Att vara bäst på allt - aldrig nöjd.

[koffein_beroende]

Godkväll kära vänner.

Satt och funderade ikväll på det här med att alltid vilja vara bäst på allt och att aldrig vara nöjd, såg ett klipp om det och kände igen mig själv ganska väl.

Hur kommer det sig att man alltid(oftast) vill vara bäst på allt? Aldrig vara nöjd? Det finns alltid någon som är bättre än en annan och man(jag iallafall) tänker aldrig på att det alltid finns någon som är sämre än mig också och att jag är ganska duktig på det mesta jag gör men ändå så är jag inte nöjd.

Måste man egentligen vara bra på något? Det kan vara roligt även om man inte är bra på något.

Ville bara skriva av mig lite grann, tänker på hur sjukt det egentligen är med alla krav man ställer på sig själv.

Det här är klippet jag tänkte på http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=mBvZO0a3dlM

Så till alla där ute; Ni är duktiga, var stolta över er själva! Och framför allt, ha roligt! *hug*

Diskutera fritt om krav man ställer på sig och tips på hur man ska tänka mer "casual".

[Duran]

Jag får lätt för mig att alla är skitbra på allt och gör jag inte saker expertbra så är det inte ok, alla kommer prata bakom min rygg om hur sjutton jag inte kan kunna saker bättre. Jag vill typ utbilda mig i allt möjligt bara för att kunna komma undan med att vara ok. Jag vill gå matlagningskurs, massagekurs, pardanskurs osv för att slippa skämmas.

[koffein_beroende]

Varför tror man att alla är bra på allt? Så är det ju inte, och det är ju trots allt inte många som egentligen bryr sig om hur andra presterar, och om dom bryr sig, hur påverkar det mig? Det är ju skitsamma egentligen.

Stör mig lite på att det är så viktigt hur man presterar/ser ut/beter sig. Det blir stel inställning och ingen mår egentligen bra av det har jag fått intrycket av.

[filmjölk]

Jag nöjer sig med att vara dålig, och intalar mig att mitt människovärde inte bestäms av vad jag kan eller inte kan prestera. Jag är medveten om att jag egentligen inte tycker så, men det blir så komplexfyllt och jobbigt att gå och tänka på hur jävla dålig jag är som människa egentligen, och inte är speciellt bra på något öht, att jag måste intala mig att jag struntar i det. Självbedrägeri, men det funkar.

[Rahf]

Har många aspekter av min personlighet som överensstämmer med tjejen i klippet. En anledning kan vara USAs tävlingsinriktning på precis allt.

[MrBoris]

Jag tror att de som försöker bli bäst på allt bara blir medioker, och de som kan fokusera på en enda sak är de som tar världen med storm. Dvs det gäller att prioritera det man vill bli bra på. Personligen är jag av den senare typen, fokus på en enda sak i taget.

[Rahf]

Jag tror inte det nödvändigtvis handlar om att man sysslar med många saker, utan att man inte kan klara av att bara ägna sig åt hobbys; man måste bara vara bäst. Skola, jobb, allt.

[The_RobRoy]

Jag har ett stort behov av att vara duktig inom det jag försöker vara duktig på, alltså sådant som på något sätt är viktigt för mig. Om jag i ett sådant läge misslyckas mår jag ofta väldigt dåligt. Jag tror nästan alla människor behöver känna att de är riktigt duktiga på något, om det så är att vara mamma, ett tv-spel, eller bäst på land-hockey på gatan man bor.

Som exempel, i gymnasiet läste jag Natur. Jag försökte vara duktiga på matte/fysik och liknande och tillhörde också absoluta toppen i skolan inom det. Tyska försökte jag aldrig vara duktig på och det skadade inte självkänslan ett dugg att få "G" i Tyska A. Självklart blir det ju ofta så att man försöker vara duktig på det man har läggning för, men jag har en upplevelse när det inte blev så.

En sommar jobbade jag på posten och sorterade brev och sen delade ut posten med bil. Jag hade ett tufft område som var svårt att hinna under en arbetsdag. Jag försökte verkligen jobba stenhårt och göra det så fort jag kunde, ändå så var jag bara en medelmåtta och ansågs på kontoret som ganska sölig. Det var en riktig knäck på självförtroende och självkänsla, aldrig tidigare hade jag verkligen försökt mitt bästa och ändå i princip misslyckats med uppgiften. När jag ringde nästa sommar ville de inte ha tillbaks mig som sommarjobbare.

Såhär i efterhand var den upplevelsen nog väldigt nyttig för mig, för generellt i livet har jag alltid haft förmågan att prestera mer en det flesta klarar när jag väl bestämmer mig. Jag känner stolthet över att pluggat en utbildning svårare än de flesta. Tagit mig fram i arbetslivet på egna meriter, har en hög lön och fått möjligheten att arbeta som expat utomlands. Är också någolunda stark på gymmet och springer 5km på 20 min en bra dag. Det är saker jag identifierar mig med idag och som ger mig stolthet. Samtidigt som jag är stolt över det jag presterat hittils, så är det tankesättet "aldrig nöjd" som tagit mig dit. Så jag pendlar mellan att vara nöjd över det jag presterat, men alltid titta efter nästa nivå och sätta nya och ännu högre mål för mig själv.

[Raschmus]

Kan det vara risig självkänsla att hitta sitt värde i vad man gör istället för vad du är?

Edit: Ser nästan drygt ut. Ingen aning om det är så, bara en fråga man kanske kan reflektera över.

[koffein_beroende]

Som exempel, i gymnasiet läste jag Natur. Jag försökte vara duktiga på matte/fysik och liknande och tillhörde också absoluta toppen i skolan inom det. Tyska försökte jag aldrig vara duktig på och det skadade inte självkänslan ett dugg att få "G" i Tyska A. Självklart blir det ju ofta så att man försöker vara duktig på det man har läggning för, men jag har en upplevelse när det inte blev så.

Det här känner jag igen, man vill vara bra på det man redan är lite bra på innan man ens börjar och/eller sånt som man tycker är roligt.

