Visa fullständig version : Hjälp och tips för att kontrollera min negativitet
filmjölk
2012-06-12, 14:17
Inspirerad av Donners tråd skulle jag vilja ha hjälp med en egen personlighetsbrist. När jag är på mitt värsta humör är jag negativ till nästan allt, nästan alla andra är dumma i huvudet, har fel, är tråkiga, och är bara ute efter något själviskt eller elakt. Alla som inte tycker exakt som jag är det fel på. Jag vet allt bäst.
Allt är fult, världen luktar skit, alla tv-program dåliga, alla filmer kassa, alla jobb tråkiga, alla aktiviteter menlösa. Världen är ond. Det är alldeles för lite snöslask, för ljust, för varmt, blåser för lite, kan det inte bli regnig svinkall senhöst snart så att folk slutar le så jävligt? Folk dör, blir sjuka, råkar ut för tragedier, människan kan i bästa fall fejka lycka. Det enda förutom mig själv som är roligt är folks misär, och trasiga sätt att hantera sin misär.
En sak som kan roa mig i när jag är på det här humöret är att fundera vad fan det är för fel på folk? Vilka trauman bär de med sig? Latent homosexualitet? dödsångest? egocentrisk idiot? paranoid? självskadebeteende? Skev världsbild? borderline? Bara det mörka är intressant, det fina hos människor är bara en mask för att dölja det där ångestfyllda sjuka som finns inuti.
Jag har skapat en sån här tråd tidigare, men dags för en repris.
Jag vill inte ha en världsbild som en Finsk spelfilm. Vad kan jag göra för att bli mer positiv?
Spartansk
2012-06-12, 14:18
Det låter som mig på mitt bästa humör.
Hur ofta får du sådana episoder?
Rikard Jansson
2012-06-12, 14:24
Här är ett par förslag som du kan kombinera hur du vill;
- sluta spela wow
- börja käka prozac (?)
- börja med byggarträning
- börja göra idiotiska grejer på stan lättklädd, se zyzz, arayz, cannonball
- börja umgås i sociala sammanhang
- börja lyssna på avicii, evil activities etc
- dansa (!)
- skaffa en volvo 240 samt billjud för 30 k, åk runt på stan och dunka plåt ;d
- sluta inte spela wow, skaffa ett par bro's att lana med eller sitta i skype med, gå ut och sup med dessa polare på helger och prata om wow och gör korkade saker
filmjölk
2012-06-12, 14:28
Hur ofta får du sådana episoder?
Ingen aning faktiskt. Jag får små slängar mest varje dag tycker jag, det går fort över, ibland kan det hålla i sig någon vecka, det som kan skrämma mig är att jag kan känna mig lycklig trots "humöret". Jag har liksom vant mig vid att världen är rutten, men den är rolig/fascinerande att beskåda i all sin ruttna prakt. jag är dock rädd att "smitta" min son med det här, jag vill absolut inte att han blir likadan.
Inge Enveten
2012-06-12, 14:30
Jag har själv haft problem med att vara negativ. Har möjligen en del kvar. Något jag känner hjälpt mig är i alla fall att inse att det inte ger något att vara negativ samtidigt som det å andra sidan kan ge oerhört mycket inte bara för dig själv utan även för andra att vara positiv. Det är helt enkelt bättre. Du tjänar på det.
Du väljer själv vad du ser så att säga. Välj att se på saker ur den ljusa sidan. Ansträng dig verkligen. De gånger du känner negativt kan du åtminstone begränsa effekterna genom att inte uttrycka dig.
Ingen aning faktiskt. Jag får små slängar mest varje dag tycker jag, det går fort över, ibland kan det hålla i sig någon vecka, det som kan skrämma mig är att jag kan känna mig lycklig trots "humöret". Jag har liksom vant mig vid att världen är rutten, men den är rolig/fascinerande att beskåda i all sin ruttna prakt. jag är dock rädd att "smitta" min son med det här, jag vill absolut inte att han blir likadan.
Har för mig du har någon form av diagnos? Annars kan du försöka medicinera för att jämna ut dina känslosvängningar lite.
Äsch, dumheter! Det är ingen skev världsbild du bär på, det är bara en korrekt uppfattning av verkligheten sån som den råkar vara.
