Lellan
2013-01-10, 00:03
Skrev precis en (rätt pretantiös tror jag, om man ska vara kritisk, men det tycker jag inte man ska vara - det är skrivet från hjärtat. Viktiga ord för mig) text som den som vill får läsa.
Eftersom kolo alltid legat mig varmt och hjärtat, har fått ordbajsa med generösa tyglar här genom åren, så dumpas det här. Ha det gött! :)
Vuxna människor och på tok för stora barn
"Du tänker för mycket" "Du är alldeles för snäll" "Ta inte livet så allvarligt" "Tro inte så gott om folk" "Du är allt bra tankspridd"
Det var väl ett jävla tjat. Om jag inte hade tänkt, om jag inte varit så snäll, tagit livet på största allvar och trott gott om människor och spridit mina tankar - så hade jag inte levt. Det har hållit mig flytande så länge jag kan minnas. Du har säkert dina strategier som räddat dig. Att i tanken omformulera världens elakheter, orättvisor och begrava det elaka inuti, få kraften att när någon är elak vara snäll tillbaks, att envisas med att folk inte är så hemska som de kan framstå.. det är vad som gör mig STOLT över mig själv. En talang!
Jag är inte något helgon. Har jobbat hårt på att bli godtrogen, snäll och tankfull. Ibland är det enda sättet att överleva när världen är så hemsk att om du kände efter, så skulle du spricka och trasas sönder av allt sorgligt, mörkt och trasigt. I hemlighet har jag alltid haft en känsla av att jag är bra. Trots alla fel folk envisas med att ta upp! Vad provocerad klagokören hade blivit om jag talat om, men jag var tyst. Tänkte ibland "förstår du hur tragisk och ELAK du är?" och tyckte synd om, eller kännt att "är det sån där man ska vara så vill jag inte vara som man ska".
Ibland har det dykt upp någon med samma smak som jag, som tycker att man får vara som man är, och jobba på att bli som man vill, som inte provoceras av snällhet och allvar. Det pratas ofta om att man ska ta livet med en klackspark, inte analysera. Men jösses, har du varit nära och dö någon gång? Har du kännt att du inte är klar, att det här ska du fixa, nu gäller det, samordnat allt du är till ett "fuck you" åt döden och kommit levande ur det hela..? Mitt sätt är det som jag tillämpar. Ja, det vore väl härligt att framstå som skärpt och lättsam - men jag är nog lite tankspridd och tungsint. Vilket är helt ok! Ni är ju massor med människor som är på andra sätt? Och vi är alla br. Blir ofta irriterad på mig själv, men sällan av de anledningarna ovan. De är min tröst, min hantering av världen och med tanke på allt svart jag faktiskt upplevt, tycks det ju fungera. Någon som skämts över sig själv någon gång? Alltså kännt en brännande skam över stå på denna jord, och uppenbart förpesta tillvaron för folk? Hur kommer man dit? För mig var det när den där hemliga känslan av att jag är bra, dränktes i märkliga åsikter och tyckanden om allt som omvärlden tjatade på om.
Som när jag var liten, och trösten bestod i form av socker. Jag ville ju bara ta en kaka. Till. Och så ytterligare en.. Då upptäckte jag att det är en dödssynd. Oops. Det var ju inte meningen! Man tog mig till en homeopat. Nu skulle hon botas, den lilla tjockisen vars uppenbarelse stack i ögonen på folk. Om någon inte känner till homeopati, så är det en lära om att ämnen kan verka balanserande och läkande utspädda i svag svag dos i piller. Sockerpiller. Bokstavligt talat; det är piller gjorda av socker. Som jag skulle äta, för att inte äta socker. Vad förvånad läkaren blev när vi kom på återbesök och han fick höra att jagtagit alla piller. Inte 8 per dag. Utan 80, på en gång. Mums! Han nöp mig hårt i låret och förklarade att det bestod av fett. Som skulle göra mig djupt olycklig. Vet ni, det kändes precis som att han nöp MIG! Tänka sig. Stora starka karln. Som såg så senig ut. Och förklarade att om man inte åt socker på ett tag, så skulle socker inte smaka så gott, och då skulle man inte vilja ha mer än en ruta mörk choklad. Och tycka om broccoli. Jag tittade på honom och tänkte att han var galen. Stackars vuxna galna människa. Smal, senig och elak. Ja, han kunde inte ha det lätt. Sitta och nypa tjocka barn hela dagarna.