Såhär i efterhand var den upplevelsen nog väldigt nyttig för mig, för generellt i livet har jag alltid haft förmågan att prestera mer en det flesta klarar när jag väl bestämmer mig. Jag känner stolthet över att pluggat en utbildning svårare än de flesta. Tagit mig fram i arbetslivet på egna meriter, har en hög lön och fått möjligheten att arbeta som expat utomlands. Är också någolunda stark på gymmet och springer 5km på 20 min en bra dag. Det är saker jag identifierar mig med idag och som ger mig stolthet. Samtidigt som jag är stolt över det jag presterat hittils, så är det tankesättet "aldrig nöjd" som tagit mig dit. Så jag pendlar mellan att vara nöjd över det jag presterat, men alltid titta efter nästa nivå och sätta nya och ännu högre mål för mig själv.

Det är lite såhär jag vill kunna känna, lite bättre än average borde egentligen räcka tycker jag. Det är det här jag jobbar mot.

[The_RobRoy]

Kan det vara risig självkänsla att hitta sitt värde i vad man gör istället för vad du är?

Edit: Ser nästan drygt ut. Ingen aning om det är så, bara en fråga man kanske kan reflektera över.

Jag vet inte om det var en kommentar till mig?

Nej jag skulle nog inte säga att det bygger hela min självkänsla. Men till stor det är så är man ju vad man gör, eller? Det stärker helt klart min självkänsla att jag gjort något av mitt liv - det är väl ganska naturligt?

Sen definierar man sig självklart ifrån andra parametrar också, som ens vänner, familj osv. Men det kan ju också vara något man satsar att vara bra på. T.ex. är ju vissa sjukt duktiga på relationer, har massor av vänner osv. Då är det en styrka hos den personen, som skänker den personen lycka och säkert stolthet av att ha byggt sådana personliga egenskaper.

[rogerQ]

Va fan är en expat? En histopatolog?

[The_RobRoy]

Va fan är en expat? En histopatolog?

Hehe, Länk (http://lmgtfy.com/?q=what+is+in+expat)

[rogerQ]

Hehe, Länk (http://lmgtfy.com/?q=what+is+in+expat)

Självklart frågar jag för att det krävs en förklaring i tråden så inte 200 koloiter ska behöva googla som dårar.

[The_RobRoy]

Självklart frågar jag för att det krävs en förklaring i tråden så inte 200 koloiter ska behöva googla som dårar.

Att jag är expat var inte direkt huvudpoängen med tråden eller ens mitt inlägg. Utskickad av sitt företag för att arbeta i annat land, med ett paket där ofta boende och andra förmåner ingår.

[gratefuldead]

Kan det vara risig självkänsla att hitta sitt värde i vad man gör istället för vad du är?.

Visst fan är det så! Helt klart.

Har känt så mycket i perioder, var dock värre när jag var yngre. Men liksom, för mig har det aldrig varit något jag känt att jag måste visa utåt för andra, mer bevisa för sig själv att man liksom är "king".

[Raschmus]

Jag vet inte om det var en kommentar till mig?

Nej jag skulle nog inte säga att det bygger hela min självkänsla. Men till stor det är så är man ju vad man gör, eller? Det stärker helt klart min självkänsla att jag gjort något av mitt liv - det är väl ganska naturligt?

Sen definierar man sig självklart ifrån andra parametrar också, som ens vänner, familj osv. Men det kan ju också vara något man satsar att vara bra på. T.ex. är ju vissa sjukt duktiga på relationer, har massor av vänner osv. Då är det en styrka hos den personen, som skänker den personen lycka och säkert stolthet av att ha byggt sådana personliga egenskaper.

Vill börja med att säg att jag påstår inte att du har låg självkänsla. Bara random ordbajs från en yngling som kanske har en gnutta intressant.

1. Må kung när du gjort något bra. Ryggdunk av chefen, skrivit bästa resultat på ett prov, markat personbästa.

Mår skit när chefen kritiserar, skriver ett mediokert prov och markar dåligt. Inte besviken och sporrande känsla att bli bättre utan känner sig dålig och låg.

2. Eller må kung när du gjort något bra. Ryggdunk av chefen, skrivit bästa resultat på ett prov, markat personbästa.

Få kritik av chefen, skriva ett mediokert prov och markat dåligt. Mår fortfarande kung och antingen accepta att idag var jag en sämre marklyftare eller att i morgon är jag en bättre marklyftare.

[Raschmus]

visst fan är det så! Helt klart.

Har känt så mycket i perioder, var dock värre när jag var yngre. Men liksom, för mig har det aldrig varit något jag känt att jag måste visa utåt för andra, mer bevisa för sig själv att man liksom är "king".

+1.

[Duran]

För min del tror jag att det kommer ur en kombination av att ha blivit kritiserad mycket som barn (mobbing och höga krav från föräldrar), en OCD- hjärna (morsan har mycket tvång för sig och jag vet att jag har lätt bli fixerad vid att saker ska vara på ett visst sätt) och att jag har haft mycket erfarenhet av att jag faktiskt blir bra på det jag ger mig fan på.

Jag försöker jobba bort det och har blivit bättre med åren. För mig har det gett en del positivt men också mycket negativt. Jag har svårt att ta till mig beröm, om jag inte känner att det jag gjort är riktigt bra så tror jag att andra känner likadant och bara låtsasberömmer för att vara snälla. Även chefer har jag haft svårt att tro på när jag fått beröm, jag tänker: "Jamen det var ju bara tur," eller: " Det gick ju bra för många idag så det var inte pga mig," eller: "Sådär säger hon bara för att hon inte har kollat ordentligt." När jag fick tips på träningen om något jag skulle göra annorlunda så trodde jag att tränaren var arg på mig och inte ville ha kvar mig i gruppen, senare förstod jag att han bara gav mig ett litet tips liksom.

