Visa fullständig version : Mänskliga reaktioner i pressade situationer?
Vad är den/de vanligaste anledningen/-arna till att man börjar gråta i en pressad sitation, t ex konfrontation med en person om något ämne som upplevs obehagligt? (antingen personen själv eller ämnet)
Är det vanligare att kvinnor börjar gråta i pressade situationer, än att män gör det?
Hur stor andel av fallen av gråtande leder till handlingsförlamning?
Egentligen vill jag ändra frågan till "tappar humöret", eftersom det är närmare det jag faktiskt undrar över. För att tappa humöret innebär att agera irrationellt och då blir man per definiton handlingsförlamad i diskussionen. (Eftersom en diskussion kräver rationellt agerande.)
Bubblan84
2014-05-05, 08:30
Bra fråga! Tappar själv ofta humöret pga någons upprepade dumhet.. När någon gång på gång ska göra något som helt uppenbart inte fungerar och man gång på gång förklarar hur man löser problemet istället, men inget går in.. Då vill jag helst bara slå den personen hårt i huvudet :D
Scratch89
2014-05-05, 08:39
Brist på tron på sig själv kombinerat med högt uppsatta mål på sig själv och en "bara-jag-kan-rädda-världen"-inställning. Lägg till ett samhälle där man lär folk att det alltid finns två (eller fler) sätt att se på saker, och en oförmåga att skilja på person och sak. Se mitt kritiserade inlägg om sjuksköterskor, men det gäller väl egentligen alla yrkeskategorier och kön.
BelowAverage
2014-05-05, 08:46
Brist på tron på sig själv kombinerat med högt uppsatta mål på sig själv och en "bara-jag-kan-rädda-världen"-inställning. Lägg till ett samhälle där man lär folk att det alltid finns två (eller fler) sätt att se på saker, och en oförmåga att skilja på person och sak. Se mitt kritiserade inlägg om sjuksköterskor, men det gäller väl egentligen alla yrkeskategorier och kön.
OT, blir nyfiken. Skulle uppskatta en länk, fann ej i din historik!
Oförmågan att skilja på sak och person tror jag också är ett stort problem. Tolkar allt som personangrepp. Och ger tillbaka med ett (oförtjänt) personangrepp.
Vad är den/de vanligaste anledningen/-arna till att man börjar gråta i en pressad sitation, t ex konfrontation med en person om något ämne som upplevs obehagligt? (antingen personen själv eller ämnet)
Är det vanligare att kvinnor börjar gråta/blir handlingsförlamade i pressade situationer, än att män gör det?
Hur stor andel av fallen av gråtande [b]är korrelaterade med[/i] handlingsförlamning?
Korrigerade.
filmjölk
2014-05-05, 09:18
Det du uppfattar som en diskussion kan för någon annan uppfattas som väldigt hotfullt. I en hotfull situation är det lätt att tappa förnuftet och då är handlingsförlamning ibland en effektiv överlevnadsstrategi. Man räknar i det läget instinktivt med att en angripare först ger sig på den angriparen själv uppfattar som ett hot, och en person som är handlingsförlamad utgör inget hot.
Det du uppfattar som en diskussion kan för någon annan uppfattas som väldigt hotfullt. I en hotfull situation är det lätt att tappa förnuftet och då är handlingsförlamning ibland en effektiv överlevnadsstrategi. Man räknar i det läget instinktivt med att en angripare först ger sig på den angriparen själv uppfattar som ett hot, och en person som är handlingsförlamad utgör inget hot.
För att man inte kan skilja sak från person!
Vilken sorts diskussion handlar det om?
Vilken sorts diskussion handlar det om?
Diskussioner där det inte är lämpligt med ett irrationellt agerande.
För att man inte kan skilja sak från person!
Det beror ju på diskussionen med, är den per korrespondens där man kan sköta diskussionen från sin egen trygga miljö är ju annorlunda än ansikte mot ansikte där någon kanske går på med arg röst, kroppsspråk, illrött ansikte, sprutande saliv etc.
Även om man diskuterar en sakfråga, så kan samtalet i sig upplevas hotfullt.
T.ex internetkrigares favoritargument "det där skulle du inte våga säga ansikte mot ansikte, IRL. (underförstått hot om våld, jag är farlig, du skulle inte våga säga så till mig)
filmjölk
2014-05-05, 10:02
För att man inte kan skilja sak från person!
Börjar någon gråta i en situation och den andre anser att ni har en rationell saklig diskussion så skulle jag hävda att det finns en risk att den rationelle är den som agerar felaktigt.
Det beror ju på diskussionen med, är den per korrespondens där man kan sköta diskussionen från sin egen trygga miljö är ju annorlunda än ansikte mot ansikte där någon kanske går på med arg röst, kroppsspråk, illrött ansikte, sprutande saliv etc.
Men den med arg röst, ilrätt ansikte och sprutande saliv är ju den jag är intresserad av. Personen ifråga har bevisligen tappat förmågan att diskutera rationellt.
T.ex internetkrigares favoritargument "det där skulle du inte våga säga ansikte mot ansikte, IRL. (underförstått hot om våld, jag är farlig, du skulle inte våga säga så till mig)
Underförstått: "du skulle visa mer respekt för mig som medmänniska i verkligheten. du skulle inte säga så elaka saker till mig i verkligheten". Tolkar jag det som, då.
Det är lustigt hur man tolkar saker helt olika.
Börjar någon gråta i en situation och den andre anser att ni har en rationell saklig diskussion så skulle jag hävda att det finns en risk att den rationelle är den som agerar felaktigt.
Ja, om det inte är en rationell och saklig diskussion. Men om vi antar att det faktiskt är det? Utan personangrepp osv.
Diskussioner där det inte är lämpligt med ett irrationellt agerande.
Att det inte är lämpligt beror på personlig uppfattning och mål. Om personen blir kritiserad och det leder till gråt och personen slipper kritiken kan den personen uppfatta agerandet som lämpligt.
Att det inte är lämpligt beror på personlig uppfattning och mål. Om personen blir kritiserad och det leder till gråt och personen slipper kritiken kan den personen uppfatta agerandet som lämpligt.
Slipper kritiken pga gråten? Kan du omformulera dig? Jag förstår inte vad du menar.