Så honom minns jag. Fast han inte förtjänade det. Men jag minns andra också! Som pratade med mig som om jag inte stack i deras ögon, som luktade vanilj eller näver och skrattade med guppande mage eller flinade med ömsom tandlösa ömsom bländande leenden. Med milda snälla ögon som rynkade sig i vrårna. Vackra människor. Allvarliga, roliga, härliga, finurliga, smarta, glada, vemodiga, varma och alldeles underbara. Vissa var objektivt fula och andra objektivt vackra.. De där härliga jag minns med värme och sparar i mitt liv som pärlor på rad. Och jag sög in allt ni sa, härliga underbara varelser som var minst lika mycket på riktigt som dem med kalla ögon och ord som stack. Känner sådan tacksamhet över er. Ni fick stanna kvar inut, för att hjälpa mig hantera och analysera det mörka som brännar till ibland. Någon av er förklarade att "man aldrig får göra av med sig, allt går att ordna". Jag tog orden på största allvar. Läste någonstans att "ingen kan få dig att må dåligt utan din tillåtelse". Smakade på orden, analyserade, allvarligt. I omgivningar där elakhetade studsade runt som pingpongbollar flög mina tankar bort, iväg till er. Zoomade ut. In. Spred tankarna. Ibland, en dålig dag, glömde jag av mig och blev lika hård, ond, vass. Tackolov brukar jag skämmas som en hund efteråt. Förhoppningsvis be om ursäkt. Inte över den jag är, utan det jag gjort. Precis som det ska vara, det har fallit på plats nu. "Förlåt" är ett vackert ord. I min fantasi har jag hört det sägas av människor som aldrig skulle ta det i sin mun.
Vi kan alla göra fel. Ingen är perfekt. Folk vet ofta inte vad de gör. Och vet de det, och gör elakt, så är det synd om dem. Så om någon får för sig att provoceras av att jag är godtrogen, tankspridd, allvarlig, snäll och överanalyserar - så bjuder jag på det. Här är jag, kliv på om du vill - men trampa inte på mig! Bli jättearg om du vill, spy galla, himla med ögonen.. sucka. Men det är numera svårt att lära den här hunden sitta, på något annat sätt. Som du finner lämpligare. Sitt så du. Jag kanske stör mig som sjutton på det. Men det är ok. Vi är bara människor. Och känslan av att vara bra, är inte längre hemlig. Förmodligen tycker jag att du är bra. Vi är ju det, vi gör vårt bästa utifrån vår historia, våra egenskaper och överlevnadsstrategier. Jag tänker inte be om ursäkt när du provoceras av mig - eller om jag provoceras av dig. Utan helt sonika istället fortsätta leva mitt skitnödiga lilla liv (det är härligt, faktiskt!). Och lev ditt med själ och hjärta, det är du värd. Vi får plats allihop. Kram!
PS: Om du råkar träffa en tjock liten unge någon gång, testa att krama det. Det känns ungefär som en normalbyggd människa, lite mjukare bara. Eller om du träffar ett barn som av någon annan anledning sticker i dina ögon, knata iväg till en spegel. Titta riktigt noga, så ser du att det som sticks, är dina ögon. Och att du kanske har ett och annat att lära av ett barn. För växt har du inte om du ser på ett barn med sådana ögon. Du har krympt. Ge barnet en kram så kanske du växer lite, inuti!
Eftersom kolo alltid legat mig varmt och hjärtat, har fått ordbajsa med generösa tyglar här genom åren, så dumpas det här. Ha det gött! :)
Vuxna människor och på tok för stora barn
"Du tänker för mycket" "Du är alldeles för snäll" "Ta inte livet så allvarligt" "Tro inte så gott om folk" "Du är allt bra tankspridd"
Det var väl ett jävla tjat. Om jag inte hade tänkt, om jag inte varit så snäll, tagit livet på största allvar och trott gott om människor och spridit mina tankar - så hade jag inte levt. Det har hållit mig flytande så länge jag kan minnas. Du har säkert dina strategier som räddat dig. Att i tanken omformulera världens elakheter, orättvisor och begrava det elaka inuti, få kraften att när någon är elak vara snäll tillbaks, att envisas med att folk inte är så hemska som de kan framstå.. det är vad som gör mig STOLT över mig själv. En talang!
Jag är inte något helgon. Har jobbat hårt på att bli godtrogen, snäll och tankfull. Ibland är det enda sättet att överleva när världen är så hemsk att om du kände efter, så skulle du spricka och trasas sönder av allt sorgligt, mörkt och trasigt. I hemlighet har jag alltid haft en känsla av att jag är bra. Trots alla fel folk envisas med att ta upp! Vad provocerad klagokören hade blivit om jag talat om, men jag var tyst. Tänkte ibland "förstår du hur tragisk och ELAK du är?" och tyckte synd om, eller kännt att "är det sån där man ska vara så vill jag inte vara som man ska".
Ibland har det dykt upp någon med samma smak som jag, som tycker att man får vara som man är, och jobba på att bli som man vill, som inte provoceras av snällhet och allvar. Det pratas ofta om att man ska ta livet med en klackspark, inte analysera. Men jösses, har du varit nära och dö någon gång? Har du kännt att du inte är klar, att det här ska du fixa, nu gäller det, samordnat allt du är till ett "fuck you" åt döden och kommit levande ur det hela..? Mitt sätt är det som jag tillämpar. Ja, det vore väl härligt att framstå som skärpt och lättsam - men jag är nog lite tankspridd och tungsint. Vilket är helt ok! Ni är ju massor med människor som är på andra sätt? Och vi är alla br. Blir ofta irriterad på mig själv, men sällan av de anledningarna ovan. De är min tröst, min hantering av världen och med tanke på allt svart jag faktiskt upplevt, tycks det ju fungera. Någon som skämts över sig själv någon gång? Alltså kännt en brännande skam över stå på denna jord, och uppenbart förpesta tillvaron för folk? Hur kommer man dit? För mig var det när den där hemliga känslan av att jag är bra, dränktes i märkliga åsikter och tyckanden om allt som omvärlden tjatade på om.
