Hur tyglar man en kommande depression?

[User Name]

Hej på er
I somras så lämnade min sambo mig efter ett 11 år långt förhållande. Beskedet kom extremt oväntat och plötsligt så jag var övertygad om att hon hade fått någon typ av psykisk rubbning för allt kändes så irrationellt, då hon bara hade känt killen hon lämnade mig för i ca 1,5 vecka. Han kom dessutom från en annan del av världen och var färdig med sina studier och skulle flytta ifrån vår stad till en annan del av Sverige.

Vi hade det mycket bra tillsammans och planerade framtiden ihop, och hon förstod inte heller vad som hände, men hon kunde inte fortsätta med mig när hon kunde få sådana känslor för honom.
Sagt och gjort, hon lämnade mig på fläcken och inte ens våra katter som var som hennes barn har hon brytt sig om, hon kunde aldrig vara utan dom innan. Jag fick henne till slut att hämta möblerna som hon ville ha men hon ville i princip inte ha någonting, utan jag fick samla ihop lite grejer som hon hade köpt.

Chocken för min del var total och jag slängde en massa saker på tippen som jag inte klarade av att se. MC:n mer eller mindre skänkte jag bort på blocket, och det var en sån oerhörd smärta att köra hem till lägenheten så jag sade upp kontraktet för jag klarade inte av att befinna mig hemma längre då alla minnena kom tillbaka.

Jag tog kontakt med vårdcentralen och har under hösten gått hos en psykoterapeut, och framför allt i början var det skönt att kunna prata ut hos någon. Allt eftersom tiden gick så började vardagsrutinerna komma tillbaka igen men händelseförloppet, tankarna och minnena har snurrat och malt konstant i huvudet sedan dess. Vill inte veta hur många tusen timmar det måste röra sig om nu, men som sagt det har gnagt konstant. Har egentligen inte någon riktig uppfattning om vad som hänt under hösten, utan allt känns som en dimma eller ett stort hål i kalendern. I vanliga fall så kan man ju tänka tillbaka att i april så gjorde jag det och solen sken eller liknande, men jag minns knappt någonting nu.

Jag tillät mig själv att vara ledsen och älta sakerna året ut, men tänkte att efter nyår så var det dags att lämna allt och gå vidare och saker skulle kännas bättre igen. Tyvärr så var det nog ett rejält misstag att tänka så för den senaste veckan så har jag börjat att må riktigt dåligt istället på helt andra sätt, då jag insåg att ingenting faktiskt har förändrats.

Jag är rädd att det är en depression som är i antågande, för nu så är det känslor av hopplöshet och meningslöshet som infinner sig och jag känner ingen glädje eller lust över att göra någonting. Jag har hållt igång med gymträningen under hösten varvat med promenader och löpning, men även detta känns oinspirerande nu. Sömnsvårigheterna har tilltagit rejält igen och jag vaknar ofta helt genomsvett.

Jag har inga problem med att emellanåt tänka rationellt, att det förflutna inte går att påverka, de gamla drömmarna och planerna gäller inte längre utan att nu måste jag sätta upp nya mål att sträva mot. Men det känns som om känslorna är övermäktiga och går inte att tygla längre, och jag höll huvudet över ytan under hösten för man trodde att allt skulle bli bättre med tiden men nu så börjar jag tappa momentum istället.

Är det dags att kontakta vårdcentral igen? Eller är det någon som varit i en liknande situation och har erfarenhet över åtgärder som kan tänkas hjälpa?

[Angel]

Ja det är det.

[Rahf]

Japp.

[Diomedea exulans]

Ja.

[delta_mats]

Kontakta vårdcentral. Prata och ta stöd från familj och vänner.
Det går inte att bestämma sig för att vara klar med sin sorg, men det går att välja att fortsätta med livet.

Det kommer blir bättre med tiden även om det känns hopplöst nu, men acceptera att det kan handla om små små steg i taget.
Du kommer inte vakna upp en dag och helt plötsligt känna dig bra, utan det kommer komma en kort stund där det känns bättre, dessa stunder kommer oftare och blir längre med tiden.

[BelowAverage]

Älta på, det behöver bearbetas.
Antidepressiva hjälper.
Träning, motion, promenader hjälper.
Socialt umgänge hjälper.
Att distrahera sig med andra kvinnor kan väl också hjälpa, men vet inte om jag skulle rekommendera det.

Om det känns hopplöst för att du bara planerat för en framtid tillsammans med henne, försök börja planera och drömma om en framtid för dig. Just nu låter det som att du både förlorat din partner och dina drömmar om framtiden, då är det inte konstigt om saker känns hopplöst.
Fundera på vad du vill (eller brukar vilja, ifall du tappar lusten) så att du kan få något att sikta mot.

[Vinter]

I stort sätt, det viktigaste är att hitta en ny målsättning och försöka staka ut ett långsiktigt mål. Inte falla ifrån gamla rutiner. Var vill du vara om några år? Och hur ska du kämpa för att ta dig dit?

[Lafayette]

I stort sätt, det viktigaste är att hitta en ny målsättning och försöka staka ut ett långsiktigt mål. Inte falla ifrån gamla rutiner. Var vill du vara om några år? Och hur ska du kämpa för att ta dig dit?

Är det inte viktigare att försöka bli återställd och frisk först? Tar ju väldigt lång att bearbeta då det var ett sånt långt förhållande, låter inte som han är färdig än.

[Diomedea exulans]

I stort sätt, det viktigaste är att hitta en ny målsättning och försöka staka ut ett långsiktigt mål. Inte falla ifrån gamla rutiner. Var vill du vara om några år? Och hur ska du kämpa för att ta dig dit?

Det här jag jag läst flera gånger under många år på forumet: Att vägen ur att må dåligt handlar om att sätta upp och uppnå mål. Var kommer den idén ifrån? Är det något som någon psykolog har sagt? Räcker det med vilka mål som helst, eller måste det vara "viktiga" grejer?

Jag tycker inte kopplingen "sätta upp mål --> uppnå målen --> må bra" är lika självklar... Och jag vet inte om jag har hört den på andra ställen än på Kolo.

[User Name]

Ja det är det.

Japp.

Ja.

ok, juryn har talat :)

Kontakta vårdcentral. Prata och ta stöd från familj och vänner.
Det går inte att bestämma sig för att vara klar med sin sorg, men det går att välja att fortsätta med livet.

Det kommer blir bättre med tiden även om det känns hopplöst nu, men acceptera att det kan handla om små små steg i taget.
Du kommer inte vakna upp en dag och helt plötsligt känna dig bra, utan det kommer komma en kort stund där det känns bättre, dessa stunder kommer oftare och blir längre med tiden.

Det som fått mig att orka hålla igång är just förhoppningen att det skall släppa med tiden, och visst har det förändrats mycket under hösten från total chock till mer en grå vardag. Men just nu känns det som om allt bara rasar tillbaka ner igen på ett helt annat sätt än tidigare.

Mina föräldrar har verkligen ställt upp och hjälpt till, men tyvärr så har jag först nu förstått att man pratar inte om känslor i min familj, inte på det djupare planet.
Jag vet att när det var som värst så var jag ute hos mina föräldrar och allt bara snurrade runt i mitt huvud. Jag kunde inte sitta still utan gick upp och satte mig på övervåningen, men allt bara snurrade runt så jag gick ner igen.

Vet inte hur länge allt kändes konstigt, men jag hörde dom säga att "han går ju bara runt hela tiden" istället för att fråga hur jag mår. När det väl var dags för lite mat så pratade man om hur söta katterna var och hur de jagade varandra etc. Och det har nog format mig till den person som jag är idag, för jag försöker alltid att hålla känslorna inom mig istället för att uttrycka dom.

Älta på, det behöver bearbetas.
Antidepressiva hjälper.
Träning, motion, promenader hjälper.
Socialt umgänge hjälper.
Att distrahera sig med andra kvinnor kan väl också hjälpa, men vet inte om jag skulle rekommendera det.

Om det känns hopplöst för att du bara planerat för en framtid tillsammans med henne, försök börja planera och drömma om en framtid för dig. Just nu låter det som att du både förlorat din partner och dina drömmar om framtiden, då är det inte konstigt om saker känns hopplöst.
Fundera på vad du vill (eller brukar vilja, ifall du tappar lusten) så att du kan få något att sikta mot.

Vill försöka undvika medicin så långt det går. Exsambon åt sertralin och det funkade inte när läkarna ville sluta medicineringen, utan hon var tvungen att fortsätta för att må bra. Motion är som sagt den bästa medicinen, men har börjat att tappa suget.

Jag blir 37 i år, och vännerna på min sida som jag umgicks med när jag och exsambon träffades har allihop minst ett barn, och även om man kan träffas och prata så krävs det numera planering för att kunna träffas och det blir inte på samma sätt som förr. Och de som fanns på exsambons sida försvann lite på köpet i och med detta.

Men man får försöka ta tillvara på de få tillfällena man träffas istället.

I stort sätt, det viktigaste är att hitta en ny målsättning och försöka staka ut ett långsiktigt mål. Inte falla ifrån gamla rutiner. Var vill du vara om några år? Och hur ska du kämpa för att ta dig dit?
Och här är ett stort problem för mig. Jag vet precis vad som krävs men jag vet verkligen inte hur jag skall göra. Är jag kvar i samma situation om fem år som nu så är det ju fem år som är bortslösade i princip. Tyvärr är jag en oerhörd trygghetsperson. Min cykel är från 1996. Bilen är från 2006. Jag flyttade hemifrån sent, gjorde lumpen i min hemstad, började plugga på högskolan i min hemstad etc. Jag har aldrig ångrat någon förändring som har skett i mitt liv, men det har nog aldrig skett på mitt initiativ.

Jag känner mig som en guldfisk i sin skål nästan, jag ser bara vad som finns runtomkring och inte världen utanför. Min exsambo var helt tvärtemot och en stor inspirationskälla för mig. Hon hade hela tiden nya mål och missade aldrig något utav dom, små som stora. Hon studerade, bytte jobb flera gånger, nya vänner och bekantskaper kom och gick. Tack vare henne så fick jag uppleva så mycket, och jag åkte med av bara farten.

Jag minns en gång när vi satt med släkten och hon plötsligt sa att vi skall åka tilll Nya Zeeland. Alla tittade på varandra inklusive jag. Vilka då frågade de. Hon svarade att jag, hon och mina föräldrar skulle åka dit. Alla skrattade lite och fortsatte att prata. Men några månader senare så åkte vi, precis som hon hade sagt, och detta var bara ett av alla spontana och galna saker som hon sa men som faktiskt blev av.

Och det förklarar antagligen hennes beteende även denna gången när hon lämnade mig. Får hon en idé så kör hon på i 110%, hur galet det än kan bli.

Jag önskar att jag hade en mentor eller coach, typ som Morgan Freeman eller liknande som man lugnt och stilla kunde bolla lite frågor med och som hade visa svar och råd och kunde guida mig genom olika beslut :)

[Diomedea exulans]

Tyvärr är jag en oerhörd trygghetsperson. Min cykel är från 1996. Bilen är från 2006. Jag flyttade hemifrån sent, gjorde lumpen i min hemstad, började plugga på högskolan i min hemstad etc. Jag har aldrig ångrat någon förändring som har skett i mitt liv, men det har nog aldrig skett på mitt initiativ.

Gissar pga detta att du har hög neuroticism och låg openness inom Big 5-teorin. Big 5 är såvitt jag förstått den mest erkända modellen för att dela in olika personlighetstyper idag. Kan vara värt att kika på, det kanske leder till någon insikt.

[User Name]

Det här jag jag läst flera gånger under många år på forumet: Att vägen ur att må dåligt handlar om att sätta upp och uppnå mål. Var kommer den idén ifrån? Är det något som någon psykolog har sagt? Räcker det med vilka mål som helst, eller måste det vara "viktiga" grejer?

Jag tycker inte kopplingen "sätta upp mål --> uppnå målen --> må bra" är lika självklar... Och jag vet inte om jag har hört den på andra ställen än på Kolo.

Fast jag får nog ändå säga att olika mål är det som ger mening med tillvaron. De flesta här som tränar gör det av någon anledning, exempelvis bli starkare, må bättre eller prestera mer än igår. I princip det mesta man gör i tillvaron består ju av olika mål, stora som små.

Jag inser nu att jag satte nästan aldrig några egna mål, utan följde bara med vid exsambons sida när hon uppnådde sina. Jag har varit på samma jobb sedan 2011, har nog inte skaffat några nya vänner det senaste decenniet förutom de man träffat på jobbet då.
Och jag är livrädd att det är så min tillvaro kommer att bli nu om jag inte sätter upp egna mål, men jag vet banne mig inte vad jag vill.

[User Name]

Gissar pga detta att du har hög neuroticism och låg openness inom Big 5-teorin. Big 5 är såvitt jag förstått den mest erkända modellen för att dela in olika personlighetstyper idag. Kan vara värt att kika på, det kanske leder till någon insikt.

Jag har nog gjort denna i olika former vid utbildningar och liknande, men det kan ju vara värt att titta på.

[Diomedea exulans]

Fast jag får nog ändå säga att olika mål är det som ger mening med tillvaron. De flesta här som tränar gör det av någon anledning, exempelvis bli starkare, må bättre eller prestera mer än igår. I princip det mesta man gör i tillvaron består ju av olika mål, stora som små.

