Behov av att vara bäst

[von huff]

Jag får ofta ideer om att vara bästa på nånting.Förr var det träning men det kan också vara att bli rikast,ha den finaste bilen osv det varierar.Det blir ofta en börda då man förstår att man ställer för höga krav på sig själv eller att målen redan från början varit helt orimliga.Möjligtvis kan det vara nån form av bekräftelsebehov eller nåt, har ni liknande tankar?

[Dirty South]

Jag är bäst på allt.

[Brickhead]

Nä, varför ska man behöva vara bäst på allt?

[spoon]

Jag har aldrig ställt siktet på att vara bäst. Jag gissar att jag är för mycket realist för att jag själv ska kunna tro på mig själv. Ibland tror jag att det kan hämma mig. Men jag siktar på att bli bra, bättre än många.

[von huff]

Inte bäst på allt men nånting.Jag vill helst vara som dom som är nöjd med sin tillvaro, de behöver en fin bil,muskler eller nånting utan nöjer sig med det de har.

[rajjan_dammit]

Mjää, jag måste inte vara bäst. Jag nöjer mig med att vara riktigt jävla bra på det mesta.

[von huff]

Jag har aldrig ställt siktet på att vara bäst. Jag gissar att jag är för mycket realist för att jag själv ska kunna tro på mig själv. Ibland tror jag att det kan hämma mig. Men jag siktar på att bli bra, bättre än många.

Själv tycker jag att nästan alla är tråkmånsar.Lever dag för dag utan mål, jag vill vara den som alla förknippar med nånting man åstadkommit

[Pepparkakssmurfen]

Jag var som du när jag var ung. Nu orkar jag inte bry mig.
Mat och tak över huvudet så är jag nöjd.

[Eddie Vedder]

Hehe, ja man ska säga att jag har det behovet ja. :) Värst är att det kombineras med en konstant nedvärdering av vad jag gör. Så ett behov av att bli bäst men jag kommer aldrig känna det.

[Spartansk]

Jag känner igen mig precis. Det kan ibland ställa till besvär. Exempel: "Jag ska bli stark som fan", säger jag till mig själv, och så undviker jag vissa sociala tillställningar för att vara opti.

Ett botemedel mot detta är att helt enkelt sätta upp realistiska mål, t ex "jag ska skaffa mig en fast anställning" och sedan köra på det. Och att försöka inte bli för förundrad när man hör om eller ser någon som är sjukt bra på något. Typ "Den där Steven Seagall kan minsann slåss han, imponerande!", och inte "Amafackingad, sån där ska jag bli, kosta vad det kosta vill!".

[Pernam]

Äsch, man kommer över sånt. Med tiden så nöjer man sig om man vaknar en morgon och kan se sig i spegeln utan att bli suicidal av självförakt. ;-)

[Grapeman]

Vill alltid vara bäst på allt jag gör (och allt annat), annars tycker jag inte att det är speciellt kul alls.

Förr var det verkligen så till 100%, men nu försöker jag istället att göra allt jag kan för att vara så absolut
bra som möjligt på ett fåtal/en sak. Blir mycket skonsammare för sinnet. Rätt skönt att kunna fokusera lite, snöa in sig.

Har fullt upp med att komma bort från "vardagsnormen" att man ska vara lite småbra på det mesta.
Mycket mer tillfredsställande att grotta ner sig totalt i någonting, det är först då man verkligen blir bra/duktig/kunnig.

[limenka]

Jag var sån där förr: jag ger mig inte förrens jag är bäst! Men jag lärde mig att jag suger i allt jag testar..

edit: jag förblev sämst trots många timmar utövandes den specifika grejen.

[Nordenator]

Jag har aldrig ställt siktet på att vara bäst. Jag gissar att jag är för mycket realist för att jag själv ska kunna tro på mig själv. Ibland tror jag att det kan hämma mig. Men jag siktar på att bli bra, bättre än många.

Samma här. Bättre än de flesta är bra nog inom det jag är intresserad av. Sämre än snittet funkar inte för något jag verkligen tycker om, men jag har inget behov av att vara bäst.

[Rikard Jansson]

Drömmer alltid om hur det vore att vara bäst i allt. Inte samtidigt då, utan ena stunden kanske jag drömmer om att vara bäst i världen i drifting, andra stunden bäst i världen i kortmagi, osv osv. Förr siktade jag på att vara bäst i allt, men insåg att man får välja en sak, och då något man är bra på. Nu är jag inte bäst, men jag försöker iaf!

