Foodcracker
2015-07-22, 02:44
Postade denna på ett annat stort forum men tänkte att jag kunde fråga detta forum också eftersom att det är många kunniga/smarta användare här.
Om jag ville skulle jag nog kunna sitta hela natten och skriva ett femton a4 långt inlägg om detta men jag väljer att fatta mig så kort som möjligt istället.
Jag fyller 27 i år, jag är fast i en liten rutten ort i mellansverige där jag tappat kontakt med i stort sett alla tidigare vänner från grundskola och gymnasiet. För tillfället har jag en timanställning på ett lågkvalificerat arbete med i stort sett noll mental stimulans, även om lönen är helt OK med tanke på dess enkelhet kommer det inte in många tusenlappar varje månad pga vanligtvis rätt få arbetstillfällen.
Tidigare jobb innefattar enklare ting så som telefonkundtjänst, lagerarbete och matvarubutik. Jag har runt 70 poäng från tidigare universitetsstudier innan jag valde att hoppa av då jag insåg att programvalet helt enkelt var ett misstag och det inte var något för mig.
Jag har ingen aning hur fan jag kunnat hamna i den livssituation jag för nuvarande befinner mig i. När jag växte upp hade jag alltid gott om vänner, alltid varit måttligt populär och inga problem att binda bekantskaper. Jag har dock, bör erkännas, under många av mina tidigare år varit lite av en slacker. Under senare halvan av högstadiet samt gymnasiet spelade jag enormt mycket datorspel vilket resulterade i betyg som var halvdana och en umgängeskrets (in real life) som blev allt mindre och mindre, medans den online blev större och större. Tyvärr visade det sig att ens onlinevänner med tiden försvinner då de skaffar sig ett liv, en flickvän eller byter spelgenre till något helt annat än ens egna intresse.
Efter studenten har det bara gått utför, vänner man hade starka band med sedan grundskolan har flyttat till andra länder/städer, vissa har redan skaffat familj och hund, någon dog av droger och en annan del tappade man bara kontakten med av orsaker troligtvis varken jag eller dom kan lägga fingret på.
Det känns som att livsgnistan tappats av för varje år som gått dessa snart 7 år sedan man tog studenten. Man har tagit det ena skitjobbet efter det andra, med en lön så liten att man klarat av vardagen, kläder, träning men inte så mycket mer. Nu har man till och med hamnat i en sits där man bor hemma hos föräldrarna igen i sitt gamla pojkrum då människan jag hyrde lägenheten av i 2a hand bestämde sig för att komma hem från utlandet.
Så här sitter man, i en ort med ett invånarantal som knappt tar sig över 5000-sträcket, utan umgängeskrets och vänner, där ens enda sociala kontakt med jämnåriga ter sig online med ett par gamla ugglor från tonårstidens onlinegejmande som fortfarande tydligen är fast i träsket, bortsett från någon enstaka "IRL vän" men som nu bor på andra sidan jordklotet och som man har chans att träffa på sin höjd 1 gång per år över för många öl.
Snart 27 år gammal och boendes hos föräldrarna med en livsgnista som var ny dag trappas av mer och mer, en dötrist grå vardag och ett icke-givande ostimulerande arbete som enbart ger ett par tusenlappar i månaden så man har råd med sin kvarg, protteshake, gymkort och underkläder.
Låter jag bitter? Då har ni förstått rätt. Vad behöver jag? En drastisk extrem miljöomväxling, kastas in i en "ny värld" med nya och fler sociala möjligheter. Bort från detta helveteshål som gud glömde, till en stad och en realitet av jämnåriga med en hunger av framgång som kan smitta av sig på en själv. Eller nä, kanske den inte behöver smitta av sig då min hunger för framgång och förändring intressant nog växt sig väldigt stark det senaste året.
Varför? Det vet jag inte, kanske det är för att jag alltid varit lite sen i mognaden när det kommer till det mesta. Jag var sen i puberteten, jag var sen att förlora oskulden, jag var sen att börja dricka sprit och även min skäggväxt var sen. När polare tog studenten då vi nyss hade fyllt - eller skulle fylla 20, var motiverad för vidarestudier som civilingenjörer och jurister så var man själv fortfarande kvar i tonåringarnas värld som bestod av att "softa", "röka grönt" och kolla på simpsons. Ens huvudsakliga mål varje dag var att ducka från så mycket börda som möjligt och inget var viktigare än att "ta det lugnt".