Det är olämpligt att agera irrationellt när man får kritik. Det är lämpligt att ta till sig av motpartens argument och synpunkter, för att sedan antingen ta till sig eller förkasta dem. Lugnt och städat.
Det är nog aldrig lämpligt att agera irrationellt, när jag tänker på det.
Slipper kritiken pga gråten? Kan du omformulera dig? Jag förstår inte vad du menar.
Det är olämpligt att agera irrationellt när man får kritik. Det är lämpligt att ta till sig av motpartens argument och synpunkter, för att sedan antingen ta till sig eller förkasta dem. Lugnt och städat.
Det är nog aldrig lämpligt att agera irrationellt, när jag tänker på det.
Att du förklarar det som irrationellt är för du inte vill det ska göras så.
filmjölk
2014-05-05, 10:09
Ja, om det inte är en rationell och saklig diskussion. Men om vi antar att det faktiskt är det? Utan personangrepp osv.
Då skulle jag hävda att det kan röra sig om en strategi. Gråter någon och den andre då "backar" eller ger upp vinner ju den gråtande diskussionen.
Ungefär som att bli hotfull eller idiotförklara den andre, det är ju också en strategi för att vinna.
Att du förklarar det som irrationellt är för du inte vill det ska göras så.
Byt ut det mot sakligt/osakligt, om det får fram min poäng bättre.
Att inte bemöta det som sägs, utan istället bemöta något annat/agera annorlunda, är osakligt/irrationellt.
Då skulle jag hävda att det kan röra sig om en strategi. Gråter någon och den andre då "backar" eller ger upp vinner ju den gråtande diskussionen.
Ungefär som att bli hotfull eller idiotförklara den andre, det är ju också en strategi för att vinna.
Ja, allt det är exempel på felaktig diskussionsteknik.
Byt ut det mot sakligt/osakligt, om det får fram min poäng bättre.
Att inte bemöta det som sägs, utan istället bemöta något annat/agera annorlunda, är osakligt/irrationellt.
De bemöter det som sägs med en känsloyttring, du kan välja själv om denna känsloyttring påverkar diskussion eller inte.
Om inte ramar för diskussionen är bestämda det inte finnns fel eller rätt sätt att diskutera.
PureWhey
2014-05-05, 11:26
Haha, vissa har svårt att förstå simpla frågor ser jag. Herregud.
Skickat ifrån böjracket
Scratch89
2014-05-05, 11:41
Nu har jag inte läst tråden än, får göra det sen. Men jag kan förstå att folk blir irriterade på dig Mikael. :D Jag känner ju dig så jag blir det inte (oftast), men du är ju väldigt rakt på sak, och inte så smygande runt gröten. Sen är du väldigt svart eller vit, vilket också kan göra att det känns lönlöst att diskutera med någon som inte kan kompromissa (men i många fall kan det vara bra att vara nyanslös). Man får som diskussionsivrare lära sig att välja diskussionsteknik efter mottagare.
Minimjölk
2014-05-05, 11:49
I en hetsig diskussion kommer såklart känslor blossa upp och eventuellt komma upp till ytan. För vissa yttrar detta sig i visad aggression och för andra genom visa svaghet. Båda dessa härskartekniker kan användas för att vinna diskussionen och används för att få motparten att tappa fokus på sakfrågan genom att öppna upp känslor som medkänsla eller rädsla.
Som debattör har du alltid ett övertag om du lyckas hålla känslorna i kontroll och vet hur du själv reagerar när du hamnar i denna formen av dispyter.
Mina upplevelser är att män i större utsträckning använder aggression med kvinnor är mer benägna att börja gråta. Både gör det dock evolutionärt för att vinna kampen och de använder därför den teknik som passar bäst för situationen. Känner man sig alfa är det mer effektivt att hota och gorma medan man om man är svagare får bättre utdelning genom att spela offerkortet.
Sett från sidan är troligtvis gråt mer effektivt än skäll. Folk tycker generellt mer illa om folk som brusar upp i onödan än lipsillar.
filmjölk
2014-05-05, 13:18
Ja, allt det är exempel på felaktig diskussionsteknik.
Nej, du backar ju och lägger ner/skjuter upp eller tom. ber om ursäkt när hon gråter, (förhoppningsvis, för att det är sympatiskt, vänligt och manligt att göra så) alltså är det inte en felaktig diskussionsteknik utan ett vinnande koncept.
Därmed inte sagt att du skall ignorera hennes gråt och diskutera vidare, utan du får helt enkelt man up och inse att du inte kan vinna den diskussionen.
Spelar väl ingen roll om kritiken är saklig eller befogad. Om någon kritiserar något som jag lägger energi på att göra bra är det klart att jag blir ledsen. Sen är vissa väldigt bra på att ge kritik, dvs förklara på ett pedagogiskt och icke dömande sätt på hur det jag gör kan förbättras. Andra är riktigt dåliga på att ge kritik. De är oförstående för min mänskliga reaktion och tycker att jag är en idiot som tar åt mig personligt.
Scratch89: Det är inte i de diskussioner jag själv varit med om huvudsakligen utan diskussioner i allmänhet jag observerat.
Spelar väl ingen roll om kritiken är saklig eller befogad. Om någon kritiserar något som jag lägger energi på att göra bra är det klart att jag blir ledsen. Sen är vissa väldigt bra på att ge kritik, dvs förklara på ett pedagogiskt och icke dömande sätt på hur det jag gör kan förbättras. Andra är riktigt dåliga på att ge kritik. De är oförstående för min mänskliga reaktion och tycker att jag är en idiot som tar åt mig personligt.
Man ÄR en idiot om man inte kan skilja på sak och person. Säger jag till dig att du har fel om någon träningsmetodik du pratar om och du tar det som ett personangrepp har du mental ålder motsvarande en treåring.
(Eller om du tar ovanstående exempel som ett personangrepp.)
Bubblan84
2014-05-05, 13:37
Nej, du backar ju och lägger ner/skjuter upp eller tom. ber om ursäkt när hon gråter, (förhoppningsvis, för att det är sympatiskt, vänligt och manligt att göra så) alltså är det inte en felaktig diskussionsteknik utan ett vinnande koncept.
Därmed inte sagt att du skall ignorera hennes gråt och diskutera vidare, utan du får helt enkelt man up och inse att du inte kan vinna den diskussionen.