Vissa delar vill jag ha kvar. Att vara noggrann och ambitiös i saker som spelar roll för mig är bra men jag vill inte att det ska vara ett hinder i mitt liv. Tex så var det alldeles nyligen en sanning i min hjärna att jag kan inte bli ihop med den jag är intresserad av förrän jag har gått en matlagningskurs. :Virro Jag har märkt att jag lätt förstör relationer genom att sätta regler för vad jag måste kunna för att andra ska acceptera mig och därför så håller jag mig undan, vilket leder till att vänner tror att jag har tröttnat på dem.

[Minimjölk]

Jag är lite som RobRoy tror jag. jag hittar saker som är viktiga för mig och lägger mycket kraft på att bli bra på dessa. Det är sällan eller aldrig som jag nöjer mig med att vara på en medelmåttenivå. Jag måste prestera bra i förhållande till mina förutsättningar och nedlagd tid. Letar numera alltid efter vägar som gör att jag snabbare når mina mål genom att försöka göra rätt från början.

Jag bygger inte min självkänsla enbart i vad jag lyckats eller uppnåt utan jag bygger den främst i att jag trivs med den personen jag själv blivit och hur jag utvecklats. Självklart spelar det in att min egna utveckling gett mig många fördelar.

Jag har idag mycket lättare att acceptera att jag inte kommer bli bli bäst på allt jag företar mig men jag lyckas så gott som alltid bli bättre än snittet och det är nog tack vare min målmedvetenhet. Sedan har jag mina områden där jag kan briljera emellanåt vilket så klart är skönt att känna till.


Jag anser at tman måste ha ambitioner i livet för att utvecklas och lyckas ta sig dit man vill. Man måste utmana sig i lagom doser och bygga självförtroende inom området. Viktigt dock att skilja på självkänskla och självförtroende. jag kan ha en grymt bra självkänsla och ändå tillåta mig ha dåligt självförtroende inom ett område som för mig är nytt. I takt med att jag utmanar och förbättrar mig själv byggs självförtroendet ino mdetta område upp och på sikt bidrar lyckandet till min totala självkänsla.

Att ha en plan, lite envishet och jävlar anamma räcker i de flesta fall väldigt långt. Att hitta områden som man tycker är roliga och man faktiskt har en fallenhet för hjälper också.

[Jaeg]

Nu för tiden maskar jag och låtsas ofta vara sämre på saker än vad jag är. Har senaste två åren enbart upplevt fördelar av mitt handlande med. Folk förväntar sig inte lika mycket, jag slipper extra arbete, jag slipper visst tråkigt arbete överlag, jag kan låta munnen gå utan att behöva tänka lika mycket på konsekvenserna, jag slipper ifrån obehagliga situationer, jag sover bättre, gör mindre tråkigt och mer roligt, är en lugnare person. Truvs hur bra som helst med att vara en medelmåtta. :)

[PureWhey]

Sån är inte jag, nöjer mig med att vara medelmåttig/dålig på sånt jag vet att jag inte är så bra på eller helt enkelt skiter i. Att bli bäst på något kommer jag aldrig bli heller, men det skiter jag i.

[Sniggel]

Det är nog vanligt bland unga killar. Dels pga biologin men kanske även vilka förväntningar samhället har på killar.
Jag har kommit över en hel del av det där med att vara bäst. Man värderade "att vara bäst" väldigt högt och det styrde väldigt mycket i ens liv och inverkade även negativt på ens välmående.
När man insåg att man inte var lika bra som andra kunde det hända att man dolde sin underlägsenhet till varje pris för att inte avslöja att man inte var bäst.
Ett närliggande problem har ju varit ansträngningsnivån i skolan. Om det var coolt att ha svårt för sina ämnen så "tävlade" man ju i att vara cool. Dvs att man ansträngde sig mindre i hopp om att få en 3a i vissa ämnen på proven eller åtminstone en 4a i de ämnen man hade talang för (istället för 5a).
Jag minns att jag kände stolthet över att få en 2a i barnkunskap. Att jag också minsann kunde få underkänt i något ämne.
Man resonerade ju inte bokstavligen så men undermedvetet fanns det sådana tankebanor - "Du är lågt i den sociala hierarkin och de som är högre upp har dåliga betyg, får du högre betyg befäster du din låga rang i hierarkin, var mer som dem. Den sociala hierarkin är viktigare än betygen och bör därför prioriteras".

Det har förstås fört med en del fördelar också och jag har fortfarande kvar tävlingsinstinkt (vilket leder till att jag alltid får bra referenser från tidigare arbetsplatser). Men nu är det mest för att allting blir roligare om man gör det till en tävling tycker jag. Jag tror det är så pass medfött att det är snudd på omöjligt att få bort och att min hjärna inte vet hur den ska förhålla sig till att vara "bra nog" i allt. Vissa aspekter av ens liv måste jag göra till en tävling för att trivas. Jag ser heller inget negativt med den nivån av tävlingsinstinkt jag har nu.
Men då tävlar man med sig själv och jämför sig inte med andra, annat än då man tycker att någon kan lära en något så att man själv kan förbättras. Då frågar man aktivt om hjälp/tips. Detta är ju extra viktigt att kunna göra om börjat med något man är dålig på.

Men det händer ju att folk är överlägsna en själv och hade man haft sin tonårsmentalitet kvar så hade man nojat som fan över det och pressat sig till en nivå man inte är kompetent nog att klara (antingen för stunden eller någonsin). Och man hade inte bett om hjälp för då hade man ju avslöjat sin underlägsenhet. Men eftersom man hunnit bli hyfsat vuxen så har man inga svårigheter att acceptera att andra är bättre än en själv och det viktiga för en själv är inte att vara bäst. Det är en väldigt korkad livsfilosofi egentligen.

Man kan ju försöka analysera varför man tycker så. Ofta kan det ligga en bakgrund i ens tidigare liv som har skapat dessa drivkrafter. Man eftersträvar något som är lönlöst att eftersträva, eller som inte längre kommer ge avkastning. Det kan handla om att få bekräftelse från en förälder, att man inte fick den uppmärksamhet från ens första kärlek som man förväntade sig och att (man tror att) det berodde på att man presterade sämre än någon annan. Ett hopkok av händelser som vävt ihop synapserna på ett sådant sätt att man undermedvetet strävar efter att överträffa alla andra i allt man gör.

