Visa fullständig version : Tankar kring själsligt och kroppsligt välmående i fitnessvärlden
Varning för TLDR, men jag har länge, egentligen så länge som jag kan minnas, alltid tampats med både mitt själsliga och kroppsliga välmående. Väldigt länge har jag nog också trott att vägen till själsligt välmående går igenom att skaffa sig den perfekta kroppen. Har man en perfekt kropp lär man väl vara nöjd med livet? Innerst inne är jag nog en bekräftelsejunkie som tror att jag kommer må bra ju snyggare jag blir och ju fler komplimanger jag får.
Kollar jag på fitnessindustrin med den extrema hypen som finns idag, och som får en jävla boost av bloggande och instagrammande, ställer jag mig numera allt oftare frågan, hur mår folk i träningsvärlden egentligen? Många i träningsvärlden tar bilder på sig, ofta i samma pose, dag ut och dag in. Varför undrar jag? För att få följare och likes? Kan det vara något annat? Att få visa att man lyckas, att man duger och att man blir bekräftad.
Dom flesta jag stött på genom åren har alltid sagt "Jag tränar för att må bra i kroppen och för att det är kul". Jag har också tränat för att må bra i kroppen, och jag älskar att lyfta vikter, men innerst inne har jag nog väldigt mycket tränat i tron om att det kommer få mig att må bättre själsligt, att jag kommer bli mer trygg i mig själv och att jag kommer att få en bättre självkänsla. Vilket egentligen är helt fel sätt att gå.
Om du verkligen verkligen ransakar dig själv, tränar du för att må bra i kroppen och att du tycker det är ruskigt kul det du gör, eller gör du det av någon annan anledning? Med den hype som instagram och allt har fört med sig har jag så svårt att se att tjejer, om jag får ta det som ett exempel, börjat tävla och drömma om bikini fitness för att de älskar sporten och nöjet med träningen. Sanningen jag ser är bara en mer putsad och "vuxen" variant av snyggast.se där det egentligen bara är en grupp med osäkra individer i behov av bekräftelse och att få känna att de duger.
Är jag cynisk när jag ser det såhär? Är det jag som ser industrin helt fel? Är det bara för att jag till stor del tränat av fel anledning som jag tror att majoriteten egentligen känner samma sak?
Det som fått mig att fundera kring detta är just hypen jag ser idag, i kombination med att min träning sedan länge gått dåligt av många anledningar. Inte för att jag tappat intresset, för jag älskar att lyfta vikter och jag tränar inte enbart av fel anledning, men jag är så förbannat trött på att må dåligt kring att träningen inte går som jag vill, att jag tappar form, att jag tappar maten, att gå runt och känna sig plufsig när man enligt många andra säkert ser jävligt bra ut och att min känsla egentligen enbart är ett hjärnspöke som grundar sig i dålig självbild. Jag kan egentligen inte bedömma min dagsform när jag ser den, för det är oftast min själsliga dagsform som avgör vad huvudet säger när jag ser spegeln.
Det jag saknar är att kunna låta träningen gå dåligt ibland, utan att mitt psyke ska lida. Att kunna känna "oj, nu har träningen varit oregelbunden denna månad, det gör inget, nu kör vi hårt igen". Att kunna gå förbi en spegel utan att maniskt behöva kolla formen, för helt ärligt, gör inte dom flesta så? Och hur jävla friskt är det egentligen??
Hur mår folk? Hur mår du? EGENTLIGEN! Om du ransakar dig själv. För jag har haft jävligt svårt att göra det genom åren, jag har alltid velat försvara mig själv för jag inte vågat säga att jag egentligen mår ganska dåligt. Jag vill inte behöva bekräftelse för att känna att jag duger, jag vill kunna träna, bygga muskler och känna att "fan vad kul och inspirerande det är att nå nya mål och att kunna förändra min kropp" utan att känna avund, ångest, stress och oro på vägen.
Vågar folk i denna sväng egentligen erkänna hur de mår? Vågar någonsin en fitnesstjej erkänna att hon har värdelös självkänsla? Eller vågar någonin en roidsnubbe erkänna att han egentligen började trycka för att han ansåg att han t.ex. var för kort och behövde kompensera med muskler för att känna att han duger?
Hur gör man? Kan du det? Kan någon det?
Jag försöker i allmänhet arbeta med att ha en lite mer avslappnad inställning till det mesta i livet, framförallt träning, och har sedan en lång tid tillbaka lagt ner att eftersträva ett fåfängt ideal. Överhuvudtaget känner jag att det är ganska lönlöst att samla på sig fysiologiska anpassningar som är alltför resurskrävande att upprätthålla. Istället försöker jag fokusera på det som får mig att må bra för stunden.
Scratch89
2014-05-05, 20:19
Jag tror att gemene man säkert mår rätt så bra. Jag tror däremot inte att alla instagrammande och hashtaggande ungdomar med GASP-kläder, smart shakes och Celsius mår särskilt bra. Det har blivit den nya statushetsen. Eller som jag skrev till en vän på Facebook när hon hade tyckt att Coltings inlägg var bra:
" Det finns massor av folk som mår dåligt till följd av för mycket träning och manisk kontroll över maten. Är det träningen i sig som skapar hetsen? Troligen inte. Inte är det heller träningen i sig som skapat debatten. Det som är det obehagliga i kråksången är alla unga människor som skapar sig en identitet som "fitness", som hashtaggar Celsius, Aldrigvila, FuckLagom och knarkar amfetaminderivat-PWO inför ett vanligt jävla benpass och sedan spyr ut sitt "hälsosamma" liv på Facebook och Instagram tillsammans med matbilden på kvarg och nötter som man "unnat sig" efter det tidigare nämnda benpasset."
Jag tror att gemene man säkert mår rätt så bra. Jag tror däremot inte att alla instagrammande och hashtaggande ungdomar med GASP-kläder, smart shakes och Celsius mår särskilt bra. Det har blivit den nya statushetsen. Eller som jag skrev till en vän på Facebook när hon hade tyckt att Coltings inlägg var bra:
" Det finns massor av folk som mår dåligt till följd av för mycket träning och manisk kontroll över maten. Är det träningen i sig som skapar hetsen? Troligen inte. Inte är det heller träningen i sig som skapat debatten. Det som är det obehagliga i kråksången är alla unga människor som skapar sig en identitet som "fitness", som hashtaggar Celsius, Aldrigvila, FuckLagom och knarkar amfetaminderivat-PWO inför ett vanligt jävla benpass och sedan spyr ut sitt "hälsosamma" liv på Facebook och Instagram tillsammans med matbilden på kvarg och nötter som man "unnat sig" efter det tidigare nämnda benpasset."
För en som inte är så insatt längre, vilket inlägg syftar du till av colting?
*edit* Detta du syftar på förmodar jag http://coltingblogg.com/2014/04/21/om-ortorexi-och-fredagsmys/
Hittade en på mitt förra gym på instagram, en sån där som kör minst två pass om dagen och äter cleant, jävlar vad hon håller igång tänkte man.
Sen började man bläddra lite i historiken och följa henne.
Hon håller igång ca två månader sen får hon problem med benhinnorna, går in i väggen eller får ångest ungefär, ganska talande.
När jag skulle hämta min lärling här om veckan kom det ut en tjej i bb-tights, linne, keps, löpardojjor och hela kittet och tände en cigg, där snackar vi yta.
Tror faktiskt att det är många som mår väldigt dåligt över att dom inte klarar av att leva upp till #fitspo-standarden med att foodpreppa ångkokt torsk och att leva på gymmet och sen bränner ut sig för att dom kör hårdare än vad dom egentligen klarar av.
Vi har nog snart någon ny diagnos liknande ortodexi på det här.