Så att t ex bara jobba för brödfödan på dagen och sen chilla med vänner och frugan på kvällen skulle göra en olycklig? Ja, jag vet inte.

[Shqypnia]

Jag tycker du definitivt ska söka hjälp. Det faktum att du startar en tråd här tyder ändå på att du vill ha en ljus framtid.

Din kvinna har lämnat dig - tråkigt - men livet går vidare. Det finns andra kvinnor och det finns mer i livet.

Säg Ja till livet.

[Vinter]

Det här jag jag läst flera gånger under många år på forumet: Att vägen ur att må dåligt handlar om att sätta upp och uppnå mål. Var kommer den idén ifrån? Är det något som någon psykolog har sagt? Räcker det med vilka mål som helst, eller måste det vara "viktiga" grejer?

Jag tycker inte kopplingen "sätta upp mål --> uppnå målen --> må bra" är lika självklar... Och jag vet inte om jag har hört den på andra ställen än på Kolo.

Är det inte viktigare att försöka bli återställd och frisk först? Tar ju väldigt lång att bearbeta då det var ett sånt långt förhållande, låter inte som han är färdig än.

Det är ganska grundläggande inom psykologi, det är så vi fungerar. KBT bygger på att sätta upp en målsättning och gradvis klara av alla stegen till målet.

Målet ska vara "uppnåeligt" och ganska klart uppsatt. Då behöver du inte grubbla på vad du ska göra, utan kan koncentrera dig på hur du ska klara av nästa steg på vägen. Det svåra brukar vara att komma igång, med någon slags plan så hoppar du helt enkelt över funderingarna och försöker koncentrera dig på nästa uppgift. De flesta mår bättre av att ha den klarheten. Invanda rutiner, eller att hitta dem, brukar vara en viktigt del av psykoterapi.

[Lafayette]

Det är ganska grundläggande inom psykologi, det är så vi fungerar. KBT bygger på att sätta upp en målsättning och gradvis klara av alla stegen till målet.

Målet ska vara "uppnåeligt" och ganska klart uppsatt. Då behöver du inte grubbla på vad du ska göra, utan kan koncentrera dig på hur du ska klara av nästa steg på vägen. Det svåra brukar vara att komma igång, med någon slags plan så hoppar du helt enkelt över funderingarna och försöker koncentrera dig på nästa uppgift. De flesta mår bättre av att ha den klarheten. Invanda rutiner, eller att hitta dem, brukar vara en viktigt del av psykoterapi.

Yes, var mest en fråga jag funderade på. Lät som mycket arbete, men känns ändå som TS verkade må bättre än vad jag väntat mig. Dessutom verkar detta kunna vara en sund nystart också av det jag läst, verkar som han var rätt låst i förhållandet.

[Diomedea exulans]

Det är ganska grundläggande inom psykologi, det är så vi fungerar. KBT bygger på att sätta upp en målsättning och gradvis klara av alla stegen till målet.

Målet ska vara "uppnåeligt" och ganska klart uppsatt. Då behöver du inte grubbla på vad du ska göra, utan kan koncentrera dig på hur du ska klara av nästa steg på vägen. Det svåra brukar vara att komma igång, med någon slags plan så hoppar du helt enkelt över funderingarna och försöker koncentrera dig på nästa uppgift. De flesta mår bättre av att ha den klarheten. Invanda rutiner, eller att hitta dem, brukar vara en viktigt del av psykoterapi.

Fair enough. Lite som Jordan Peterson säger att man ska börja med att städa sitt rum (så har man kommit över ett litet hinder, och byggt upp sin självkänsla pyttelite mer än innan).

[Vinter]

ok, juryn har talat :)
Och här är ett stort problem för mig. Jag vet precis vad som krävs men jag vet verkligen inte hur jag skall göra. Är jag kvar i samma situation om fem år som nu så är det ju fem år som är bortslösade i princip. Tyvärr är jag en oerhörd trygghetsperson. Min cykel är från 1996. Bilen är från 2006. Jag flyttade hemifrån sent, gjorde lumpen i min hemstad, började plugga på högskolan i min hemstad etc. Jag har aldrig ångrat någon förändring som har skett i mitt liv, men det har nog aldrig skett på mitt initiativ.

Jag känner mig som en guldfisk i sin skål nästan, jag ser bara vad som finns runtomkring och inte världen utanför. Min exsambo var helt tvärtemot och en stor inspirationskälla för mig. Hon hade hela tiden nya mål och missade aldrig något utav dom, små som stora. Hon studerade, bytte jobb flera gånger, nya vänner och bekantskaper kom och gick. Tack vare henne så fick jag uppleva så mycket, och jag åkte med av bara farten.

Jag minns en gång när vi satt med släkten och hon plötsligt sa att vi skall åka tilll Nya Zeeland. Alla tittade på varandra inklusive jag. Vilka då frågade de. Hon svarade att jag, hon och mina föräldrar skulle åka dit. Alla skrattade lite och fortsatte att prata. Men några månader senare så åkte vi, precis som hon hade sagt, och detta var bara ett av alla spontana och galna saker som hon sa men som faktiskt blev av.

Och det förklarar antagligen hennes beteende även denna gången när hon lämnade mig. Får hon en idé så kör hon på i 110%, hur galet det än kan bli.

Jag önskar att jag hade en mentor eller coach, typ som Morgan Freeman eller liknande som man lugnt och stilla kunde bolla lite frågor med och som hade visa svar och råd och kunde guida mig genom olika beslut :)

Det är precis detta ovan du ska prata med en psykolog om, och få någon slags planering i hur du kan ta tag i det. Deras jobb är att bryta ned det till något hanterbart och ge dig en plan som du ska följa. En bra psykolog är helt enkelt bra på att identifiera de sidor som är viktigast att jobba på.

Det kommer fortfarande vara en jobbig process, men om du följer planen borde det leda till en mycket bättre sits.

Börja med att ta kontakt med en psykolog som du har förtroende för och fundera på var du vill vara om några år, om allt går väl. Förbered dig för en tuff tid, och undvik fällor som knuffar dig bakåt.

[Vinter]

Fair enough. Lite som Jordan Peterson säger att man ska börja med att städa sitt rum (så har man kommit över ett litet hinder, och byggt upp sin självkänsla pyttelite mer än innan).

Exakt, det är egentligen en form av KBT. Han försöker dock formulera det för den genomsnittliga personen. Man måste börja tillräckligt lågt så att säga.

Den andra delen handlar om tidsfördriv som bara äter upp tid som youtube, eller kanske forum ibland.
Samt olika andra former av beroenden. Det biter inte psykofarmaka på. Det dopamin och andra signalsubstanser man får ut av sitt beroende-beteende trumfar dem flera gånger om.

[User Name]

Så att t ex bara jobba för brödfödan på dagen och sen chilla med vänner och frugan på kvällen skulle göra en olycklig? Ja, jag vet inte.

Fast det var ju två mål där som du vill uppnå, när du väl jobbat och fått din dagslön och får krypa ner jämte frugan så är du kanske mer än nöjd med just den dagen.

Jag tycker du definitivt ska söka hjälp. Det faktum att du startar en tråd här tyder ändå på att du vill ha en ljus framtid.

Din kvinna har lämnat dig - tråkigt - men livet går vidare. Det finns andra kvinnor och det finns mer i livet.

Säg Ja till livet.

Jadå, jag vet precis hur bra man kan må och det är så jag vill ha det. Det är ju trots allt en förhållandevis kort period av mitt liv som jag känt så här. Att det blev just detta forumet är väl för att jag fokuserat på träningen en hel del i höst och börjat läsa här igen.
Skriver under på det andra du nämner också, självklart tar inte livet slut trots att det känns hopplöst nu. Det är bara en sån konstig känsla som om att det kommer att vara en bestående känsla.

Yes, var mest en fråga jag funderade på. Lät som mycket arbete, men känns ändå som TS verkade må bättre än vad jag väntat mig. Dessutom verkar detta kunna vara en sund nystart också av det jag läst, verkar som han var rätt låst i förhållandet.

Jag tror att jag vågar påstå att jag är ganska så stark inombords i vanliga fall, men börjar känna av en trötthet både fysiskt och psykiskt och det är kanske bäst att flagga för hjälp innan det brakar loss på allvar.

Vi var nog rätt så beroende av varandra på gott och ont. Jag var en stabil trygghet som alltid fanns där för henne i ur och skur. Hon var rätt så vilsen innerst inne när vi träffades och genom mig så fick hon en familj som stöttade henne. Hon har tydligen nämnt för en vän en gång att hon skulle kunna göra vad som helst mot mig, jag skulle ändå aldrig lämna henne, och det ligger nog en hel del sanning i det. (Nej hon var aldrig otrogen mot mig)

Och som jag skrev tidigare så fick jag så mycket genom henne som jag saknade själv.

Jag nämnde ju även att jag aldrig ångrat några förändringar i mitt liv, det är bara det att jag aldrig valt dom själv. Hoppas att det kan bli samma utav detta också.

Exakt, det är egentligen en form av KBT. Han försöker dock formulera det för den genomsnittliga personen. Man måste börja tillräckligt lågt så att säga.

Den andra delen handlar om tidsfördriv som bara äter upp tid som youtube, eller kanske forum ibland.
Samt olika andra former av beroenden. Det biter inte psykofarmaka på. Det dopamin och andra signalsubstanser man får ut av sitt beroende-beteende trumfar dem flera gånger om.

Har tyvärr hamnat här själv. Försöker att planera in aktiviteter eller möta någon vän på helgerna, men vissa helger när man inte fått någonting planerat så har man kunnat youtubea sönder hela helgen.

Det är precis detta ovan du ska prata med en psykolog om, och få någon slags planering i hur du kan ta tag i det. Deras jobb är att bryta ned det till något hanterbart och ge dig en plan som du ska följa. En bra psykolog är helt enkelt bra på att identifiera de sidor som är viktigast att jobba på.

Det kommer fortfarande vara en jobbig process, men om du följer planen borde det leda till en mycket bättre sits.

Börja med att ta kontakt med en psykolog som du har förtroende för och fundera på var du vill vara om några år, om allt går väl. Förbered dig för en tuff tid, och undvik fällor som knuffar dig bakåt.

Som sagt jag behöver nog lite hjälp på vägen. Kräver inte att någon annan skall göra någonting åt mig, jag kommer inte att få någonting gratis som jag fick under tiden med min exsambo men jag måste på något sätt tänka annorlunda mot tidigare för att komma igång igen. Och det känns faktiskt bra att ventilera med er på forumet också :)

[User Name]

Att distrahera sig med andra kvinnor kan väl också hjälpa, men vet inte om jag skulle rekommendera det.


En kompis sa att det hjälpte honom att komma vidare. Han tog hem första bästa (kanske inte vackraste) från krogen och fick det gjort.

Jag känner dock inte samma behov, utan vill hellre få riktiga känslor för någon annars kan det kvitta.

Men jag tänkte ändå sondera marknaden för att åtminstone börja prata med lite folk igen, så jag skaffade Tinder i fredags. Är dock riktigt skeptisk till Tinder då jag tycker att det är så ytligt koncept.

Två tjejer nappade dock rätt fort och jag pratade vidare med den ena utav dom idag. Hon verkade trevlig och jag fick nog henne att skratta några gånger. Sedan ville hon se fler bilder på mig så jag laddade upp en bild till. Då svarade hon att "du ser ju inte ut som på första bilden" och poff så försvann hon. :laugh::laugh::laugh: Jisses, det har hänt mycket på dejtingfronten de senaste åren, och min fördom besannades :) (dock verkar foton i profil snett nerifrån vänster funka bra) :)

[Angel]

Det är fan lätt att vara taskig på Tinder och liknande där man bara kan ”avmatcha” personen fort. Undra när första personen flippar ut efter för mycket tinderdissar egentligen. Pratade med en killkompis om det igår faktiskt, han hade råkat ut för otroligt många dryga tjejer på Tinder. En hade skällt ut han och kallat han för tråkig och ointressant för han hade inlett konversationen med ”hej”

[User Name]

Det är fan lätt att vara taskig på Tinder och liknande där man bara kan ”avmatcha” personen fort. Undra när första personen flippar ut efter för mycket tinderdissar egentligen. Pratade med en killkompis om det igår faktiskt, han hade råkat ut för otroligt många dryga tjejer på Tinder. En hade skällt ut han och kallat han för tråkig och ointressant för han hade inlett konversationen med ”hej”

Ja, Jag skrattade faktiskt för mig själv för det besannade verkligen bilden jag hade av Tinder. Undrar varför man orkar lägga energi på konversation när det ändå bara var utseendet hon gick på. Men visst, det finns ju dom som träffat kärleken där också så man skall väl inte döma ut det helt. Men det känns lite "Paradise Hotel" över det hela :)

Låter för övrigt som en Löjtnant jag hade i lumpen. Ganska nyinkallad klev jag in på hans kontor i något ärende.
Jag: Hej
Löjtnant: Hej?
Löjtnant: HEJ??
Jag: j..ja?
Löjtnant: DET HETER GOD MORGON!

[Rahf]

Det är fan lätt att vara taskig på Tinder och liknande där man bara kan ”avmatcha” personen fort. Undra när första personen flippar ut efter för mycket tinderdissar egentligen. Pratade med en killkompis om det igår faktiskt, han hade råkat ut för otroligt många dryga tjejer på Tinder. En hade skällt ut han och kallat han för tråkig och ointressant för han hade inlett konversationen med ”hej”

Det är sjukt värdelöst att inleda en konversation med "hej."