Nu, ett par 5-6-7 år senare, har jag känt av en motivation som hela tiden verkar växa sig starkare. Kanske det är för att man börjar se verkligheten i vitögat, inser att man inte kommer vara ung för evigt och att man kanske borde ta och skaffa sig ett jävla liv, en karriär och lite självrespekt så man kan se sig själv i spegeln varje ny morgon utan att fyllas av självhat pga sin lata odisciplinerade osociala personlighet.
Nåja, jag hade ändå utlovat att inte göra denna tråd allt för lång, så låt mig komma till punkt:. Jag vill studera vidare, desto snarare desto bättre. Jag har fått upp ögonen för i huvudsak 2 olika utbildningar:
*Systemvetenskap
*Kognitionsvetenskap
Anledningar grundar sig på att jag länge varit lite av en teknik och datornörd, jag gillar att lägga upp projekt av olika slag, se, bestämma, ändra och förbättra strukturer på saker och ting, ett visst intresse för programmering, människor, psykologi, beteendevetenskap har också alltid funnits djupt inom mig.
Därför verkar dessa 2 utbildningar rätt passande. Ett par frågor gällande detta:
Finns det goda karriärsmöjligheter inom dessa fält, som dessa utbildningar kan ge?
Vilken av de 2 rekommenderar ni, och varför?
Finns det någon här som har erfarenhet från någon av utbildningarna?
Spelar lärosätet någon jättestor roll när det sedan kommer till arbetsansökan?
Är det lätt att skaffa sig vänner på universitetet/högskolan?
Några rekommendationer på detta, eller ja, i helhet det sociala och studieliv, hur man på bästa möjliga sätt bygger upp en ny BRA och givande umgängeskrets i en helt ny stad man aldrig tidigare vistats i?
Antagningspoängen och behörighetskraven på dessa utbildningar är, på följande lärosäten:
Systemvetenskap
Linköping
Områdesbehörighet 5 (Matematik B, Samhällskunskap A)
HP: 1.20
-----
Umeå:
Matematik B
HP: 1.15
-----
Uppsala:
Matematik C, Engelska B
HP: 1.30
-----
Kognitionsvetenskap
Linköping:
Områdesbehörighet 4 (Engelska B, Matematik C, Samhällskunskap A)
HP: 1.15
-----
Umeå:
Matematik B, Samhällskunskap A.
HP: 1.05
------------------------
Mina gymnasiebetyg suger så dessa kan jag ej förlita mig på, så jag kommer behöva skriva högskoleprovet. Jag har studerat in grunderna i matematik de senaste 2 månaderna, jag har även spenderat senaste 3 månader genom att nöta memrise hp-ord och läsa understrecket artiklar varje dag adderat boken "doktor glas" som tydligen skulle vara bra för att arbeta upp läsförståelsen och hastigheten.
Jag har 3 månader kvar innan provet i oktober, skulle det skita sig har jag också en chans till i mars nästa år inför kommande höstantagningar som jag siktat in mig på.
Är det rimligt att klocka 1.1-1.4 på någon av dessa 2 försök, för någon som aldrig tidigare gjort provet, vad tror ni om mina chanser? Jag kan viga varenda vaken timme kommande 3 månader till plugg, bortsett från de få timmar jag är på jobbet eller försöker se ut som ronnie coleman på gymet.
Om så är fallet: Skulle ni rekommendera att jag gör bäst i att försöka komma in i Uppsala, vilket har marginellt högre intagningspoäng, plus att jag då även måste läsa in matte C och engelska B innan dess, eller ska jag satsa lägre på tex Linköping/Umeå ? Vad anser ni om dessa lärosäten, gällande utbildningskvalite men även STUDENTLIV som för mig personligen kommer vara extra viktigt då detta för mig inte bara handlar om studier, men en nystart av hela mitt liv och ett uppbyggande av en helt ny umgängeskrets och vänner. Lite av en "ny chans i livet" för mig, helt enkelt.
Nåja, det får räcka för nu. Väldigt många frågor men jag skriver direkt från huvudet just nu utan någon direkt tanke på struktur, jag bara "flowar", eller vad man brukar kalla det.
ALLA svar uppskattas något enormt, all form av hjälp jag kan få är för mig i detta skede guld värt. Om det låter som att jag är desperat efter en livsförändring så har ni förstått rätt.