Men om du nu vill bli mer rosa så föreslår jag att du börjar omge dig med kattungar, eller åtminstone bilder av kattungar. Samt intresserar dig för manga, av den gulliga sorten. Det är några av de tydligaste gemensamma nämnarna jag kan se när det gäller rosa personer.
Inspirerad av Donners tråd skulle jag vilja ha hjälp med en egen personlighetsbrist. När jag är på mitt värsta humör är jag negativ till nästan allt, nästan alla andra är dumma i huvudet, har fel, är tråkiga, och är bara ute efter något själviskt eller elakt. Alla som inte tycker exakt som jag är det fel på. Jag vet allt bäst.
Allt är fult, världen luktar skit, alla tv-program dåliga, alla filmer kassa, alla jobb tråkiga, alla aktiviteter menlösa. Världen är ond. Det är alldeles för lite snöslask, för ljust, för varmt, blåser för lite, kan det inte bli regnig svinkall senhöst snart så att folk slutar le så jävligt? Folk dör, blir sjuka, råkar ut för tragedier, människan kan i bästa fall fejka lycka. Det enda förutom mig själv som är roligt är folks misär, och trasiga sätt att hantera sin misär.
En sak som kan roa mig i när jag är på det här humöret är att fundera vad fan det är för fel på folk? Vilka trauman bär de med sig? Latent homosexualitet? dödsångest? egocentrisk idiot? paranoid? självskadebeteende? Skev världsbild? borderline? Bara det mörka är intressant, det fina hos människor är bara en mask för att dölja det där ångestfyllda sjuka som finns inuti.
Jag har skapat en sån här tråd tidigare, men dags för en repris.
Jag vill inte ha en världsbild som en Finsk spelfilm. Vad kan jag göra för att bli mer positiv?
Kanske är det att du inte ätit ordentligt som felar, jag är inte rolig att vara i närheten när jag börjar bli hungrig.
Snickers reklamen har rätt i mitt fall är definitivt inte mig själv när jag är hungrig.
rajjan_dammit
2012-06-12, 14:37
Jag har varit där du är och tagit mig ur det. Jag återkommer med en längre version om hur jag tog mig ur det. Ska bara prata med lite folk som kommer ihåg hur jag gjorde, jag har FRUKTANSVÄRT dåligt minne. (Försöker inte vara dryg, jag minns kanske två eller tre månader tillbaka i tiden, resten är ett enda virrvarr.)
filmjölk
2012-06-12, 14:40
Har för mig du har någon form av diagnos? Annars kan du försöka medicinera för att jämna ut dina känslosvängningar lite.
Jag har ätit sertralin i 5 år mot reaktiv depression, efter att min dotter gick bort i cancer, vilket trubbat av mig en del, men innan det var jag inte alls såhär negativ och emo. Som barn blev jag utredd "lite halvt" för DAMP som det hette då, men jag är och var inte hyperaktiv, så kanske att jag har någon slags ADD, min psykiatriker har hintat lite mot det, men inget hon tycker behövs utreda då jag fungerar. Eller så är jag, förutom depressionen, psykiskt normalhandikappad.
Spartansk
2012-06-12, 14:53
Äsch, dumheter! Det är ingen skev världsbild du bär på, det är bara en korrekt uppfattning av verkligheten sån som den råkar vara.
Men om du nu vill bli mer rosa så föreslår jag att du börjar omge dig med kattungar, eller åtminstone bilder av kattungar. Samt intresserar dig för manga, av den gulliga sorten. Det är några av de tydligaste gemensamma nämnarna jag kan se när det gäller rosa personer.
+1. Livet är ett jävla helvete från början till slut, och den sunda reaktionen är att vara negativ.
Människor är inte gjorda för att vara glada. Glädje orsakar spontanaktivitet som kostar kalorier, och oförsiktighet som ökar chansen att råka illa ut. Därför har evolutionen format oss till varelser som bara står ut med livet tillräckligt länge för att skaffa barn och uppfostra dem tills de är gamla nog att gå själv. Det är inte meningen att vi ska sitta på ålderns höst och le i en gungstol, vi ska skaffa tre ungar och sedan dö vid 22 års ålder av en inflammerad visdomstand/att bli uppäten av en grottbjörn/att bli ihjälslagen av en svartsjuk rival.