Kan man analysera sig själv kan man avslöja några av dessa undermedvetna mönster och då kan man börja omprogrammera hjärnan till något mer vettigt. Något som gör en till en lyckligare människa.

[The_RobRoy]

Vill börja med att säg att jag påstår inte att du har låg självkänsla. Bara random ordbajs från en yngling som kanske har en gnutta intressant.


Ordbajsar? Jag försöker dela med mig av mina tankar. Förstår inte ens riktigt vad du vill säga, att jag ordbajsar och borde må kung fast jag får kritik av chefen?

De som måste brösta upp sig och gå ut ifrån ett möte där man fått kritik ifrån chefen, allt rinner av som vatten och 3 sekunder senare mår man "kung". Det är faktiskt inte för mig, jag vill inte ens försöka bli den personen.

Jag ser det som naturligt att om man får en motgång eller törn i livet så får man tillåta sig att må lite dåligt en stund, reflektera och ta till sig vad som har hänt. Sen måste man så klart komma tillbaks och ge sig in i fighten igen och sporra sig själv och inte gräva ner sig i motgångar.

[Duran]

Jag tolkade det som att Raschmus var på ödmjukt humör och menade att han själv kanske ordbajsade random men förhoppningsvis hade nåt intressant att säga.

[Raschmus]

Ordbajsar? Jag försöker dela med mig av mina tankar. Förstår inte ens riktigt vad du vill säga, att jag ordbajsar och borde må kung fast jag får kritik av chefen?

De som måste brösta upp sig och gå ut ifrån ett möte där man fått kritik ifrån chefen, allt rinner av som vatten och 3 sekunder senare mår man "kung". Det är faktiskt inte för mig, jag vill inte ens försöka bli den personen.

Jag ser det som naturligt att om man får en motgång eller törn i livet så får man tillåta sig att må lite dåligt en stund, reflektera och ta till sig vad som har hänt. Sen måste man så klart komma tillbaks och ge sig in i fighten igen och sporra sig själv och inte gräva ner sig i motgångar.

Du missförstod mig. Läs nedan.

Jag har inga fler reflektioner att delge, syftet var att ordbajsa lite som kanske kunde få en att reflektera.


Jag tolkade det som att Raschmus var på ödmjukt humör och menade att han själv kanske ordbajsade random men förhoppningsvis hade nåt intressant att säga.

[The_RobRoy]

Du missförstod mig. Läs nedan.

Jag har inga fler reflektioner att delge, syftet var att ordbajsa lite som kanske kunde få en att reflektera.

Jag förstår, sorry. För att utveckla det du syftade på, så önskar jag ibland att jag vore sådant att inget bekom mig och allt bara rann av som vatten. Men de personer jag stött på arbetslivet som är så, är sällan i mina ögon trevliga människor. De känns för mig på något sätt falska och bryr egentligen inte sig om hur människor runt omkring dom mår. Jag är tvärtom, bryr mig men blir också själv berörd, på gott och ont.

[Raschmus]

Jag förstår, sorry. För att utveckla det du syftade på, så önskar jag ibland att jag vore sådant att inget bekom mig och allt bara rann av som vatten. Men de personer jag stött på arbetslivet som är så, är sällan i mina ögon trevliga människor. De känns för mig på något sätt falska och bryr egentligen inte sig om hur människor runt omkring dom mår. Jag är tvärtom, bryr mig men blir också själv berörd, på gott och ont.
+1

De människor som är glada för allt o ingenting, typ 1g kola glad. Jag hatar dem.

Känns som det glidit isär från topic. Min tanke var väl lite som det fetstilta ovan. Att det är skillnad på att vara som en persika och ett ägg. Mjuk och lätt berörd till ytan men stenhård, orubblig, kunglig kärna medan ett ägg är stenhårt till ytan och på många håll svårt att knäcka men när det knäcks blir det omelett.

[Sniggel]

+1

De människor som är glada för allt o ingenting, typ 1g kola glad. Jag hatar dem.

Känns som det glidit isär från topic. Min tanke var väl lite som det fetstilta ovan. Att det är skillnad på att vara som en persika och ett ägg. Mjuk och lätt berörd till ytan men stenhård, orubblig, kunglig kärna medan ett ägg är stenhårt till ytan och på många håll svårt att knäcka men när det knäcks blir det omelett.

De jag tänker på som är "glada för allt" är inte sena med att publikt visa sina känslor när de utsätts för något hemskt.
Vet inte hur många jag stött på som aldrig ändrar läge från "happy-go-lucky", Låter rätt creepy :p
Visst finns det många som är glada nästan jämt. Men umgås man med dem regelbundet kommer man märka att de har dagar där de är nedstämda och aktivt och ogenerat söker tröst. Det är iaf min uppfattning.

[Nordström]

Jag har idag mycket lättare att acceptera att jag inte kommer bli bli bäst på allt jag företar mig men jag lyckas så gott som alltid bli bättre än snittet och det är nog tack vare min målmedvetenhet. Sedan har jag mina områden där jag kan briljera emellanåt vilket så klart är skönt att känna till.

När jag läste det här kom jag att tänka på: http://en.wikipedia.org/wiki/Illusory_superiority

[spoon]

Jag anser att man måste ha ambitioner i livet för att utvecklas och lyckas ta sig dit man vill. Man måste utmana sig i lagom doser och bygga självförtroende inom området. Viktigt dock att skilja på självkänskla och självförtroende. jag kan ha en grymt bra självkänsla och ändå tillåta mig ha dåligt självförtroende inom ett område som för mig är nytt. I takt med att jag utmanar och förbättrar mig själv byggs självförtroendet ino mdetta område upp och på sikt bidrar lyckandet till min totala självkänsla.



Om man är där man vill då? Är det inte jobbigt att aldrig komma fram?