Jag tycker faktiskt att det är roligt att åka till gymmet och ta ut sig ordentligt, men jag tycker inte det gör så mycket om man missar någa dagar för att man är lite slö heller.
R Scarpa27
2014-05-05, 20:48
mkt nojjigare över träningen på vinterhalvåret av någon anledning.
på sommarn blir det inte alls lika mkt av det och lider inte av det heller på samma sätt.
dock kör jag träningen mer lugn och metodisk och lipar inte över missade pass, har växt ifrån det :D hehe.
dock jaevligt trött på allt optisnack om mat, bästa träning, snyggaste träningskläder osv osv... suck...
snart handlar det om mode och inget lyftande.
Hackenschmidt
2014-05-05, 20:57
Jag tror att drivkraften till många av de här personernas träning, matnoja och instagrammande är en minskning av obehag. Vad man skulle kunna kalla aversiva eller negativa anledningar till att träna, med risk för att låta dömande. Obehagliga känslor som uppkommer om jag inte {tränar, äter bra, ser tillräckligt bra ut, folk ser att jag äter nyttigt, folk kommenterar på min framgång, hänger med i fitness-trender m.m} minskar när de här beteenden utförs. Givetvis kombinerat med de positiva tillfredsställelse som träning och uppmärksamhet ger.
Vissa kanske behöver den "negativa" motivationen för att komma igång med träningen. Men långsiktigt leder det förmodligen till sämre psykisk hälsa, jämfört med att bara ha positiva anledningar till att träna och äta nyttigt.
Scratch89
2014-05-06, 19:56
För en som inte är så insatt längre, vilket inlägg syftar du till av colting?
*edit* Detta du syftar på förmodar jag http://coltingblogg.com/2014/04/21/om-ortorexi-och-fredagsmys/
Precis.
Ignatius72
2014-05-06, 20:18
Som så mycket annat så kommer den som har en grundtrygghet må bra av att vara i form, att ha press på sig, ansvar osv. Medan den som saknar den försöker skapa den genom tex träning, statusjobb osv utan att lyckas. Kanske tom tvärtom då detta blir en stress isig.
Langster
2014-05-06, 20:34
Eftersom jag varit vältränad i stort sett hela mitt liv kan jag inte relatera. Jag förekommer inte på någon social media, förutom kolozzeum och youtube men egentligen finns jag endast på youtube för att länka in filmerna hit. Jag skulle nog kunna tjäna rätt bra med pengar på YT med tanke på hur många träffar mina filmer har fått utan att jag lagt något arbete alls på det, om jag la ner energi på det. Men jag har ingen som helst lust att hypa mig själv.
Har man haft magrutor hela sitt liv känns det liksom inte speciellt, och det är inget speciellt bakom det...
Jag, eller någon annan vältränad person är inte en jättebra förebild, vi råkar bara ha lagt ett gäng timmar på att träna. Vissa andra vältränade personer är rena motsatsen till en förebild, men de ses ändå som det av någon märklig anledning. Det finns så många andra RIKTIGA förebilder att se upp till om man har det behovet.
Jag tycker att den här trenden med självexponering är motbjudande och löjlig och jag hoppas att den snart är över.
Själv tränar jag för att det är kul, men inte nödvändigtvis för att må bra i kroppen. Jag gillar att tänja på gränserna för vad jag klarar av och det finns hälsosammare sätt att träna på.
Langster
2014-05-06, 21:50
Ett tilläggstips till trådstartaren. Sluta att kolla på andra helt och hållet och koncentrera dig på dig själv. Jag har aldrig haft en förebild inom träning, jag har koncentrerat mig på att förbättra mig själv utefter mina egna förutsättningar. På så sätt slipper man avund och andra sådana känslor.
Jag tycker att den här trenden med självexponering är motbjudande och löjlig och jag hoppas att den snart är över.
Håller med, tycker det borde ingå i en personlig tränares arbetsuppgift att informera nya kunder om att man INTE behöver posta hur det går på instagram, eller använda sociala medier överhuvudtaget. Alltså simpelt vett&etikett och inte bara kost och övningsutförande.
filmjölk
2014-05-06, 23:01
Jag tycker att det kastas lite väl mycket skit på träningsfrälsta. Man tycker de är patetiska och inte har något liv. Varför är utgång på krogen och att äta bullar på fikarasten ett liv men inte ett bänkpass på gymmet och en proteindrink som fika ett liv? Kroppsfixering är osunt och blaha blaha, varför är det mer osunt att mäta sin biceps än att titta på Greys anatomy? Varför är det förkastligt att posta en bild på sin vältrimmade mage på facebook men ok att posta en bild på sin gulliga hundvalp?
Scratch89
2014-05-07, 04:44
Jag tycker att det kastas lite väl mycket skit på träningsfrälsta. Man tycker de är patetiska och inte har något liv. Varför är utgång på krogen och att äta bullar på fikarasten ett liv men inte ett bänkpass på gymmet och en proteindrink som fika ett liv? Kroppsfixering är osunt och blaha blaha, varför är det mer osunt att mäta sin biceps än att titta på Greys anatomy? Varför är det förkastligt att posta en bild på sin vältrimmade mage på facebook men ok att posta en bild på sin gulliga hundvalp?
För att kroppen tycker om lagom.
Tja, det är väl egentligen så att drivna företag och individer alltid försöker profitera på, och därför uppmuntrar, alla former av livsstilar och trender som det finns ett kommersiellt värde i. Dvs sådant som människor är beredda att betala för och använda som kryckor för sin dålig självkänsla. Fitness är inget unik på det sättet.
Ignatius72
2014-05-07, 07:25
För att kroppen tycker om lagom.
..och knoppen inte minst.
Lite offtopic, men kanske intressant i sammanhanget. Gjorde just ett test på http://www.psykologitest.se/ortorexi.php
Tänka sig, enligt det har jag ortorexi.... Fast å andra sidan, om jag ska tolka testet så verkar det som man ligger illa till direkt man tränar åtminstone halvseriöst.
Mer ontopic. Men hur stort är egentligen "problemet" med fitness-postande på sociala medier? Är det större än fenomen som ankläppar, tävlande i finaste vardagsrummet, mysigaste fredagsmyset och gulligaste gullunge? Eller är det precis som allt annat självförhärligande smygskryt-postande på FB och instagram mm.?
Lite offtopic, men kanske intressant i sammanhanget. Gjorde just ett test på http://www.psykologitest.se/ortorexi.php
Tänka sig, enligt det har jag ortorexi.... Fast å andra sidan, om jag ska tolka testet så verkar det som man ligger illa till direkt man tränar åtminstone halvseriöst.
Mer ontopic. Men hur stort är egentligen "problemet" med fitness-postande på sociala medier? Är det större än fenomen som ankläppar, tävlande i finaste vardagsrummet, mysigaste fredagsmyset och gulligaste gullunge? Eller är det precis som allt annat självförhärligande smygskryt-postande på FB och instagram mm.?
"Om du inte arbetar med träning eller tävlar så tyder svaren på att träning och kost tar upp en stor del av ditt liv. Det betyder inte att du har ortorexi, men det kan vara så att din tankar kring mat och träning tar lite för stor plats i ditt liv."
Jag som svarade att jag inte bryr mig om mat, äter det jag vill, inte får ångest för att jag äter "fel" osv. Enda som skulle kunna vara var att jag försöker träna 4 gånger eller fler i veckan. That's it. Så testet verkar lite sådär va?
"Om du inte arbetar med träning eller tävlar så tyder svaren på att träning och kost tar upp en stor del av ditt liv. Det betyder inte att du har ortorexi, men det kan vara så att din tankar kring mat och träning tar lite för stor plats i ditt liv."
Jag som svarade att jag inte bryr mig om mat, äter det jag vill, inte får ångest för att jag äter "fel" osv. Enda som skulle kunna vara var att jag försöker träna 4 gånger eller fler i veckan. That's it. Så testet verkar lite sådär va?