[Angel]

Det är sjukt värdelöst att inleda en konversation med "hej."

Det är ingen anledning att bete sig som en idiot.

[Diomedea exulans]

Det är sjukt värdelöst att inleda en konversation med "hej."

Tycker det är lite mindre värdelöst när den andra redan visat sitt gillande, som på Tinder. Håller med om att det är värdelöst när man ska imponera "från scratch".

[xan]

Det här jag jag läst flera gånger under många år på forumet: Att vägen ur att må dåligt handlar om att sätta upp och uppnå mål. Var kommer den idén ifrån? Är det något som någon psykolog har sagt? Räcker det med vilka mål som helst, eller måste det vara "viktiga" grejer?

Jag tycker inte kopplingen "sätta upp mål --> uppnå målen --> må bra" är lika självklar... Och jag vet inte om jag har hört den på andra ställen än på Kolo.

Lycka är inte en destination, utan poängen är att man ska ha ett tydligt uppdrag i livet för att få tillbaka den där gnistan och livslusten. Därav citat som "Livet är som en cykel, man måste fortsätta framåt för att inte ramla åt sidorna" etc. Men det behöver inte vara något storslaget, man måste våga sätta ribban lågt så att man faktiskt klarar att ta sig över.

[Läskeblask]

Var i en liknande situation själv. Snackade 2ggr med en psykolog, kändes bra men sket i det sedan. Fick nån mildare antideppmedicin som höjde humöret en aning. Det som hjälpte mest var att hänga med kompisarna och dra ordentliga fyllor och ligga runt, innerst inne visste jag att det kommer att bli bättre. Det är ju svårt att göra nånting när man är nere men det värsta är att sitta ensam

[kaspen]

https://dz9yg0snnohlc.cloudfront.net/new-understanding-the-stages-of-grief-1.png

Jag vet inte om det här hjälper men du verkar redan ha kommit ganska långt.

Kom ihåg att dessa faser kommer komma tillbaka med olika styrka men det ger dig en fingervisning om vad framtiden har att ge. Ge inte upp. Tough times don’t last but tough people do.

[xan]

Var i en liknande situation själv. Snackade 2ggr med en psykolog, kändes bra men sket i det sedan. Fick nån mildare antideppmedicin som höjde humöret en aning. Det som hjälpte mest var att hänga med kompisarna och dra ordentliga fyllor och ligga runt, innerst inne visste jag att det kommer att bli bättre. Det är ju svårt att göra nånting när man är nere men det värsta är att sitta ensam

2 gånger? Varför gav du upp?

Ordentliga fyllor och att ligga runt hjälper nog bara tillfälligt, men det vet du redan.

[Mats J]

Var i samma sits som dig för några år sedan, jag är utifrån vad du skriver lik dig i personlighet också. Känner så väl igen mönstret också, första månaderna var som ett töcken, ältade konstant, kunde inte sitta still, tränade som en galning (var rasande när jag var i gymmet, kastade vikter och levde om). Sedan kom likgiltigheten och uppgivheten.

Skillnaden är att jag, min syster och mamma har väldigt bra kontakt och kan prata om allt, jag ältade sönder med de. Kunde prata i timmar med mamma och då kändes det lite bättre ett kort tag, sedan ringde jag syrran och pratade i timmar med henne, sedan mamma igen. Tillslut efter 1/2 år orkade de inte älta mer och jag tappade behovet också, fanns inge mer att säga blev likgiltig och uppgifen istället. Kompisar var upptagna med sina liv, barn jobb etc. visst någon gång ibland kunde de dra ut en på något. Men jag är ingen party kille, aldrig "legat runt" och inte heller haft intresse av det. Sex har endast varit intressant i en relation.

Efter att tränat, jobbat och tillbringat övrig tid ensam hemma i min lägenhet stirrande rakt ut i mörkret i ca 1 år kände jag att nu fick det vara nog, satt inget datum utan det kändes bara plötsligt att nu var det klart, var fortfarande likgiltig men beslutade att bli "Yes-man", vad helst som jag såg eller blev tillfrågad om sa jag ja till oavsett vad jag egentligen tyckte. AW med jobbet, ja jag kommer. Kompisar frågar om att fika, ja jag kommer. En lapp om Linedance i fikarummet, ja jag är med osv.. Sakta började jag må allt bättre och lärde känna sjukt mycket nya människor. Träffade ett 1/2 år senare en ny tjej genom en buggkurs, nu är vi sambos sedan 1 år och ska gifta oss i sommar.

Du måste låta sorgen ha sin process men du måste också aktivt försöka ta tag i det NÄR du är mogen.

[Läskeblask]

2 gånger? Varför gav du upp?

Ordentliga fyllor och att ligga runt hjälper nog bara tillfälligt, men det vet du redan.


Min arbetsplats betalade för 2 ggr. Visst var det skönt att öppna sig men hade förväntat mig mera. Rekommenderar dock att man prövar.
Det varsåklart en jävlig tid men även skönt då man sket i allt bara gjorde som man själv hade lust. Mitt bästa tips är att inte vara ensam

[RassK]

I stort sätt, det viktigaste är att hitta en ny målsättning och försöka staka ut ett långsiktigt mål. Inte falla ifrån gamla rutiner. Var vill du vara om några år? Och hur ska du kämpa för att ta dig dit?

Är det inte viktigare att försöka bli återställd och frisk först? Tar ju väldigt lång att bearbeta då det var ett sånt långt förhållande, låter inte som han är färdig än.

Vadå bli frisk först? Det är ju detta som är vägen för att bli återställd och frisk. Inte anti-depressiva eller att vänta ut något. Aktivt tankearbete omsatt i praktiska vanor. Tro mig, jag har tagit mig ur flertalet depressioner på egen hand.


Jag vet inte om det här hjälper men du verkar redan ha kommit ganska långt.

Kom ihåg att dessa faser kommer komma tillbaka med olika styrka men det ger dig en fingervisning om vad framtiden har att ge. Ge inte upp. Tough times don’t last but tough people do.

Detta var också bra råd. Låt sorgeprocessen ha sin tid. Det är en stor förlust du har genomlidit och gör allt du kan för att katalysera sorgeprocessen. Ju snabbare den är över desto snabbare kan du börja bygga upp dig själv inifrån igen.

Var i samma sits som dig för några år sedan, jag är utifrån vad du skriver lik dig i personlighet också. Känner så väl igen mönstret också, första månaderna var som ett töcken, ältade konstant, kunde inte sitta still, tränade som en galning (var rasande när jag var i gymmet, kastade vikter och levde om). Sedan kom likgiltigheten och uppgivheten.

Skillnaden är att jag, min syster och mamma har väldigt bra kontakt och kan prata om allt, jag ältade sönder med de. Kunde prata i timmar med mamma och då kändes det lite bättre ett kort tag, sedan ringde jag syrran och pratade i timmar med henne, sedan mamma igen. Tillslut efter 1/2 år orkade de inte älta mer och jag tappade behovet också, fanns inge mer att säga blev likgiltig och uppgifen istället. Kompisar var upptagna med sina liv, barn jobb etc. visst någon gång ibland kunde de dra ut en på något. Men jag är ingen party kille, aldrig "legat runt" och inte heller haft intresse av det. Sex har endast varit intressant i en relation.

Efter att tränat, jobbat och tillbringat övrig tid ensam hemma i min lägenhet stirrande rakt ut i mörkret i ca 1 år kände jag att nu fick det vara nog, satt inget datum utan det kändes bara plötsligt att nu var det klart, var fortfarande likgiltig men beslutade att bli "Yes-man", vad helst som jag såg eller blev tillfrågad om sa jag ja till oavsett vad jag egentligen tyckte. AW med jobbet, ja jag kommer. Kompisar frågar om att fika, ja jag kommer. En lapp om Linedance i fikarummet, ja jag är med osv.. Sakta började jag må allt bättre och lärde känna sjukt mycket nya människor. Träffade ett 1/2 år senare en ny tjej genom en buggkurs, nu är vi sambos sedan 1 år och ska gifta oss i sommar.

Du måste låta sorgen ha sin process men du måste också aktivt försöka ta tag i det NÄR du är mogen.

Det här var riktigt bra. Lyssna på de som faktiskt varit i din sits och tagit sig ur den.

[Lafayette]

Vadå bli frisk först? Det är ju detta som är vägen för att bli återställd och frisk. Inte anti-depressiva eller att vänta ut något. Aktivt tankearbete omsatt i praktiska vanor. Tro mig, jag har tagit mig ur flertalet depressioner på egen hand.

Ja, jag är lite för självcentrerad och utgår från mitt mående kanske. Det var dessutom en fråga och inte en uppmaning till TS. Jag själv har exempelvis ingen ork för arbete eller stora mål när jag är i en depression utan måste ta väldigt små steg och bli återställd, men självklart är det bra att sätta upp mål och ha en plan.

[Diomedea exulans]

Min arbetsplats betalade för 2 ggr. Visst var det skönt att öppna sig men hade förväntat mig mera.

Min uppfattning av psykolog också. Jag trodde jag skulle gå därifrån och känna det som om en stor tyngd hade fallit från mina skuldror. Men jag kände mig bara som vanligt.

Lite tror jag dock det hjälpte.

[Slartibartfast]

Min uppfattning av psykolog också. Jag trodde jag skulle gå därifrån och känna det som om en stor tyngd hade fallit från mina skuldror. Men jag kände mig bara som vanligt.

Lite tror jag dock det hjälpte.

Jag har gått till diverse terapeuter och psykologer genom åren, och nu senast iom att jag hade svåra sömnproblem. Först en gång i veckan, sen varannan vecka, till sist var tredje vecka. Jag tänkte att det var som att äta grönsaker. Det kanske inte känns att det "funkar", men det borde rimligtvis vara bra för en. Men till sist var jag så trött på att gå dit, att jag helt enkelt sket i det. Blev bara att man satt och diskuterade i cirklar. För vissa är det ovärderligt att få prata av sig. För mig, tydligen inte.

[Lafayette]

Mina psykologer har mest varit sugna på att tjäna pengar. Lägger medvetet upp det och drygar ut det för att de ska tjäna mer. Känner igen det där men att prata i cirklar, mjölka samtalsämnena och vill minnas att hon frågade mig fem gånger hur många syskon jag hade. En gäspade ständigt.

Massor med pengar i sjön och har bara mått sämre efteråt. Men det är viktigt att inte bli bitter och bra att det fungerar för vissa.

[Diomedea exulans]

Jag har gått till diverse terapeuter och psykologer genom åren, och nu senast iom att jag hade svåra sömnproblem. Först en gång i veckan, sen varannan vecka, till sist var tredje vecka. Jag tänkte att det var som att äta grönsaker. Det kanske inte känns att det "funkar", men det borde rimligtvis vara bra för en. Men till sist var jag så trött på att gå dit, att jag helt enkelt sket i det. Blev bara att man satt och diskuterade i cirklar. För vissa är det ovärderligt att få prata av sig. För mig, tydligen inte.

Jag pratade lite om det här med en av psykologerna, vad psykologen kan hjälpa med vs inte hjälpa med (vad meta). Kontentan var typ att psykologer är jättebra för såna här problem:

Patienten: "Hjälp mig, psykologen, jag vet inte vad jag ska göra. Jag drömmer om att bli bagare, men min far propsar på att jag ska bli läkare. Vilket av det ska jag bli?"
Psykologen: "Elementärt, käre Watson. Du måste följa dina drömmar. Bli bagare. Om din pappa verkligen älskar dig kommer han acceptera ditt val."
Patienten: "Åh, tack, psykologen! Allting känns mycket klarare nu! Dags att påbörja resten av mitt liv och sprida härliga bakelser till allmänheten!"


Däremot är de jättedåliga på min typ av problem:

Jag: "Hjälp mig, psykologen, jag vet inte vad jag ska bli. Jag vill inte direkt bli något."
Psykologen: "Okej... Vad tycker du är roligt då?"
Jag: "Åh, ptja... Sköta om mina föräldrars höns... Skriva långa inlägg på träningsforum... Kolla på Netflix... Men inget av det kan man göra en karriär av."
Psykologen: "Finns det VERKLIGEN inget du kan göra en karriär av som intresserar dig?"
Jag: "Nä, inte vad jag kan komma på. Tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med det."
Psykologen: "Ledsen, vi kan inte trolla. Var det något annat som tyngde dig?"


Mina psykologer har mest varit sugna på att tjäna pengar. Lägger medvetet upp det och drygar ut det för att de ska tjäna mer. Känner igen det där men att prata i cirklar, mjölka samtalsämnena och vill minnas att hon frågade mig fem gånger hur många syskon jag hade. En gäspade ständigt.

Massor med pengar i sjön och har bara mått sämre efteråt. Men det är viktigt att inte bli bitter och bra att det fungerar för vissa.

Därför går man via Landstinget. :naughty:

Märkte stor skillnad på när jag gick till sjukgymnast (Landstinget) och naprapat (privat).

Sjukgymnasten: "Nä, jag tror inte vi har något mer vi behöver gå igenom nu."
Naprapaten: "Kom hit nästa vecka och betala ytterligare 500 spänn så lär jag dig en ny stretch".