Nej, man säger: Sluta nu fjanta dig, och så fortsätter man att förklara varför det man säger är rätt. True story! :)
Scratch89: Det är inte i de diskussioner jag själv varit med om huvudsakligen utan diskussioner i allmänhet jag observerat.
Man ÄR en idiot om man inte kan skilja på sak och person. Säger jag till dig att du har fel om någon träningsmetodik du pratar om och du tar det som ett personangrepp har du mental ålder motsvarande en treåring.
(Eller om du tar ovanstående exempel som ett personangrepp.)
Ponera att jag lagt 1000 timmar på att lära mig om träningsmetodik. Jag har läst, analyserat, sammanställt, prövat, frågat, etc. Det har blivit en stor del av vem jag är till slut.
Sen kommer nån tjomme och säger "nej du har fel". Självklart kan det göra ont. Inte bara säger personen att man slösat bort tusen timmar, utan även att man är dålig på att lära sig, inte kunnat använda källkritik, mm mm.
Endast någon som är totalt känslomässigt frånkopplad har svårt att förstå en sådan sak.
Ett annat exempel. Du lagar mat en hel dag för att du ska bjuda på middag. Du häller din själ i maten. Du spenderade veckan innan med att bestämma vad du skulle laga och dagen innan med att leta ingredienserna. När det är klart så säger personen du bjudit på mat: "Du, mikael, detta var äckligt. Det här gjorde du inte bra".
Självklart(?) blir du ledsen. Även om det är befogad kritik av en sak och inte om dig som person.
filmjölk
2014-05-05, 13:49
Nej, man säger: Sluta nu fjanta dig, och så fortsätter man att förklara varför det man säger är rätt. True story! :)
Nej. Gråter en tjej så tröstar du henne och slutar omedelbart med det som gjort henne upprörd. Så jäkla viktigt är det inte att vinna en diskussion eller att du skall få igenom din poäng/vilja att hon blir ledsen, rädd eller arg.
Ibland kan det utnyttjas, men det får du helt enkelt leva med.
True story!
Bubblan84
2014-05-05, 13:50
Ponera att jag lagt 1000 timmar på att lära mig om träningsmetodik. Jag har läst, analyserat, sammanställt, prövat, frågat, etc. Det har blivit en stor del av vem jag är till slut.
Sen kommer nån tjomme och säger "nej du har fel". Självklart kan det göra ont. Inte bara säger personen att man slösat bort tusen timmar, utan även att man är dålig på att lära sig, inte kunnat använda källkritik, mm mm.
Endast någon som är totalt känslomässigt frånkopplad har svårt att förstå en sådan sak.
Ett annat exempel. Du lagar mat en hel dag för att du ska bjuda på middag. Du häller din själ i maten. Du spenderade veckan innan med att bestämma vad du skulle laga och dagen innan med att leta ingredienserna. När det är klart så säger personen du bjudit på mat: "Du, mikael, detta var äckligt. Det här gjorde du inte bra".
Självklart(?) blir du ledsen. Även om det är befogad kritik av en sak och inte om dig som person.
Det känns helt underbart att få höra det av sambons dotter i princip varje dag! *not*
Någon som har tips på hur man får en sexåring i megatrosålder (och ADHD deluxe) att äta riktig mat och inte bara "pissa" på allt man lagar för att sen enbart äta godis, kakor, glass och sån skit..??
Hos hennes pappa är det godis, glass, kakor varje dag... Är väl där det stora problemet ligger...
Bubblan84
2014-05-05, 13:51
Nej. Gråter en tjej så tröstar du henne och slutar omedelbart med det som gjort henne upprörd. Så jäkla viktigt är det inte att vinna en diskussion eller att du skall få igenom din poäng/vilja att hon blir ledsen, rädd eller arg.
Ibland kan det utnyttjas, men det får du helt enkelt leva med.
True story!
Det utnyttjas ju hela tiden, och ett sånt beteende måste ju stävjas!
De ska fan inte lära sig att man kan vinna varje diskussion genom att ta till tårar, för det är bara ren manipulation :)
Det känns helt underbart att få höra det av sambons dotter i princip varje dag! *not*
Sämst. I feel you.
filmjölk
2014-05-05, 13:56
Det utnyttjas ju hela tiden, och ett sånt beteende måste ju stävjas!
De ska fan inte lära sig att man kan vinna varje diskussion genom att ta till tårar, för det är bara ren manipulation :)
Det kan vara ren manipulation, eller så kanske du(eller ämnet) är så jäkla obehaglig att hon inte kan hjälpa att tårarna kommer? Är det det senare så är det mer ett beteende som du måste stävja och inte den du diskuterar med.
Att gråta lite för lätt är inte hälften så illa som att orsaka gråten.
Det kan vara ren manipulation, eller så kanske du(eller ämnet) är så jäkla obehaglig att hon inte kan hjälpa att tårarna kommer? Är det det senare så är det mer ett beteende som du måste stävja och inte den du diskuterar med.
Att gråta lite för lätt är inte hälften så illa som att orsaka gråten.
Fan första gången du skrivet ett inlägg som jag bara vill lägga som sticky typ. Well put. Om personer man pratar med börjar gråta eller liknande ofta så ska man nog verkligen överväga hur man comes across....
Bubblan84
2014-05-05, 14:02
Det kan vara ren manipulation, eller så kanske du(eller ämnet) är så jäkla obehaglig att hon inte kan hjälpa att tårarna kommer? Är det det senare så är det mer ett beteende som du måste stävja och inte den du diskuterar med.
Att gråta lite för lätt är inte hälften så illa som att orsaka gråten.
Fan första gången du skrivet ett inlägg som jag bara vill lägga som sticky typ. Well put. Om personer man pratar med börjar gråta eller liknande ofta så ska man nog verkligen överväga hur man comes across....
Nu låter det ju som att jag är satan själv. Men jag är absolut inte särskilt hård i diskussioner :D
Edit: Är väl två pers som någonsin börjat gråta i diskussioner vad jag kan minnas och båda har varit väldigt labila med stark offermentalitet.
Det kan vara ren manipulation, eller så kanske du(eller ämnet) är så jäkla obehaglig att hon inte kan hjälpa att tårarna kommer? Är det det senare så är det mer ett beteende som du måste stävja och inte den du diskuterar med.
