äter (då räknar jag näringsvärden också, inte bara kalorier). Börjar man mäta stekolja är det nog tal om ätstörningar.
EnergiÖverskott
2021-03-04, 15:15
Några konkreta råd på vad jag bör öka i så fall och hur mycket? En normal man behöver väl kring 2500 kcal om dagen, om jag inte är helt fel ute, och mitt intag hamnade ett par hundra under det nu när jag slog in det i ett kostprogram. Jag är stillasittande förutom min träning, men pensionär är jag inte än...
Släng in 2-3 deciliter havregryn på morgonen och 100 gram ris till lunchen. Mest garanterat vet du redan liknande, oerhört simpla förändringar du kan göra. Dock undviker du att utföra dessa då du är gravt ätstörd och anledningen till alla dina trådar är att du vill ha bekräftat att du äter för lite.
Du kommer ALDRIG att må bra, ha ett liv värt att leva eller se ut som att du vet vad träning är om du fortsätter såhär. Från någon som har varit där själv: sök någon typ av professionell hjälp nu innan detta går helt åt helvete.
Det är väldigt gott, ni får prova. I Italien avslutar man varje måltid med att rengöra grytor och pannor så, det kallas scarpetta.
Haha, jovisst. Har varit i Italien flera gånger och inte stött på en scarpetta.
Och i Kina rapar man för att säga tack för maten förrsten.
Släng in 2-3 deciliter havregryn på morgonen och 100 gram ris till lunchen. Mest garanterat vet du redan liknande, oerhört simpla förändringar du kan göra. Dock undviker du att utföra dessa då du är gravt ätstörd och anledningen till alla dina trådar är att du vill ha bekräftat att du äter för lite.
Du kommer ALDRIG att må bra, ha ett liv värt att leva eller se ut som att du vet vad träning är om du fortsätter såhär. Från någon som har varit där själv: sök någon typ av professionell hjälp nu innan detta går helt åt helvete.
Lite hårt skrivet men jag tycker också det känns mer och mer som att Navi inte är ute efter hjälp utan bara vill höra gång på gång att hen äter för lite. Kanske skapar det en lättnadskänsla över att inte vara en del av den samhällsutveckling som hen fixerar vid. Hoppas det inte är så skevt, undernäring är precis lika mycket en sjukdom skapt av ätstörningar som fetma är.
Plasttiger
2021-03-04, 18:57
Självklart inte. Jag räknar kalorier ibland för att upprätthålla en känsla för vad jag faktiskt äter (då räknar jag näringsvärden också, inte bara kalorier). Börjar man mäta stekolja är det nog tal om ätstörningar.
Svenska gjutgärnspannor är mycket sköra och lär inte tåla att dras mot kärvt bröd. Mycket omtåliga slektklenoder.
Svenska gjutgärnspannor är mycket sköra och lär inte tåla att dras mot kärvt bröd. Mycket omtåliga slektklenoder.
Där ser man! Jag som alltid rengör min med stålull...
Där ser man! Jag som alltid rengör min med stålull...& diskmedel hoppas jag! *spy*
EnergiÖverskott
2021-03-05, 07:32
Lite hårt skrivet men jag tycker också det känns mer och mer som att Navi inte är ute efter hjälp utan bara vill höra gång på gång att hen äter för lite. Kanske skapar det en lättnadskänsla över att inte vara en del av den samhällsutveckling som hen fixerar vid. Hoppas det inte är så skevt, undernäring är precis lika mycket en sjukdom skapt av ätstörningar som fetma är.
Visst är det hårt. Jag fick samma behandling när jag hängde runt på forumet under annat namn när jag var sjuk och vilsen. I efterhand inser jag totalt varför och önskar att jag hade lyssnat. Jag har varit där själv och bra mycket värre så jag sympatiserar mes grabben, 110%. Jag ser dock vart han är på väg och det är rent åt helvete, tvärr.
Han behöver höra hur illa det är och ta sig i kragen innan det är för sent. Förhållandet till aktivitet och vad han stoppar i sig är riktigt allvarligt skevt och grabben är sjuk. Han behöver hjälp, han vet det själv och han måste börja göra enorma förändringar om han vill ta sig ur detta med livet i behåll.
En bar början är att inte träna något över huvud taget. Kanske ta en promenad för att få frisk luft per dag, i några månader. Troligvtis kommer ingenting att hända, mer än att an kommer att må bättre och se ut precis likadant som nu. Men i hans ögon kommer han svälla upp till en sumobrottare och livet kommer att förfalla, så han kommer aldrig klara av den förändringen.
Sträcker ut en hand till TS om att skicka mig ett PM om du vill ha hjälp. Är du investerad att verkligen ta dig ur skiten hjälper jag till utan ersättning, men då är det all in och inget trams.
Ta det inte fel, Niva. Jag ser bara mig själv i hur du håller på att spåra ur och det gör ont att veta vad du går till mötes om du inte börjar en förändring.
Allt gott.
Tomas Tryffel
2021-03-07, 02:16
Ja, jag räknade med olja osv vid tillagning så det ska nog vara kring där. Jag käkar ganska stora portioner med ugnsrostade rotfrukter. Det är väldigt gott tycker jag.
Jag vill i så stor utsträckning som möjligt låta min aptit styra min hunger, och äta mina kalorier. Men jag kanske ska börja med havregrynsgröt till något mål, det är ganska lättätet och då kan jag lägga på lite nötter eller liknande på gröten. Förhoppningsvis kanske jag kan råda bot på lite magproblem då med, eftersom det inte blir några grönsaker i en grötmåltid (en morot vid sidan av kanske). Just nu har jag ganska stora bekymmer med min mage. Jag är uppblåst konstant och minns knappt när jag kände mig lugn i magen sist.