Precis, det är rätt löjligt. Men det är också ett symptom på hur allt ska vara svart och vitt hela tiden. Det är irriterande. Allt som avviker från något slags medelvärde är en sjukdom.
Ointresserad av studier? Dyslexi....
Träna mer än två gånger i veckan och lever inte på snabbmat? Ortorexi...
Osv...
Det som är sjukt med att allt och alla ska ha någon liten diagnos är att dom som har problem på riktigt försvinner i mängden.
Det jag saknar är att kunna låta träningen gå dåligt ibland, utan att mitt psyke ska lida. Att kunna känna "oj, nu har träningen varit oregelbunden denna månad, det gör inget, nu kör vi hårt igen". Att kunna gå förbi en spegel utan att maniskt behöva kolla formen, för helt ärligt, gör inte dom flesta så? Och hur jävla friskt är det egentligen??
Hur mår folk? Hur mår du? EGENTLIGEN! Om du ransakar dig själv. För jag har haft jävligt svårt att göra det genom åren, jag har alltid velat försvara mig själv för jag inte vågat säga att jag egentligen mår ganska dåligt. Jag vill inte behöva bekräftelse för att känna att jag duger, jag vill kunna träna, bygga muskler och känna att "fan vad kul och inspirerande det är att nå nya mål och att kunna förändra min kropp" utan att känna avund, ångest, stress och oro på vägen.
Vågar folk i denna sväng egentligen erkänna hur de mår? Vågar någonsin en fitnesstjej erkänna att hon har värdelös självkänsla? Eller vågar någonin en roidsnubbe erkänna att han egentligen började trycka för att han ansåg att han t.ex. var för kort och behövde kompensera med muskler för att känna att han duger?
Hur gör man? Kan du det? Kan någon det?
Min erfarenhet är att personer med maniska träningsbehov ofta har en låg självkänsla. (Vilket inte skall förknippas med lågt självförtroende i olika frågor). Låg självkänsla manifesterar sig på massor av olika sätt i samhället. I orten så blir killarna med lägst självkänsla gangsters. (Då ÄR dem någon). I bättre förorter ska man vara framgångsrik. I andra miljöer ska man vara väldigt vältränad och i en tredje blir du "någon" genom att vara kulturell.
Ditt egenvärde, alltså den tanken som säger "jag är värdefull och bra precis som jag är, oavsett om mitt BF är 6,8 eller 18%" verkar saknas hos många här inom fitnesssvängen.
Jag känner massor av folk som ändrat sina liv. Som gått från att vara gangsters, eller arbetsnarkomaner, eller pundare till att vara helt vanliga människor och dem har oftast lätt att berätta hur det låg till EGENTLIGEN. Men om du frågar gemene person på stan: "Hej, har du stor muskler för att du är kort och haft komplex hela livet" så kommer du inte få ett ärligt svar. I bästa fall en lögn, i sämsta fall nåt aggressivt utfall.
Så länge fasaderna finns där- kommer lögnerna fortsätta. Jag vågar till och med sticka ut hakan och säga: ALLA med ett stort bekräftelsebehov har låg självkänsla.
filmjölk
2014-05-07, 08:26
Bra test, jag är tydligen ortorektisk trots att jag är fet och äter skräp varenda dag.
Bra test, jag är tydligen ortorektisk trots att jag är fet och äter skräp varenda dag.
Jupp, du och jag borde starta en stödgrupp för misslyckade ortoretiker.
Slartibartfast
2014-05-07, 08:39
Det är nåt med hela sociala medier-fitnesshysterin som stryker mig mothårs.
Alla dessa kvasifilosofer som pratar om hur man ska kämpa och förverkliga sig själv genom att följa en viss hashtag, puta med röven på instagram, vara extremt uppmärksamhetssökande och utseendefixerad. Publicera motivationscitat och plattityder på löpande band.
När blev självförverkligande detsamma som antal likes?
filmjölk
2014-05-07, 08:46
Jupp, du och jag borde starta en stödgrupp för misslyckade ortoretiker.
Hahahaa :D Vi kan föreläsa i skolor och annat och visa upp oss själva som skräckinjagande exempel på när träningshysterin "gått för långt":
"När jag var som sjukast vägde jag så lite som 111kg med 26% kroppsfett!"
filmjölk
2014-05-07, 08:56
Det är nåt med hela sociala medier-fitnesshysterin som stryker mig mothårs.
Alla dessa kvasifilosofer som pratar om hur man ska kämpa och förverkliga sig själv genom att följa en viss hashtag, puta med röven på instagram, vara extremt uppmärksamhetssökande och utseendefixerad. Publicera motivationscitat och plattityder på löpande band.
När blev självförverkligande detsamma som antal likes?
Nu blir jag nästan purken på dig här.
Sådana som inte är träningsneurotiska gör nästan samma sak. De visar upp bilder på sitt hem, semesterbilder, sina partybilder, sina kläder, sin mat eller sina hårdmejkade ansikten med putande läppar från den mest fördelaktiga vinkeln.
Komplett med andra plattityder och andra citat. Varför blir du strykt mothårs av just de träningsfixerades uppmärksamhetssökande?
Hackenschmidt
2014-05-07, 08:56
Precis, det är rätt löjligt. Men det är också ett symptom på hur allt ska vara svart och vitt hela tiden. Det är irriterande. Allt som avviker från något slags medelvärde är en sjukdom.
Ointresserad av studier? Dyslexi....
Träna mer än två gånger i veckan och lever inte på snabbmat? Ortorexi...
Osv...
Det som är sjukt med att allt och alla ska ha någon liten diagnos är att dom som har problem på riktigt försvinner i mängden.
Fast så är det inte, det är inte så lätt att uppfylla diagnoser. En diagnos är också bara en ihopklumpning av symtom som ofta framträder ihop. Men det är tyvärr så att diagnoser är ganska svartvita, även om de flesta anser att de bör vara på ett spektrum, vilket är svårt att genomföra.
Det här testet med största sannolik inte validerat och testat över huvud taget utan påhittat på plats av tre personer som inte ens är psykiater eller psykologer.
WHITEFOLKS
2014-05-07, 09:10
Nu blir jag nästan purken på dig här.
Sådana som inte är träningsneurotiska gör nästan samma sak. De visar upp bilder på sitt hem, semesterbilder, sina partybilder, sina kläder, sin mat eller sina hårdmejkade ansikten med putande läppar från den mest fördelaktiga vinkeln.
Komplett med andra plattityder och andra citat. Varför blir du strykt mothårs av just de träningsfixerades uppmärksamhetssökande?
Det är väl mest att de sitter och runkar i en cirkel för saker som är rätt mellanmjölk i hopp att få en like tillbaka (like 4 likes) snarare än att producera något som faktiskt förtjänar uppmärksamhet.
Detta gällandes både fitness och annat.
Fast så är det inte, det är inte så lätt att uppfylla diagnoser. En diagnos är också bara en ihopklumpning av symtom som ofta framträder ihop. Men det är tyvärr så att diagnoser är ganska svartvita, även om de flesta anser att de bör vara på ett spektrum, vilket är svårt att genomföra.
Det här testet med största sannolik inte validerat och testat över huvud taget utan påhittat på plats av tre personer som inte ens är psykiater eller psykologer.
Nu pratade jag inte om vad en psykiatriker har ställt för diagnos efter en utredning. Utan vad för intryck man får av att läsa om olika diagnoser i media exempelvis.
