ARMSTARK
2014-04-24, 13:59
För de som inte tror att det var bristen på Papputar kommer här en annan teori:
Människosläktets utbredning över jorden har liknats vid en farsot som orsakade död bland de stora djurarterna – den så kallade megafaunan. Men nu ger svensk forskning en mer nyanserad bild av vad som egentligen hände.
Den ullhåriga mammuten var det största djuret på mammutstäppen, ett gräsbevuxet öppet landskap som täckte de isfria delarna av Nordamerika, Europa och Sibirien under den senaste istiden. Djurlivet var rikt: förutom mammutar fanns här även ullhåriga noshörningar, jättehjortar, vildhästar, bisonoxar, saigaantiloper och renar. Det fanns även stora rovdjur som sabeltandade katter, grottbjörnar, hyenor och grottlejon, samt flera nu levande arter som varg och brunbjörn.
De första människorna nådde Europas mammutstäpper för ungefär 40 000 år sedan. Då höll istiden regionen i ett järngrepp och ismassorna växte fortfarande; de nådde sin fulla utbredning först 20 000 år senare.
Men för ungefär 12 000 år sedan började isen dra sig tillbaka. Människorna spred sig allt längre norrut och Europas befolkning växte. Under samma period försvann flera av mammutstäppens stora däggdjur. Den ullhåriga noshörningen dog ut och jättehjorten likaså. Även den ullhåriga mammuten försvann, åtminstone på fastlandet; små bestånd överlevde ytterligare 6 000 år på isolerade öar i Norra ishavet.
Om det var människans jakt eller ett varmare klimat som orsakade de omfattande utdöendena är en fråga som delar forskarkåren i två läger.
Love Dalén, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet, tillhör dem som anser att klimatförändringarna bär huvudansvaret.
- Mammutstäppen var en torr miljö. Nederbörden föll främst över Skandinavien och norra Nordamerika, det var därför de var täckta med is. Men när det blev varmare så började det regna även på mammutstäppen. De öppna gräsytorna började då ersättas med skog. Det missgynnade arter som var anpassade för att beta av gräset, som mammutar, noshörningar, hästar och bisonoxar, säger Love Dalén.
Det finns gott om forskare som ifrågasätter att det var omvandlingen från grässlätt till skogsmark som blev de stora gräsätarnas undergång.
Men Love Dalén och hans kolleger har nyligen publicerat en studie som visar att den ullhåriga mammuten var nära att dö ut redan vid den förra mellanistiden. Den inföll för ungefär 120 000 år sedan, det vill säga långt före arten kom i kontakt med människan.
DNA-sekvenser från drygt 300 mammutfynd i norra Europa, Asien och Nordamerika visade att den ullhåriga mammuten passerade en genetisk flaskhals; arten drabbades av en kraftig beståndsminskning som reducerade dess genetiska variation. Flaskhalsen inträffade ganska exakt vid början av den förra mellanistiden.
- Det tyder på att antalet mammutar minskade och att de delades upp i ett fåtal isolerade bestånd, som sannolikt levde i områden där miljön fortfarande var gynnsam, säger Love Dalén.
När klimatet blev kallare ökade bestånden igen.
Love Dalén och hans kolleger har även studerat hur Europas bestånd av halsbandslämlar påverkades av klimatförändringarna under istiden. Forskarnas studier visar att Europas lämmelbestånd dog ut under fyra sådana värmeperioder under de senaste 50 000 åren. Efter varje utdöende återupprättades lämmelbestånden av invandrande lämlar från nordligare breddgrader. Det skedde när respektive värmeperiod var över.
Forskningen visar alltså att köldanpassade arter får det svårt under varmare perioder.
- Att våra förfäder jagade vissa arter innebär ju inte att dessa dog ut. Stenåldersmänniskan fungerade säkerligen som de flesta andra rovdjur, det vill säga blir det ont om ett visst byte så börjar man jaga någon annan typ av byte. Det blir helt enkelt för kostsamt att jaga de sista individerna av en art, säger Love Dalén.
