AirAir
2014-05-22, 13:47
Kanske drömmer ni om att träna mer, om att ha energi, om att göra det ni inte orkar.
Vet ni hur det är för mig?
Vill ni veta?
Pulsen har nyss passerat 190 slag i minuten, mina ben har börjat domna bort, smärtan närmar sig gränsen för vad jag tål.
Medvetandet rister och allt annat och då menar jag verkligen allt annat slutar existera.
Kroppen har sedan länge bett mig sluta, musiken i mina lurar är på max och min inre röst manar mig vidare.
Det är nu det brinner.
Vill ni veta vad jag säger till min själv då?
Vill ni veta vad som händer i mig när allt i min kropp är på väg mot kaos?
Vill ni det?
Din jävla idiot.
Öka.
Lägg för i helvete inte av.
Lite till.
Det går.
Slutar du nu så dör du.
Du är en sopa.
Värdelöst.
Mer.
Sen brukar rösten tystna, tyna bort och allt övergå i något ohanterbart.
Smärttröskeln nås och är så monumental att det inte går att hantera på annat sätt än annat än att sluta, avbryta.
Liggandes på golvet är allt en enda röra men jag vet att inom tre till fem sekunder kommer det börja vända.
Huvudet skriker, pulsen slår så hårt att varje slag gör ont, lungorna gör ont, armarna gör ont, benen gör ont.
Allt gör ont.
Dom sekunderna är dom värsta, för nu är det över men det gör ändå som ondast.
Några sekunder till….
Några sekunder till…. allt börjar röra sig neråt.
Stillheten som intar min kropp är knappt märkbar.
Den smyger sig på som om den inte vill störa, som om den inte betyder något.
Jag märker den inte.
Jag känner den inte.
Jag registrerar den inte.
Men den påverkar, rensar, sorterar, fokuserar, får hjärtats renande slag att röra sig från överlevnad till liv.
Den fångar min kropp.
Tar mitt sinne i sin famn.
Vaggar mig in i sin ro.
Inser att musiken i lurarna är så hög att det gör ont.
Sliter av mig dom.
Ligger kvar.
Pulsen hamrar.
Stillhet viskar i mitt öra utan att jag hör det, att det är bra nu!
Det är över nu!
Min kropp reagerar på orden trots att dom inte hörs och för varje andetag så släcks en röd lampa som pulserat framför mig.
Låt mig vara nu.
Låt mig ligga här.
Jag mår bra nu.
Var inte orolig.
Adrenalinet gör min mun torr, så torr.
Så otroligt torr.
Nästa gång, nästa gång, nästa gång
Orden ekar i mitt huvud och försvinner sakta bort.
Det är nu, när jag sitter vi datorn och försöker hitta det intellektuella värdet av det som min kropp gillar så mycket som jag inser att det inte finns något egetvärde.
Inte i träningen, inte i livet, inte i något.
Men vet ni, det är okej, jag har blivit 40-år nu, jag kan ta det och jag är inte rädd längre.
Jag fyller livet med känslor istället.
Känslor.
Jag gillar dom och kanske har dom ett egenvärde!?
På lunchen i dag ska jag träna tills det känns bra och vet ni…
Jag längtar!
http://masterstyrkelyft.wordpress.com/
Vet ni hur det är för mig?
Vill ni veta?
Pulsen har nyss passerat 190 slag i minuten, mina ben har börjat domna bort, smärtan närmar sig gränsen för vad jag tål.
Medvetandet rister och allt annat och då menar jag verkligen allt annat slutar existera.
Kroppen har sedan länge bett mig sluta, musiken i mina lurar är på max och min inre röst manar mig vidare.
Det är nu det brinner.
Vill ni veta vad jag säger till min själv då?
Vill ni veta vad som händer i mig när allt i min kropp är på väg mot kaos?
Vill ni det?
Din jävla idiot.
Öka.
Lägg för i helvete inte av.
Lite till.
Det går.
Slutar du nu så dör du.
Du är en sopa.
Värdelöst.
Mer.
Sen brukar rösten tystna, tyna bort och allt övergå i något ohanterbart.
Smärttröskeln nås och är så monumental att det inte går att hantera på annat sätt än annat än att sluta, avbryta.
Liggandes på golvet är allt en enda röra men jag vet att inom tre till fem sekunder kommer det börja vända.
Huvudet skriker, pulsen slår så hårt att varje slag gör ont, lungorna gör ont, armarna gör ont, benen gör ont.
Allt gör ont.
Dom sekunderna är dom värsta, för nu är det över men det gör ändå som ondast.
Några sekunder till….
Några sekunder till…. allt börjar röra sig neråt.
Stillheten som intar min kropp är knappt märkbar.
Den smyger sig på som om den inte vill störa, som om den inte betyder något.
Jag märker den inte.
Jag känner den inte.
Jag registrerar den inte.
Men den påverkar, rensar, sorterar, fokuserar, får hjärtats renande slag att röra sig från överlevnad till liv.
Den fångar min kropp.
Tar mitt sinne i sin famn.
Vaggar mig in i sin ro.
Inser att musiken i lurarna är så hög att det gör ont.
Sliter av mig dom.
Ligger kvar.
Pulsen hamrar.
Stillhet viskar i mitt öra utan att jag hör det, att det är bra nu!
Det är över nu!
Min kropp reagerar på orden trots att dom inte hörs och för varje andetag så släcks en röd lampa som pulserat framför mig.
Låt mig vara nu.
Låt mig ligga här.
Jag mår bra nu.
Var inte orolig.
Adrenalinet gör min mun torr, så torr.
Så otroligt torr.
Nästa gång, nästa gång, nästa gång
Orden ekar i mitt huvud och försvinner sakta bort.
Det är nu, när jag sitter vi datorn och försöker hitta det intellektuella värdet av det som min kropp gillar så mycket som jag inser att det inte finns något egetvärde.
Inte i träningen, inte i livet, inte i något.
Men vet ni, det är okej, jag har blivit 40-år nu, jag kan ta det och jag är inte rädd längre.
Jag fyller livet med känslor istället.
Känslor.
Jag gillar dom och kanske har dom ett egenvärde!?
På lunchen i dag ska jag träna tills det känns bra och vet ni…
Jag längtar!
http://masterstyrkelyft.wordpress.com/