Att gråta lite för lätt är inte hälften så illa som att orsaka gråten.
Så om hon gråter lite för MrLomax ska han ursäkta och komma med ny blöja?
Ett annat exempel. Du lagar mat en hel dag för att du ska bjuda på middag. Du häller din själ i maten. Du spenderade veckan innan med att bestämma vad du skulle laga och dagen innan med att leta ingredienserna. När det är klart så säger personen du bjudit på mat: "Du, mikael, detta var äckligt. Det här gjorde du inte bra".
Det är fortfarande inte ett personangrepp. Jag hade frågat vad det var som inte var bra och fortsatt därifrån till en saklig diskussion.
Det är fortfarande inte ett personangrepp. Jag hade frågat vad det var som inte var bra och fortsatt därifrån till en saklig diskussion.
Ok. Helt främmande i min värld. Har du känslor??
Scratch89
2014-05-05, 15:37
Ok. Helt främmande i min värld. Har du känslor??
Alltså. Det är klart att man blir ledsen för man hade förväntningar på att det skulle bli gott, och man har lagt ner tid. Men det är ju inte DU som blir kritiserad, utan maten du lagat.
filmjölk
2014-05-05, 15:46
Så om hon gråter lite för MrLomax ska han ursäkta och komma med ny blöja?
En lite annorlunda grej :)
Alltså. Det är klart att man blir ledsen för man hade förväntningar på att det skulle bli gott, och man har lagt ner tid. Men det är ju inte DU som blir kritiserad, utan maten du lagat.
Japp, men jag blir ledsen och tar åt mig personligen ändå eftersom jag lagt ner tid och energi och känner en stolthet i det. Att säga att det var dåligt är att ta det ifrån mig och då blir jag ledsen.
Alltså. Det är klart att man blir ledsen för man hade förväntningar på att det skulle bli gott, och man har lagt ner tid. Men det är ju inte DU som blir kritiserad, utan maten du lagat.
Ja, men jag tror att snudd på alla tar det personlig, då är vi inne på de onödigt uppriktiga som ser det som sin plikt att alltid tala sanning och upplysa dig om hur äckligt din mat smakar, hur ful din nya frisyr är, hur dåligt jobb du genomför osv. Det är ju sakargumentation, men det kommer bli personliga. Man kommer aldrig kunna helt bortse från känslor när man argumenterar.
Latissimus Dorsi
2014-05-05, 16:24
Det är fortfarandu utde inte ett personangrepp. Jag hade frågat vad det var som inte var bra och fortsatt därifrån till en saklig diskussion.
Du utgår ifrån att alla tänker som dig, gör inte det. Vissa tål kritik bra, andra mindre bra.
Att vara saklig kan vara svårare än vad man tror. En kombination av att ditt mått av saklighet inte överensstämmer med recipientens och en oförmåga att ta kritik kan leda till ledsna miner.
Att man inte kan ta kritik kan vara helt frånkopplat kritiken i sig, man kanske helt enkelt mår dåligt och i ett normalfall hade man med lätthet kunna skilja på sak och person. Beroende på framförandet av kritiken, kan intentionerna också tolkas väldigt olika av de två parterna. Beroende på avlästa intentioner tolkas mer eller mindre förtäckt "illvilja" in i kritiken.
TranceII
2014-05-05, 16:53
Jag tror att det är svårt att isolera en orsak till att vissa börja gråta lätt under argument. Det finns de som verkligen hatar att de gör det och det har inte nödvändigtvis med kritik att göra utan mer att det blir en emotionellt uppskruvad situation.
De väljer det inte mer än en annan väljer att gråta när de ser något sorgligt.
Fredrik Lindström om att vara rationell.
https://www.youtube.com/watch?v=xV47d0lB5Vs
Intressant och klart värd en timme.
Om maten var äcklig hur säger man det?
Om maten var äcklig hur säger man det?
Om någon annan lagat den? Då använder man sin sociala kompetens och avgör om det är läge att säga något.
Första gången nya flickvännen lagat mat åt dig? Knip! Ljug dig blå om du måste.
Bästa polaren som tar livet med en klackspark och där jargongen är hård men hjärtlig? Ös på med kritiken bara!
Något i mellan, typ en polare som är skaplig på matlagning och vill bli bättre och som själv öppnar för feedback, där kan man sakligt lämna förbättringsförslag. Eller något i stil med, det är säkert bra, men jag kan inte för mitt liv äta lever så du ska nog inte fråga mig.
Minimjölk
2014-05-05, 18:17
Om maten var äcklig hur säger man det?
väldigt sällan som mat är "äcklig". snarare att man kanske har olika smak. Mina barn har på dagis lärt sig säga att de inte älskar den här maten. En bra start. Under 8år har jag aldrig hört att något jag lagat varit äckligt... Det handlar således om taskig uppfostran eller att jag är en sjukt bra kock.
väldigt sällan som mat är "äcklig". snarare att man kanske har olika smak. Mina barn har på dagis lärt sig säga att de inte älskar den här maten. En bra start. Under 8år har jag aldrig hört att något jag lagat varit äckligt... Det handlar således om taskig uppfostran eller att jag är en sjukt bra kock.
Skillnad blir endast att de antingen älskar maten eller inte.
Slipper kritiken pga gråten? Kan du omformulera dig? Jag förstår inte vad du menar.
Det är olämpligt att agera irrationellt när man får kritik. Det är lämpligt att ta till sig av motpartens argument och synpunkter, för att sedan antingen ta till sig eller förkasta dem. Lugnt och städat.
Det är nog aldrig lämpligt att agera irrationellt, när jag tänker på det.De flesta människor agerar ju irrationellt på väldigt många sätt, väldigt ofta. Svaret på din fråga skulle jag säga är så banal som: den mänskliga naturen.
Alkoholister (hälsomässigt irrationella). Svartsjuka nobelpristagare (socialt irrationella). Helt vanliga människor som köper trisslotter (ekonomiskt irrationella). Folk är irrationella på många olika sätt.
Det är ju relativt ovanligt (jag ska absolut inte säga onormalt eller onaturligt) att vara så saklig som du ofta är, och att lyckas hålla sig på ett känslomässigt neutralt plan även i kontroversiella spörsmål. Samtidigt har du varit ganska öppen med din personlighet och att du är lite åt aspergers-hållet, eller har jag fått detta om bakfoten? Kanske innebär detta att det är enklare för dig att hålla dig till det sakliga i en debatt än många andra?