Men har du barn i skolan? Hur många av deras klasskamrater har olika diagnoser? Jag upplever (obs, ingen studie på detta ;) ) att det är en oroväckande ökning av barn med diagnoser som exempelvis dyslexi.
filmjölk
2014-05-07, 09:22
Det är väl mest att de sitter och runkar i en cirkel för saker som är rätt mellanmjölk i hopp att få en like tillbaka (like 4 likes) snarare än att producera något som faktiskt förtjänar uppmärksamhet.
Detta gällandes både fitness och annat.
Ja, och? Alla kan inte rädda världen, bota cancer, vinna OS eller förstöra härskarringen. 99,99% av mänskligheten kommer inte producera något som förtjänar uppmärksamhet men det skall inte hindra någon för att försöka få någon form av credit för dennes intressen?
Är man intresserad av att visa upp sin vältränade röv i tights på instagram skall man väl få göra det, lika gärna som man får visa upp bilder på sin krogkväll?
Slartibartfast
2014-05-07, 09:30
Nu blir jag nästan purken på dig här.
Sådana som inte är träningsneurotiska gör nästan samma sak. De visar upp bilder på sitt hem, semesterbilder, sina partybilder, sina kläder, sin mat eller sina hårdmejkade ansikten med putande läppar från den mest fördelaktiga vinkeln.
Komplett med andra plattityder och andra citat. Varför blir du strykt mothårs av just de träningsfixerades uppmärksamhetssökande?
För att inredningsnissar inte har samma missionärsambitioner som fitnesshetsarna. "Titta vilken fin lampa jag köpte idag", eller "såhär städat har jag hemma hos mig" stör mig inte alls.
Det är fitnessfolkets propagerande för att du på nåt sätt blir en bättre människa genom att vara snygg och vältränad som provocerar mig. Dom lägger all tyngd på det som rimligtvis är det minst väsentliga i självutveckling.
Hackenschmidt
2014-05-07, 09:36
Nu pratade jag inte om vad en psykiatriker har ställt för diagnos efter en utredning. Utan vad för intryck man får av att läsa om olika diagnoser i media exempelvis.
Men har du barn i skolan? Hur många av deras klasskamrater har olika diagnoser? Jag upplever (obs, ingen studie på detta ;) ) att det är en oroväckande ökning av barn med diagnoser som exempelvis dyslexi.
Nu har jag inga barn, men jag kan förstå och hålla med i att det upplevs på detta viset och att överdiagnosticering kanske sker.
Men ett några frågor kan ställas
1) Har de som påstår sig ha dyslexi verkligen genomgått en utredning och erbjudits diagnosen? Om inte så har man ju tekniskt sett inte dyslexi (även om symtomen kan föreligga). Dyslexi känns som den prototypiska slentrian-diagnosen för alla som inte tycker om att läsa, det håller jag med om. Men om den inte ställts efter en diagnostisk utredning så är det ju bara personens åsikt att "jag har dyslexi" och inte läkare/psykologers fel.
2) Att det ökar behöver inte nödvändigtvis vara till följd av att det sker en överdiagnosticering nu. Utan att det tidigare var underdiagnosticerat och barn med de här problemen inte upptäcktes och fick hjälp.
För att inredningsnissar inte har samma missionärsambitioner som fitnesshetsarna. "Titta vilken fin lampa jag köpte idag", eller "såhär städat har jag hemma hos mig" stör mig inte alls.
Det är fitnessfolkets propagerande för att du på nåt sätt blir en bättre människa genom att vara snygg och vältränad som provocerar mig. Dom lägger all tyngd på det som rimligtvis är det minst väsentliga i självutveckling.
Joho, det har dom visst. Det är exakt samma mekanismer.
"Titta vad fina och trendiga grejjor jag har och hur välstädat det är. Dessutom har jag bakat bullar till mina välartade barn. Åhhh mitt liv är perfekt, jag hinner med allt trots karriär och sidojobb som blingoåterförsäljare! Fan vad kass du är som inte skurat diskbänken idag.... "
Nu har jag inga barn, men jag kan förstå och hålla med i att det upplevs på detta viset och att överdiagnosticering kanske sker.
Men ett några frågor kan ställas
1) Har de som påstår sig ha dyslexi verkligen genomgått en utredning och erbjudits diagnosen? Om inte så har man ju tekniskt sett inte dyslexi (även om symtomen kan föreligga). Dyslexi känns som den prototypiska slentrian-diagnosen för alla som inte tycker om att läsa, det håller jag med om. Men om den inte ställts efter en diagnostisk utredning så är det ju bara personens åsikt att "jag har dyslexi" och inte läkare/psykologers fel.
2) Att det ökar behöver inte nödvändigtvis vara till följd av att det sker en överdiagnosticering nu. Utan att det tidigare var underdiagnosticerat och barn med de här problemen inte upptäcktes och fick hjälp.
Nu går vi duktigt offtopic, men jag säger absolut inte emot dig vad gäller kliniska diagnoser. Däremot så tror jag definitivt att man kan misstänka att det inte alltid görs en ordentlig utredning.
Sohlsken
2014-05-07, 09:55
Från sek 5-18 har vi en snabb sammanfattning av min inställning till internetbaserade "störningstest" :D
8AqShlIKUCc
För att inredningsnissar inte har samma missionärsambitioner som fitnesshetsarna. "Titta vilken fin lampa jag köpte idag", eller "såhär städat har jag hemma hos mig" stör mig inte alls.
Det är fitnessfolkets propagerande för att du på nåt sätt blir en bättre människa genom att vara snygg och vältränad som provocerar mig. Dom lägger all tyngd på det som rimligtvis är det minst väsentliga i självutveckling.
De två meningarna i den första paragrafen har ingenting med varandra att göra, och jag vill föreslå att det finns vinklar du kan ha missat här. Att det inte stör dig innebär inte att "inredningsnissar" inte har exakt samma behov av att "missionera" eller få uppmärksamhet som "fitnesshetsare" har. Det kommer av samma impuls, men alla väljer olika saker för sina liv.
Just nu råkar det vara en massa fitness på tapeten så det syns med. Att båda de ovannämnda typerna av personer mest troligt har precis lika tålig självkänsla eller är lika missnöjda med sina liv - och därmed väljer att dela med sig av bilder på liknande sätt - borde dock vara allmänkännedom :)
Varför delar tonåringar med sig av sina träningsbilder med celsius, smartshaker etc.? För att tonåringar är gamla nog att förstå vad världen innehåller och vad det innebär, och för dem är det NY information. Nästan allt de upptäcker och känner filtreras genom "fan vad coolt, jag har uppfunnit hjulet"-mekanismen. Det är inget speciellt med det.
WHITEFOLKS
2014-05-07, 10:04
Ja, och? Alla kan inte rädda världen, bota cancer, vinna OS eller förstöra härskarringen. 99,99% av mänskligheten kommer inte producera något som förtjänar uppmärksamhet men det skall inte hindra någon för att försöka få någon form av credit för dennes intressen?
Är man intresserad av att visa upp sin vältränade röv i tights på instagram skall man väl få göra det, lika gärna som man får visa upp bilder på sin krogkväll?
Jag är inte elitist på det sättet att jag menar att man bara ska få visa sina cancerkurer eller liknande. Det jag syftar på är att jag ser problematik när självvärdet kommer genom detta.
Om någon ger sig in på något nytt/som den är dålig på/whatever och kvaliteten på "produkten" i sig inte är så bra så kan till och med jag langa på en like och en uppmuntrande kommentar (tro det eller ej) för att pusha vidare och ge positiv feedback på något. Men när det endast är samma rumpa och och om igen ur olika vinklar för att man vill få bekräftelse, då tror jag inte det är "bra" (vafan det nu är) för den personen.
Så det beror mer på varför man lägger upp något än vad man faktiskt lägger upp i sig, min första post var väl lite onödigt hård och kortfattad.