Socialism <3

[Läskeblask]

Bruden lämnar en och man får sparken, finns ju inte direkt nåt en psykolog kan göra egentligen. Vad kan dom ens säga? " ta det lugnt, allt blir bra". Själv tänkte jag rationellt. Jag visste ju att det går förbi eller åtminstone lättar och att endast tala med nån ändrar ju inte det faktum att man måste jobba sig upp. Lika flrvånad varje gång nån separerar och går omkring och gnäller att de kommer vara ensamma resten av livet, trots att alla hittat nån ny inom ett halvt år. Livet suger ju till 85% men det är endå man själv som håller i spakarna

[Vinter]

Jag pratade lite om det här med en av psykologerna, vad psykologen kan hjälpa med vs inte hjälpa med (vad meta). Kontentan var typ att psykologer är jättebra för såna här problem:

Patienten: "Hjälp mig, psykologen, jag vet inte vad jag ska göra. Jag drömmer om att bli bagare, men min far propsar på att jag ska bli läkare. Vilket av det ska jag bli?"
Psykologen: "Elementärt, käre Watson. Du måste följa dina drömmar. Bli bagare. Om din pappa verkligen älskar dig kommer han acceptera ditt val."
Patienten: "Åh, tack, psykologen! Allting känns mycket klarare nu! Dags att påbörja resten av mitt liv och sprida härliga bakelser till allmänheten!"


Däremot är de jättedåliga på min typ av problem:

Jag: "Hjälp mig, psykologen, jag vet inte vad jag ska bli. Jag vill inte direkt bli något."
Psykologen: "Okej... Vad tycker du är roligt då?"
Jag: "Åh, ptja... Sköta om mina föräldrars höns... Skriva långa inlägg på träningsforum... Kolla på Netflix... Men inget av det kan man göra en karriär av."
Psykologen: "Finns det VERKLIGEN inget du kan göra en karriär av som intresserar dig?"
Jag: "Nä, inte vad jag kan komma på. Tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med det."
Psykologen: "Ledsen, vi kan inte trolla. Var det något annat som tyngde dig?"



Du är väl urtypen av en person som skulle kunna starta en Youtube kanal som dokumenterar vardagen på något "intressant" sätt. Det går att göra en karriär på det om man hittar rätt nisch.

Kan Mandelmann's fixa ett kult-följe så...

[Vinter]

Bruden lämnar en och man får sparken, finns ju inte direkt nåt en psykolog kan göra egentligen. Vad kan dom ens säga? " ta det lugnt, allt blir bra". Själv tänkte jag rationellt. Jag visste ju att det går förbi eller åtminstone lättar och att endast tala med nån ändrar ju inte det faktum att man måste jobba sig upp. Lika flrvånad varje gång nån separerar och går omkring och gnäller att de kommer vara ensamma resten av livet, trots att alla hittat nån ny inom ett halvt år. Livet suger ju till 85% men det är endå man själv som håller i spakarna

När det gäller män, så är psykolog och terapeut oftast första anhalt att tala ut om problemen. Eftersom Män oftast inte har ett sånt nätverk.

Men det är bara första steget. Själva behandlingen handlar om att lära patienten undvika negativa fällor, och uppmärksamma när de återfaller i ett negativt beteende. Därför krävs det ofta en plan, och planera steg mot något mål.

Har man inte en flerårig plan där målsättningen är att göra ditt liv bättre, finns det en risk att man står på samma plätt och stampar. Det är en känsla som kan leda till en negativ trend i längden.

Saken är den att är du på väg mot något, men märker att målet inte är vad du tänkt dig. Så är det betydligt lättare att ändra riktning. Det ultimata är att kunna byta mål under resans gång och bibehålla känslan att det är något du kan uppnå.

[shadowfire]

Fast jag får nog ändå säga att olika mål är det som ger mening med tillvaron. De flesta här som tränar gör det av någon anledning, exempelvis bli starkare, må bättre eller prestera mer än igår. I princip det mesta man gör i tillvaron består ju av olika mål, stora som små.

Jag inser nu att jag satte nästan aldrig några egna mål, utan följde bara med vid exsambons sida när hon uppnådde sina. Jag har varit på samma jobb sedan 2011, har nog inte skaffat några nya vänner det senaste decenniet förutom de man träffat på jobbet då.
Och jag är livrädd att det är så min tillvaro kommer att bli nu om jag inte sätter upp egna mål, men jag vet banne mig inte vad jag vill.

Jag hade en liknande grej som dig, fast omvänd på ett sätt och krashade rätt duktigt, riktigt djungelduktigt för lite mer än två år sedan. Vaknade typ en dag och insåg att jag precis hade gjort något riktigt dumt som jag inte borde ha gjort och att jag gjort det för att jag hamnat i ett tillstånd där precis allt kändes meningslöst. Mycket berodde på att jag hade haft en enda slags "mening med livet" vilket kretsade kring att träffa en partner och bilda familj.

För min del så lyckades jag vända på myntet och ta mig ur det genom att hitta nya utmaningar, eller egentligen gräva fram passioner jag redan hade inom mig sedan innan och damma av dessa och våga leva livet på riktigt. Det var det som egentligen triggade igång hela mitt Everestförsök.

Jag hittade mitt recept på egen hand, men andra kan behöva få draghjälp.

Kruxet om man går in i en depression på riktigt är att depressionen i sig gör allt den kan för att man inte ska komma ur den. När man tappar lusten för att ens testa en ny hobby, tappar lusten för att träffa en ny person eller vad som, då förlorar man också chanser till att kunna få en nytändning och karva sig ur den där mörka gropen man sitter i. Just därför är det så viktigt att om man inte lyckas komma ur försöka ta all hjälp som det bara går. Se det lite som att någon åtminstone kan slänga ner ett rep i gropen så man kan börja klättra upp till ljuset igen.

[User Name]

Det känns bra att läsa om era tips, råd och erfarenheter. Jag tror faktiskt att det kan hjälpa en hel del.

Jag såg beskrivningen om de olika stegen man genomgår vid sorg och kriser vid ett ganska tidigt skede, och den verkar stämma väldig bra med hur man fungerar som människa vid sådana händelser. Ibland så trillar man tillbaka något steg och ibland så står man med ett ben i varje ruta känns det som. Men kanske har jag lurat mig att tro att jag är klar med något steg för att försöka snabba på själva läkningen, men det är nog helt enkelt någonting som man faktiskt inte kan påverka utan det får bara ta sin tid.

Jag har även försökt att delta i diverse aktiviteter som förekommit, och som sagt de helger och tillfällen när man är ensam är värst, därför har jag försökt att undvika det så långt som möjligt men det är ju inte alltid det finns någonting att göra.
Jag hade nog lite ångest inför långledigheten över jul och nyår och det kan ha påverkat att man mådde sämre faktiskt, eftersom jag inte känt just så här tidigare.
Julafton var uppbokad med släkt, men resten av ledigheten hade jag inget planerat så på juldagen köpte jag faktiskt en flygbiljett till Las Palmas och packade ner t-shirt, shorts och pass i en påse och stack. Det var faktiskt skönt att inte behöva bry sig om någonting utan bara sitta i solen på en ny plats och inte tänka överhuvudtaget.
I vanliga fall brukade vi resa till olika ställen på vår jord ca 2-3ggr per år, och jag brukade få en väldig energi efter varje resa men denna gången kände jag faktiskt ingenting alls. Och det är det som är så konstigt; antingen känns allt tråkigt och meningslöst, eller så känns det inte alls.

Kan även hålla med om att det kan vara bra att prata med psykoterapeut, men det är ju egentligen inget magiskt alls. För min del så var det en lättande känsla att få diskutera lite med någon i början och få lite olika synvinklar på saker, men allt eftersom tiden gick så gled samtalen in på andra ämnen och senaste gången så pratade vi bara resor. Därför känner jag att det hade varit bra med någon annan som kanske har en liten annan inriktning helt enkelt, för nu behöver jag någon sorts vägledning vidare, just nu har jag kört fast och saker börjar kännas sämre igen.

Hade nästan glömt bort att jag har anmält mitt intresse till att jobba med ett projekt i Malawi, men det drar igång tidigast i April och det är ju inte säkert att jag kommer med i första styrkan som åker ner. Men faktiskt så fick jag ju någonting att se fram emot, man kommer att vara ganska så bortkopplad från världen där både virtuellt och geografiskt och jag tror det kan vara en rätt nyttig grej.

[shadowfire]

Vadå bli frisk först? Det är ju detta som är vägen för att bli återställd och frisk. Inte anti-depressiva eller att vänta ut något. Aktivt tankearbete omsatt i praktiska vanor. Tro mig, jag har tagit mig ur flertalet depressioner på egen hand.

Tycker du förenklar det otroligt mycket. Man drabbas på olika sätt av depressioner (och symtomen kan te sig lite olika), men faller du i tillräckligt djup depression har så har inte LUST att hitta nya tankebanor eller testa nya saker. Du har inte lust eller vilja att göra något i huvud taget. Du får i praktiken ångest bara du tänker på att göra något annat än att typ krypa ner under täcket igen.

En kollega till mig låg hemma i sitt sovrum rent krasst i två år. Sambon fick ta in mat på sovrummet. Han fick ångest och mådde dåligt bara han kom ut i dagsljuset i vardagsrummet typ. För en frisk person klarar man inte total inaktivitet speciellt länge innan man vill göra något. Åtminstone se en film. Läsa en bok. Lyssna på ljudbok. Surfa. Göra något. Hans hjärna var så nedstängd så han tappade uppfattningen om tid och rum och kunde sova bort flera dagar. För en sådan person är steget till att testa en ny hobby eller vad som otroligt långt bort.

Han fick hjälp av vården men det tog tid, massa olika mediciner, terapi etc, men han kom tillbaka. Det tog dock massor med bakslag. Idag är han som han var innan när jag lärde känna honom. Aktiv, sprudlande, jobbar för fullt.

[User Name]

Tycker du förenklar det otroligt mycket. Man drabbas på olika sätt av depressioner (och symtomen kan te sig lite olika), men faller du i tillräckligt djup depression har så har inte LUST att hitta nya tankebanor eller testa nya saker. Du har inte lust eller vilja att göra något i huvud taget. Du får i praktiken ångest bara du tänker på att göra något annat än att typ krypa ner under täcket igen.

En kollega till mig låg hemma i sitt sovrum rent krasst i två år. Sambon fick ta in mat på sovrummet. Han fick ångest och mådde dåligt bara han kom ut i dagsljuset i vardagsrummet typ. För en frisk person klarar man inte total inaktivitet speciellt länge innan man vill göra något. Åtminstone se en film. Läsa en bok. Lyssna på ljudbok. Surfa. Göra något. Hans hjärna var så nedstängd så han tappade uppfattningen om tid och rum och kunde sova bort flera dagar. För en sådan person är steget till att testa en ny hobby eller vad som otroligt långt bort.

Han fick hjälp av vården men det tog tid, massa olika mediciner, terapi etc, men han kom tillbaka. Det tog dock massor med bakslag. Idag är han som han var innan när jag lärde känna honom. Aktiv, sprudlande, jobbar för fullt.

Detta började hända mig förra veckan. Hade sagt till kollegorna att jag skulle jobba på onsdagen, men när klockan ringde så kände jag att det var skönare att ligga kvar i sängen istället så det blev en extra semesterdag man fick ta ut. Visserligen var jag trött efter resan hem, men man intalade sig att det var rätt beslut.

Igår så skulle jag ta mig till gymmet. Käkade, packade väskan, tog på mig och när jag tog i handtaget till ytterdörren så tänkte jag att jag är ju faktiskt trött, det är bättre att vila tills du blir pigg. Så jag drog ner persiennen och lade mig i sängen istället fastän jag hade slappat hela dagen.

Och det skrämmer mig lite att självdisciplinen försvinner utan att man kan kontrollera det. Risken är ju att det eskalerar helt enkelt.

[Anton Fräs]

Tycker du förenklar det otroligt mycket. Man drabbas på olika sätt av depressioner (och symtomen kan te sig lite olika), men faller du i tillräckligt djup depression har så har inte LUST att hitta nya tankebanor eller testa nya saker. Du har inte lust eller vilja att göra något i huvud taget. Du får i praktiken ångest bara du tänker på att göra något annat än att typ krypa ner under täcket igen.

En kollega till mig låg hemma i sitt sovrum rent krasst i två år. Sambon fick ta in mat på sovrummet. Han fick ångest och mådde dåligt bara han kom ut i dagsljuset i vardagsrummet typ. För en frisk person klarar man inte total inaktivitet speciellt länge innan man vill göra något. Åtminstone se en film. Läsa en bok. Lyssna på ljudbok. Surfa. Göra något. Hans hjärna var så nedstängd så han tappade uppfattningen om tid och rum och kunde sova bort flera dagar. För en sådan person är steget till att testa en ny hobby eller vad som otroligt långt bort.

Han fick hjälp av vården men det tog tid, massa olika mediciner, terapi etc, men han kom tillbaka. Det tog dock massor med bakslag. Idag är han som han var innan när jag lärde känna honom. Aktiv, sprudlande, jobbar för fullt.

Jag tycker både du och Rassk har bra poänger men tycker också att ni möjligen pratar runt varandra lite.