Jag har ätit sertralin i 5 år mot reaktiv depression, efter att min dotter gick bort i cancer, vilket trubbat av mig en del, men innan det var jag inte alls såhär negativ och emo. Som barn blev jag utredd "lite halvt" för DAMP som det hette då, men jag är och var inte hyperaktiv, så kanske att jag har någon slags ADD, min psykiatriker har hintat lite mot det, men inget hon tycker behövs utreda då jag fungerar. Eller så är jag, förutom depressionen, psykiskt normalhandikappad.
Vad säger din psykiatriker om dina problem? Ta upp det med henne?
rajjan_dammit
2012-06-12, 15:21
Först och främst, tråden kommer svämma över med:
Hurtiga kommentarer om att rycka upp sig, älska livet osv
Andra dysterkvistar som försöker visa att de minsann har de ännu värre
Meningslösa tips som att "börja träna".
För mig var det som så att jag ville må dåligt, tycka att allt var skit och vara ledsen. Jag blev irriterad på de där som var så glada, kunde de inte fatta att allt suger? De andra, de glada, de blev ens fiender för jag klarade inte av att höra på deras putslustighet. Det var som om de lyckliga levde i en annan dimension som det heter i visan.
Att därifrån försöka ta till sig tips för att bli gladare och positiv är ju inte det enklaste, det krävs en omfattande förändring i tankemönstret.
Jag började med att psykoanalysera mig själv. Det krävs mod att kunna reflektera över sig själv och se de områden där man kan säga till sig själv: "Där tänker du fel". Jag fick många aha-upplevelser om varför jag tänkte på vissa sätt. En bra metod var för mig att ta hjälp av någon annan som kunde bryta ned mina tankar i beståndsdelar genom att ställa frågan "varför" jag kände så.
Mina problem bottnar bland annat i ett tvång om att alltid göra rätt och att i min uppväxt aldrig tillåtits att prova saker och misslyckas. Jag har en patologisk rädsla för att fucka upp och känner även att allt är kört om jag gör fel. Som om någon hade ständig koll på allt jag gör, som om allt samlades i en svart bok som kommer tas fram på nästa arbetsintervju.
Detta metaanalyserande ledde till att jag hittade anledningar till varför jag var arg och negativ, men jag tappade mig själv, visste inte vem jag var eller vad jag stod för.
Därifrån försökte jag att tänka ut hur jag ville vara, vilken slags person jag önskade att jag var. När man väl avskiljt sig från sina gamla tankar och kan se dem utifrån som en enhet går det att förkasta dem till förmån för något bättre. Då var jag redo att bli en positiv person.
För mig var det uteslutet att vara samma person, jag bytte ut mig själv mot något jag ville vara kan man säga. Det handlade inte om att tweaka vissa delar i livet utan att börja om från scratch med de delar som var dåliga.
För att bli positiv då? Om du står inför att göra stora förändringar i ditt liv spelar det man har just nu inte så stor roll. När du väl vill bli positiv försök göra till exempel:
Byt jobb. (Fick av någon anledning för mig du jobbade som vårdare? Jag har också gjort det på rättspsyk och det var ju som att dö lite inombords varje dag)
Flytta. Inte till en annan stad, men kanske ett annat hus/lägenhet.
Gör något annat sånt som du aldrig gör, dra ihop polare och sup utav fan, kladda på brudar och liknande. Börja odla solrosor. Köp ny inredning eller nya kläder.
Allt som får en att känna sig som en ny människa och får en att känna sig levande. Då, om du trivs med att förnya dig, kan du börja följa tipsen i tråden. Var gladare, se saker positivt, umgås, träna osv.
Det enda bra tips jag kan ge där är att försöka skratta för dig själv med jämna mellanrum, alltså bara fejka skratt. Lura dig själv att du är glad när du börjar ser saker negativt. Fake it 'til you make it.
Hoppas det gav nåt.
Detta kanske går under kategorin "Meningslösa tips som: Börja träna" men jag skriver det ändå.
Umgås med personer du trivs med. Personer som är mer positiva.. Får du ett infall av din negativitet så ring någon, hitta på något, distrahera. Finns många som är positiva i fasaden, det funkar inte riktigt. Du kanske får hitta något som är genuint positiv eller för dum för att förstå sig på negativiteten. Det finns faktiskt de som man inte kan vara negativ i sälskap med, som gör en glad och positiv på riktigt, inte bara någon sorts tvång till påklistrad positivism.