Tackar som hjärtligast på förhand, fler frågor kommer säkert komma upp under trådens gång.
MVH Tobbe
Om jag ville skulle jag nog kunna sitta hela natten och skriva ett femton a4 långt inlägg om detta men jag väljer att fatta mig så kort som möjligt istället.
Jag fyller 27 i år, jag är fast i en liten rutten ort i mellansverige där jag tappat kontakt med i stort sett alla tidigare vänner från grundskola och gymnasiet. För tillfället har jag en timanställning på ett lågkvalificerat arbete med i stort sett noll mental stimulans, även om lönen är helt OK med tanke på dess enkelhet kommer det inte in många tusenlappar varje månad pga vanligtvis rätt få arbetstillfällen.
Tidigare jobb innefattar enklare ting så som telefonkundtjänst, lagerarbete och matvarubutik. Jag har runt 70 poäng från tidigare universitetsstudier innan jag valde att hoppa av då jag insåg att programvalet helt enkelt var ett misstag och det inte var något för mig.
Jag har ingen aning hur fan jag kunnat hamna i den livssituation jag för nuvarande befinner mig i. När jag växte upp hade jag alltid gott om vänner, alltid varit måttligt populär och inga problem att binda bekantskaper. Jag har dock, bör erkännas, under många av mina tidigare år varit lite av en slacker. Under senare halvan av högstadiet samt gymnasiet spelade jag enormt mycket datorspel vilket resulterade i betyg som var halvdana och en umgängeskrets (in real life) som blev allt mindre och mindre, medans den online blev större och större. Tyvärr visade det sig att ens onlinevänner med tiden försvinner då de skaffar sig ett liv, en flickvän eller byter spelgenre till något helt annat än ens egna intresse.
Efter studenten har det bara gått utför, vänner man hade starka band med sedan grundskolan har flyttat till andra länder/städer, vissa har redan skaffat familj och hund, någon dog av droger och en annan del tappade man bara kontakten med av orsaker troligtvis varken jag eller dom kan lägga fingret på.
Det känns som att livsgnistan tappats av för varje år som gått dessa snart 7 år sedan man tog studenten. Man har tagit det ena skitjobbet efter det andra, med en lön så liten att man klarat av vardagen, kläder, träning men inte så mycket mer. Nu har man till och med hamnat i en sits där man bor hemma hos föräldrarna igen i sitt gamla pojkrum då människan jag hyrde lägenheten av i 2a hand bestämde sig för att komma hem från utlandet.
Så här sitter man, i en ort med ett invånarantal som knappt tar sig över 5000-sträcket, utan umgängeskrets och vänner, där ens enda sociala kontakt med jämnåriga ter sig online med ett par gamla ugglor från tonårstidens onlinegejmande som fortfarande tydligen är fast i träsket, bortsett från någon enstaka "IRL vän" men som nu bor på andra sidan jordklotet och som man har chans att träffa på sin höjd 1 gång per år över för många öl.
Snart 27 år gammal och boendes hos föräldrarna med en livsgnista som var ny dag trappas av mer och mer, en dötrist grå vardag och ett icke-givande ostimulerande arbete som enbart ger ett par tusenlappar i månaden så man har råd med sin kvarg, protteshake, gymkort och underkläder.
Låter jag bitter? Då har ni förstått rätt. Vad behöver jag? En drastisk extrem miljöomväxling, kastas in i en "ny värld" med nya och fler sociala möjligheter. Bort från detta helveteshål som gud glömde, till en stad och en realitet av jämnåriga med en hunger av framgång som kan smitta av sig på en själv. Eller nä, kanske den inte behöver smitta av sig då min hunger för framgång och förändring intressant nog växt sig väldigt stark det senaste året.
Varför? Det vet jag inte, kanske det är för att jag alltid varit lite sen i mognaden när det kommer till det mesta. Jag var sen i puberteten, jag var sen att förlora oskulden, jag var sen att börja dricka sprit och även min skäggväxt var sen. När polare tog studenten då vi nyss hade fyllt - eller skulle fylla 20, var motiverad för vidarestudier som civilingenjörer och jurister så var man själv fortfarande kvar i tonåringarnas värld som bestod av att "softa", "röka grönt" och kolla på simpsons. Ens huvudsakliga mål varje dag var att ducka från så mycket börda som möjligt och inget var viktigare än att "ta det lugnt".