Målsättningar och arbetet mot dom a la KBT, helst med vårdpersonal inblandad givetvis, är en bra metod för för milda-måttliga depressioner. Vid svår depression är den inte lika effektiv även om den hjälper då med som jag förstått det. Det viktigaste är att målsättningarna är RIMLIGA för just DIG. Är man så sjuk som personen i Shadowfires exempel kan det exempelvis vara saker som för en frisk person är extremt enkla som exempelvis att borsta tänderna varje dag, byta sängkläder, gå utanför dörren om så bara för lite frisk luft och liknande.

Till TS, jag hoppas verkligen du blir frisk och du verkar ha en bra och rationell inställning till detta. Jag önskar dig all lycka till och mitt främsta råd till dig är att inte pusha för hårt, oavsett om det gäller socialt umgänge, arbete, träning eller what not. Du ska pusha dina gränser, men inte för ofta och inte för mycket.

[Läskeblask]

När det gäller män, så är psykolog och terapeut oftast första anhalt att tala ut om problemen. Eftersom Män oftast inte har ett sånt nätverk.

Men det är bara första steget. Själva behandlingen handlar om att lära patienten undvika negativa fällor, och uppmärksamma när de återfaller i ett negativt beteende. Därför krävs det ofta en plan, och planera steg mot något mål.

Har man inte en flerårig plan där målsättningen är att göra ditt liv bättre, finns det en risk att man står på samma plätt och stampar. Det är en känsla som kan leda till en negativ trend i längden.

Saken är den att är du på väg mot något, men märker att målet inte är vad du tänkt dig. Så är det betydligt lättare att ändra riktning. Det ultimata är att kunna byta mål under resans gång och bibehålla känslan att det är något du kan uppnå.

Om jag blir dumpad och mår skit, orkar t.ex inte träna eller gå till jobbet så hur borde jag bli behandlad? Fakta är ju att om enda problemet är att man blivit dumpad så går det ju över med tiden. Det kan lämna spår men man kommer inte att vara oförmögen att jobba 1 år efter separationen vågar jag påstå. Det är en annan sak om man mått dåligt i flera år då kan jag förstå att man behöver nån slags plan.

[RassK]

Tycker du förenklar det otroligt mycket. Man drabbas på olika sätt av depressioner (och symtomen kan te sig lite olika), men faller du i tillräckligt djup depression har så har inte LUST att hitta nya tankebanor eller testa nya saker. Du har inte lust eller vilja att göra något i huvud taget. Du får i praktiken ångest bara du tänker på att göra något annat än att typ krypa ner under täcket igen.


Det spelar ingen roll om man har lust att göra saker eller inte. Du måste ändå göra dem. Överviktiga har ingen lust att gå på lågkaloridiet eller träna heller men de måste fortfarande göra det för att bli av med sitt patologiska tillstånd. Och om du inte är överviktig så måste du fortfarande träna, promenera, sköta din sömn och kost för att inte bli överviktig, i förebyggande syfte. Ju längre du dröjer med att påbörja din väg ut ur nedstämdhet desto större risk att du blir kvar en längre tid där pga hjärnans plasticitet, såklart. Lust är inget som växer på träd eller något som knapras i pillerform. Det är, precis som motivation, något man bygger inifrån.

Ta tag i problemet i tid istället. I vårt samhälle väntar vi på att få en diagnos innan vi börjar göra det arbetet vi borde gjort hela tiden förebyggande för att inte hamna i sitsen vi sitter i. Det är väldigt simpelt (obs: inte lätt) att förebygga både patologisk nedstämdhet och ångest genom att leva ett genuint liv med en struktur som förhindrar en att ramla ner i hålet när väl katastrofen inträffar, och det kommer den göra. Frågan är bara hur väl du har förberett dig för krisen.


Till TS, jag hoppas verkligen du blir frisk och du verkar ha en bra och rationell inställning till detta. Jag önskar dig all lycka till och mitt främsta råd till dig är att inte pusha för hårt, oavsett om det gäller socialt umgänge, arbete, träning eller what not. Du ska pusha dina gränser, men inte för ofta och inte för mycket.

Mer eller mindre detta.. efter sorgen av din förlust är bearbetad!

[shadowfire]

Det spelar ingen roll om man har lust att göra saker eller inte. Du måste ändå göra dem. Överviktiga har ingen lust att gå på lågkaloridiet eller träna heller men de måste fortfarande göra det för att bli av med sitt patologiska tillstånd. Och om du inte är överviktig så måste du fortfarande träna, promenera, sköta din sömn och kost för att inte bli överviktig, i förebyggande syfte. Ju längre du dröjer med att påbörja din väg ut ur nedstämdhet desto större risk att du blir kvar en längre tid där pga hjärnans plasticitet, såklart. Lust är inget som växer på träd eller något som knapras i pillerform. Det är, precis som motivation, något man bygger inifrån.

Det är så klassiskt, att så många drar depression över en kam och tänker att allt löses enkelt genom att bara "ta sig i kragen". Lite samma med missbruk osv. "Hur svårt kan det vara, det är bara att göra en plan?" osv.

Depression handlar inte om att vara lat eller oförmögen, utan är ett sjukdomstillstånd som har flera grader. Hamnar du t.ex. i en psykotisk depression så hallucinerar du, har vanföreställningar etc. Finns till och med en variant som gör att man på riktigt blir helt apatisk. Stirra in i väggen typ, på riktigt så slås motoriska delar ut.

Det värsta runt en depression skulle jag säga är ångesten. Ångest som gör att man mår dåligt över att vilja göra något som får en att må bra. T.ex;

Din tankebana i hjärnan; "jag vet att om jag åker iväg till Kalle, Nicke och Lasse ikväll och umgås så kommer vi skratta, ha roligt och jag mår så mycket bättre".

Depressionstillståndets motreaktion; "fyfan, träffa folk, du ska genast bli illamående, kräksugen, få skakningar, frossa, feber, känna dig yr, få olustkänsla i magen".

Det är ju det som är det överjävliga med depressionstillstånd, att man kan må så fruktansvärt dåligt av blotta tanken på att göra något som egentligen är bra och gör att man tar sig ur det hela.

Det du har helt rätt i är att man i de begynnande stadierna / mildare depression har det enklare att ta sig ur det hela och kan oftast göra det med mindre förändringar. Så är det ju med så mycket annat i livet.

[Anton Fräs]

Ett bra exempel på detta är när jag ryckte upp mig och städade rummet för en tid sedan, det var alltså efter en period på säkert 2 månaders sängliggande och det såg ut som fan.

Jag lyckades genomföra det, men tyvärr lyckades jag inte bemästra tankarna som kom efteråt. Jag rackade helt enkelt ner på mig själv att det inte var bra nog, gick igenom detalj för detalj och utökade detta negativa till en rad andra områden i livet som gav mig "bevis" (vilket det givetvis inte är) på att jag är "dålig" och "värdelös". Jag mådde avsevärt sämre i säkert 2 veckor efter det. Detta är ett exempel på hur en tämligen grav depression kan göra dig fullständigt förlamad och oförmögen att handla.

[Angel]

Jag var hos en psykolog en gång, egentligen för en debriefing efter en skjutning men vi pratade även om livet och annat som tyngde mig. Han måste varit jävligt bra för när jag gick därifrån så var det ett hallelujahmoment, som en rullgardin dragits upp, som 10kg ångest försvann.

[Anton Fräs]

Jag var hos en psykolog en gång, egentligen för en debriefing efter en skjutning men vi pratade även om livet och annat som tyngde mig. Han måste varit jävligt bra för när jag gick därifrån så var det ett hallelujahmoment, som en rullgardin dragits upp, som 10kg ångest försvann.

Detta har jag varit med om några gånger, en fantastisk känsla. Minns speciellt en gång då jag var inne i en mycket mörk period då min dåvarande psykolog på 60 min hade vänt en rad hårt sittande tankemönster/känslor genom att peka ut varför det var det som var och vad i det som var irrationellt och jag gick därifrån med en känsla av befrielse. :)

[Lafayette]

Härligt att det finns bra psykologer där ute. Jag hade drömt om att det var som i Will Hunting, bryta ihop och sedan bli en ny människa, dra iväg med bilen i solnedgången till eftertexterna. Istället fick jag sitta och rita en sommaräng samtidigt som jag hade dödsångest. Ritade en fyrkant runt för jag ville markera att det var skog bakom, hon hävdade att det symboliserade att jag var en instängd människa.

[WHITEFOLKS]

Det är så klassiskt, att så många drar depression över en kam och tänker att allt löses enkelt genom att bara "ta sig i kragen". Lite samma med missbruk osv. "Hur svårt kan det vara, det är bara att göra en plan?" osv.

Depression handlar inte om att vara lat eller oförmögen, utan är ett sjukdomstillstånd som har flera grader. Hamnar du t.ex. i en psykotisk depression så hallucinerar du, har vanföreställningar etc. Finns till och med en variant som gör att man på riktigt blir helt apatisk. Stirra in i väggen typ, på riktigt så slås motoriska delar ut.

Det värsta runt en depression skulle jag säga är ångesten. Ångest som gör att man mår dåligt över att vilja göra något som får en att må bra. T.ex;

Din tankebana i hjärnan; "jag vet att om jag åker iväg till Kalle, Nicke och Lasse ikväll och umgås så kommer vi skratta, ha roligt och jag mår så mycket bättre".

Depressionstillståndets motreaktion; "fyfan, träffa folk, du ska genast bli illamående, kräksugen, få skakningar, frossa, feber, känna dig yr, få olustkänsla i magen".

Det är ju det som är det överjävliga med depressionstillstånd, att man kan må så fruktansvärt dåligt av blotta tanken på att göra något som egentligen är bra och gör att man tar sig ur det hela.

Det du har helt rätt i är att man i de begynnande stadierna / mildare depression har det enklare att ta sig ur det hela och kan oftast göra det med mindre förändringar. Så är det ju med så mycket annat i livet.

Du beskriver det i mitt tycke väldigt bra, kudos.

[Rikard Jansson]

Är fan sjukt hur bra det här funkade för mig iallafall. https://www.youtube.com/watch?v=wmx_35rQIRg

[kaspen]

Det enda som fungerat för mig är meditation och mindfulness. Det är ett grymt verktyg för att förstå sina känslor, betrakta dom objektivt och inte konsumeras av dom. Depression är ju till stor del ett resultat av att man berättar en hemsk historia för sig själv om och om igen. Man fastnar i ett tankemönster där man återberättar för sig själv varför man är olycklig och tolkar allt för att passa in i den bilden. Det finns självklart olika sätt att bryta spiralen men meditation funkade kanon för mig.

[RassK]

Detta började hända mig förra veckan. Hade sagt till kollegorna att jag skulle jobba på onsdagen, men när klockan ringde så kände jag att det var skönare att ligga kvar i sängen istället så det blev en extra semesterdag man fick ta ut. Visserligen var jag trött efter resan hem, men man intalade sig att det var rätt beslut.

Igår så skulle jag ta mig till gymmet. Käkade, packade väskan, tog på mig och när jag tog i handtaget till ytterdörren så tänkte jag att jag är ju faktiskt trött, det är bättre att vila tills du blir pigg. Så jag drog ner persiennen och lade mig i sängen istället fastän jag hade slappat hela dagen.

Och det skrämmer mig lite att självdisciplinen försvinner utan att man kan kontrollera det. Risken är ju att det eskalerar helt enkelt.

Risken är ganska stor om du inte tar ansvar för din egen disciplin. Tre av fyra inlägg här problematiserar bara sina egna erfarenheter och ger dig inga handfasta råd över huvud taget. Du kommer ta dig ur det här. DU. Endast du kommer ta dig ur det här med egen kraft. Du är ansvarig och du kommer lösa det. Om du gör som alla andra och gömmer dig bakom ursäkter och bortförklaringar, väntar på hjälp/diagnos/utvärdering eller medicinering kommer det bara ta längre och längre tid att påbörja din väg tillbaka till lycka.

Lycka är en vana, inte ett tillstånd. Det är inget man önskar sig eller får av någon eller något. Det är något man skapar. Precis som mening. Händelsevis är mening och lycka direkt relaterat till varandra.

Är fan sjukt hur bra det här funkade för mig iallafall. https://www.youtube.com/watch?v=wmx_35rQIRg

Kolla på detta.

Det enda som fungerat för mig är meditation och mindfulness. Det är ett grymt verktyg för att förstå sina känslor, betrakta dom objektivt och inte konsumeras av dom. Depression är ju till stor del ett resultat av att man berättar en hemsk historia för sig själv om och om igen. Man fastnar i ett tankemönster där man återberättar för sig själv varför man är olycklig och tolkar allt för att passa in i den bilden. Det finns självklart olika sätt att bryta spiralen men meditation funkade kanon för mig.

Och detta var faktiskt bra, handfasta råd som kommer gynna dig i din återhämtning.

[Lafayette]

Det märks väl att du inte vet så mycket om riktig psykisk ohälsa.

[Rikard Jansson]

Det märks väl att du inte vet så mycket om riktig psykisk ohälsa.

För att??

[kaspen]

Jag älskar den här tråden.

Det finns så många i världen som går omkring med enorma själsliga sår och känner sig ensamma och hopplösa. Framförallt män som inte har någon att dela sina tankar med. Man kan känna sig så jävla ensam i en depression. Jag hoppas att så många som möjligt läser här för att förhoppningsvis få råd men också för att få en förståelse för hur det kan vara. Ju mer man pratar om det desto bättre.