[Sniggel]

När jag läste det här kom jag att tänka på: http://en.wikipedia.org/wiki/Illusory_superiority

Jo fast om man har siffror på sin prestation och även får muntligt bekräftat av andra (inkl de som säger att man presterar bättre än dem) blir det svårt att intyga sig själv om att det kanske bara är någon typ av inbillning.
Men det är ett intressant fenomen oavsett och jag personligen har ju också varit drabbad och är det nog fortfarande i aspekter jag inte känner till.
Det är ju därför det är bra när prestationen är mätbar och jämförbar så man kan bli neddragen till jorden :p

Edit: Jag känner att jag måste tillägga att inget av det jag skriver i detta inlägg handlar om mig. Jag känner på mig att nästan alla som läser kommer att tolka "man" som "jag". Folk har en tendens att göra det. Jag diskuterar generellt om människor, inte om mig själv (förutom där jag gör det, *hint* leta efter ordet "jag").

[Nordström]

Jo fast om man har siffror på sin prestation och även får muntligt bekräftat av andra (inkl de som säger att man presterar bättre än dem) blir det svårt att intyga sig själv om att det kanske bara är någon typ av inbillning.
Men det är ett intressant fenomen oavsett och jag personligen har ju också varit drabbad och är det nog fortfarande i aspekter jag inte känner till.
Det är ju därför det är bra när prestationen är mätbar och jämförbar så man kan bli neddragen till jorden :p

Edit: Jag känner att jag måste tillägga att inget av det jag skriver i detta inlägg handlar om mig. Jag känner på mig att nästan alla som läser kommer att tolka "man" som "jag". Folk har en tendens att göra det. Jag diskuterar generellt om människor, inte om mig själv (förutom där jag gör det, *hint* leta efter ordet "jag").

Jo det klart det finns tillfällen när det går att bevisa, poängen var bara att man ofta överskattar sin förmåga.

[Yes]

Kan det vara risig självkänsla att hitta sitt värde i vad man gör istället för vad du är?

Nej. Man är vad man gör. Det är ens handlingar som definierar en.

Självkänsla kommer av att se sig som kapabel att uppnå värden i livet.

[Yes]

De som måste brösta upp sig och gå ut ifrån ett möte där man fått kritik ifrån chefen, allt rinner av som vatten och 3 sekunder senare mår man "kung". Det är faktiskt inte för mig, jag vill inte ens försöka bli den personen.

Jag ser det som naturligt att om man får en motgång eller törn i livet så får man tillåta sig att må lite dåligt en stund, reflektera och ta till sig vad som har hänt. Sen måste man så klart komma tillbaks och ge sig in i fighten igen och sporra sig själv och inte gräva ner sig i motgångar.
Håller helt med dig. Min chef skulle lätt kunna sänka mig om han skulle ge mig svidande kritik. Hans omdöme är trots allt väldigt viktigt eftersom jag respekterar honom och vill prestera exceptionellt bra. Det skulle helt enkelt svida och kräva uppryckning.

[C.E.J.]

Det är nog vanligt bland unga killar.

Hm, vad baserar du det på för erfarenheter? Min uppfattning är det motsatta; tjejer är pluggisar, do-gooders, medan killarna skolkar, stör lektioner, struntar i läxor.

[Duran]

Nej. Man är vad man gör. Det är ens handlingar som definierar en.

Självkänsla kommer av att se sig som kapabel att uppnå värden i livet.

Man är inte enbart vad man gör, utan även vad man känner och tänker. Självkänsla kommer också ur att det finns andra som tycker att man är värdefull oavsett vad man presterar/inte presterar.

[filmjölk]

Jag har lite svårt för när jag blir beskriven som person på ett sätt som inte stämmer överens med min självbild, även om det är positivt.

Jag har någon referens ifrån en arbetsplats jag jobbade lite extra på för att testa något annat (jag brukar vilja ha det skriftligt, även om det bara är ett extrajobb, man vet aldrig om det vill sig illa och man förlorar jobbet och behöver söka nytt)

I det står det något i stil med: (iofs positivt) "Filmjölk är metodisk, professionell, effektiv och punktlig"...wtf, låter som om jag vore nån slags gestapoagent och inte en laid-back avslappnad gubbe.

[Rikard Jansson]

Är extremt tävlingsinriktad och vill alltid vara bäst på allt, som jag bryr mig om då men det är få saker jag struntar i att vilja vara bra på. Snöar in på småsaker och pluggar och övar tills jag antingen är skitbra eller tills jag inser att jag inte kan bli skitbra och struntar då i det omedelbart. Det kan vara allt från de mest uppenbara sakerna till väldigt obskyra och otippade saker ^^

[Rikard Jansson]

Jag har lite svårt för när jag blir beskriven som person på ett sätt som inte stämmer överens med min självbild, även om det är positivt.

Jag har någon referens ifrån en arbetsplats jag jobbade lite extra på för att testa något annat (jag brukar vilja ha det skriftligt, även om det bara är ett extrajobb, man vet aldrig om det vill sig illa och man förlorar jobbet och behöver söka nytt)

I det står det något i stil med: (iofs positivt) "Filmjölk är metodisk, professionell, effektiv och punktlig"...wtf, låter som om jag vore nån slags gestapoagent och inte en laid-back avslappnad gubbe.

Det är de mest optimala karaktärsbeskrivningarna när det gäller jobbreferens ju^^ Mycket bättre än "soft snubbe som är jävligt rolig och väldigt träffsäker inom diverse samhällskritik och sånt"

[Yes]

Man är inte enbart vad man gör, utan även vad man känner och tänker. Självkänsla kommer också ur att det finns andra som tycker att man är värdefull oavsett vad man presterar/inte presterar.
Vad man tänker och känner reflekteras i ens agerande.
Villkorslös kärlek finns inte.

[Duran]

Vad man tänker och känner reflekteras i ens agerande.
Villkorslös kärlek finns inte.

Ja, det reflekteras i ens agerande men agerandet är ändå inte allt man tänker och känner. Någon som sitter i fängelse eller någon som är helt förlamad och stum tänker och känner nog en hel del som hen nte har möjlighet att förverkliga. Du är väl ändå "en person som curlar i böjracket" och inte bara "curlar i böjracket"?