Som när jag var liten, och trösten bestod i form av socker. Jag ville ju bara ta en kaka. Till. Och så ytterligare en.. Då upptäckte jag att det är en dödssynd. Oops. Det var ju inte meningen! Man tog mig till en homeopat. Nu skulle hon botas, den lilla tjockisen vars uppenbarelse stack i ögonen på folk. Om någon inte känner till homeopati, så är det en lära om att ämnen kan verka balanserande och läkande utspädda i svag svag dos i piller. Sockerpiller. Bokstavligt talat; det är piller gjorda av socker. Som jag skulle äta, för att inte äta socker. Vad förvånad läkaren blev när vi kom på återbesök och han fick höra att jagtagit alla piller. Inte 8 per dag. Utan 80, på en gång. Mums! Han nöp mig hårt i låret och förklarade att det bestod av fett. Som skulle göra mig djupt olycklig. Vet ni, det kändes precis som att han nöp MIG! Tänka sig. Stora starka karln. Som såg så senig ut. Och förklarade att om man inte åt socker på ett tag, så skulle socker inte smaka så gott, och då skulle man inte vilja ha mer än en ruta mörk choklad. Och tycka om broccoli. Jag tittade på honom och tänkte att han var galen. Stackars vuxna galna människa. Smal, senig och elak. Ja, han kunde inte ha det lätt. Sitta och nypa tjocka barn hela dagarna.
Så honom minns jag. Fast han inte förtjänade det. Men jag minns andra också! Som pratade med mig som om jag inte stack i deras ögon, som luktade vanilj eller näver och skrattade med guppande mage eller flinade med ömsom tandlösa ömsom bländande leenden. Med milda snälla ögon som rynkade sig i vrårna. Vackra människor. Allvarliga, roliga, härliga, finurliga, smarta, glada, vemodiga, varma och alldeles underbara. Vissa var objektivt fula och andra objektivt vackra.. De där härliga jag minns med värme och sparar i mitt liv som pärlor på rad. Och jag sög in allt ni sa, härliga underbara varelser som var minst lika mycket på riktigt som dem med kalla ögon och ord som stack. Känner sådan tacksamhet över er. Ni fick stanna kvar inut, för att hjälpa mig hantera och analysera det mörka som brännar till ibland. Någon av er förklarade att "man aldrig får göra av med sig, allt går att ordna". Jag tog orden på största allvar. Läste någonstans att "ingen kan få dig att må dåligt utan din tillåtelse". Smakade på orden, analyserade, allvarligt. I omgivningar där elakhetade studsade runt som pingpongbollar flög mina tankar bort, iväg till er. Zoomade ut. In. Spred tankarna. Ibland, en dålig dag, glömde jag av mig och blev lika hård, ond, vass. Tackolov brukar jag skämmas som en hund efteråt. Förhoppningsvis be om ursäkt. Inte över den jag är, utan det jag gjort. Precis som det ska vara, det har fallit på plats nu. "Förlåt" är ett vackert ord. I min fantasi har jag hört det sägas av människor som aldrig skulle ta det i sin mun.
Vi kan alla göra fel. Ingen är perfekt. Folk vet ofta inte vad de gör. Och vet de det, och gör elakt, så är det synd om dem. Så om någon får för sig att provoceras av att jag är godtrogen, tankspridd, allvarlig, snäll och överanalyserar - så bjuder jag på det. Här är jag, kliv på om du vill - men trampa inte på mig! Bli jättearg om du vill, spy galla, himla med ögonen.. sucka. Men det är numera svårt att lära den här hunden sitta, på något annat sätt. Som du finner lämpligare. Sitt så du. Jag kanske stör mig som sjutton på det. Men det är ok. Vi är bara människor. Och känslan av att vara bra, är inte längre hemlig. Förmodligen tycker jag att du är bra. Vi är ju det, vi gör vårt bästa utifrån vår historia, våra egenskaper och överlevnadsstrategier. Jag tänker inte be om ursäkt när du provoceras av mig - eller om jag provoceras av dig. Utan helt sonika istället fortsätta leva mitt skitnödiga lilla liv (det är härligt, faktiskt!). Och lev ditt med själ och hjärta, det är du värd. Vi får plats allihop. Kram!
PS: Om du råkar träffa en tjock liten unge någon gång, testa att krama det. Det känns ungefär som en normalbyggd människa, lite mjukare bara. Eller om du träffar ett barn som av någon annan anledning sticker i dina ögon, knata iväg till en spegel. Titta riktigt noga, så ser du att det som sticks, är dina ögon. Och att du kanske har ett och annat att lära av ett barn. För växt har du inte om du ser på ett barn med sådana ögon. Du har krympt. Ge barnet en kram så kanske du växer lite, inuti!