[Stefan J]

Jag får ofta ideer om att vara bästa på nånting.Förr var det träning men det kan också vara att bli rikast,ha den finaste bilen osv det varierar.Det blir ofta en börda då man förstår att man ställer för höga krav på sig själv eller att målen redan från början varit helt orimliga.Möjligtvis kan det vara nån form av bekräftelsebehov eller nåt, har ni liknande tankar?

Du är verkligen inte ensam. Viljan att vara bäst har alltid funnits hos mig, eller i alla fall viljan att bli så bra jag bara kan. Det är som tur är begränsat till ett eller två områden åt gången, jag är ganska anspråkslös i övrigt, men det jag satsar måste jag bli bäst på. Så har det alltid varit. Och utan denna strävan hade vardagen blivit så jävla grå och trist. Kan inte tänka mig ett liv där man bara lutar sig tillbaka och är nöjd med allting. Man måste åstadkomma något för att ha rätten att vara nöjd, eller jag måste i alla fall.

[Pansartax]

Nej, jag ser logiskt på saker och ting.

[von huff]

Jag tror nog att man måste ha den känslan ifall man vill komma nånstans, även om det kan bli tungt då man aldrig blir nöjd.

[Timme]

Kan inte tänka mig ett liv där man bara lutar sig tillbaka och är nöjd med allting. Man måste åstadkomma något för att ha rätten att vara nöjd, eller jag måste i alla fall.

+1 så in i

oh vad jag gillar dig stefan *cupid*

[Stefan J]

+1 så in i

oh vad jag gillar dig stefan *cupid*

Haha, gillar dig med Timme!

[stafh]

Jag gör mitt bästa för att inte vara sämst. Går väl sådär.

[mattilainen]

jag är också en som alltid vill vara bäst i allt. Jag ger mig in i väldigt mycket samtidigt och blir medelbra på mycket istället för att bli bäst i en sak. Jag vet att jag inte är störst eller starkast, eller att jag är bäst på bjj, eller att jag är bäst på att cykla men jag VILL hela tiden förbättra mig. Jag vill vara den med bäst kondition, den som är stark, den som kan en himla massa och som är bäst i skolan.

Med den tanken så sätter jag också upp mål, visst kan det vara jobbigt ibland men då jag är en relativt ostressad person så bryr jag mig inte. Jag pluggar mer än många andra tack vare att jag vill vara bäst när jag väl kommer ut och börjar arbeta.

[Pansartax]

Jag tror nog att man måste ha den känslan ifall man vill komma nånstans, även om det kan bli tungt då man aldrig blir nöjd.

Det är knappast ett måste, däremot om man behöver en knuff kvittar det vart man får motivationen ifrån.

Om det är ett behov av att vara bäst, eller bevisa någon fel är nog rätt obetydligt.

[agazza]

Det är jobbigt att vara bäst på saker, jag tycker livet är trevligare när det är lätt istället.

[Larsson85]

Jag hade en sån ambitionsnivån när jag var yngre. Det slutade med att jag höll på att gå in i väggen, samt att jag tror att det var en utlösande faktor till min ulcerös kolit.

Idag är mitt mål istället att ha så kul som möjligt och att må så bra som möjligt. Jag har inga problem med att se och glädja mig åt att andra kan vara bättre än mig mer.

[shadowfire]

Mina krav på mig själv i precis allt jag gör är det värsta jag gör mot mig själv, dvs min strävan efter att vara mr perfekt i allt gör att jag sällan blir tillfreds eller känner mig "nöjd".

[Tricklew]

Jag är nöjd om jag har tid att ägna mig åt mina passioner, mat i magen och tak över huvudet. Att läsa igenom en tråd med ett gäng medelmåttor som hävdar att man inte har rätt att njuta om man inte är bäst är rätt så komiskt. Antagligen så är det som Larsson85 skrev ett bra sätt att gå in i väggen dessutom.

[mini]

Jag har velat vara bäst men rationellt begripit att så inte kommer att bli fallet, så jag har jobbat med min prestationsångest. Däremot, när jag nu har hittat något jag har talang för och som är såpass mätbart som lyftningen är vill jag såklart bli bäst och jag tror att jag kan bli det på europanivå.