Ett alternativ är sätt dig och gör något meningslöst. Glo en serie, fastna i något tillfälligt som distraherar för stunden.
rajjan_dammit
2012-06-12, 15:36
för dum för att förstå sig på negativiteten.
Det här är bra. Det är dit man vill komma själv.
http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/10155536/368/normal/ee634b75cc203/22s04-stenis-655
filmjölk
2012-06-12, 16:01
Vad säger din psykiatriker om dina problem? Ta upp det med henne?
Jag har inte haft kontakt med henne på flera år. Hon var skitbra på alla sätt och vis, men jag kunde bara gå hos henne en begränsad period. Dessutom blev det lite snett i mitt då rätt trasiga tillstånd, då hon sjukskrev mig (vilket jag också ville) och ansåg att jag var för sjuk för att jobba, men f-kassan satte sig emot, det blev svårt att kunna hjälpa mig då för henne.
Gå till en ny psykiatriker/psykolog har jag ingen lust med. Det är dyrt, jag är rädd för att må skit av att gräva i mig själv, dessutom brukar folk som går i samtalsterapi utveckla en jobbig personlighet där deras känslor är jätteviktiga och de blir krengta hela tiden (Nu är jag där igen med negativiteten)
Först och främst, tråden kommer svämma över med:
[.
tackar för långt inlägg Rajjan. Många guldkorn där! Men flytta, kladda på brudar är out of the question. Supa är inget skoj. Dricka litegrann är mysigt, men jag blir mest irritabel på fyllan. Jag trivs där jag bor, min fru och son trivs med.
Jag jobbar i psykiatrin på ett boende samt lite extra som usk på Hospice. Vilket kanske inte är det bästa yrkena i min sits, men vaffan jag gillar verkligen vården (för det mesta) och känner mig betydelsefull då jag är duktig på det.
Att mista sin dotter i cancer måste ju vara det värsta som kan drabba en, och sätta livslånga spår i psyket. Jag antar att det bidragit rätt så kraftigt till det hela..?
filmjölk
2012-06-12, 16:14
Att mista sin dotter i cancer måste ju vara det värsta som kan drabba en, och sätta livslånga spår i psyket. Jag antar att det bidragit rätt så kraftigt till det hela..?
Jo absolut. Det är så. Men ändå, jag vill inte vara en negativ jävel, och jag vill definitivt inte tycka att det är ok att vara en negativ jävel. Jag har en son som jag vill uppfostra till att vara positiv, glad och se världen som fin.
Jag har vart i kontakt med andra föräldrar som också mist barn, i samtalsgrupper, men fyfan det mådde jag ännu sämre av. Ett gäng deprimerade människor som tycker att världen är orättvis och tittar i böcker som gör konst av fotografier på döda barn, och jämför bilder på sina barns kistor. Jag passar väl in som handen i handsken där egentligen, men jag vill inte passa in.
Inspirerad av Donners tråd skulle jag vilja ha hjälp med en egen personlighetsbrist. När jag är på mitt värsta humör är jag negativ till nästan allt, nästan alla andra är dumma i huvudet, har fel, är tråkiga, och är bara ute efter något själviskt eller elakt. Alla som inte tycker exakt som jag är det fel på. Jag vet allt bäst.
Allt är fult, världen luktar skit, alla tv-program dåliga, alla filmer kassa, alla jobb tråkiga, alla aktiviteter menlösa. Världen är ond. Det är alldeles för lite snöslask, för ljust, för varmt, blåser för lite, kan det inte bli regnig svinkall senhöst snart så att folk slutar le så jävligt? Folk dör, blir sjuka, råkar ut för tragedier, människan kan i bästa fall fejka lycka. Det enda förutom mig själv som är roligt är folks misär, och trasiga sätt att hantera sin misär.
En sak som kan roa mig i när jag är på det här humöret är att fundera vad fan det är för fel på folk? Vilka trauman bär de med sig? Latent homosexualitet? dödsångest? egocentrisk idiot? paranoid? självskadebeteende? Skev världsbild? borderline? Bara det mörka är intressant, det fina hos människor är bara en mask för att dölja det där ångestfyllda sjuka som finns inuti.