Albin Eriksson
2014-05-07, 10:43
Varning för TLDR, men jag har länge, egentligen så länge som jag kan minnas, alltid tampats med både mitt själsliga och kroppsliga välmående. Väldigt länge har jag nog också trott att vägen till själsligt välmående går igenom att skaffa sig den perfekta kroppen. Har man en perfekt kropp lär man väl vara nöjd med livet? Innerst inne är jag nog en bekräftelsejunkie som tror att jag kommer må bra ju snyggare jag blir och ju fler komplimanger jag får.
Kollar jag på fitnessindustrin med den extrema hypen som finns idag, och som får en jävla boost av bloggande och instagrammande, ställer jag mig numera allt oftare frågan, hur mår folk i träningsvärlden egentligen? Många i träningsvärlden tar bilder på sig, ofta i samma pose, dag ut och dag in. Varför undrar jag? För att få följare och likes? Kan det vara något annat? Att få visa att man lyckas, att man duger och att man blir bekräftad.
Dom flesta jag stött på genom åren har alltid sagt "Jag tränar för att må bra i kroppen och för att det är kul". Jag har också tränat för att må bra i kroppen, och jag älskar att lyfta vikter, men innerst inne har jag nog väldigt mycket tränat i tron om att det kommer få mig att må bättre själsligt, att jag kommer bli mer trygg i mig själv och att jag kommer att få en bättre självkänsla. Vilket egentligen är helt fel sätt att gå.
Om du verkligen verkligen ransakar dig själv, tränar du för att må bra i kroppen och att du tycker det är ruskigt kul det du gör, eller gör du det av någon annan anledning? Med den hype som instagram och allt har fört med sig har jag så svårt att se att tjejer, om jag får ta det som ett exempel, börjat tävla och drömma om bikini fitness för att de älskar sporten och nöjet med träningen. Sanningen jag ser är bara en mer putsad och "vuxen" variant av snyggast.se där det egentligen bara är en grupp med osäkra individer i behov av bekräftelse och att få känna att de duger.
Är jag cynisk när jag ser det såhär? Är det jag som ser industrin helt fel? Är det bara för att jag till stor del tränat av fel anledning som jag tror att majoriteten egentligen känner samma sak?
Det som fått mig att fundera kring detta är just hypen jag ser idag, i kombination med att min träning sedan länge gått dåligt av många anledningar. Inte för att jag tappat intresset, för jag älskar att lyfta vikter och jag tränar inte enbart av fel anledning, men jag är så förbannat trött på att må dåligt kring att träningen inte går som jag vill, att jag tappar form, att jag tappar maten, att gå runt och känna sig plufsig när man enligt många andra säkert ser jävligt bra ut och att min känsla egentligen enbart är ett hjärnspöke som grundar sig i dålig självbild. Jag kan egentligen inte bedömma min dagsform när jag ser den, för det är oftast min själsliga dagsform som avgör vad huvudet säger när jag ser spegeln.
Det jag saknar är att kunna låta träningen gå dåligt ibland, utan att mitt psyke ska lida. Att kunna känna "oj, nu har träningen varit oregelbunden denna månad, det gör inget, nu kör vi hårt igen". Att kunna gå förbi en spegel utan att maniskt behöva kolla formen, för helt ärligt, gör inte dom flesta så? Och hur jävla friskt är det egentligen??
Hur mår folk? Hur mår du? EGENTLIGEN! Om du ransakar dig själv. För jag har haft jävligt svårt att göra det genom åren, jag har alltid velat försvara mig själv för jag inte vågat säga att jag egentligen mår ganska dåligt. Jag vill inte behöva bekräftelse för att känna att jag duger, jag vill kunna träna, bygga muskler och känna att "fan vad kul och inspirerande det är att nå nya mål och att kunna förändra min kropp" utan att känna avund, ångest, stress och oro på vägen.
Vågar folk i denna sväng egentligen erkänna hur de mår? Vågar någonsin en fitnesstjej erkänna att hon har värdelös självkänsla? Eller vågar någonin en roidsnubbe erkänna att han egentligen började trycka för att han ansåg att han t.ex. var för kort och behövde kompensera med muskler för att känna att han duger?
Hur gör man? Kan du det? Kan någon det?
Jag skulle inte ha några problem med att säga till om jag mådde dåligt, däremot hade jag inte exponerat mig själv på det sättet på sociala medier.
Det finns ju säkert som inom alla grupper folk som mår dåligt, men troligen fler som mår bra av träningen och lite sundare kost.
För att svara på frågan om hur jag mår, så kan jag bara säga att träningen fört med sig positivt. (möjligen minus för småskador nån gång ibland då men)
Jag mår snarare dåligt utan träning då det förutom det nyttiga i att just träna dessutom är min stora passion.
För att kroppen tycker om lagom.
Just det, lagom... jag tror få av de "nyfrälsta" går över gränsen lagom rent fysiskt dock.
Samhället i stort börjar ju dessutom utvecklas mot att inte alls vara lagom men åt andra hållet, övervikt är ju snart vanligare än ovanligt.
I början av träningskarriären nojjade jag över allt. Kände mig fet om jag åt något onyttigt, jämförde mig med alla, mådde dåligt när jag inte tränat på 1 vecka. Detta medförde att träningen blev en börda, en riktig energislukare. Jag insåg att jag inte ville träna för att se snygg ut i andras ögon. Man insåg att mikroskopiska detaljer inte påverkade mina resultat långsiktigt. Nu idag jämför jag mig aldrig med andra, det är många år sedan jag ens besökte en träningsblogg. Har blivit otroligt laid back när det kommer till kost och träning. När det kommer till utseendet är jag helt tvärtemot, jag nästan ogillar uppmärksamheten jag får på grund av mina muskler. Jag vill kunna gå i linne när det är 25+ grader, inte för att jag vill spänna mig utan för att det är varmt. Jag mår bäst av att ha träningen som en väldigt liten del av mitt liv, men verkligen ingen större. Om man ständigt jämför sig med andra i livet kommer man aldrig bli nöjd, det kommer alltid finnas någon större, rikare, snyggare och bättre. Tycker man ska försöka vara den bästa versionen av sig själv, inom ens egna tillåtna begräsningar.
Albin Eriksson
2014-05-07, 10:53
Allt är dessutom fantastiskt svart eller vitt: Fitnessvärlden förknippas med "maniskt tränande" och sköter man träning och kropp lite mer än svensson så "måste" man naturligtvis ha minst början till problem.
Instagram = dålig självkänsla.
Tacka nej till kanelbulle = Manisk med kosten.
Uttrycka missnöje över missat träningspass = Ortorexi.
Allt är dessutom fantastiskt svart eller vitt: Fitnessvärlden förknippas med "maniskt tränande" och sköter man träning och kropp lite mer än svensson så "måste" man naturligtvis ha minst början till problem.
Instagram = dålig självkänsla.
Tacka nej till kanelbulle = Manisk med kosten.
Uttrycka missnöje över missat träningspass = Ortorexi.
Instagram #celsius typ 100 000 träffar.. där har vi en stor grupp människor som antagligen bara är ute efter fler klickar och likes.. säg att det åtminstone är 10 000 - 20 000 individuella personer..där har vi en stor grupp som tränar för att kompensera dålig självkänsla och vill ha bekräftelse.. finns massor av liknane hashtags och det är i nuläget ett växande fenomen. jag väljer att inte säga ett växande problem men det skulle inte förvåna mig om vi kommer ha en stor grupp människor med en ohälsosam relation till sin kropp och träning så småningom. självklart är inte träningen i sig faran utan snarare beteendet runt omkring. och att inte träna alls är såklart motsatt sida av myntet, där det finns tydligt kartlagt vilka följderna kan bli med fysisk och psykisk ohälsa.
För typ 1,5 år sen när jag körde som seriösast kunde jag få jävligt mycket ångest över ett missat pass, visst, det känns ju inte asnice nu heller men bryr mig inte ens nästan lika mycket.