Nej, det kanske det inte gör. Huruvida man fortsätter att älskas av tex sina vänner trots att man tex varit sjuk länge och inte kunnat/velat bidra emotionellt eller materiellt på lång tid, avgörs nog av vännernas bild av ens tidigare handlingar (och även av vilka, i deras tycke, onda handlingar som man åtminstone låter bli) och av hur länge deras uppfattning om att man har en "god" grundkaraktär som i framtiden kommer att gagna dem själva dröjer sig kvar. Det jag tänkte på igår var att om jag hade det svårt på något vis och en total främling hjälpte mig så tror jag att jag skulle känna en stärkt självkänsla i att det räckte att jag fanns till för att någon skulle tycka att jag var värd deras hjälp. Visserligen blir det ett väldigt generellt värde, som antagligen gäller alla och inte bara just mig, men jag tror att den sortens självkänsla också är viktig och ger välmående.

En person kanske inte bara är sina tankar, känslor och handlingar, utan även sin omgivnings bild av hens tankar, känslor och handlingar?

Det blir lite långa meningar ibland, svårt att överblicka i mobil.

[Minimjölk]

Jo det klart det finns tillfällen när det går att bevisa, poängen var bara att man ofta överskattar sin förmåga.

Vem är "man" i detta fallet? jag köper vad du menar men jag anser att det finns nog folk som både överskattar/underskattar eller korrekt uppskattar sin egna förmåga.

Om man utgår från sig själv och sina egna tankar så kommer ju då den egna självbilden avspegla sig tydligt i hur man ser på sin egen förmåga. har man däremot dokumenterat eller fått bevis på sina förmågor så är det ju större chans att man gör en rätt uppskattning.

Sedan tror jag på fullt allvar att en viss personlighetstyp som gärna vill vara bättre än medel inom allt den företar sig också i många fall blir det. Att vara medel är egentligen ingenting att uppnå då de allra flesta människor pga okunskap och ovilja drar ner medlet.

Visst kan man då jämföra sig enbart med en utvald grupp av folk som satsar och med lika bra grundförutsättninagr och det är väl då man efter ett tag inser att man inte kan vara bäst på allting men väl väldigt bra i väldigt mycket.

Om jag talar för egen del är jag en person som när jag hittar ett intresse verkligen sätter mig in i det och ofta lägger en hel del energi och tid. Det är ju solklart att oavsett talang eller ej kommer det innebära att jag uppnår en viss förmåga inom alla dessa områden som överstiger medlet.

Sedan är det ju som så att det är lättare att briljera i de enskilda egenskaper som man själv väljer och och har intresse i. Skulle någon oberoende välja förmågor kanske man varit undermålig i någon utav dessa.

Jag tycker dock att jag ständigt ser mönster i det här, de som lyckas inom vissa områden har öfta en förmåga att lyckas bra inom andra och tvärtom såklart. När snöbollen väl är i rullning går det fort åt ett och samma håll.

[The_RobRoy]

Jag tycker mig helt klart se en stark koppling mellan att vara tävlingsmänniska och ha egenskaper som "aldrig nöjd", "vara bäst på allt". Vänner jag har utan starka tävlingsinstinkter är också mer relaxed i sitt synsätt på livet och har mer approachen lagom är gott nog.

Jag tror att göra tävling av saker kan både hjälpa en att uppnå saker som skapar mycket lycka. Men det kan lika gärna gå snett så man förlorar sig själv i tävlingen och bara pushar på, fast det inte alls skapar någon lycka i livet. Jag har definitivt upplevt båda igenom åren.

[Minimjölk]

Jag tävlar "lagom" mycket. Jag tycker at tja gidag håller det på en nivå så att jag aldrig är avundsjuk på andra som lyckats bättre utan ser de hellre som en förebild. jag vet idag hur mycket uppoffringar som krävs för att komma till en viss nivå och jag är väldigt nöjd med mig själv som jag är och har det. Skulle aldrig vilja byta utan då snarare vidareutveckla mig själv. Jag försöker därför bara lyfta in det positiva i tävlingsaspekten då jag ser att det sakta men säkert driver mig framåt. Dessutom har jag väl egentligen mig själv som tävlingspartner där jag hela tiden försöker bli 20% bättre inom de områden jag valt ut.


Att motivera sig att förbättra en sak som redan är på en tillräckligt bra nivå för ens behov är inte alltid det lättaste. Finns inte behoven så finns de inte men jag personligen behöver nog mig själv som driver på och vem vet vilka behov jag ser imorgon?

[filmjölk]

Jag tycker mig helt klart se en stark koppling mellan att vara tävlingsmänniska och ha egenskaper som "aldrig nöjd", "vara bäst på allt". Vänner jag har utan starka tävlingsinstinkter är också mer relaxed i sitt synsätt på livet och har mer approachen lagom är gott nog.

Jag tror att göra tävling av saker kan både hjälpa en att uppnå saker som skapar mycket lycka. Men det kan lika gärna gå snett så man förlorar sig själv i tävlingen och bara pushar på, fast det inte alls skapar någon lycka i livet. Jag har definitivt upplevt båda igenom åren.

Nöjda människor åstadkommer nog aldrig något stort heller (inget fel i det iofs). Det krävs nog både ambition, intelligens, tävlingsinstinkt och ett mått av missnöjdhet (samt även komplex) för att bli något.

[Sniggel]

Hm, vad baserar du det på för erfarenheter? Min uppfattning är det motsatta; tjejer är pluggisar, do-gooders, medan killarna skolkar, stör lektioner, struntar i läxor.

Jag kanske får omdefiniera det lite då.
Man är bäst på det som är viktigt att vara bäst på. Höga betyg är inget viktigt för en random ung kille. Det funkar inte att mäta sin penis med andra på det sättet och är inte värt att satsa energi på.
Att vara bäst på "allt" kanske är lite fel att säga ja.
Och ja. Det är nog vanligt bland unga tjejer också, fast att de har vissa andra områden de prioriterar.

Nöjda människor åstadkommer nog aldrig något stort heller (inget fel i det iofs). Det krävs nog både ambition, intelligens, tävlingsinstinkt och ett mått av missnöjdhet (samt även komplex) för att bli något.

