Harnold
2011-10-19, 22:06
Tänk er en katt som har klorna från sina bakben djupt nedtryckta i marken samtidigt som den backar med sina framtassar, så att ryggen höjs centimeter för centimeter. En katt som är på helspänn, stressad och rädd...
Det är ungefär så jag känt mig den senaste tiden. Jag går runt och är rädd, stressad och har nerverna på helspänn nästan ständigt, och det tycks bli sämre och sämre för varje dag som passerar. Det är väldigt svårt att förklara den känslan som jag har när jag till exempel sitter på bussen, promenerar bland folk eller helt enkelt är på jobbet. Jag har dock inte alltid varit sådan.
När jag var mindre så var jag ständigt full med energi. När jag gick i årskurs 6så förstod jag inte vad folk menade när dem sa att man kunde spy av nervositet, för nervositet var något främmande för mig. Jag var den typens unge som inte ens blinkade om en explosion skulle ske alldeles bredvid mig. Jag var lugn, sansad och hade en hjärtrytm som var oerhört konstant. Idag så rycker jag till om jag hör en spik falla ner på marken flera meter ifrån mig, oavsett om spiken faller plötsligt eller om samma ljud upprepar sig gång på gång på gång.
Det här är något som jag tänkt på länge, jag har försökt med en hel del men lyckas inte vända på trenden. Så mitt sista hopp är att förhoppningsvis hitta någon som känner samma sak.
Känslan att hela tiden ha nerverna på helspänn är jobbigt, frustrerande och mentalt nedbrytande. För er som sett filmen Fight Club så kan känslan liknas vid det Edward Norton säger efter att startat fighting klubben med Brad Pitt. Efter att slagits ett par gånger så slutar han bry sig om det som händer i hans omgivning på jobbet. Han liknar det vid att "volymen sänks i omgivningen såvida det inte är i fighting klubben".
Det är ungefär så jag känt mig den senaste tiden. Jag går runt och är rädd, stressad och har nerverna på helspänn nästan ständigt, och det tycks bli sämre och sämre för varje dag som passerar. Det är väldigt svårt att förklara den känslan som jag har när jag till exempel sitter på bussen, promenerar bland folk eller helt enkelt är på jobbet. Jag har dock inte alltid varit sådan.
När jag var mindre så var jag ständigt full med energi. När jag gick i årskurs 6så förstod jag inte vad folk menade när dem sa att man kunde spy av nervositet, för nervositet var något främmande för mig. Jag var den typens unge som inte ens blinkade om en explosion skulle ske alldeles bredvid mig. Jag var lugn, sansad och hade en hjärtrytm som var oerhört konstant. Idag så rycker jag till om jag hör en spik falla ner på marken flera meter ifrån mig, oavsett om spiken faller plötsligt eller om samma ljud upprepar sig gång på gång på gång.
Det här är något som jag tänkt på länge, jag har försökt med en hel del men lyckas inte vända på trenden. Så mitt sista hopp är att förhoppningsvis hitta någon som känner samma sak.
Känslan att hela tiden ha nerverna på helspänn är jobbigt, frustrerande och mentalt nedbrytande. För er som sett filmen Fight Club så kan känslan liknas vid det Edward Norton säger efter att startat fighting klubben med Brad Pitt. Efter att slagits ett par gånger så slutar han bry sig om det som händer i hans omgivning på jobbet. Han liknar det vid att "volymen sänks i omgivningen såvida det inte är i fighting klubben".