[Fatalist]

Har inom vissa områden ibland sån prestationsångest så jag inte får något presterat alls i princip. I feel you man

[MrBoris]

Jag är inne på samma spår som von huff, vad är livet värt om man inte strävar efter mer än att gå i den grå regniga vardagen o vara nöjd? Speciellt kände jag på mitt svenska jobb att de inte uppskattade ens ambitioner, utan man skulle vara som alla andra, nöjda med rutinerna och fortsätta med dem, helst inte göra för mycket för då stod man ut för mycket o uppstod som bässerwisser.

Nej, elitism är min grej, sjukt inspirerande, men som någon sa, det gör att man kan gå i väggen också...

[MrBoris]

Hehe, ja man ska säga att jag har det behovet ja. :) Värst är att det kombineras med en konstant nedvärdering av vad jag gör. Så ett behov av att bli bäst men jag kommer aldrig känna det.

såg ut som jag skrivit det där :)

[mangemani]

nja, bäst på något kommer jag aldrig bli då det alltid finns någon som är bättre, men det kvittar, i dagsläget så bryr man sig ej, glad för de fina resultaten/framgångarna här i livet som man får/har.
dock så höll man tyvärr på med sådana här "min pappa är bättre än din pappa" fjanterier då man var yngre, då man ville vara bäst.

[polka_griis]

Gud ja, jag mår inte bra om jag inte är bäst i klassen. Har alltid varit det, men nu går det en massa smarta personer i min klass så jag måste plugga röven av mig för att kunna mest, jobbigt.

[Everest]

Jag får ofta ideer om att vara bästa på nånting.Förr var det träning men det kan också vara att bli rikast,ha den finaste bilen osv det varierar.Det blir ofta en börda då man förstår att man ställer för höga krav på sig själv eller att målen redan från början varit helt orimliga.Möjligtvis kan det vara nån form av bekräftelsebehov eller nåt, har ni liknande tankar?

Jag blir bara deprimerad av att glida runt planlöst utan några konkreta mål. Det är när jag har ett mission att sträva mot som jag mår som bäst

[Barstar]

När jag var yngre så tyckte jag att jag skulle vara bäst men gjorde inte det som krävdes för att bli det, fungerade sådär kan jag meddela. Upplevdes nog som arrogant. Försöker använda det som drivkraft nu istället. Jag blir fortfarande sjukt förbannad om jag inte fixar nåt som jag tycker att jag borde klara av eller klura ut. Min mellanstadielärare sa alltid att den som är nöjd har förlorat, eftersom jag kommer ihåg det 20 år senare så borde det stämma;)

[Fartman]

Jag har inget behov att vara bäst, har ingen vinnarskalle heller.
Men däremot har jag ett sjukt behov av att inte vara dålig, bäst behöver absolut inte vara men helst åtminstone klara av typ det mesta själv utan hjälp.
Det här ställer till det rätt ofta då man är rätt dålig på att be om hjälp, vill kunna saker redan från början för att annars känner man sig trög osv :D

[Onigiri]

Att du har den känslan beror på att du är så djävla tävlingsdriven, att du vill vara bättre än alla andra och besitter antagligen den disciplinen att till och med bli det i vad det nu handlar om, eftersom du fortfarande har tänket i vuxen ålder, de flesta släpper väl sånt runt 20 års åldern antar jag men inte alla, jag själv är likadan, jämför mig hela tiden med andra, särskilt med eliten och tycker att jag själv är så jävla kass i jämförelse då jag vill inte bli lika bra som dem utan jag vill vinna över dem och få dem att känna sig som jag gör idag, det handlar inte om att" se ner på de sämre" utan att vinna över den bäste. :)

[von huff]

Det är väl lite som när man är ung och alla vill bli pilot,fotbollsspelare eller polis men det försvinner när man växer upp.En viss "tävlingsdrivenhet" är nog bra men man måste hålla det på en realistisk nivå, man börjar lätt jämföra sig med de bästa

[Tricklew]

Nu när jag ser tillbaks på min barndom så börjar det bli mer uppenbart varför jag blev som jag nu är. Klasskamraterna ville bli piloter, pirater, TMNT med mera. Själv ville jag bo i en husvagn. Jag skyller på morsan.