Ja visst så är det nog. Men som du säger så är det heller inget fel i det. Det finns ju inget grundläggande i meningen med livet att man ska åstadkomma något extraordinärt i livet. Där är ett fåtal människor varje generation som "för mänskligheten framåt" (och en del som hindrar den förstås). Majoriteten ska väl kunna dra nytta och njuta av det som dessa individer har åstadkommit utan att känna dåligt samvete?

[Tricklew]

Om man utgår från sig själv och sina egna tankar så kommer ju då den egna självbilden avspegla sig tydligt i hur man ser på sin egen förmåga. har man däremot dokumenterat eller fått bevis på sina förmågor så är det ju större chans att man gör en rätt uppskattning.


Även här finns det en viss fara, då det är lätt att hitta på en bortförklaring eller helt enkelt åsidosätta misslyckade försök.


Jag brukade tro att jag var långt över medel vad gäller intelligens, som extremt smart, ge mig tid så kommer jag att lösa den svåraste gåta. Sedan började jag spela schack, och insåg att jag är en idiot som de flesta andra. Inget fel på det dock.

[rogerQ]

J



(och en del som hindrar den förstås).

Underbar känsla att bara gå runt och vara en bromskloss.

[Yes]

Ja, det reflekteras i ens agerande men agerandet är ändå inte allt man tänker och känner. Någon som sitter i fängelse eller någon som är helt förlamad och stum tänker och känner nog en hel del som hen nte har möjlighet att förverkliga. Du är väl ändå "en person som curlar i böjracket" och inte bara "curlar i böjracket"?
Personen är dock en fängelseintern eller förlamad (och säkerligen andra saker utöver det). Det finns ingen motsättning mellan tanke och handling - det är samma sak.

Nej, det kanske det inte gör. Huruvida man fortsätter att älskas av tex sina vänner trots att man tex varit sjuk länge och inte kunnat/velat bidra emotionellt eller materiellt på lång tid, avgörs nog av vännernas bild av ens tidigare handlingar (och även av vilka, i deras tycke, onda handlingar som man åtminstone låter bli) och av hur länge deras uppfattning om att man har en "god" grundkaraktär som i framtiden kommer att gagna dem själva dröjer sig kvar. Det jag tänkte på igår var att om jag hade det svårt på något vis och en total främling hjälpte mig så tror jag att jag skulle känna en stärkt självkänsla i att det räckte att jag fanns till för att någon skulle tycka att jag var värd deras hjälp. Visserligen blir det ett väldigt generellt värde, som antagligen gäller alla och inte bara just mig, men jag tror att den sortens självkänsla också är viktig och ger välmående.
Ett sånt värde handlar snarare om potentialen man ser hos andra människor. Någon som har en allmänt positiv inställning mot andra och ser deras potentiella värde, och eventuellt förmåga till förändring, kommer agera välvilligt. En person med god grundkaraktär som har hamnat fel i livet kan exempelvis vara värd att hjälpa, eftersom den goda karaktären kommer leda till något gott i framtiden.

En person kanske inte bara är sina tankar, känslor och handlingar, utan även sin omgivnings bild av hens tankar, känslor och handlingar?
Nej, det är då bara omgivningens bild av personen. Den kan vara rätt eller fel men säger inte mer än vad andra tycker om personen.

Du kan exempelvis vara mobbad. Det gör dig såklart till just mobbad, men det gör dig inte till fet, ful, dum och värdelös för att andra tycker det. Om chefen däremot tycker du är lat och oansvarig när du kommer in varje "morgon" runt lunch och är bakfull så är det omdömet sant.

Vad jag i huvudsak vill vända mig emot i föregående inlägg är dock den allmäna uppfattningen att ens handlingar inte definierar en och att vad man kan åstadkomma inte utgör ens värde. Verkligheten är det rakt motsatta. Alla handlar utifrån sitt tänkande, även om de tänker att tankar är oviktiga. Värdet ligger i vad man kan utföra. I första hand för sig själv, eftersom ens eget liv ändå är det primära, och i andra hand vad för värde man kan utbyta med andra. Enklare uttryckt: Vad kan du göra för att kliva upp på morgonen och göra livet värt att leva, och vad av detta kan du byta med andra för att göra det ännu bättre?

[Diomedea exulans]

Måste man egentligen vara bra på något?

Nej. Att att vara bra på något i sig är helt värdelöst, om man inte får ut något av det. Det enda viktiga är att ha roligt. Tycker jag.

Dock är det ju ofta så att man tycker att det man är bra på är roligt.

Jag hade hellre varit en idiot som satt och hade kul med polarna på krogen varje kväll, än ett ensamt och olyckligt geni.

[Yes]

Jag tycker mig helt klart se en stark koppling mellan att vara tävlingsmänniska och ha egenskaper som "aldrig nöjd", "vara bäst på allt". Vänner jag har utan starka tävlingsinstinkter är också mer relaxed i sitt synsätt på livet och har mer approachen lagom är gott nog.

Jag tror att göra tävling av saker kan både hjälpa en att uppnå saker som skapar mycket lycka. Men det kan lika gärna gå snett så man förlorar sig själv i tävlingen och bara pushar på, fast det inte alls skapar någon lycka i livet. Jag har definitivt upplevt båda igenom åren.
Jag är sån som aldrig varit nöjd och vill vara bäst på det jag tycker är viktigt (viktig skillnad där mot att vara bäst på allt - det är en omöjlighet). Däremot har jag adlrig varit en tävlingsmänniska. Tävling kan motivera mig lite extra, men i slutändan bryr jag mig inte så mycket om det. Jag kan ta en förlust och se att någon annan helt enkelt var bättre än mig. Däremot motiveras jag av vad jag vill uppnå. Ska det sen tävlas gör jag det hellre mot mig själv. Jag stör mig exempelvis något så inåt helvete på att jag missade några poäng på senste kursen jag läste - trots VG. Kursen jag läser nu har jag hållit full poäng hittils och jag kommer bli galen om jag inte klarar det på tentan. Bryr mig inte om vad någon annan klarar - jag vet att jag kan klara det och det är det enda som spelar någon roll.