Nu, ett par 5-6-7 år senare, har jag känt av en motivation som hela tiden verkar växa sig starkare. Kanske det är för att man börjar se verkligheten i vitögat, inser att man inte kommer vara ung för evigt och att man kanske borde ta och skaffa sig ett jävla liv, en karriär och lite självrespekt så man kan se sig själv i spegeln varje ny morgon utan att fyllas av självhat pga sin lata odisciplinerade osociala personlighet.
Nåja, jag hade ändå utlovat att inte göra denna tråd allt för lång, så låt mig komma till punkt:. Jag vill studera vidare, desto snarare desto bättre. Jag har fått upp ögonen för i huvudsak 2 olika utbildningar:
*Systemvetenskap
*Kognitionsvetenskap
Anledningar grundar sig på att jag länge varit lite av en teknik och datornörd, jag gillar att lägga upp projekt av olika slag, se, bestämma, ändra och förbättra strukturer på saker och ting, ett visst intresse för programmering, människor, psykologi, beteendevetenskap har också alltid funnits djupt inom mig.
Därför verkar dessa 2 utbildningar rätt passande. Ett par frågor gällande detta:
Finns det goda karriärsmöjligheter inom dessa fält, som dessa utbildningar kan ge?
Vilken av de 2 rekommenderar ni, och varför?
Finns det någon här som har erfarenhet från någon av utbildningarna?
Spelar lärosätet någon jättestor roll när det sedan kommer till arbetsansökan?
Är det lätt att skaffa sig vänner på universitetet/högskolan?
Några rekommendationer på detta, eller ja, i helhet det sociala och studieliv, hur man på bästa möjliga sätt bygger upp en ny BRA och givande umgängeskrets i en helt ny stad man aldrig tidigare vistats i?
Antagningspoängen och behörighetskraven på dessa utbildningar är, på följande lärosäten:
Systemvetenskap
Linköping
Områdesbehörighet 5 (Matematik B, Samhällskunskap A)
HP: 1.20
-----
Umeå:
Matematik B
HP: 1.15
-----
Uppsala:
Matematik C, Engelska B
HP: 1.30
-----
Kognitionsvetenskap
Linköping:
Områdesbehörighet 4 (Engelska B, Matematik C, Samhällskunskap A)
HP: 1.15
-----
Umeå:
Matematik B, Samhällskunskap A.
HP: 1.05
------------------------
Mina gymnasiebetyg suger så dessa kan jag ej förlita mig på, så jag kommer behöva skriva högskoleprovet. Jag har studerat in grunderna i matematik de senaste 2 månaderna, jag har även spenderat senaste 3 månader genom att nöta memrise hp-ord och läsa understrecket artiklar varje dag adderat boken "doktor glas" som tydligen skulle vara bra för att arbeta upp läsförståelsen och hastigheten.
Jag har 3 månader kvar innan provet i oktober, skulle det skita sig har jag också en chans till i mars nästa år inför kommande höstantagningar som jag siktat in mig på.
Är det rimligt att klocka 1.1-1.4 på någon av dessa 2 försök, för någon som aldrig tidigare gjort provet, vad tror ni om mina chanser? Jag kan viga varenda vaken timme kommande 3 månader till plugg, bortsett från de få timmar jag är på jobbet eller försöker se ut som ronnie coleman på gymet.
Om så är fallet: Skulle ni rekommendera att jag gör bäst i att försöka komma in i Uppsala, vilket har marginellt högre intagningspoäng, plus att jag då även måste läsa in matte C och engelska B innan dess, eller ska jag satsa lägre på tex Linköping/Umeå ? Vad anser ni om dessa lärosäten, gällande utbildningskvalite men även STUDENTLIV som för mig personligen kommer vara extra viktigt då detta för mig inte bara handlar om studier, men en nystart av hela mitt liv och ett uppbyggande av en helt ny umgängeskrets och vänner. Lite av en "ny chans i livet" för mig, helt enkelt.
Nåja, det får räcka för nu. Väldigt många frågor men jag skriver direkt från huvudet just nu utan någon direkt tanke på struktur, jag bara "flowar", eller vad man brukar kalla det.
ALLA svar uppskattas något enormt, all form av hjälp jag kan få är för mig i detta skede guld värt. Om det låter som att jag är desperat efter en livsförändring så har ni förstått rätt.
Tackar som hjärtligast på förhand, fler frågor kommer säkert komma upp under trådens gång.
MVH Tobbe