Stort tack till alla som delar med sig. Också till er som bråkar med varandra. Allt är i slutändan konstruktivt och bidrar till ökad förståelse.

[User Name]

Jag älskar den här tråden.

Det finns så många i världen som går omkring med enorma själsliga sår och känner sig ensamma och hopplösa. Framförallt män som inte har någon att dela sina tankar med. Man kan känna sig så jävla ensam i en depression. Jag hoppas att så många som möjligt läser här för att förhoppningsvis få råd men också för att få en förståelse för hur det kan vara. Ju mer man pratar om det desto bättre.

Stort tack till alla som delar med sig. Också till er som bråkar med varandra. Allt är i slutändan konstruktivt och bidrar till ökad förståelse.
Håller med dig. Jag är glad för ert engagemang, det är verkligen upplyftande att läsa om era tankar och erfarenheter.

Idag så körde jobbet igång på allvar igen efter julledigheten och det har faktiskt varit mycket bättre idag med lite annat att tänka på. Det blev även gymmet efter jobbet, och även om det gick riktigt tungt så kändes det bra efteråt.

Men man ska nog inte ropa hej för tidigt, jag tror ändå problemet ligger latent kvar på något sätt, för antagligen så börjar man grubbla så fort man inte har något att distrahera sig med, och går det tillräckligt lång tid så hamnar man kanske i samma nedåtgående spiral igen.

Men den närmaste tiden så har jag rätt mycket inbokat, utflyttning och inflyttning, tvådagars kurs i gbg, eventuellt mc-mässan i Stockholm i slutet av månaden så det finns en hel del annat att fundera på i det närmaste.

Jag gick även på yoga i höst och jag hade väl lite fördomar, men det var helt klart över förväntan. Speciellt meditationsbiten har hjälpt till mycket att flytta fokus från jobbiga tankar till total avslappning. Det kan jag rekommendera till alla.

[shadowfire]

Du beskriver det i mitt tycke väldigt bra, kudos.

mhm, tack, tror inte man kan beskriva det om man inte upplevt devt det. Har man inte upplevt det förstår man inte, En tråkig loop.

[shadowfire]

det märks väl att du inte vet så mycket om riktig psykisk ohälsa.

+1

[Diomedea exulans]

Tre av fyra inlägg här problematiserar bara sina egna erfarenheter och ger dig inga handfasta råd över huvud taget.

Typ alla personer har gett rådet att gå till psykolog?

[Läskeblask]

Hurdana råd borde man ge om man inte får grunda dom på egna erfarenheter? Jag antar att trådskaparen inte trots allt är sängliggande.

[TheOne1994]

Jag var ungefär i samma sits som ts. För mig var det bra att det sket sig duktigt. Jag har skrivit otaliga tidningsartiklar om just "må dåligt". Mörkertalet är stort !

Det är sådant komplext och brett område, lösningarna är helt olika från person till person. Någonstans i eländet får man nog ändå tänka att det är upp till var och en att "ta tag i sitt liv". Sen finns det många som inte har något liv, de existerar bara ..

Men som sagt , brett område och detta kommer bara öka mer och mer. Internet har bidragit sitt strå till stacken. Många bilder osv som folk tror är verklighet, folk är inte så hajpade som de tror. Man får helt enkelt köra sitt eget race, när du drar det sista andetaget hoppas jag att du är nöjd ifl !
Livet går inte i repris.

Ny insändare kommer i Metro idag eller om någon dag om just ditt liv !

[wintersnowdrift]

Håller med dig. Jag är glad för ert engagemang, det är verkligen upplyftande att läsa om era tankar och erfarenheter.

Idag så körde jobbet igång på allvar igen efter julledigheten och det har faktiskt varit mycket bättre idag med lite annat att tänka på. Det blev även gymmet efter jobbet, och även om det gick riktigt tungt så kändes det bra efteråt.

Men man ska nog inte ropa hej för tidigt, jag tror ändå problemet ligger latent kvar på något sätt, för antagligen så börjar man grubbla så fort man inte har något att distrahera sig med, och går det tillräckligt lång tid så hamnar man kanske i samma nedåtgående spiral igen.

Men den närmaste tiden så har jag rätt mycket inbokat, utflyttning och inflyttning, tvådagars kurs i gbg, eventuellt mc-mässan i Stockholm i slutet av månaden så det finns en hel del annat att fundera på i det närmaste.

Jag gick även på yoga i höst och jag hade väl lite fördomar, men det var helt klart över förväntan. Speciellt meditationsbiten har hjälpt till mycket att flytta fokus från jobbiga tankar till total avslappning. Det kan jag rekommendera till alla.

Jag har inte haft så mycket att bidra till i tråden, då jag inte själv varit deprimerad (däremot har jag haft andra typer av psykiska problem och gått igenom djupa kriser). Ville bara skriva att detta inlägg gjorde mig glad, trots att jag inte känner dig, och att du eftersom du kunnat tänka på annat för ett litet tag samt genomfört aktiviteter som du planerat förmodligen har tagit ett STORT steg mot bättre mående. Det kommer säkerligen att komma bakslag, och sorgeprocessen är långt ifrån över, men du verkar ha alla förutsättningar för att kunna läka.

Jag yogar också en del och upplever att det gör väldigt gott för både kropp och sinne. Superbra att det varit till hjälp även för dig!

[User Name]

Jag har under hösten varit lite min egen psykolog och försökt komma fram till svar på mina frågor och funderingar, men det är ju självklart svårt att veta vad som är rätt svar, då en fråga är just någonting man ännu inte vet svaret på.

Men en sak som jag funderade på i bilen på vägen till jobbet idag var att förr eller senare så genomgår vi ju alla någon typ av kris i vårat liv, och även om denna krisen varit min första stora så är den jämförelsevis liten med flera personers kriser i min närhet. Det förminskar givetvis inte krisen på det personliga planet för min del, men man får ändå lite perspektiv på det hela.

En barndomskamrat som då var 19 år var en fredagskväll på väg till några flickor som de skulle träffa på en internatskola. Lite väl exalterade över vad som väntade och med för hög fart körde bilföraren av vägen och bilen slog runt och kraschade. Min kompis satt i baksätet utan bälte och bröt ryggen från bröstkorgen och neråt.
Han är trots detta en oerhört driftig människa och uträttat mycket mer än de flesta andra med helt andra förutsättningar. Vi åkte till Miami tillsammans några år senare, och han har aldrig någonsin haft problem att charma damer ute på krogen till skillnad från en annan. Numera har han en bra utbildning och jobb, fru, barn och ett fint hus alldeles intill havet.

Några andra mycket snälla och trevliga vänner levde det där livet som många drömmer om. Man träffas, gifter sig, bygger ett eget hus efter eget huvud och skaffar barn.
En dag kom de in i barnrummet och deras barn var knallblått i ansiktet och alldeles iskallt. Det fanns ingenting de kunde göra.
Har märkt att de lever helt i nuet numera, och verkar inte förlita sig på att morgondagen är garanterad eller vad som skett i det förflutna utan de gör vad de trivs med istället.

En annan bekant hade precis fått sitt första barn. Hans sambo fick en förlossningspsykos och hoppade ut från fönstret på BB. Tyvärr var det inte första våningen. Hon överlevde, men det finns nog inte ett ben i kroppen som inte har en skruv i sig idag.

Gemensamt för alla är att de har ju trots allt tagit sig vidare, även om jag kan tänka mig att de tänker på respektive händelser så gott som dagligen i en eller annan mening.

[TheOne1994]

som du skriver har en del gått igenom helt sjuka saker. Alla, förr eller senare kommer få en tragedi att hantera. Jag vill påstå att vi kan inte växa utan motgångar och lite jävelskap.

När allt är bra är de flesta nöjda. Det är först när vi sätts på prov som vi får fundera på lösningen. Lösningen är olika för alla, en del kommer aldrig fram till lösningen helt enkelt.

Jag har en familjemedlem som jobbar inom socialen , hen får höra mycket elände. Vi snackar riktigt mycket skit och tragedi . Eftersom hen har tystnadsplikt får jag inte höra mycket , klart det glider igenom en del när jag pressar på lite. +15 år så kan hen säga att det flesta bär på någon forma av SKAM. De förstår inte att de har ett aktiv val att leva sitt liv, de lever utifrån andras input. Många lever under stor press från egentligen ingenting, förutom de dåliga tankarna man har. Alla har dessa tankar, vissa kan behandla de på eget vis.

[Mental]

Sen finns det många som inte har något liv, de existerar bara ..


Hur resonerar du här? Vad är det som skiljer någon som har ett liv från någon som bara existerar menar du?

Jag träffar många äldre som inte gör speciellt mycket om dagarna, mellan hemtjänstbesök och läkemedelsintag så matar man fåglarna och dricker kaffe och tittar ut genom fönstret typ. Ingen direkt action kanske, men även det är ju ett liv?

[Läskeblask]

Hur resonerar du här? Vad är det som skiljer någon som har ett liv från någon som bara existerar menar du?

Jag träffar många äldre som inte gör speciellt mycket om dagarna, mellan hemtjänstbesök och läkemedelsintag så matar man fåglarna och dricker kaffe och tittar ut genom fönstret typ. Ingen direkt action kanske, men även det är ju ett liv?

För nån kan det räcka med att sitta hemma och dricka kvällste men själv har jag levt ett liv där jag jobbade 7 dagar i veckan men hade inte råd att sluta jobba och det räknar jag som att inte ha ett liv. Huvudsaken är att man själv är nöjd men livet är fattigt ifall man aldrig kan förvliga sina mål och göra det man vill, kan bero på ekonomoska orsaker eller rädsla

[TheOne1994]

Hur resonerar du här? Vad är det som skiljer någon som har ett liv från någon som bara existerar menar du?

Jag träffar många äldre som inte gör speciellt mycket om dagarna, mellan hemtjänstbesök och läkemedelsintag så matar man fåglarna och dricker kaffe och tittar ut genom fönstret typ. Ingen direkt action kanske, men även det är ju ett liv?

Äldre är kanske en annan sak, desto äldre blir det automatiskt svårare att motivera sig. Du har levt ett förhoppningsvis rikt liv. Många minnen att falla tillbaka på. Då nöjder du kanske dig med att mata fåglarna.

Är du 25 år kanske det ska se annorlunda ut. Mycket action osv.

Men än en gång, alla är olika.

[Mental]

Äldre är kanske en annan sak, desto äldre blir det automatiskt svårare att motivera sig. Du har levt ett förhoppningsvis rikt liv. Många minnen att falla tillbaka på. Då nöjder du kanske dig med att mata fåglarna.

Är du 25 år kanske det ska se annorlunda ut. Mycket action osv.

Men än en gång, alla är olika.

Jo, men jag undrar hur du definierar "att ha ett liv" och hur det skiljer sig från att bara existera?

[TheOne1994]

Jo, men jag undrar hur du definierar "att ha ett liv" och hur det skiljer sig från att bara existera?

jag definierar det kanske hur mycket vi gör eller har gjort i livet. Erfarenheter av att leva ett innehålls rikt liv. Mata fåglarna kanske inte tillhör den kategorin enligt mig. Existera är mer att man gör precis det man ska och inget extra.

En del säger att de är nöjda som det är. Här tror jag man får vara försiktig. Vara nöjd ska vi aldrig vara fullt ut. Tänk om vi ångrar oss när vi närmar oss 72 år. "Kan jag få en chans till " No way ...times up mate !

hur definierar du själv att ha ett bra liv Mental ?

[alexy]

Risken är ganska stor om du inte tar ansvar för din egen disciplin. Tre av fyra inlägg här problematiserar bara sina egna erfarenheter och ger dig inga handfasta råd över huvud taget. Du kommer ta dig ur det här. DU. Endast du kommer ta dig ur det här med egen kraft. Du är ansvarig och du kommer lösa det. Om du gör som alla andra och gömmer dig bakom ursäkter och bortförklaringar, väntar på hjälp/diagnos/utvärdering eller medicinering kommer det bara ta längre och längre tid att påbörja din väg tillbaka till lycka.

Lycka är en vana, inte ett tillstånd. Det är inget man önskar sig eller får av någon eller något. Det är något man skapar. Precis som mening. Händelsevis är mening och lycka direkt relaterat till varandra.

Skriver inte så ofta här men lär flika in och säga att detta inlägg är rätt så spot on.

För ett par år sedan trodde jag att resten av mitt liv skulle bestå av endast misär. Och det var kanske inte så konstigt då jag hade enorma problem med tvångstankar (mer likt rumination), generaliserad ångest, panikångestattacker och till följd av all ångest derealisation/depersonalisation och liknande symtom.

Jag kommer ihåg att när det var som värst så tyckte jag väldigt synd om mig själv. När jag låg och gömde mig i min säng så jag tänkte ofta i banor såsom "Varför ska just jag behöva lida av det här skiten för när andra människor har normalt fungerade hjärnor?". Missförstå mig inte - jag säger absolut inte alla personer som lider av någon psykisk ohälsa tänker såhär - detta är endast min personliga erfarenhet.