Då var det ofta så att jag la mitt sociala liv åt sidan för träningen, nu är det absolut inte så.
Jag bryr mig fortfarande men känner mig inte tvungen att köra 6 pass i veckan längre och jag har insett att det inte är hela världen om jag missar en muskelgrupp under veckan, bara att ta det på måndagen veckan därpå liksom. Känner mig inte heller tvungen att köra vissa övningar "bara för att" längre. Tröttnade exempelvis på marklyft för ett par månader sen, tyckte inte att det var skoj längre, så nu kör jag helt enkelt inte marklyft mer.
Jag har insett att för mig blir det i alla fall roligare både för kropp och knopp att hålla det på en mer hobbyinriktad nivå. Jag ska ändå inte ställa mig på någon scen :)
filmjölk
2014-05-07, 12:38
Förövrigt ironiskt roligt när styrkelyftare klagar på "Celsiusligans" fixering, då man där har en grupp som är, om möjligt, ännu mer neurotiska vad gäller sin träning.
Träningsupplägg som ser ut som avancerade matematiska formler, extrem detaljfixering kring teknik och val av komplementsövningar är i sig en hel vetenskap. Allt för att knipa en tredjeplats på DM.
PureWhey
2014-05-07, 12:50
Jag ser mig själv som seriös med min träning, har dock aldrig mått dåligt över ett missat pass eller i samband med mat osv. Så länge man inte tränar på elitnivå får man resonera över vad som är av betydelse.
Joe Hardgainer
2014-05-07, 13:30
Allt är dessutom fantastiskt svart eller vitt: Fitnessvärlden förknippas med "maniskt tränande" och sköter man träning och kropp lite mer än svensson så "måste" man naturligtvis ha minst början till problem.
Instagram = dålig självkänsla.
Tacka nej till kanelbulle = Manisk med kosten.
Uttrycka missnöje över missat träningspass = Ortorexi.
Fitnessvärlden är ju en cirkus i sig. Ett fåtal aktörer som som gör ekonomisk vinst på folks behov av självförverkligande och bekräftelsebehov. Du sponsrar ett par personer--> dom känner sig utvalda och betydande--< marknadsför detta via sina sociala portaler--> läsare som har personen i fråga som förebild efterapar snällt.
Släng in några celsiusambassöder med och allt fler får känslan att deras leverne legitimeras.
Fitnessvärlden är ju uppbygd av att flertat attribut bör uppfyllas. Annars är man inte tillräckligt fitness. Det är där manin börjar. Inte en jävel brydde sig om att figurera i träna i 2XU tights och bälja celsius så fort man tränade för några år sedan. Då var det ju i princip proteindrinken och shakern som utmärkte en person som "tränar" Några uppmanar x antal exponerade personer att börja förespråka och pöbeln följer snällt efter. Monkey sees monkey does. Ofta det det kommer ner till.
Förmedlas inte alla dessa attribut kan man inte visa och känns att man tillhör den subgruppen av tränande som sina förebilder så exklusivt tillhör.
OT och säkert många lösa trådar i mitt inlägg, men sitter o skriver på rak arm under en genomgång i skolan .
Sen sså funderade jag på att skriva om byggning och byggare välmående men det hör nog inte hemma här . Det är i sig en subgrupp i subkulturen som disskuteras.
Förövrigt ironiskt roligt när styrkelyftare klagar på "Celsiusligans" fixering, då man där har en grupp som är, om möjligt, ännu mer neurotiska vad gäller sin träning.
Träningsupplägg som ser ut som avancerade matematiska formler, extrem detaljfixering kring teknik och val av komplementsövningar är i sig en hel vetenskap. Allt för att knipa en tredjeplats på DM.
Idrott där man satsar blir ju detaljinriktad. Det är precis som att säga att fotbollsspelare inte borde spela efter någon taktik. Det man däremot inte fokuserar lika mycket på är andras bekräftelse för att få en att må bra. Sen finns det såklart många som gör både och.
filmjölk
2014-05-07, 14:38
Idrott där man satsar blir ju detaljinriktad. Det är precis som att säga att fotbollsspelare inte borde spela efter någon taktik. Det man däremot inte fokuserar lika mycket på är andras bekräftelse för att få en att må bra. Sen finns det såklart många som gör både och.
Jag trodde styrkelyft mest var ett svepskäl för att få lägga 15timmar i veckan på något man tycker är roligt samtidigt som celsiusligan får skit för att de lägger halva den tiden på något ganska liknande som de tycker är roligt.
WHITEFOLKS
2014-05-07, 14:55
Jag trodde styrkelyft mest var ett svepskäl för att få lägga 15timmar i veckan på något man tycker är roligt samtidigt som celsiusligan får skit för att de lägger halva den tiden på något ganska liknande som de tycker är roligt.
Jag tror inte deras instagrammande tar 7h i veckan. Eller never mind :)
Förövrigt ironiskt roligt när styrkelyftare klagar på "Celsiusligans" fixering, då man där har en grupp som är, om möjligt, ännu mer neurotiska vad gäller sin träning.
Träningsupplägg som ser ut som avancerade matematiska formler, extrem detaljfixering kring teknik och val av komplementsövningar är i sig en hel vetenskap. Allt för att knipa en tredjeplats på DM.Fast det är väl inte faktumet _att_ "Celsiusligan" är neurotiska som "styrkelyftare" gör sig lustiga över. Det är väl _vad_ de är neurotiska över som är roligt. Dvs en jävla läskburk (eller vad det nu är).
Jag trodde styrkelyft mest var ett svepskäl för att få lägga 15timmar i veckan på något man tycker är roligt samtidigt som celsiusligan får skit för att de lägger halva den tiden på något ganska liknande som de tycker är roligt.
Mitt syfte var inte att smutskasta celsiusligan. Styrkelyft kan väl vara ett svepskäl likväl men det är ju en annan fokus där som inte går hand i hand med bekräftelsesökande och jämförande med andra på sociala medier där alla har ett till synes "perfekt liv".
Har bekanta som får en stor del av deras input från bloggar, instagram och facebook. Där ser man snygga bilder, träning, nyttig mat och det i sin tur bidrar till en skev verklighetsbild där det här "perfekta livet" ska utgöra nån slags normalvärde. I sin tur får man dåligt samvete av bullen man åt eller träningspasset man skippade.
Dessutom finns inte tillräckligt med kunskap i dom här kretsarna. Många lyssnar på "experter" och får nåt svältprogram eller nåt schema som ska ge dom platt mage och snygg bakdel utan att göra dom "för stora". Finns säkert dom som mår bra i den svängen men som sagt spekulerar jag i att många eventuellt kommer må dåligt av det.
Ignatius72
2014-05-07, 15:48
Vad är celisiusligan?
WHITEFOLKS
2014-05-07, 15:49
http://web.stagram.com/tag/celsius
Vad är celisiusligan?
Personer som använder #celsius på instagram, cirka 134 000 träffar just nu.
Hackenschmidt
2014-05-07, 15:58
http://web.stagram.com/tag/celsius
Hory shit, trodde det var överdrivet när folk ironiserade med alla hashtags på kolozzeum, verkligheten överträffar dikten
http://web.stagram.com/tag/celsius
Tror precis jag dog lite inombords.
Herrcules
2014-05-07, 16:44
Tror precis jag dog lite inombords.
+1
haha va i helvete haha
Gränsen mellan att njuta av den uppmärksamheten man får och behovet av bekräftelse känns diffus.
Hade varit intressant att faktiskt se hur stor andel av dessa fitnessälskande instagrammare som faktiskt har dålig självkänsla. Det lär vi inte få reda på dock, då jag tror att förnekelsen är total.