Jag har skapat en sån här tråd tidigare, men dags för en repris.
Jag vill inte ha en världsbild som en Finsk spelfilm. Vad kan jag göra för att bli mer positiv?
Jag förstår inte vad felet är ärligt talat :)
Låter som en helt vanlig sousse.
rajjan_dammit
2012-06-12, 17:17
tackar för långt inlägg Rajjan. Många guldkorn där! Men flytta, kladda på brudar är out of the question. Supa är inget skoj. Dricka litegrann är mysigt, men jag blir mest irritabel på fyllan. Jag trivs där jag bor, min fru och son trivs med.
Jag jobbar i psykiatrin på ett boende samt lite extra som usk på Hospice. Vilket kanske inte är det bästa yrkena i min sits, men vaffan jag gillar verkligen vården (för det mesta) och känner mig betydelsefull då jag är duktig på det.
Ah, av någon anledning tolkade jag det som att du bodde själv.*jorgen* Nej då är det lite svårare. Men samma sak fast i mindre skala då? Ny garderob, möblera om lite, skaffa en annan bil, börja cykla istället osv.
Gillar du jobbet och får ut något av det så stanna kvar, jobbet tar ändå upp en tredjedel av ens dag. Det bara måste funka där. Jag gissar att du inte visar upp en sådan negativitet på jobbet? Försök "ta med chenslan hem", skratta på vägen till jobbet och på vägen hem. Kom hem till din fru och din son och ta med dem ut och käka, gör något tillsammans med dem som gör att du kan komma ur ditt gamla jag.
Gör nåt roligt med din familj, försök skratta och släppa in känslan av att ha kul. Uppskatta den känslan och förkasta den sura filmjölken.
Att vara sur och instängd, ägna sin tid åt meningslösa memes och elak humor är skit. Att vara dum och glad är vägen till lycka.
http://27.media.tumblr.com/tumblr_lh6hj8lCDK1qz84n6o1_500.jpg
Sandra81
2012-06-12, 17:34
Jag har ätit sertralin i 5 år mot reaktiv depression, efter att min dotter gick bort i cancer, vilket trubbat av mig en del, men innan det var jag inte alls såhär negativ och emo. Som barn blev jag utredd "lite halvt" för DAMP som det hette då, men jag är och var inte hyperaktiv, så kanske att jag har någon slags ADD, min psykiatriker har hintat lite mot det, men inget hon tycker behövs utreda då jag fungerar. Eller så är jag, förutom depressionen, psykiskt normalhandikappad.
Är i en liknande situation som dig med en anhörig som är svårt sjuk och inte kommer att överleva. Har hela ansvaret på mig själv just nu även att lyfta upp sköta om å stötta resten av familjen dom orkar inte längre se henne lida och har slagit bakut. Det jag försöker göra är att fånga upp dom små sakerna som är bra och gör en glad och försöka leva på dom så länge det går. Det kan vara nått så enkelt som att dricka kaffe under en yllefilt å lyssna på musiken jag älskar. Då blir en myskänsla. Eller tex se en film som alltid får mig på bra humör :)
Men jag antar att du har haft kontakt med psykologer? har dom varit tillräckligt bra då? prova annars mentalträning/Mindfulness. låter lite flummigt men jag tycker de är ganska intressant å bra.
Hur är det med ditt självförtroende?
Jag har ätit sertralin i 5 år mot reaktiv depression, efter att min dotter gick bort i cancer, vilket trubbat av mig en del, men innan det var jag inte alls såhär negativ och emo. Som barn blev jag utredd "lite halvt" för DAMP som det hette då, men jag är och var inte hyperaktiv, så kanske att jag har någon slags ADD, min psykiatriker har hintat lite mot det, men inget hon tycker behövs utreda då jag fungerar. Eller så är jag, förutom depressionen, psykiskt normalhandikappad.
Men kära hjärtanes. :( Att fortfarande se världen i svart fem korta år efter sitt barns död, det är ju som du själv uttryckt kanske inte konstigt men ändå ett tillstånd som du inte vill vara kvar i.