Vet inte riktigt hur jag kom till den insikten, men en dag bestämde jag mig för att till 100% acceptera min situation och ta ansvar för min hjärna som var "fucked up". Istället för att vara ett offer för omständigheterna, så började jag istället tänka att god hälsa (fysiskt eller mentalt) inte är någon garanti i livet, utan istället någonting man förtjänar. Inga ursäkter eller undanflykter, mitt ansvar.

Sen dess har jag sakta men säkert blivit bättre och jag trodde aldrig jag skulle kunna vara så "normal" och glad som är jag nu (tror jag aldrig kommer vara helt normal i mitt huvud). Det är även möjligt att jag på något sätt växt ifrån dessa problem över åren så jag ska inte ta all äran själv.

Som någon nämnde så är även meditation ett extremt bra verktyg för att kunna få distans från sina tankar och känslor, och istället för att konsumeras av dom, kunna observera dom och förstå att dom kanske inte är så betydelsefulla som man tror. Egentligen alla aktiviteter där man har 100% fokus, slutar tänka och tappar konceptet av ett "jag" uppfyller samma funktion, tex yoga, kampsport osv.

För att inte trilla tillbaka i negativa tankebanor så ser jag även till att varje dag träna 1 timme, äta bra, sova 8-9 timmar per natt, ej dricka alkohol, meditera 30 minuter varje dag, utöva tacksamhet varje dag, göra tid för social interaktion, och jobba mot mål som jag finner meningsfulla.

[TheOne1994]

Skriver inte så ofta här men lär flika in och säga att detta inlägg är rätt så spot on.

För ett par år sedan trodde jag att resten av mitt liv skulle bestå av endast misär. Och det var kanske inte så konstigt då jag hade enorma problem med tvångstankar (mer likt rumination), generaliserad ångest, panikångestattacker och till följd av all ångest derealisation/depersonalisation och liknande symtom.

Jag kommer ihåg att när det var som värst så tyckte jag väldigt synd om mig själv. När jag låg och gömde mig i min säng så jag tänkte ofta i banor såsom "Varför ska just jag behöva lida av det här skiten för när andra människor har normalt fungerade hjärnor?". Missförstå mig inte - jag säger absolut inte alla personer som lider av någon psykisk ohälsa tänker såhär - detta är endast min personliga erfarenhet.

Vet inte riktigt hur jag kom till den insikten, men en dag bestämde jag mig för att till 100% acceptera min situation och ta ansvar för min hjärna som var "fucked up". Istället för att vara ett offer för omständigheterna, så började jag istället tänka att god hälsa (fysiskt eller mentalt) inte är någon garanti i livet, utan istället någonting man förtjänar. Inga ursäkter eller undanflykter, mitt ansvar.

Sen dess har jag sakta men säkert blivit bättre och jag trodde aldrig jag skulle kunna vara så "normal" och glad som är jag nu (tror jag aldrig kommer vara helt normal i mitt huvud). Det är även möjligt att jag på något sätt växt ifrån dessa problem över åren så jag ska inte ta all äran själv.
Som någon nämnde så är även meditation ett extremt bra verktyg för att kunna få distans från sina tankar och känslor, och istället för att konsumeras av dom, kunna observera dom och förstå att dom kanske inte är så betydelsefulla som man tror. Egentligen alla aktiviteter där man har 100% fokus, slutar tänka och tappar konceptet av ett "jag" uppfyller samma funktion, tex yoga, kampsport osv.

För att inte trilla tillbaka i negativa tankebanor så ser jag även till att varje dag träna 1 timme, äta bra, sova 8-9 timmar per natt, ej dricka alkohol, meditera 30 minuter varje dag, utöva tacksamhet varje dag, göra tid för social interaktion, och jobba mot mål som jag finner meningsfulla.

så glad när jag läser sånt !

Det är helt din förtjänst, det är ditt liv. Ingen kan leva det åt dig.

Super bra jobbat , hatten av !

Här är en insändare jag skrev i DN för ett tag sedan, en av många.

https://www.dn.se/asikt/sluta-folja-andra-och-vaga-vara-dig-sjalv/

[Mental]

hur definierar du själv att ha ett bra liv Mental ?

Jag gör inte det tror jag? Och vi pratade väl inte specifikt om "bra" liv? Utan bara om att ha ett liv jämfört med att bara existera?

Jag trivs bra med att bara existera, tar dagen lite som den kommer och funderar inte så mycket i banorna kring vad det är jag lever, om jag lever. Så det är alltid intressant när någon har en definition.

Huruvida man ångrar något på dödsbädden tror jag ligger mer i hur man är än vad man har gjort tror jag.

[TheOne1994]

Jag gör inte det tror jag? Och vi pratade väl inte specifikt om "bra" liv? Utan bara om att ha ett liv jämfört med att bara existera?

Jag trivs bra med att bara existera, tar dagen lite som den kommer och funderar inte så mycket i banorna kring vad det är jag lever, om jag lever. Så det är alltid intressant när någon har en definition.

Huruvida man ångrar något på dödsbädden tror jag ligger mer i hur man är än vad man har gjort tror jag.

ja alla är vi olika, tur är kanske det. En kopia av mig vill jag inte möta..då blir det konkurrens :)

En annan viktig aspekt är om man själv är förälder. Är man ensam är spelet helt annorlunda. Då kan man mer göra som man vill. Som pappa har jag ett snavar att bära fanan högt för min barn och barnbarn. Så tror jag alla päron känner.

[Läskeblask]

Det är ju samma sak som att endel inte förstår att nån kan va lycklig trots att de jobbar som städare ungefär. Det handlar ju mera om hur man själv känner sig, finns ju massor av folk som inte flrsöker göra nånting fastän de är missnöjda, det är bara att existera och följa gamla mönster.

[RassK]

Det är ju samma sak som att endel inte förstår att nån kan va lycklig trots att de jobbar som städare ungefär. Det handlar ju mera om hur man själv känner sig, finns ju massor av folk som inte flrsöker göra nånting fastän de är missnöjda, det är bara att existera och följa gamla mönster.

Lycka har inte ett dyft att göra med externa faktorer. Hade det gjort det hade vi kunnat köpa lycka till alla med pengar eller bara ta ett piller som fixat problemet. Det har bara att göra med din perception av verkligheten. It's an inside job, bro. Start working on it. Happiness is a full-time job!


För att inte trilla tillbaka i negativa tankebanor så ser jag även till att varje dag träna 1 timme, äta bra, sova 8-9 timmar per natt, ej dricka alkohol, meditera 30 minuter varje dag, utöva tacksamhet varje dag, göra tid för social interaktion, och jobba mot mål som jag finner meningsfulla.

Just det här gör mig så jävla glad att jag får gåshud. Allt annat du skrev var också bra.

[Vinter]

Det finns ingen universallösning.
Det vi vet är att människor mår bättre av aktiviteter än om de inte är involverade i aktiviteter. De flesta mår som sämst när de inte är involverade i någon aktivitet som känns meningsfull.

Störst chans att hitta dit är att börja med något och utvecklas med tiden, det finns inget som säger att det du tänker dig vara om 5 år verkligen är där du hamnar. Däremot ökar chansen att du hittar rätt efterhand med ökade antal aktiviteter.

Man måste börja någonstans.

Är man redan aktiv på något sätt, är det viktigt att se till att man inte hamnar i en negativ trend som förstör.

Som "aktivitet" kan du nästan fylla i vad som helst som för dig i en positiv riktning, dit du vill ta dig.

[trädgårdsmöbel]

Jag tror inte man kan tygla en depression eller egentligen sorg, men man kan skjuta upp den. Att bli kär tror jag är ett effektivt sätt att skjuta upp en sorg, tex. att i din sits hitta en ny tjej och falla pladask och bli alldeles nykär i henne.

Nu vill jag inte rekommendera det, utan ger bara ett autistiskt svar på hur man kan göra.

Mitt tips är att känna det du känner, och tillåta dig vara patetisk och ledsen. Inte tygla den alls, så länge du inte blir elak och destruktiv och det går ut över andra.

[Läskeblask]

Lycka har inte ett dyft att göra med externa faktorer. Hade det gjort det hade vi kunnat köpa lycka till alla med pengar eller bara ta ett piller som fixat problemet. Det har bara att göra med din perception av verkligheten. It's an inside job, bro. Start working on it. Happiness is a full-time job!



Just det här gör mig så jävla glad att jag får gåshud. Allt annat du skrev var också bra.

Dålig ekonomi kan leda till deppression, det var en stor faktor för mig och lättade berydligt när det gick åt bättre hållet. Jag förstår hur du menar men när räkningarna kom och man visste vad det stod på kontot så tror jag inte nånting skulle få mig att må bättre, då problemet är rent konkret och det inte går att fixa med att jobba med hjärnan.

[wintersnowdrift]

Fysisk aktivitet ska nog inte underskattas heller. Terapi osv i all ära men fysisk aktivitet (kanske särskilt konditionsträning) stimulerar en massa signalsystem som ger en hel del "gratishjälp" till en hjärna som vill gå ner sig.

[Lafayette]

Fysisk aktivitet ska nog inte underskattas heller. Terapi osv i all ära men fysisk aktivitet (kanske särskilt konditionsträning) stimulerar en massa signalsystem som ger en hel del "gratishjälp" till en hjärna som vill gå ner sig.

+1 Alltid värt att sägas igen.

King Grub postade för inte så länge sedan en studie som visar att det (både styrketräning och kondition) ger samma (eller bätte till och med) effekt som ssri.

[kaspen]

En sida av det är ju den här;

Saknar du henne eller saknar du den du önskar att hon var?

Hon lämnade dig i skiten för en kille hon precis träffat. På sättet du beskriver henne låter hon som en riktigt jävla skittjej. En jävla rutten person som det är bra att du blivit av med.

Självklart kan du inte tänka så idag men med perspektiv så kommer nog det romantiska skimret försvinna och du kan se att det som hände förbättrade ditt liv. Den personen du saknar finns inte och har aldrig funnits för den personen älskade dig villkorslöst och skulle aldrig göra såhär mot dig. Det finns tjejer därute som faktiskt har de kvaliteter du önskar din förra tjej hade. Det blir ju jävla spännande att se hur du kommer träffa henne.

Exakt den här insikten fick jag själv en gång i meditation. Den hjälpte mig massor.

[wintersnowdrift]

En sida av det är ju den här;

Saknar du henne eller saknar du den du önskar att hon var?

Hon lämnade dig i skiten för en kille hon precis träffat. På sättet du beskriver henne låter hon som en riktigt jävla skittjej. En jävla rutten person som det är bra att du blivit av med.

Självklart kan du inte tänka så idag men med perspektiv så kommer nog det romantiska skimret försvinna och du kan se att det som hände förbättrade ditt liv. Den personen du saknar finns inte och har aldrig funnits för den personen älskade dig villkorslöst och skulle aldrig göra såhär mot dig. Det finns tjejer därute som faktiskt har de kvaliteter du önskar din förra tjej hade. Det blir ju jävla spännande att se hur du kommer träffa henne.

Exakt den här insikten fick jag själv en gång i meditation. Den hjälpte mig massor.

Fast just den här strategin, att svartmåla någon annan för att själv må bättre, måste jag opponera mig emot.

Hennes agerande framstår som extremt drastiskt, men TS skriver också att hon baserade det på att hon inte ansåg att hon kunde vara tillsammans med honom när hon kunde få så starka känslor för någon annan. Hon har inte ljugit eller gått bakom hans rygg - hon var ärlig och agerade efter sin egen övertygelse. Impulsivt, absolut, men det verkar ha varit en egenskap hos henne som TS också uppskattade under tiden de var tillsammans.

Att man blir kär i någon annan än sin partner kan hända, och man kan välja att hantera det på olika sätt. Hade hon varit mindre impulsiv men ändå ärlig så hade hon kanske berättat om sina känslor för honom, och försökt hitta en annan lösning på situationen. Det är dock inte säkert att TS hade mått bättre av detta, vill jag hävda, då det är en ganska svår sak att hantera öppet i en relation. Hon hade kunnat försöka trycka ner sina känslor och hanterat det själv, vilket också hade kunnat leda till stora slitningar i relationen. Eller hon hade kunnat gå bakom TS rygg och inleda ett förhållande med den nye mannen - kanske den minst snygga "lösningen" på problemet.

Jag tycker inte att det finns några rätta svar, och ffa inte att man som utomstående kan ta sig rätten att döma ut någon som en "skittjej" baserat på TS information.

[Diomedea exulans]

Min gissning är att tjejen blev vrålkär på ett sätt som hon aldrig varit förut. Drar en parallell till en långvarig tjejkompis till mig, en vettig person på alla vis som jag känt sedan barndomen. Med alla pojkvänner innan hennes nuvarande kände hon en liten naggande känsla att hon inte var säker på att det här var personen hon ville spendera resten av livet med. Tänk att man är i ett sånt förhållande, sen plötsligt en dag träffar man på en person som verkligen får en att känna nästan omedelbart att "det här är den rätta", och känslan försvinner inte efter några dagar.

I ett sånt läge skulle jag kunna tänka mig att lämna ett långvarigt förhållande för någon som jag känt i en vecka.

[Läskeblask]

Jo men att efter att ha kännt nån i en vecka så tror jag nog att hon skulle ha stuckit förr eller senare. Troligtvis hade känslorna för den nya försvunnit lika snabbt som de kom.