Albin Eriksson
2014-05-07, 18:52
Instagram #celsius typ 100 000 träffar.. där har vi en stor grupp människor som antagligen bara är ute efter fler klickar och likes.. säg att det åtminstone är 10 000 - 20 000 individuella personer..där har vi en stor grupp som tränar för att kompensera dålig självkänsla och vill ha bekräftelse.. finns massor av liknane hashtags och det är i nuläget ett växande fenomen. jag väljer att inte säga ett växande problem men det skulle inte förvåna mig om vi kommer ha en stor grupp människor med en ohälsosam relation till sin kropp och träning så småningom. självklart är inte träningen i sig faran utan snarare beteendet runt omkring. och att inte träna alls är såklart motsatt sida av myntet, där det finns tydligt kartlagt vilka följderna kan bli med fysisk och psykisk ohälsa.
Celsius är poppis plus att en del faktiskt tror det är bättre dricka än något annat, dock har det funnits väldigt mkt populära trender och prylar genom åren som inte lämnat någon större skadeverkan efter sig och det tror jag inte nödvändigtvis behöver vara fallet här heller.
Gränsen mellan att njuta av den uppmärksamheten man får och behovet av bekräftelse känns diffus.
Hade varit intressant att faktiskt se hur stor andel av dessa fitnessälskande instagrammare som faktiskt har dålig självkänsla. Det lär vi inte få reda på dock, då jag tror att förnekelsen är total.
Instagram är väl en liten trend det också, bekräftelse söker väl människor i alla forum...vare sig det handlar om facebook eller kontorslandskapet.
Frågan är bara när det blir mer än vanligt negativt...
Spetälsk
2014-05-07, 19:32
Är det inte crossfittarna vi ska se ner på? hänger inte med.
Instagram är väl en liten trend det också, bekräftelse söker väl människor i alla forum...vare sig det handlar om facebook eller kontorslandskapet.
Frågan är bara när det blir mer än vanligt negativt...
Absolut, och det behöver inte vara destruktivt för allt. Men jag ser skillnad på forum och forum, instagram och liknande sociala medier tror jag för många har blivit ett forum endast för bekräftelse. Det konstanta flödet av bekräftelse tror jag är svårt att uppnå på något annat forum, t ex en arbetsplats.
Av det jag uppfattar så är det ganska många som inte riktigt mår bra och har ett väldigt hävdelsebehov för att visa upp hur lyckade dom är med allt, "fitness"tjejer som svälter sig så man ser det i kvaliten på hy och hår när dom är offsession, folk som är panka och lånar pengar till höger och vänster men det enda man ser utåt är hur bra det går för dom...
Mycket det här fake it to you make it...
En annan sak jag tycker man märker det på är när det kommer till kritik, när man påpekar minsta lilla angående nåns fysik att nånting släpar dom har inte träffat formen eller vad som... så HATAR man osv... en person som mår bra tar till sig när nån påvisar ev brister för att kunna arbeta med det för att förbättra sig.
Massa ordbajs från mig utan relevans, men runt dom kretsarna jag är/har varit så är det inte många människor som mår bra i "fitness"svängen
Av det jag uppfattar så är det ganska många som inte riktigt mår bra och har ett väldigt hävdelsebehov för att visa upp hur lyckade dom är med allt, "fitness"tjejer som svälter sig så man ser det i kvaliten på hy och hår när dom är offsession, folk som är panka och lånar pengar till höger och vänster men det enda man ser utåt är hur bra det går för dom...
Mycket det här fake it to you make it...
En annan sak jag tycker man märker det på är när det kommer till kritik, när man påpekar minsta lilla angående nåns fysik att nånting släpar dom har inte träffat formen eller vad som... så HATAR man osv... en person som mår bra tar till sig när nån påvisar ev brister för att kunna arbeta med det för att förbättra sig.
Massa ordbajs från mig utan relevans, men runt dom kretsarna jag är/har varit så är det inte många människor som mår bra i "fitness"svängen
Såhär ser jag också det. Och f.ö menade jag inte att celsius är farligt på något sätt utan bara fenomenet med hashtaggen och behovet av bekräftelse och visa upp sig. Sen får jag väl lägga till att celsius SJÄLVKLART är bortkastade pengar, men vi gör alla våra onödiga inköp.
En annan sak jag tycker man märker det på är när det kommer till kritik, när man påpekar minsta lilla angående nåns fysik att nånting släpar dom har inte träffat formen eller vad som... så HATAR man osv... en person som mår bra tar till sig när nån påvisar ev brister för att kunna arbeta med det för att förbättra sig.Nu börjar jag sympatisera lite med mikaelj:s hållning :).
Diomedea exulans
2014-05-07, 22:49
Sådana som inte är träningsneurotiska gör nästan samma sak. De visar upp bilder på sitt hem, semesterbilder, sina partybilder, sina kläder, sin mat eller sina hårdmejkade ansikten med putande läppar från den mest fördelaktiga vinkeln.
Vad ska man göra på Facebook då?
Är man öppen med det negativa, då blir man kallad gnällig. Men pratar man bara om det positiva, då är man falsk och vill visa upp en fejkad, perfekt yta.
Det som återstår är… Kattbilder?
filmjölk
2014-05-07, 22:56
Vad ska man göra på Facebook då?
Är man öppen med det negativa, då blir man kallad gnällig. Men pratar man bara om det positiva, då är man falsk och vill visa upp en fejkad, perfekt yta.
Det som återstår är… Kattbilder?
Japp, och klatschiga saker i stil med: "Krig är dåligt! Dela och gilla, annars gillar du krig!"
Diomedea exulans
2014-05-07, 22:57
Japp, och klatschiga saker i stil med: "Krig är dåligt! Dela och gilla, annars gillar du krig!"
Okej. Jag har ingen katt så jag ska fortsätta att mest lägga upp hönsbilder.
narcissisten
2014-05-07, 23:15
Det som återstår är… Kattbilder?
What seems to be the officer, problem?
http://photos-g.ak.instagram.com/hphotos-ak-prn/10299863_1418655998394822_68124445_n.jpg
Diomedea exulans
2014-05-07, 23:16
What seems to be the officer, problem?
https://scontent-b-ams.xx.fbcdn.net/hphotos-ash3/t1.0-9/10171871_10152353702855631_6716010593799507065_n.j pg
Arf Pingvin
2014-05-08, 04:43
Aah. Hönsbilder med H. Tänkte att det var väl vågat annars.
Aah. Hönsbilder med H. Tänkte att det var väl vågat annars.
Jag hade "like:at"
Arne Persson
2014-05-08, 07:07
Träffade herr R. Runesson för en vecka sedan och kan meddela att han är, som alltid, i en makalös form såväl fysiskt som psykiskt. Inga jävla PWO-nojor o.dyl. där inte. :)
Människor överlag mår inte bra och de som gör det lever för tillfället i en bubbla där deras rädslor bara är begravda lite djupare. Att begrava rädslor görs enklast genom att sysselsätta sig med saker som har med självbekräftelse att göra så till den grad att inte mörkare tankar, ångest, rädsla och livsfrågor når upp till medvetandet genom det sammelsurium av manisk självbekräftelse som pågår.
Ungefär så lever de allra flesta människor på vår jord anser jag. Vi kamouflerar bara våra rädslor på olika sätt och med olika medel men grunden är alltid densamma. Flykt undan oss själva och de sår vi bär på.
Vi kan bli religiösa, träningsnarkomaner, karriärister, föräldrar, precis vad som helst. Allt som hjälper oss att fokusera på att stärka barrikaderna som håller obearbetade smärtor dolda och tysta djupt inom oss.