Hur som helst så välkomnar jag att fler debatterar med "din stil", samtidigt som jag förstår varför många inte redan gör detta.
Alltså. Det är klart att man blir ledsen för man hade förväntningar på att det skulle bli gott, och man har lagt ner tid. Men det är ju inte DU som blir kritiserad, utan maten du lagat.Jag tror sällan att det handlar om att man blir ledsen av själva kritiken, utan det är självinsikten som svider. Ofta föranleds ju gråtandet av försvarsställningen, dvs, man förnekar kritiken.
Jag kan bara relatera till hur jag själv känner. Om jag lägger jag ner min tid och själ i att laga en måltid åt någon annan, och den svarar i stil med "det här smakar skit" så tar jag inte det som ett personangrepp. Likväl blir jag sårad, ledsen och kanske även förbannad (vilket i sin tur kan yttra sig som aggressivitet mot "kritikern"). Varför? Jag blir besviken på mig själv och min egen oförmåga. Trots att jag gjorde mitt bästa så uppfyllde jag inte de krav som jag själv (och/eller omgivningen) ställde på mig. Ska man kalla det ett inåtriktat personangrepp som triggas av yttre kritik?
Jag mådde ungefär likadant, och kunde även gråta, efter en riktigt misslyckad styrkelyftstävling för inte så länge sedan. Eller varje gång som man lägger mycket vikt vid något man gör och sedan ser det fallera. Som t ex en ståndpunkt i en helt vanlig diskussion.
Det här påminner väldigt mycket om den diskussion du initierade, mikaelj, om svartsjuka. Det är sällan rationellt att vara svartsjuk, likväl är en överväldigande majoritet av befolkningen svartsjuk väldigt ofta. Varför slutar inte alla bara med att vara svartsjuka? Det gynnar ju ingen? Ja du... :)
Ok. Helt främmande i min värld. Har du känslor??
Alltså. Det är klart att man blir ledsen för man hade förväntningar på att det skulle bli gott, och man har lagt ner tid. Men det är ju inte DU som blir kritiserad, utan maten du lagat.
Japp, men jag blir ledsen och tar åt mig personligen ändå eftersom jag lagt ner tid och energi och känner en stolthet i det. Att säga att det var dåligt är att ta det ifrån mig och då blir jag ledsen.
...och det är fortfarande inte ett personangrepp.
Du utgår ifrån att alla tänker som dig, gör inte det. Vissa tål kritik bra, andra mindre bra.
Goddag yxskaft.
De flesta människor agerar ju irrationellt på väldigt många sätt, väldigt ofta. Svaret på din fråga skulle jag säga är så banal som: den mänskliga naturen.
Alkoholister (hälsomässigt irrationella). Svartsjuka nobelpristagare (socialt irrationella). Helt vanliga människor som köper trisslotter (ekonomiskt irrationella). Folk är irrationella på många olika sätt.
Det är ju relativt ovanligt (jag ska absolut inte säga onormalt eller onaturligt) att vara så saklig som du ofta är, och att lyckas hålla sig på ett känslomässigt neutralt plan även i kontroversiella spörsmål. Samtidigt har du varit ganska öppen med din personlighet och att du är lite åt aspergers-hållet, eller har jag fått detta om bakfoten? Kanske innebär detta att det är enklare för dig att hålla dig till det sakliga i en debatt än många andra?
Jag tror att det är väldigt enkelt att hålla sig saklig för de allra flesta människor.
Problemet är att allas åsikter skall värderas precis lika mycket (vilket blir löjligt när man som så ofta numera ställer nå'n chemtrailfjant bredvid en riktig forskare och har mage att säga att de kan debattera på lika villkor?! den ene borde slängas ut, och har åsikter som INTE är lika mycket värda.), att människor inte lär sig granska saker kritiskt och de är framförallt tamigfan inte vuxna människor. De resonerar och argumenterar som barn - för de kan inte skilja på sak och person. Att vara vuxen ingår att kunna sansa sig själv och se på situationer nyktert.
Kan man inte det får man se till att kamma sig och skaffa sig ett jobb istället för att bo hemma hos sina föräldrar och få sin mat lagad av lilla mamma. Det är sånt jävla mesande med folk idag. Och då blir de alldeles putta eftersom de inte har lärt sig något om vad det innebär att vara en fullt fungerande medborgare i samhället.
Hur som helst så välkomnar jag att fler debatterar med "din stil", samtidigt som jag förstår varför många inte redan gör detta.
Alltså, jag tror inte det är där problemet ligger. Utan att folk är så sjukt slappa och inte läser vettiga ämnen i skolan. Det finns INGEN som klarar sig i arbetslivet i något yrke som ens är i närheten av att vara akademiskt, om de tar sakliga konstateranden som påhopp av deras person. ("Buuhuuu, Pelle sade att mina resultat från min kemilabb inte är korrekta. Han är duumm!!!"). Seriöst. Alla curlade semi-vuxna som (inte) kommer ut i arbetslivet kommer få det så jäkla svårt den dagen de faktiskt måste lyfta ett finger och göra något på riktigt.
Eller att föräldrarna numera skäller på lärarna för att de ger barnen dåliga betyg?! Föräldrarna ska TACKA lärarna när de ger rättvist låga betyg till sina barn så de får chans att göra om och göra rätt. (Källa: betygsinflation). Återigen, folk är så sjukt jävla slappa och vill helst bara leva på soc och äta chips och titta på film hela dagarna. Det är ovärdigt.
Vuxna människor som beter sig som barn gör mig förbannad.
Jag tror sällan att det handlar om att man blir ledsen av själva kritiken, utan det är självinsikten som svider. Ofta föranleds ju gråtandet av försvarsställningen, dvs, man förnekar kritiken.
Intressant synvinkel.
Jag kan bara relatera till hur jag själv känner. Om jag lägger jag ner min tid och själ i att laga en måltid åt någon annan, och den svarar i stil med "det här smakar skit" så tar jag inte det som ett personangrepp. Likväl blir jag sårad, ledsen och kanske även förbannad (vilket i sin tur kan yttra sig som aggressivitet mot "kritikern"). Varför? Jag blir besviken på mig själv och min egen oförmåga. Trots att jag gjorde mitt bästa så uppfyllde jag inte de krav som jag själv (och/eller omgivningen) ställde på mig. Ska man kalla det ett inåtriktat personangrepp som triggas av yttre kritik?
