AirAir
2014-06-30, 11:09
Jag har upptäckt och upplevt en sak, vill ni höra?
Det kanske är världens minsta och konstigaste grej men ändå.
Det handlar om er värld.
Er värld som blivit min också, i alla fall lite.
Benböj:
Blicken i spegeln, tom, rödsprängd men ändå helt närvarande, varenda muskel redo, kroppen inställd på överlevnad.
Adrenalinet rusar i min kropp och vikten som sakta pressas mot mina axlar trycker min kropp neråt.
Smärtan ökar, men det är inte en smärta som gör ont, den är välkommen och jag var beredd på den.
Låren börjar dallra av tyngden, fotsulornas kontakt med marken är total.
Ett steg bakåt, bort från ställningen, viktskivornas rörelse får stången att vibrera, kroppen darrar till, ett steg till, ryggen spänner, magens muskler är fastlåsta mot bältet.
Blicken lyfts och jag möter den, möter min egen blick.
Ser mig själv i spegeln.
Grånande hår, rynkor, stadig blick, spänd mun. stillastående, med all vikt vilande på axlarna och med knogar som vitnar.
Mannen som tittar tillbaka på mig är jag.
Det här är kanske så enkelt för er.
En man, en vikt och ett benböj men att det är egentligen så mycket mer, för det handlar om att aldrig sluta tro, om att aldrig sluta drömma och om att våga leva.
Det handlar om livsval, om acceptans och att välja ett sätt att leva.
Två val:
Ställa tillbaka stången och gå ut från lokalen.
Bli fri, sluta tävla, sluta prestera, försöka finna glädjen någon annanstans.
Eller så böjer jag mig ner och reser mig upp igen, slår personrekord och känner glädjen över att lyckas, att prestera, att utvecklas.
Har ni mött er själva i en benböj någongång? :)
Att vara helt adrenalinstinn, att se sig själv i spegeln med blodsprängda ögon, att se blodådrorna i detalj och att ha 160kg på ryggen, en vikt som är så tung att benen darrar och ryggen värker, och att sen böja sig ner och sen försöka resa sig upp är skithäftigt.
Det visste ni inte va… ;-)
Det är primalt, det är hormoner, det är tvivel, det är känslor av oövervinnerlighet och det är basalt.
Världen stannar, ljuden tystnar och det enda jag hör är mina hjärtslag och min egen inre röst som manar på.
Djupa andetag och långt nere i mitt innersta börjar en motor bubbla, en motor vars ljud letar sig mot övre delen av lungorna och träffar stämbanden med sådan kraft att vrålet som lämnar min mun är det sista som skulle lämna mig om livet stod på sin spets.
Överdrivet? Fjantigt?
Kanske… men jag kan lova er att dom här sekunderna är bland det häftigaste som finns. (som om ni inte visste..)
http://masterstyrkelyft.wordpress.com/
Det kanske är världens minsta och konstigaste grej men ändå.
Det handlar om er värld.
Er värld som blivit min också, i alla fall lite.
Benböj:
Blicken i spegeln, tom, rödsprängd men ändå helt närvarande, varenda muskel redo, kroppen inställd på överlevnad.
Adrenalinet rusar i min kropp och vikten som sakta pressas mot mina axlar trycker min kropp neråt.
Smärtan ökar, men det är inte en smärta som gör ont, den är välkommen och jag var beredd på den.
Låren börjar dallra av tyngden, fotsulornas kontakt med marken är total.
Ett steg bakåt, bort från ställningen, viktskivornas rörelse får stången att vibrera, kroppen darrar till, ett steg till, ryggen spänner, magens muskler är fastlåsta mot bältet.
Blicken lyfts och jag möter den, möter min egen blick.
Ser mig själv i spegeln.
Grånande hår, rynkor, stadig blick, spänd mun. stillastående, med all vikt vilande på axlarna och med knogar som vitnar.
Mannen som tittar tillbaka på mig är jag.
Det här är kanske så enkelt för er.
En man, en vikt och ett benböj men att det är egentligen så mycket mer, för det handlar om att aldrig sluta tro, om att aldrig sluta drömma och om att våga leva.
Det handlar om livsval, om acceptans och att välja ett sätt att leva.
Två val:
Ställa tillbaka stången och gå ut från lokalen.
Bli fri, sluta tävla, sluta prestera, försöka finna glädjen någon annanstans.
Eller så böjer jag mig ner och reser mig upp igen, slår personrekord och känner glädjen över att lyckas, att prestera, att utvecklas.
Har ni mött er själva i en benböj någongång? :)
Att vara helt adrenalinstinn, att se sig själv i spegeln med blodsprängda ögon, att se blodådrorna i detalj och att ha 160kg på ryggen, en vikt som är så tung att benen darrar och ryggen värker, och att sen böja sig ner och sen försöka resa sig upp är skithäftigt.
Det visste ni inte va… ;-)
Det är primalt, det är hormoner, det är tvivel, det är känslor av oövervinnerlighet och det är basalt.
Världen stannar, ljuden tystnar och det enda jag hör är mina hjärtslag och min egen inre röst som manar på.
Djupa andetag och långt nere i mitt innersta börjar en motor bubbla, en motor vars ljud letar sig mot övre delen av lungorna och träffar stämbanden med sådan kraft att vrålet som lämnar min mun är det sista som skulle lämna mig om livet stod på sin spets.
Överdrivet? Fjantigt?
Kanske… men jag kan lova er att dom här sekunderna är bland det häftigaste som finns. (som om ni inte visste..)
http://masterstyrkelyft.wordpress.com/