Blir trycker för stort därinne startar ett sökande efter sanningen på ett eller annat sätt. I regel ett sökande efter anledningar till det dåliga måendet som fokuserar på yttre företeelser, bokstavskombinationer, religion och tro, förändringar i beteende mot yttre och inre händelser osv. Sökandet i sig fokuserar oss bort från svaret. Det fruktansvärt tunga svaret att allt finns inom oss och det är endast där vi kan finna trygghet.. Att vi själva bär på svaret och endast vi själva bär ansvaret och möjligheten att finna oss själva därinne.
Men att finna den tryggheten är en i det närmaste omöjlig uppgift eftersom det kräver ett totalt uppgivande av tron på allt vi gör, att orsaken till våra störningar finns att finna i något annat än oss själva.
Det är inte accepterat. Det är i sig en av grunderna till rädslan som manifesteras dygnet runt, året runt, överallt och hela tiden i det vi kallar livet.
Människor överlag mår inte bra och de som gör det lever för tillfället i en bubbla där deras rädslor bara är begravda lite djupare. Att begrava rädslor görs enklast genom att sysselsätta sig med saker som har med självbekräftelse att göra så till den grad att inte mörkare tankar, ångest, rädsla och livsfrågor når upp till medvetandet genom det sammelsurium av manisk självbekräftelse som pågår.
Ungefär så lever de allra flesta människor på vår jord anser jag. Vi kamouflerar bara våra rädslor på olika sätt och med olika medel men grunden är alltid densamma. Flykt undan oss själva och de sår vi bär på.
Vi kan bli religiösa, träningsnarkomaner, karriärister, föräldrar, precis vad som helst. Allt som hjälper oss att fokusera på att stärka barrikaderna som håller obearbetade smärtor dolda och tysta djupt inom oss.
Blir trycker för stort därinne startar ett sökande efter sanningen på ett eller annat sätt. I regel ett sökande efter anledningar till det dåliga måendet som fokuserar på yttre företeelser, bokstavskombinationer, religion och tro, förändringar i beteende mot yttre och inre händelser osv. Sökandet i sig fokuserar oss bort från svaret. Det fruktansvärt tunga svaret att allt finns inom oss och det är endast där vi kan finna trygghet.. Att vi själva bär på svaret och endast vi själva bär ansvaret och möjligheten att finna oss själva därinne.
Men att finna den tryggheten är en i det närmaste omöjlig uppgift eftersom det kräver ett totalt uppgivande av tron på allt vi gör, att orsaken till våra störningar finns att finna i något annat än oss själva.
Det är inte accepterat. Det är i sig en av grunderna till rädslan som manifesteras dygnet runt, året runt, överallt och hela tiden i det vi kallar livet.Om du accepterar din rädsla så försvinner den. Rädsla och ångest är ju bara tankar, och när man inser det berövar man dem makten.
filmjölk
2014-05-08, 12:30
Träffade herr R. Runesson för en vecka sedan och kan meddela att han är, som alltid, i en makalös form såväl fysiskt som psykiskt. Inga jävla PWO-nojor o.dyl. där inte. :)
Med den avgudadyrkan du visar honom så behövs ingen pwo :)
Vad ska man göra på Facebook då?
Är man öppen med det negativa, då blir man kallad gnällig. Men pratar man bara om det positiva, då är man falsk och vill visa upp en fejkad, perfekt yta.
Det som återstår är… Kattbilder?
Så antingen skryter man eller gnäller. Det finns inget annat?
Ehm.
Människor överlag mår inte bra och de som gör det lever för tillfället i en bubbla där deras rädslor bara är begravda lite djupare. Att begrava rädslor görs enklast genom att sysselsätta sig med saker som har med självbekräftelse att göra så till den grad att inte mörkare tankar, ångest, rädsla och livsfrågor når upp till medvetandet genom det sammelsurium av manisk självbekräftelse som pågår.
Ungefär så lever de allra flesta människor på vår jord anser jag. Vi kamouflerar bara våra rädslor på olika sätt och med olika medel men grunden är alltid densamma. Flykt undan oss själva och de sår vi bär på.
Vi kan bli religiösa, träningsnarkomaner, karriärister, föräldrar, precis vad som helst. Allt som hjälper oss att fokusera på att stärka barrikaderna som håller obearbetade smärtor dolda och tysta djupt inom oss.
Blir trycker för stort därinne startar ett sökande efter sanningen på ett eller annat sätt. I regel ett sökande efter anledningar till det dåliga måendet som fokuserar på yttre företeelser, bokstavskombinationer, religion och tro, förändringar i beteende mot yttre och inre händelser osv. Sökandet i sig fokuserar oss bort från svaret. Det fruktansvärt tunga svaret att allt finns inom oss och det är endast där vi kan finna trygghet.. Att vi själva bär på svaret och endast vi själva bär ansvaret och möjligheten att finna oss själva därinne.
Men att finna den tryggheten är en i det närmaste omöjlig uppgift eftersom det kräver ett totalt uppgivande av tron på allt vi gör, att orsaken till våra störningar finns att finna i något annat än oss själva.
Det är inte accepterat. Det är i sig en av grunderna till rädslan som manifesteras dygnet runt, året runt, överallt och hela tiden i det vi kallar livet.
Jag håller inte med. Att lära sig leva och acceptera sina rädslor och brister tror jag är vägen till lycka. Inte att förtränga och gömma dom.
martikainen
2014-05-08, 13:37
Grupp 1: "fitnessmänniskor" dvs taggar allt de hittar, lever det ***** livet och har aldrig tävlat. Jag tror inte de generellt sett mår dåligt, de har hittat en gemenskap, en som faktiskt inte är så jävla dålig om man tänker på alla andra saker som ungdomar hittar på.. (tänker på 500kr/kväll på krogen 2 dar i veckan folket) .
Grupp 2: De som tävlar, de taggar en del saker, men då oftast för att de är sponsrade och således blir deras tävlingssatsning väldigt mycket billigare. De mår piss då de går på tunga dieter, kör tung styrketräning och en massa dryg cardio kl 04:30 den 13e november i snöstorm. Dessa människor mår skit, men det handlar ju inte om självförtroende eller psykisk ohälsa.
Människan har alltid velat tillhöra grupper och bli accepterade och kanske även beundrade, visst det finns individer som avskyr uppmärksamhet och andra sociala bitar. Men generellt sett tror jag de flesta strävar efter att synas lite och få beundran.
För egen del kan jag säga att jag har mått piss, riktigt jäkla dåligt, men det var på den tiden då jag var tjock och vantrivdes med mig själv. Jag dolde smärtan med mat och nörderi framför datorn.
Jag mår piss bitvis nu också, speciellt några veckor/månader efter en tävlingssatsning när formen är helt förstörd och man undrar vad som hänt, men sen går det ett par månader till och då kan jag slappna av och inse att man inte kan gå runt i tävlingsform året runt.
Man inser att det finns mer saker i livet än tävlingar, just nu satsar jag stenhårt på jobbet istället och tävlandet får ligga på is ett par år.
Tränar gör jag fortfarande och jag lägger upp någon bild ibland på instagram, kanske med en smartshake eller celsiusburk! Om jag mår dåligt? Inte det minsta just nu :)
Jag håller inte med. Att lära sig leva och acceptera sina rädslor och brister tror jag är vägen till lycka. Inte att förtränga och gömma dom.
Om du tycker det så borde du hålla med för det var egentligen exakt det jag skrev.. ;)
Om du tycker det så borde du hålla med för det var egentligen exakt det jag skrev.. ;)
Läste om och läste rätt :smash:
Arne Persson
2014-05-08, 17:50
Med den avgudadyrkan du visar honom så behövs ingen pwo :)
Eller så är det ett krasst konstaterande av fakta... :)
Diomedea exulans
2014-05-08, 20:28
Aah. Hönsbilder med H. Tänkte att det var väl vågat annars.
Till skillnad från hönsbilder med..?
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.