Det är inte ett personangrepp, men personen uttrycker sig dåligt. Men jag kan verkligen inte se någon verklig situation där det skulle inträffa.
Fall 1: Jag känner inte personen. OK, so what?
Fall 2: Jag känner personen: ...jag känner inte såna personer.
Kan du ge något exempel?
Jag mådde ungefär likadant, och kunde även gråta, efter en riktigt misslyckad styrkelyftstävling för inte så länge sedan. Eller varje gång som man lägger mycket vikt vid något man gör och sedan ser det fallera. Som t ex en ståndpunkt i en helt vanlig diskussion.
Ja, det är ju då att du straffar dig själv. Det är relaterat på det viset du berättar om innan, men det är ingen annan som åsamkar dig det direkt.
Det här påminner väldigt mycket om den diskussion du initierade, mikaelj, om svartsjuka. Det är sällan rationellt att vara svartsjuk, likväl är en överväldigande majoritet av befolkningen svartsjuk väldigt ofta. Varför slutar inte alla bara med att vara svartsjuka? Det gynnar ju ingen? Ja du... :)
Jag är inte svartsjuk.
Antingen vill min partner vara med mig och söker då inte bekräftelse utifrån, eller så duger jag inte för min partner och denne söker då bekräftelse utifrån. I det senare fallet är det mitt fel (jag ger för lite uppmärksamhet/bekräftelse) eller så är det partnerns fel. Och sker ingen förändring vid konfrontation är förhållandet slut.
Häpp. Men jag inser att just det inte är så lätt för alla.
Jag tror att buddhism och liknande filosofier tar upp mycket av det jag pratar om. Mitt eget boktips är "Tao enligt Puh"
Att vara vuxen ingår att kunna sansa sig själv och se på situationer nyktert. Kan man inte det får man se till att kamma sig och skaffa sig ett jobb istället för att bo hemma hos sina föräldrar och få sin mat lagad av lilla mamma. Det är sånt jävla mesande med folk idag. Och då blir de alldeles putta eftersom de inte har lärt sig något om vad det innebär att vara en fullt fungerande medborgare i samhället.
(...)
Seriöst. Alla curlade semi-vuxna som (inte) kommer ut i arbetslivet kommer få det så jäkla svårt den dagen de faktiskt måste lyfta ett finger och göra något på riktigt.
(...)
Vuxna människor som beter sig som barn gör mig förbannad.
Det jag citerar här ovan är ju rätt bra exempel på något som inte är särskilt "rationell" argumentation. Det blir ännu längre från att vara rationellt när du kryddar det med "buhuuu" och liknande, som jag har klippt bort. Så jag vet inte riktigt vad det är du menar när du sätter dig själv i motsatsförhållande till personer som inte kan hålla sina känslor utanför diskussionen.
Jag tror att man lätt förväxlar "rationell" med "bra", och tycker att man själv (som man ju vet har rätt) är den rationelle, och den andre (som man ju vet har fel) som den irrationelle när denne inte vill ge sig.
Det som får folk att tappa humöret är, enligt min erfarenhet, ofta att de känner sig besvikna, orättvist behandlade, trampade på eller idiotförklarade. Det verkar ibland bero på att de själva är känsliga, ibland på att den som argumenterar med dem beter sig som en dryg idiot och ibland på en kombination av bägge. När det gäller en själv får man nog ta statistiken till hjälp. Är det en specifik person som det alltid blir bråk och liv med kan det bero på den personen, eller på att man helt enkelt inte klickar med varandra. Händer samma sak med alla personer man diskuterar med, eller nästan alla, bör man nog fundera över om man kan optimera sin diskussionsteknik.
Minimjölk
2014-05-07, 09:43
Skillnad blir endast att de antingen älskar maten eller inte.
OK, jag trodde främst du var ute efter att ge barnen lite folkvett och hyfs för det är direkt oartigt att säga att mat är äcklig, speciellt på regelbunden basis bara för att man ogillar maten.
Vad det gäller barn som är trilskande med maten och bara äter godis är det bra att bryta mönster och chocka.
Att tex servera enbart godis mm till middag någon dag i veckan och sedan kompensera med att på fredag/lördagsmys bara ha mat och inget godis kan vara en ögonöppnare för barn.
Man kan ju även försöka med att faktiskt hitta vilka favoriter barnen har och låta dem äta det oftare men att man då och då smyger ifrån grunden med att lägga på en extra sås eller grönsak.
Sedan tror jag mycket på att inte specialbehandla barnen från vuxna. Jag har från de börjat äta riktig mat låtit dem äta samma mat som vi vuxna och sedan även så tidigt som möjligt låtit dem äta med vuxenbestick och dricka från vuxenglas mm. Genom att låta dem äta på lika villkor är de mer benäggna att göra som vi vuxna och om de känner sig stora är det lättare att äta tex grönsaker.
Sista och bästa tipset är att låta banrnen vara delaktiga i matlagningen, roligare att äta något som man själv varit del av. Vi brukar köra typ "halvåtta hos mig" där barnen får bestämma vad de vill göra för mat, vara med och handla in och sedan lag/bjuda på maten. Det är mycket uppskattat för alla parter.
OK, jag trodde främst du var ute efter att ge barnen lite folkvett och hyfs för det är direkt oartigt att säga att mat är äcklig, speciellt på regelbunden basis bara för att man ogillar maten.
Vad det gäller barn som är trilskande med maten och bara äter godis är det bra att bryta mönster och chocka.
Att tex servera enbart godis mm till middag någon dag i veckan och sedan kompensera med att på fredag/lördagsmys bara ha mat och inget godis kan vara en ögonöppnare för barn.
Man kan ju även försöka med att faktiskt hitta vilka favoriter barnen har och låta dem äta det oftare men att man då och då smyger ifrån grunden med att lägga på en extra sås eller grönsak.
Sedan tror jag mycket på att inte specialbehandla barnen från vuxna. Jag har från de börjat äta riktig mat låtit dem äta samma mat som vi vuxna och sedan även så tidigt som möjligt låtit dem äta med vuxenbestick och dricka från vuxenglas mm. Genom att låta dem äta på lika villkor är de mer benäggna att göra som vi vuxna och om de känner sig stora är det lättare att äta tex grönsaker.