[Läskeblask]

Min gissning är att tjejen blev vrålkär på ett sätt som hon aldrig varit förut. Drar en parallell till en långvarig tjejkompis till mig, en vettig person på alla vis som jag känt sedan barndomen. Med alla pojkvänner innan hennes nuvarande kände hon en liten naggande känsla att hon inte var säker på att det här var personen hon ville spendera resten av livet med. Tänk att man är i ett sånt förhållande, sen plötsligt en dag träffar man på en person som verkligen får en att känna nästan omedelbart att "det här är den rätta", och känslan försvinner inte efter några dagar.

I ett sånt läge skulle jag kunna tänka mig att lämna ett långvarigt förhållande för någon som jag känt i en vecka.

Jag har fått den där känslan några ggr och kärleken kan göra en blind och göra dumma beslut.

[Diomedea exulans]

Jo men att efter att ha kännt nån i en vecka så tror jag nog att hon skulle ha stuckit förr eller senare. Troligtvis hade känslorna för den nya försvunnit lika snabbt som de kom.

Jag har fått den där känslan några ggr och kärleken kan göra en blind och göra dumma beslut.

Sen handlar det inte bara om huruvida det nya förhållandet kommer hålla eller vara bra. Det faktum i sig, att man kan bli så vrålkär i en annan fastän man är i ett förhållande, tyder på att nåt är fel i ens förhållande och man kanske ska lämna det. Om man sedan i slutändan hamnar med den nya, med nån helt annan eller ensam är en annan historia.

[Aryt]

eller bara ta ett piller som fixat problemet.

Har du inte hört talas om Sertralin?!

[wintersnowdrift]

Sen handlar det inte bara om huruvida det nya förhållandet kommer hålla eller vara bra. Det faktum i sig, att man kan bli så vrålkär i en annan fastän man är i ett förhållande, tyder på att nåt är fel i ens förhållande och man kanske ska lämna det. Om man sedan i slutändan hamnar med den nya, med nån helt annan eller ensam är en annan historia.

Jag tänker att det där är en väldigt Hollywoodiansk bild av kärlek och förhållanden där det ska finnas en Mr/Mrs Right för alla och det gäller bara att hitta exakt just den personen. Om förhållandet halkar minsta lilla på sned eller personen plötsligt inte checkar i precis alla boxar på önskelistan längre så är det inte Rätt(tm). Kanske ännu mer så nu i vårt Tinderifierade samhälle.

11 år är en rätt lång tid att spendera med samma person och hon kanske hade tappat passion, kommunikation, nyfikenhet, lust, eller vad det nu kan ha varit. En mindre impulsiv person hade möjligen hanterat den blixtförälskelse som drabbade henne annorlunda, men den i sig tyder för mig inte på något särskilt om TS och hans ex förhållande.

[Läskeblask]

Visst hade hon tappat intresset om man efter 11 år gör ett sådant beslut. Det är ju inte bara sådär, man skall flytta ut, söka ny bostad och ens spciala liv kan påverkas. Hur som helst så bättre sådär än att hon håller på vid sidan om i 6 månader och sedan flyttar eller alternativt fortsätter söka nytt trots att hon är i ett förhållande

[User Name]

Oj då. Tråden tog visst en liten annan twist nu, men jag skall försöka ge min bild av det hela. Jag har som sagt ägnat några timmar åt att analysera saker och ting...
+1 Alltid värt att sägas igen.

King Grub postade för inte så länge sedan en studie som visar att det (både styrketräning och kondition) ger samma (eller bätte till och med) effekt som ssri.

Fysisk aktivitet ska nog inte underskattas heller. Terapi osv i all ära men fysisk aktivitet (kanske särskilt konditionsträning) stimulerar en massa signalsystem som ger en hel del "gratishjälp" till en hjärna som vill gå ner sig.

Skriver under på att fysisk träning är den absolut bästa medicinen. Det var träningen som fick mig att hamna på detta forumet, och när jag höll på som mest med att försöka gå ner i vikt så levde jag på någon typ av lyckorus allt eftersom man gick ner i vikt.
Jag har nog faktiskt aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjorde då, antagligen samma typ känsla som missbrukare får när de tar sin dos av droger. Jag lovade mig själv att aldrig mer bli överviktig på samma sätt igen, och hittills har jag hållit det löftet.

En sida av det är ju den här;

Saknar du henne eller saknar du den du önskar att hon var?

Hon lämnade dig i skiten för en kille hon precis träffat. På sättet du beskriver henne låter hon som en riktigt jävla skittjej. En jävla rutten person som det är bra att du blivit av med.

Självklart kan du inte tänka så idag men med perspektiv så kommer nog det romantiska skimret försvinna och du kan se att det som hände förbättrade ditt liv. Den personen du saknar finns inte och har aldrig funnits för den personen älskade dig villkorslöst och skulle aldrig göra såhär mot dig. Det finns tjejer därute som faktiskt har de kvaliteter du önskar din förra tjej hade. Det blir ju jävla spännande att se hur du kommer träffa henne.

Exakt den här insikten fick jag själv en gång i meditation. Den hjälpte mig massor.

Förstår vad du menar. Jag älskade henne mer än allt annat och saknar verkligen tiden som vi hade tillsammans. Men jag skulle aldrig någonsin kunna fortsätta med henne igen och jag klarar inte av att se henne i verkligheten eller på sociala medier längre, vilket egentligen talar för att det borde vara lättare för mig att gå vidare, vilket jag ändå känner att jag till större delen har gjort just med relationsbiten.

Jag är besviken på henne att hon inledde en relation med någon annan innan hon lämnade mig. Idag spelar det ju ingen roll, men det är någonting som ger ett djupare ärr och även om jag vet att nästa person som kommer att finnas vid min sida är en annan person så finns kanske risken att misstänksamheten följer med en vidare.

Fast just den här strategin, att svartmåla någon annan för att själv må bättre, måste jag opponera mig emot.

Hennes agerande framstår som extremt drastiskt, men TS skriver också att hon baserade det på att hon inte ansåg att hon kunde vara tillsammans med honom när hon kunde få så starka känslor för någon annan. Hon har inte ljugit eller gått bakom hans rygg - hon var ärlig och agerade efter sin egen övertygelse. Impulsivt, absolut, men det verkar ha varit en egenskap hos henne som TS också uppskattade under tiden de var tillsammans.

Att man blir kär i någon annan än sin partner kan hända, och man kan välja att hantera det på olika sätt. Hade hon varit mindre impulsiv men ändå ärlig så hade hon kanske berättat om sina känslor för honom, och försökt hitta en annan lösning på situationen. Det är dock inte säkert att TS hade mått bättre av detta, vill jag hävda, då det är en ganska svår sak att hantera öppet i en relation. Hon hade kunnat försöka trycka ner sina känslor och hanterat det själv, vilket också hade kunnat leda till stora slitningar i relationen. Eller hon hade kunnat gå bakom TS rygg och inleda ett förhållande med den nye mannen - kanske den minst snygga "lösningen" på problemet.

Jag tycker inte att det finns några rätta svar, och ffa inte att man som utomstående kan ta sig rätten att döma ut någon som en "skittjej" baserat på TS information.

Min gissning är att tjejen blev vrålkär på ett sätt som hon aldrig varit förut. Drar en parallell till en långvarig tjejkompis till mig, en vettig person på alla vis som jag känt sedan barndomen. Med alla pojkvänner innan hennes nuvarande kände hon en liten naggande känsla att hon inte var säker på att det här var personen hon ville spendera resten av livet med. Tänk att man är i ett sånt förhållande, sen plötsligt en dag träffar man på en person som verkligen får en att känna nästan omedelbart att "det här är den rätta", och känslan försvinner inte efter några dagar.

I ett sånt läge skulle jag kunna tänka mig att lämna ett långvarigt förhållande för någon som jag känt i en vecka.

Jag tänker att det där är en väldigt Hollywoodiansk bild av kärlek och förhållanden där det ska finnas en Mr/Mrs Right för alla och det gäller bara att hitta exakt just den personen. Om förhållandet halkar minsta lilla på sned eller personen plötsligt inte checkar i precis alla boxar på önskelistan längre så är det inte Rätt(tm). Kanske ännu mer så nu i vårt Tinderifierade samhälle.

11 år är en rätt lång tid att spendera med samma person och hon kanske hade tappat passion, kommunikation, nyfikenhet, lust, eller vad det nu kan ha varit. En mindre impulsiv person hade möjligen hanterat den blixtförälskelse som drabbade henne annorlunda, men den i sig tyder för mig inte på något särskilt om TS och hans ex förhållande.

Ok, här kommer ett lite längre utdrag och en analys av mig på det hela. Eller en av alla analyser jag gjort skall jag kanske säga.

Vi var ju väldigt olika som personer, och i den där personlighetsmodellen som dök upp tidigare i tråden så är vi nog verkligen i varsitt hörn av den modellen. Jag mäter saker i enheter som kostnad, förbrukning, tid etc. men hon ser saker som fina, fula, roliga. När vi träffades så hade jag precis fått en ny lägenhet, och hon hade en egen på andra sidan stan. Jag som trygghetsperson tyckte att vi skulle bo på varsitt håll och känna på förhållandet, men en dag stod hon i hallen med katten i famnen och sa att hon flyttar in nu.:)
Hon är väldigt känslosam, omtänksam och som sagt impulsiv, men inte på något ADHD-sätt eller hur jag skall förklara det utan hon var bara av den personligheten.

Innan hon träffade mig så var hon tillsammans med en utbytesstudent från Kanada. Men han flyttade tillbaka efter studierna, och det tog väldigt hårt på henne. De hade klart bara den där bra tiden tillsammans när man är nyförälskade, och de upplevde nog aldrig den där vardagen som uppstår efter ett tag i ett förhållande. Men hon var verkligen störtkär i honom.

Jag och exsambon träffades väl något år efter att de hade gjort slut, och hon hade träffat flertalet nya killar efter utekvällar som hon försökte dämpa sin saknad med, men det gav henne antagligen mer problem att komma över honom och istället fick hon ångest.

Hon hade fortfarande kontakt med killen från Kanada, och antagligen så fick hon förhoppningar om att det skulle bli dom igen. Ibland när jag kom hem så hade hon storgråtit och till slut så förstod jag att det var för att hon saknade ex-killen efter att de hade chattat. Det var givetvis en grymt jobbig tid för mig, men istället för att tala ut om det så bet jag ihop. Jag var övertygad om att det inte skulle bli någonting mellan dom igen så jag kände på något sätt att jag kunde släppa det, och jag hoppades att hon till slut skulle göra detsamma.

Men det fortsatte till och från i ca fem år. Ibland gick det något år mellan att de hade kontakt och stundtals så blockerade hon honom från facebook när det blev för mycket för henne.

Den senaste gången de hade kontakt så hade han gjort slut med sin tjej, och jag såg en dag på min exsambos facebook när datorn var igång att han skrev att de skulle varit intressant att se om det fortfarande skulle funka mellan dom om de träffades. Det blev antagligen för mycket för henne för efter det så bröt de kontakten helt och pratades aldrig vid mer.

Dessa åren var som stormigast för oss. Vi storbråkade aldrig, eller gjorde slut till och från som vissa kompisar gjorde men det var helt klart mer gnälligt emellanåt.

Efter att de hade brutit kontakten så blev vårat förhållande mycket mer harmoniskt, och det kändes som om vi blev mer vuxna i vårat synsätt på saker och ting.

Vi reste runt i världen och hade alltid någon resa inbokad. Förra nyåret åkte vi till Sri Lanka och Maldiverna, och på vägen hem så sa vi att vi åker till Kanada i sommar.

Runt midsommar åkte vi till Kanada och det var som vanligt när man reser en helt underbar upplevelse. Exsambon verkade inte vara lika sprudlande av energi som hon brukar, utan mer återhållsam men det var inget jag direkt reflekterade över då. Det jag börjat fundera på nu är om hon började tänka på exkillen igen från Kanada.

När vi kom hem igen så började hon jobba för att spara semester så att vi kunde åka till vintern, och jag tog tre veckor ledigt till.

Efter några veckor så sa hon att hon skulle ta kontakt med en kompis som hon brutit kontakten med några år tidigare. Denna kompisen var samma kompis som var med henne ute när hon mötte exkillen från Kanada första gången.

Och nu kommer min slutliga analys av det hela;

Hon fick flashbacks och började tänka på exet när vi var i Kanada. Tankarna fortsatte och det gjorde att hon började känna de där känslorna igen, fast med en annan kille som hon nu hade sett med ungefär samma bakgrund.

Hon gick ut med sin gamla kompis och fick den nya killen att komma till dom och här verkar allt följa samma mönster som ca tolv år tidigare...

Dagen efter att jag hade fått beskedet av henne så tog hon kontakt med killen från Kanada igen och blev kompis med honom på facebook.

Så visst någonstans var det kanske dömt att misslyckas mellan oss ändå. Men jag försökte i alla fall så gott jag kunde. Om det var rätt eller fel av mig vet jag inte, men det var mina 11 roligaste år hittills i mitt liv i alla fall.

Som sagt, tråden tog en liten annan inriktning nu men jag uppskattar verkligen era tidigare inlägg, och jag tror det är fler som känner likadant.

[RassK]

Har du inte hört talas om Sertralin?!

Eller oxikodon?! Då försvinner ju alla mina problem? I alla fall en stund. Det måste vara lösningen på allt? Det är ju bara att ta ett piller till när man mår dåligt igen!