Människosläktets utbredning över jorden har liknats vid en farsot som orsakade död bland de stora djurarterna – den så kallade megafaunan. Men nu ger svensk forskning en mer nyanserad bild av vad som egentligen hände.
Den ullhåriga mammuten var det största djuret på mammutstäppen, ett gräsbevuxet öppet landskap som täckte de isfria delarna av Nordamerika, Europa och Sibirien under den senaste istiden. Djurlivet var rikt: förutom mammutar fanns här även ullhåriga noshörningar, jättehjortar, vildhästar, bisonoxar, saigaantiloper och renar. Det fanns även stora rovdjur som sabeltandade katter, grottbjörnar, hyenor och grottlejon, samt flera nu levande arter som varg och brunbjörn.
De första människorna nådde Europas mammutstäpper för ungefär 40 000 år sedan. Då höll istiden regionen i ett järngrepp och ismassorna växte fortfarande; de nådde sin fulla utbredning först 20 000 år senare.
Men för ungefär 12 000 år sedan började isen dra sig tillbaka. Människorna spred sig allt längre norrut och Europas befolkning växte. Under samma period försvann flera av mammutstäppens stora däggdjur. Den ullhåriga noshörningen dog ut och jättehjorten likaså. Även den ullhåriga mammuten försvann, åtminstone på fastlandet; små bestånd överlevde ytterligare 6 000 år på isolerade öar i Norra ishavet.
Om det var människans jakt eller ett varmare klimat som orsakade de omfattande utdöendena är en fråga som delar forskarkåren i två läger.
Love Dalén, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet, tillhör dem som anser att klimatförändringarna bär huvudansvaret.
- Mammutstäppen var en torr miljö. Nederbörden föll främst över Skandinavien och norra Nordamerika, det var därför de var täckta med is. Men när det blev varmare så började det regna även på mammutstäppen. De öppna gräsytorna började då ersättas med skog. Det missgynnade arter som var anpassade för att beta av gräset, som mammutar, noshörningar, hästar och bisonoxar, säger Love Dalén.
Det finns gott om forskare som ifrågasätter att det var omvandlingen från grässlätt till skogsmark som blev de stora gräsätarnas undergång.
Men Love Dalén och hans kolleger har nyligen publicerat en studie som visar att den ullhåriga mammuten var nära att dö ut redan vid den förra mellanistiden. Den inföll för ungefär 120 000 år sedan, det vill säga långt före arten kom i kontakt med människan.
DNA-sekvenser från drygt 300 mammutfynd i norra Europa, Asien och Nordamerika visade att den ullhåriga mammuten passerade en genetisk flaskhals; arten drabbades av en kraftig beståndsminskning som reducerade dess genetiska variation. Flaskhalsen inträffade ganska exakt vid början av den förra mellanistiden.
- Det tyder på att antalet mammutar minskade och att de delades upp i ett fåtal isolerade bestånd, som sannolikt levde i områden där miljön fortfarande var gynnsam, säger Love Dalén.
När klimatet blev kallare ökade bestånden igen.
Love Dalén och hans kolleger har även studerat hur Europas bestånd av halsbandslämlar påverkades av klimatförändringarna under istiden. Forskarnas studier visar att Europas lämmelbestånd dog ut under fyra sådana värmeperioder under de senaste 50 000 åren. Efter varje utdöende återupprättades lämmelbestånden av invandrande lämlar från nordligare breddgrader. Det skedde när respektive värmeperiod var över.
Forskningen visar alltså att köldanpassade arter får det svårt under varmare perioder.
- Att våra förfäder jagade vissa arter innebär ju inte att dessa dog ut. Stenåldersmänniskan fungerade säkerligen som de flesta andra rovdjur, det vill säga blir det ont om ett visst byte så börjar man jaga någon annan typ av byte. Det blir helt enkelt för kostsamt att jaga de sista individerna av en art, säger Love Dalén.