Sista och bästa tipset är att låta banrnen vara delaktiga i matlagningen, roligare att äta något som man själv varit del av. Vi brukar köra typ "halvåtta hos mig" där barnen får bestämma vad de vill göra för mat, vara med och handla in och sedan lag/bjuda på maten. Det är mycket uppskattat för alla parter.
Jag menar med i linjen topic inte specifikt för barn. Att säga maten är äcklig är inte så känsligt men folk verkar mena man inte ens ska säga man inte gillar maten om personen som gjort lagt ner mycket energi.
Jag tror att det är väldigt enkelt att hålla sig saklig för de allra flesta människor.
Problemet är att allas åsikter skall värderas precis lika mycket (vilket blir löjligt när man som så ofta numera ställer nå'n chemtrailfjant bredvid en riktig forskare och har mage att säga att de kan debattera på lika villkor?! den ene borde slängas ut, och har åsikter som INTE är lika mycket värda.), att människor inte lär sig granska saker kritiskt och de är framförallt tamigfan inte vuxna människor. De resonerar och argumenterar som barn - för de kan inte skilja på sak och person. Att vara vuxen ingår att kunna sansa sig själv och se på situationer nyktert.
Kan man inte det får man se till att kamma sig och skaffa sig ett jobb istället för att bo hemma hos sina föräldrar och få sin mat lagad av lilla mamma. Det är sånt jävla mesande med folk idag. Och då blir de alldeles putta eftersom de inte har lärt sig något om vad det innebär att vara en fullt fungerande medborgare i samhället.Jag är inte så säker på det. Jag tror däremot att det är betydligt lättare att hålla sig saklig i skriftlig än muntlig debatt, men även här på Kolozzeum förekommer det ju personangrepp, ad hominem och många andra diskussionsfel hela tiden. En muntlig debatt i samma ämnen tenderar att snabbare eskalera än en skriftlig, tycker jag (jag sorterar nog in youtubekommentarer som muntliga - ser det mer som chatt/skrik). Jag vill att alla ska vara sakliga hela tiden och jag tycker att det borde vara lättare att slippa ta allt så jävla personligt, det håller jag verkligen med om! Men enligt mina iakttagelser så är det väldigt svårt för väldigt många att hålla sig sakliga i samtliga förekommande diskussionsämnen.
Alltså, jag tror inte det är där problemet ligger. Utan att folk är så sjukt slappa och inte läser vettiga ämnen i skolan. Det finns INGEN som klarar sig i arbetslivet i något yrke som ens är i närheten av att vara akademiskt, om de tar sakliga konstateranden som påhopp av deras person. ("Buuhuuu, Pelle sade att mina resultat från min kemilabb inte är korrekta. Han är duumm!!!"). Seriöst. Alla curlade semi-vuxna som (inte) kommer ut i arbetslivet kommer få det så jäkla svårt den dagen de faktiskt måste lyfta ett finger och göra något på riktigt.
Eller att föräldrarna numera skäller på lärarna för att de ger barnen dåliga betyg?! Föräldrarna ska TACKA lärarna när de ger rättvist låga betyg till sina barn så de får chans att göra om och göra rätt. (Källa: betygsinflation). Återigen, folk är så sjukt jävla slappa och vill helst bara leva på soc och äta chips och titta på film hela dagarna. Det är ovärdigt.
Vuxna människor som beter sig som barn gör mig förbannad.Jag tror också att argumenterande lättare leder till personliga konflikter inom yrken där det av naturen är svårare att skilja på sak och person (konstnärliga yrken, management, restaurangvärlden m m). Däremot skulle jag inte bli överraskad om några av de mest bittra konflikterna faktiskt sker inom mer vetenskapliga fält, särskilt i den akademiska världen, trots att denna värld är mindre grå. Kanske just för att den är mindre grå? Det är ju enklare att objektivt visa att någon har fel vilket gör "fallet" desto hårdare. Fallet ger upphov till prestigeförlust vilket ger upphov till känslor. Prestige ÄR ju väldigt förknippat med ens forskningsinsatser och resultat. Man har ju hört mer än en gång om personliga vendettor inom flera fält: fysik, filosofi, näringslära (:)), nationalekonomi. En av de mest klassiska är ju den mellan Tesla och Edison. Och vi kanske inte ska snacka om allt tjabb och arga brev mellan några av historiens största filosofer och vetenskapsmän.
Det är inte ett personangrepp, men personen uttrycker sig dåligt. Men jag kan verkligen inte se någon verklig situation där det skulle inträffa.
Fall 1: Jag känner inte personen. OK, so what?
Fall 2: Jag känner personen: ...jag känner inte såna personer.
Kan du ge något exempel?Jag håller med om att det inte är ett personangrepp.
Jag tror inte det är relevant om man känner personen eller ej, i fallet där ens dåliga humör uppstår pga besvikelse över ens egen dåliga prestation. Snarare borde det ha med personens maktställning att göra, samt hur man själv reagerar på kritik (ett problem man själv äger, såklart):
Om min kollega säger att jag gör ett dåligt jobb: "fan, jag gör ju mitt bästa (ev. ->) vem är denna att klaga på mig?! vem fan tror han att han är? (ev. ->). men vafan... jag kanske inte är rätt för den här positionen, vad har jag gett mig in i? (ev. ->) *tårar*".
Om min chef säger att jag gör ett dålig jobb: Fan, vad har jag gett mig in i? (ev. ->) *tårar*.
Ovanstående är ju såklart bara påhittade reaktioner. Men som sagt tror jag inte att ens personliga reaktion till ett sakligt argument innebär att man inte kan skilja på sak och person. Jag tror att reaktionen i många fall uppstår för att man inte uppfyller sina egna förväntningar på sig själv och att den inträffar först efter att man inser att det föreligger viss sanning i argumentet - så länge man själv tror sig vara på den vinnande sidan står man ju (i regel) på sig.
Ja, det är ju då att du straffar dig själv. Det är relaterat på det viset du berättar om innan, men det är ingen annan som åsamkar dig det direkt.Självklart! Ansvaret att svara sakligt utan att bli upprörd äger recipienten av argumentet, alltid. Bemärk att jag inte på något sätt försvarar beteendet.