Sorgen blir väldigt speciell när någon dör i förtid. Man sörjer inte bara för att man saknar, man sörjer också för allt som aldrig blev och det som aldrig blev tar ju aldrig slut. Med ett barn blir det så påtagligt att det gör ont bara att tänka på det. Jag vet hur det är att förlora sina föräldrar alldeles för tidigt och sorgen det medför, men det går ju inte ens att jämföra med att förlora ett barn. Jag blev glad att läsa att du har en son också som jag verkligen hoppas att du får dela allt med som du inte fick med din dotter.
Sorgearbete är väldigt individuellt men jag vill ändå varmt, varmt rekommendera dig att kontakta någon som är specialiserad på sorg- och krisbearbetning. Jag testade kurator och "vanlig" psykolog men inte förrän jag träffade någon som var specialist på den typ av problematik jag hade kom jag någonvart.
Jag läste att du inte ville uppsöka någon ny på grund av en massa skäl, men begrunda det ett varv till. För egen del trodde jag inte heller riktigt på konceptet, men jag hade totalt kört fast och efter två år hos någon som med tålamod, fingertoppskänsla och expertis kunde hjälpa mig igenom alla snåriga, mörka och svåra tankar och känslor. Jag trodde inte hon skulle lyckas, jag trodde inte hon skulle kunna säga något jag inte redan hört, men hon skalade av lager för lager och gav mig många nya insikter.
Jag förstår att du är rädd för att gräva och jag förstår att du är rädd att en sån där som du säger att du inte vill bli. Det du lever i nu kan du hantera och du håller näsan ovanför vattenytan, att du inte vill störa status quo är förståeligt. Kanske är det inte heller läge att göra det än, men försök hålla ett objektivt öga på dig själv och gör en bedömning; "Klarar jag verkligen det här själv?".
Nu ska jag sluta raljera... :)
EDIT: jag läste bara första inlägget innan jag svarade nedan, classic fail. Men jag låter det stå kvar ändå.
Ingen aning faktiskt. Jag får små slängar mest varje dag tycker jag, det går fort över, ibland kan det hålla i sig någon vecka, det som kan skrämma mig är att jag kan känna mig lycklig trots "humöret". Jag har liksom vant mig vid att världen är rutten, men den är rolig/fascinerande att beskåda i all sin ruttna prakt. jag är dock rädd att "smitta" min son med det här, jag vill absolut inte att han blir likadan.
Jag är också en bitter jävel till och från, och det är verkligen ocharmigt. *gah!* Jag försöker, för att hålla mig till en slogan, tänka råsa!
Låter skittöntigt, men när man faller in i det vanliga tankemönstret (ex: folk är dumma i huvudet/kan inte köra bil/det regnar fanimig jämt när jag ska...), då tar man en mental halvhalt och börjar på ny kula. Och försöker få in en positiv tanke istället. Att tänka på saker i grånyanser är en vanesak, och jag tror att det faktiskt går att lära sig att tänka på andra sätt. Vanans makt är stor, men det går.
Konkret exempel: "Faaan i helvete varför måste jag träna på morgon, Gud så jobbigt det är!" --> "Morgonträning = ingen på gymet så det är fri lek med alla fria vikterna/hantlarna etc".
WlBiLNN1NhQ
Henchman
2012-06-13, 10:56
Du får lära dig att se ditt negativa och fördömande tänkande som någon form av gift som förmörkar dina tankar. Du ska fokusera på att bli av med det istället för att lista ut ursprunget till det. Lär dig känna igen hur du tänker när du känner dig som allra klokast och mest klarsynt, jag tvivlar på att det är när du försöker luska ut vilken misär någon kan tänkas leva i genom att vrida och vända på oskyldiga beteendesvagheter.
Jag förstår att du roas av tankbanor som listar människors sämre sidor. Jag tycker ibland själv att det roar mig, men när man inser att man offrar en del av sitt välmående för att få vältra sig i andras olycka så känns det ganska idiotiskt. Att man bara håller dessa tankar för sig själv färgar ändå ens beteende efter en tid och vem vill egentligen ha en sådan grund för sitt beteende.
Börja expreimentera med ditt tänkande. Gör tvärtemot en dag, tänk gott om alla du vanligtvis skulle döma, även om det känns som du lurar dig själv. Du kommer antagligen inte förvänta dig någon förändring pågrund av ditt redan negativa tänkande. Så du måste vara uppmärksam på de små förbättringarna, se det lilla positva hela tiden.