De flesta av dina poster är obehagliga att läsa.
EnergiÖverskott har många rätt. Bara en sådan sak som att du fortsätter med samma metodik som håller på att bli din Undergång, att analt räkna ut hur mycket du "behöver" äta, för att bli kvitt ditt problem. Som, vilket jag just påpekade, håller på att bli din Undergång. Du
Du vet vad du behöver göra, och hur du kan göra det. Är barnsligt enkelt att tillsätta 1 dl okokt ris (eller varför inte en HELT OBESTÄMD mängd (mängd=mer än vad du vet är för lite)) eller havregryn till frukost. Du vet exakt hur du skulle kunna göra, men undviker inför dig själv att göra det. För, som du vet, så är du en självdestruktiv loop, motiverad av din egen självdestruktion.
King Grubs liknelse med en ålderspensionär är förstås slående, och den träffar dig med lika mått som du slår den från dig. Det tillfredsställer dig att du håller dig på en nivå väl under vad som krävs för din varelse.
För all del, PMa EnergiÖverskott för stöd. Men kontakt över internet kommer inte att räcka. Du kan PMa mig med, om du vill.
Men söker du inte hjälp nu kommer du att kasta bort fler år av ditt liv (och kanske ditt exjobb (=VIKTIGT) iom att du pluggar, för att du helt enkelt är för orkeslös och upptagen i din dimma = din karriär), eller kanske helt och hållet ditt liv. Underskatta inte den enorma kraften av en ätstörning. Den sväljer dig succesivt, utan att du märker det. Även fast du tror att du märker det, eller har "kontroll".
Ju längre du väntar, desto längre vill jag påstå att din rehablitering blir. Både mentalt och fysiskt.
EnergiÖverskott
2021-03-08, 08:30
De flesta av dina poster är obehagliga att läsa.
EnergiÖverskott har många rätt. Bara en sådan sak som att du fortsätter med samma metodik som håller på att bli din Undergång, att analt räkna ut hur mycket du "behöver" äta, för att bli kvitt ditt problem. Som, vilket jag just påpekade, håller på att bli din Undergång. Du
Du vet vad du behöver göra, och hur du kan göra det. Är barnsligt enkelt att tillsätta 1 dl okokt ris (eller varför inte en HELT OBESTÄMD mängd (mängd=mer än vad du vet är för lite)) eller havregryn till frukost. Du vet exakt hur du skulle kunna göra, men undviker inför dig själv att göra det. För, som du vet, så är du en självdestruktiv loop, motiverad av din egen självdestruktion.
King Grubs liknelse med en ålderspensionär är förstås slående, och den träffar dig med lika mått som du slår den från dig. Det tillfredsställer dig att du håller dig på en nivå väl under vad som krävs för din varelse.
För all del, PMa EnergiÖverskott för stöd. Men kontakt över internet kommer inte att räcka. Du kan PMa mig med, om du vill.
Men söker du inte hjälp nu kommer du att kasta bort fler år av ditt liv (och kanske ditt exjobb (=VIKTIGT) iom att du pluggar, för att du helt enkelt är för orkeslös och upptagen i din dimma = din karriär), eller kanske helt och hållet ditt liv. Underskatta inte den enorma kraften av en ätstörning. Den sväljer dig succesivt, utan att du märker det. Även fast du tror att du märker det, eller har "kontroll".
Ju längre du väntar, desto längre vill jag påstå att din rehablitering blir. Både mentalt och fysiskt.
TS har en grav ätstörning. Han kommer varken PMa mig privat, tyvärr eller återkoppla på svar i trådar han startar så länge det inte kan göda ätstörningen på något vis. Nu när folk börjar i fråga sätta och genomskåda att det inte är någon som tränar för hälsa vi pratar om utan någon som tränar för att tillåta sig själv att äta över huvud taget pga ett rejält stört förhållande till mat och motion så upphör självklart svaren. Speciellt efter att tom KG rakt ut säger att TS äter som en stillasittande ålderspensionär.
Att en vuxen som tänker på mat och motion dagarna i ända och tränar två pass om dagen efter sitt första pass mäter upp bär, vassle och youghurt på grammet som måltid säger väl det mesta.
Håller med dig, de flesta poster av TS är skrämmande. Hoppas han vågar söka hjälp innan det är för sent.
Tomas Tryffel
2021-03-09, 13:01
TS har en grav ätstörning.
Jag är fullt medveten om allt detta, och det är därför det är, som jag sade, så obehagligt.
EnergiÖverskott
2021-03-10, 05:53
Jag är fullt medveten om allt detta, och det är därför det är, som jag sade, så obehagligt.
Yes, det är jag med på! Det var mer ett pek åt TS att alla genomskådar honom och att han måste sluta försöka lura sig själv att han tränar och äter som han gör för hälsa. Han gör det för att han är sjuk och det finns ingen annan han kan försöka lura är sig själv. Som väntat har han slutat svara nu när han är genomskådad och ingen klappar honom på ryggen längre utan är trötta på att prata med en vägg.
Jag vet hur ätstörningar fungerar så jag vet att TS läser här, troligen varje dag. Så, inget illa menat, men börja förändra. Sluta träna några månader och ät mer, inte mindre. INGET kommer att hända. Du kommer att må så jävla mycket bättre.
skyffelmördarn
2021-03-10, 18:43
Livet är för kort för o äta torrt.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2026, Jelsoft Enterprises Ltd.