Att tävla mot andra kan dock vara kul, vilket leder lite till en fråga jag har...

Du, och ni andra som är prestationsinriktade, hur gör ni för att motivera er och prestera på topp?

Själv är jag sån att jag motiveras av att lära mig nya saker och utvecklas. Jag har däremot alltid haft lite svårt för mätbara mål. Exempelvis om jobbet ställer krav på en fråga jag inte kan så MÅSTE jag ta reda på svaret. Jag kan störa mig i dagar, eller rentav veckor, innan jag löst problemet. Det gör mig exepionellt bra på vissa saker. När det kommer till enklare saker som "besvara X antal mail per dag" finns det vissa som är mycket bättre.

Har snackat lite om det med min chef faktiskt. Han är förvisso ytterst kunnig och kompetent, men mer av en person som tycks kunna arbeta som en brutal maskin. Karljäkeln framstår som närmast omänsklig, vilket jag har en otrolig respekt för. Snart har jag förhoppningsvis hans förra tjänst, varför jag givetvis måste prestera bättre - därav min frågeställning.

[Rikard Jansson]

Skamrädsla blandat med ett omättligt sug efter beröm och ära. (ej att blandas ihop med bekräftelsebehov, skulle klara mig lika väl utan men varför skulle jag)

[C.E.J.]

Verkligheten är det rakt motsatta.

Källa på det? Verkligheten är att det där är verkligheten enligt dig, det är allt.

[Duran]

Personen är dock en fängelseintern eller förlamad (och säkerligen andra saker utöver det). Det finns ingen motsättning mellan tanke och handling - det är samma sak.

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Tanke och handling är väl två olika saker? Sen behöver man inte ställa dem emot varandra, det ena utesluter såklart inte det andra. Menar du att tankar är en form av inre handlingar eller menar du kanske att allt man tänker manifesteras i handlingar?

Ett sånt värde handlar snarare om potentialen man ser hos andra människor. Någon som har en allmänt positiv inställning mot andra och ser deras potentiella värde, och eventuellt förmåga till förändring, kommer agera välvilligt. En person med god grundkaraktär som har hamnat fel i livet kan exempelvis vara värd att hjälpa, eftersom den goda karaktären kommer leda till något gott i framtiden.

Inte nödvändigtvis, man kan också se på det som om man har ett värde genom att man är den sortens varelse (mänsklig, eller kanske helt enkelt levande?) man är.

Nej, det är då bara omgivningens bild av personen. Den kan vara rätt eller fel men säger inte mer än vad andra tycker om personen.

Du kan exempelvis vara mobbad. Det gör dig såklart till just mobbad, men det gör dig inte till fet, ful, dum och värdelös för att andra tycker det. Om chefen däremot tycker du är lat och oansvarig när du kommer in varje "morgon" runt lunch och är bakfull så är det omdömet sant.

Det jag menar är att när det gäller att tillskriva eller tillskrivas egenskaper så är det en subjektiv bedömning eller kategorisering som görs. Utan det så blir en person som kommer in sent bakfull just "en person som kommer in sent bakfull". Vems bedömning är den korrekta? Svårt att säga, det är därför jag funderar över om en person inte enbart är sina egna tankar, känslor och handlingar utan även andras bild av hen?

Vad jag i huvudsak vill vända mig emot i föregående inlägg är dock den allmäna uppfattningen att ens handlingar inte definierar en och att vad man kan åstadkomma inte utgör ens värde. Verkligheten är det rakt motsatta. Alla handlar utifrån sitt tänkande, även om de tänker att tankar är oviktiga. Värdet ligger i vad man kan utföra. I första hand för sig själv, eftersom ens eget liv ändå är det primära, och i andra hand vad för värde man kan utbyta med andra. Enklare uttryckt: Vad kan du göra för att kliva upp på morgonen och göra livet värt att leva, och vad av detta kan du byta med andra för att göra det ännu bättre?

Jag håller med dig om att de handlingar man utför påverkar ens värde och till väldigt stor del uttrycker vad för sorts människa man är/vilken personlighet man har men jag tror inte att de är det enda som definierar en. Någon som då tex inte kan röra sig, prata, eller förmedla sig med omvärlden annat än genom blickar, eller för den delen någon som ligger i koma. Menar du att hen saknar värde?



Du, och ni andra som är prestationsinriktade, hur gör ni för att motivera er och prestera på topp?

Själv är jag sån att jag motiveras av att lära mig nya saker och utvecklas. Jag har däremot alltid haft lite svårt för mätbara mål. Exempelvis om jobbet ställer krav på en fråga jag inte kan så MÅSTE jag ta reda på svaret. Jag kan störa mig i dagar, eller rentav veckor, innan jag löst problemet. Det gör mig exepionellt bra på vissa saker. När det kommer till enklare saker som "besvara X antal mail per dag" finns det vissa som är mycket bättre.

Har snackat lite om det med min chef faktiskt. Han är förvisso ytterst kunnig och kompetent, men mer av en person som tycks kunna arbeta som en brutal maskin. Karljäkeln framstår som närmast omänsklig, vilket jag har en otrolig respekt för. Snart har jag förhoppningsvis hans förra tjänst, varför jag givetvis måste prestera bättre - därav min frågeställning.

Jag påminner mig hela tiden om varför jag gör det jag gör, vad mitt övergripande mål är och jag försöker också föreställa mig vilken nytta mitt arbete kan ha i världen. Sen brukar jag också hitta sätt att utvecklas på i vad jag än gör. Då jag jobbade som städare så påminde jag mig om att jag ville ha bra referenser så att jag så småningom kan få "bättre" jobb. Jag föreställde mig hur kunderna kom hem och kunde slappna av för att det var rent och fint. Kanske fick de mer tid för sina barn så att de i sin tur fick en bättre barndom. För att utvecklas försökte jag hela tiden att bli bättre på att anpassa städningen efter respektive kund, genom att titta på hur deras hem såg ut och lyssna på hur de pratade.