Du ska ge plats för ditt dömande beteende, lyssna till det. Men lämna det där, låt det inte ta över hela din fokus. När du märker att du börjar döma någon person onödigt mycket så kan du tänka för dig själv ex: "jaha då var det dags för sura domaren igen"
Slutligen så bör du göra en del efterforskning på egen hand om du verkligen vill göra något åt det eftersom det handlar om att förändra något du gör nästan dagligen. Det kommer att kräva mycket uppmärksamhet.
shut teh face
2012-06-13, 11:24
Jag är precis som dig och jag trivs med det.
Allting är ruttet ägg, det vet jag, och jag är glad över det. Misär berör mig inte (så länge det inte rör mig), det är stimulerande, intressant.
Men jag fungerar helt normalt, jag kan umgås med folk, jag uppfostrar min dotter som en helt vanlig pappa. Ingen som känner mig ser någonsin något av mina innersta tankar.
Allt är manipulation och illusion, jag är bra på det och det har alltid funkat.
Men jag kan väl inte utesluta att jag blir seriemördare om några år heller. :)
dessutom brukar folk som går i samtalsterapi utveckla en jobbig personlighet där deras känslor är jätteviktiga och de blir krengta hela tiden (Nu är jag där igen med negativiteten)
Du har fel.
Många guldkorn där! Men flytta, kladda på brudar är out of the question. Supa är inget skoj. Dricka litegrann är mysigt, men jag blir mest irritabel på fyllan. Jag trivs där jag bor, min fru och son trivs med.
Träffa koloiter oftare? Det var himla skoj att ses när du var med på träffen i februari.
Ondskapelsen
2012-06-13, 15:50
Äsch, dumheter! Det är ingen skev världsbild du bär på, det är bara en korrekt uppfattning av verkligheten sån som den råkar vara.
Men om du nu vill bli mer rosa så föreslår jag att du börjar omge dig med kattungar, eller åtminstone bilder av kattungar. Samt intresserar dig för manga, av den gulliga sorten. Det är några av de tydligaste gemensamma nämnarna jag kan se när det gäller rosa personer.
This!
Du är inte pessimist, du är realist.
Välkommen in i klubben.
Att vara dum och glad är vägen till lycka.
Ignorance is bliss?, antagligen.
Tack för en intressant trådstart och intressanta inlägg spec rajjan/sandra.
Det där att glädjas över andras problem/misär verkar lite skummt för mig, Men t ex insiken om hur mycket värre vissa har det får för mig att sätta perspektiv på mina egna problem, alltså va fan klagar jag över det finns människor som svälter etc.
Tar ett citat från en film med Nicholas cage där han spelar ambulansförare: bringing out the dead.
"you cant change whats out their son, only where you coming from" knackar på huvudet "you need the good book" refererar till bibeln (ber om ursäkt för ev brister på min engelska eller fel citering, tar det direkt från huvudet).
Vet inte hur relevant det där citatet är på "problematiken", men vad jag ville få fram var väl typ tänk positivt/se det friska/vackra. lättare sagt än gjort men nu skrev jag det iaf.
Mina 5 cent.
Ignorance is bliss?, antagligen.
Tack för en intressant trådstart och intressanta inlägg spec rajjan/sandra.
Det där att glädjas över andras problem/misär verkar lite skummt för mig, Men t ex insiken om hur mycket värre vissa har det får för mig att sätta perspektiv på mina egna problem, alltså va fan klagar jag över det finns människor som svälter etc.
Tar ett citat från en film med Nicholas cage där han spelar ambulansförare: bringing out the dead.
"you cant change whats out their son, only where you coming from" knackar på huvudet "you need the good book" refererar till bibeln (ber om ursäkt för ev brister på min engelska eller fel citering, tar det direkt från huvudet).
Vet inte hur relevant det där citatet är på "problematiken", men vad jag ville få fram var väl typ tänk positivt/se det friska/vackra. lättare sagt än gjort men nu skrev jag det iaf.
Mina 5 cent.
Jag tror det handlar om att hur man mår själv. Om man mår piss och allt är svart, ja då vill man att andra ska råka illa ut och man tänker svarta tankar, vet att jag fungerar så. Om man har allt man kan önska sig så vill man att alla andra ska må bra och gå på rosa moln. Generellt tror jag det är såhär i alla fall.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.