Blaine
2015-05-05, 00:03
Jag gick till bussen i dag. Jag började att gå extra tidigt för vanligtvis så slutar det med att jag halvt springer till busshållplatsen i rädsla att missa den. I dag hade jag många minuters marginal.
Där stod jag och väntade, och hade ryggen vänd mot trafiken. Det kändes skönt att stå och vänta. Jag lutade min blick mot en buske av något slag. Inget märkvärdigt, men jag tittade inte bara på den, utan jag började att studera den. Vad är det jag tittar på egentligen? Jag släppte tanken på att hinna med bussen, för nu stod jag här i god tid utan stress och kunde tänka på något annat – ja, jag fångades verkligen i det vi kallar för nuet.
Den där busken såg ut som en gran, fast med en buskes form; som en granfamilj. Det kan inte ha undgått någon att våren är här, och snart sommaren, så denna granbuske tillhör säkerligen ett av alla vackra vårtecken. Granfamiljen bestod av några blommade smågranar och vid sidan om några knoppar som med tiden kommer att växa ut till andra smågranar. Den utmärkte sig genom att vara den enda granbusken i närheten av busshållplatsen. Ja, den passade nästan inte in i omgivningen överhuvudtaget. Det såg både lustigt och vackert ut.
När jag stod där så funderade jag verkligen på vad det är som får denna buske att växa. Vad är det som motiverar den att gå framåt. Precis som för mig, vad motiverar mig att ta bussen för att ta mig till mitt mål. Jag fick associationer till fortplantning; att något kan växa överhuvudtaget. Från en spermie hopslagen med ett ägg konstrueras ett foster, som blir ett barn, som blir en vuxen, som blir du eller jag, som dör. Vi vet att det är fantastiskt, men det är så pass vanligt att det lätt glöms bort.
Tänk så mycket som ska gå rätt till i fortplantningens process, och hur ofantligt lite vi styr över det mikroskopiska arbetet som ska genomföras. Vi har samlag som djur, njuter som människor och överlåter sedan ansvaret till de självgående fysiologiska processerna inuti oss med stor tillit till att det kommer att skötas korrekt. En bättre arbetstagare finns inte, och det är det medvetna jaget som får belöningen trots att det vi inte styr över är det som sliter.
Men detta foster kan inte växa av sig självt, precis som granbusken. Precis som allt annat behövs energi och näring. Något så litet som ett foster, och stadiet innan, kan inte gå från en liten summa till en större summa utan att addera näring. Detta understödjer mamman med genom att förse fostret med näring. Granbusken förser sig själv med näring på annat sätt och en förutsättning är gynnsam miljö.
Energin och näringen försvinner aldrig, för en summa – det vill säga summan av universum – kan säkerligen varken subtrahera eller addera sig själv. Allt som ingår i summan är där för att stanna, men i olika former. Allt går bara runt i ett kretslopp. Nästa gång kanske granbusken förser dina barnbarn med näring, så trampa gärna inte ned den.
Sedan kom bussen – i tid – och mina tankar fördes tillbaka till vardagen. Jag, liksom de andra på bussen, färdades sedan med bussen till var sitt bestämt mål i riktning framåt.
Kvar stod granbusken, men i rörelse.
Där stod jag och väntade, och hade ryggen vänd mot trafiken. Det kändes skönt att stå och vänta. Jag lutade min blick mot en buske av något slag. Inget märkvärdigt, men jag tittade inte bara på den, utan jag började att studera den. Vad är det jag tittar på egentligen? Jag släppte tanken på att hinna med bussen, för nu stod jag här i god tid utan stress och kunde tänka på något annat – ja, jag fångades verkligen i det vi kallar för nuet.
Den där busken såg ut som en gran, fast med en buskes form; som en granfamilj. Det kan inte ha undgått någon att våren är här, och snart sommaren, så denna granbuske tillhör säkerligen ett av alla vackra vårtecken. Granfamiljen bestod av några blommade smågranar och vid sidan om några knoppar som med tiden kommer att växa ut till andra smågranar. Den utmärkte sig genom att vara den enda granbusken i närheten av busshållplatsen. Ja, den passade nästan inte in i omgivningen överhuvudtaget. Det såg både lustigt och vackert ut.
När jag stod där så funderade jag verkligen på vad det är som får denna buske att växa. Vad är det som motiverar den att gå framåt. Precis som för mig, vad motiverar mig att ta bussen för att ta mig till mitt mål. Jag fick associationer till fortplantning; att något kan växa överhuvudtaget. Från en spermie hopslagen med ett ägg konstrueras ett foster, som blir ett barn, som blir en vuxen, som blir du eller jag, som dör. Vi vet att det är fantastiskt, men det är så pass vanligt att det lätt glöms bort.
Tänk så mycket som ska gå rätt till i fortplantningens process, och hur ofantligt lite vi styr över det mikroskopiska arbetet som ska genomföras. Vi har samlag som djur, njuter som människor och överlåter sedan ansvaret till de självgående fysiologiska processerna inuti oss med stor tillit till att det kommer att skötas korrekt. En bättre arbetstagare finns inte, och det är det medvetna jaget som får belöningen trots att det vi inte styr över är det som sliter.
Men detta foster kan inte växa av sig självt, precis som granbusken. Precis som allt annat behövs energi och näring. Något så litet som ett foster, och stadiet innan, kan inte gå från en liten summa till en större summa utan att addera näring. Detta understödjer mamman med genom att förse fostret med näring. Granbusken förser sig själv med näring på annat sätt och en förutsättning är gynnsam miljö.
Energin och näringen försvinner aldrig, för en summa – det vill säga summan av universum – kan säkerligen varken subtrahera eller addera sig själv. Allt som ingår i summan är där för att stanna, men i olika former. Allt går bara runt i ett kretslopp. Nästa gång kanske granbusken förser dina barnbarn med näring, så trampa gärna inte ned den.
Sedan kom bussen – i tid – och mina tankar fördes tillbaka till vardagen. Jag, liksom de andra på bussen, färdades sedan med bussen till var sitt bestämt mål i riktning framåt.
Kvar stod granbusken, men i rörelse.