Jag är inte svartsjuk.
Antingen vill min partner vara med mig och söker då inte bekräftelse utifrån, eller så duger jag inte för min partner och denne söker då bekräftelse utifrån. I det senare fallet är det mitt fel (jag ger för lite uppmärksamhet/bekräftelse) eller så är det partnerns fel. Och sker ingen förändring vid konfrontation är förhållandet slut.
Häpp. Men jag inser att just det inte är så lätt för alla.
Jag tror att buddhism och liknande filosofier tar upp mycket av det jag pratar om. Mitt eget boktips är "Tao enligt Puh"Det är en liten skrift jag funderat länge på att läsa. Kanske dags nu?
Jag kan inte heller säga att jag är särskilt svartsjuk. Jag skulle nog kunna bli "irrationellt svartsjuk" (om vi skulle kalla att se aktiv otrohet framför sig för "rationell svartsjuka") tror jag, givet rätt förutsättningar såklart. Ett helt annat ämne, men jag tror absolut att dina frågor och kritik i det ämnet berör samma delar av den mänskliga naturen som denna tråd.
Om vi vänder på det, mikaelj. Blir du inte glad om någon säger att din kod är bra? Eller tänker du att det är helt skitsamma, då det gäller en sak och inte din person.
Om vi vänder på det, mikaelj. Blir du inte glad om någon säger att din kod är bra? Eller tänker du att det är helt skitsamma, då det gäller en sak och inte din person.
Jag blir glad för att det är något jag har skapat, eftersom jag blir glad av att prestera bra. Men det är inte samma sak som att någon säger "du är en riktigt bra person!". Det är artefakten jag producerat som är föremålet för diskussion, inte jag personligen.
Man kan bli glad/ledsen som person när någon berömmer/kritiserar något man gjort. Men det betyder fortfarande inte att denne någon berömde/kritiserade dig personligen. T ex "din kod är {mindre bra/dålig/rutten/värdelös} och därför är du är dum i huvudet". Det är ett påhopp på mig som person.
Du verkar fortfarande inte förstå skillnaden.
Rikard Jansson
2014-05-07, 13:44
Fast det är ju inte precis ovanligt att värdera sig själv efter sina prestationer.
Fast det är ju inte precis ovanligt att värdera sig själv efter sina prestationer.
...vilket fortfarande inte gör det till ett personangrepp, utan människors oförmåga att skilja person från sak. Som i sin tur gör att de bemöter kritik på något de gjort med ett påhopp av personen som gav kritiken. Och så blir det småbarnsbråk av det hela.
Om jag, i en låtsasvärld, glömmer larma på jobbet och någon säger att det var väldigt dumt av mig att glömma av det (och kanske rentav får en större utskällning*) - inte tar jag det som ett personangrepp? Det är ju inte min person det är fel på: dels tror jag inte det, dels gick inte kritiken ut på det ö.h.
Verkar det rimilgt att ta det som ett påhopp?
Alltså, livet blir verkligen jättesvårt om man känner sig krengt så fort någon kritiserar något man gjort.
Minimjölk
2014-05-07, 14:21
Jag tror det flesta vid en utskällning enligt ovan tar det personligt. Reant allmänt skulle ja gsäga at tså fort man kopplar på känslorna i samband med att man tar emot kritik (positiv/negativ) då kommer man per automatik koppla kritiken mer till sin egna person än till saken.
Har man prestationskrav inom ett område, vilket man ju ofta har om man vill vara duktig så blir det väldigt lätt att man tar illa vid sig vid negativ kritik. Speciellt om man vid tillfället tycker kritiken är obefogad.
Är jag van vid att tex lyfta 110kg i bänkpress men ett pass inte ens klarar 100kg och någon ger mig en kommentar till att det var dåligt lyft så är det ju lätt att ta. Det är dock värre att efter ett PB höra att visst lyfte du tungt men det var långt ifrån rätt teknik, inte godkänt utförande och att du fortfarande är klenast på hela gymmet.
Även om delar av kritiken faktiskt kommer hjälpa dig till att bli en bättre lyftare, kock, programmerare eller whatever kopplas mer till det personliga planet och bli känslig.
Timingen och sättet som kritiken framförs spelar väldigt stor roll. En väldigt liten oskyldig kommentar kan nå oanade proportioner om den sägs offentligt vid fel tillfälle.
Det är naturligtvis bäst om den som formulerar kritiken kan göra det på ett vettigt sätt. Men eftersom man inte kan kontrollera sin omvärld (faktiskt) får man se till att ta emot budskapet på ett sätt som är minst negativt för en själv.
Jag blir glad för att det är något jag har skapat, eftersom jag blir glad av att prestera bra.
Du verkar fortfarande inte förstå skillnaden.
Och enligt exakt samma princip är det helt rimligt att bli ledsen när du försöker att prestera bra (och kanske rent utav tycker att du gjort det) och någon säger åt dig att det var sämst.
Ser inget egenvärde eller absolut rätt i att låsa in sina känslor och bara ta fram dom när någon är dum mot ens personlighet. Jag är övertygad om att det är bra att tillåta sig att ha känslor.
Och enligt exakt samma princip är det helt rimligt att bli ledsen när du försöker att prestera bra (och kanske rent utav tycker att du gjort det) och någon säger åt dig att det var sämst.
Ser inget egenvärde eller absolut rätt i att låsa in sina känslor och bara ta fram dom när någon är dum mot ens personlighet. Jag är övertygad om att det är bra att tillåta sig att ha känslor.
Jag har återigen inte sagt att man inte får ha känslor.
Det enda jag pratar om är att man får skilja på, både som den som ger kritik och den som tar emot kritik, huruvida det är personen eller handlingen som är problemet. Det är väldigt svårt att faktiskt konstruktivt behandla kritiken om man tar det som ett personangrepp, eftersom det då per automatik blir subjektivt. Är det en sak/handling man kritiserar kan man ha olika grader av objektivitet och se på det faktiska problemet, komma fram till en lösning. Man tenderar inte att vara särskilt lösningsorienterad när man fått ett (påstått eller inte) personangrepp presenterat för sig.
Ibland är det i gränslandet. Inga av de exempel som tagits upp hittils har varit där.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.