Träning som en större del av livet.

[Grapeman]

Japp, börjar ifrågasätta mitt val att plugga naturvetenskapligt basår. Jag vet ju vad jag vill göra, vad jag brinner för, träning.

"Bör" jag inte satsa på det? När jag för en gångs skull hittat något som är mitt kall, aldrig känt såhär för något annat. Någonsin. Det gör mig verkligen lycklig. Skulle gärna vilja ha det på mer än en hobby-nivå. (vilket det redan är)

Men:

Mer konkret, vad finns det för olika vägar att gå ifall man vill kunna leva på träningen, och/eller intresset den mänskliga kroppen?

(vet att det finns trådar redan, jao, tänkte att det vore fint med lite exempel. Utbildningar och koloiters eventuella erfarenheter)

Sent from mah Desiré using grepptalk.

[MrBoris]

Du behöver inte ifrågasätta ditt naturvetenskapliga spår, för OAVSETT så kommer du ha nytta utav det, med den naturvetenskapliga basen kan du plugga till i princip vad du vill, och blir inte "restricted" till något.

Se det som en investering för framtiden, speciellt om du efter några år skulle ångra dig angående träningsinriktningen. Men självfallet, satsa på det du är intresserad utav i första hand, det är ditt liv och du lever här o nu.

[Mell]

Det kan ju oavsett vara skoj att bredda sig lite och syssla med lite fler saker än endast en sak. Att jobba med träning och sedan även ha det som fokus under ens fritid kan ge en känsla av att man jobbar hela tiden och det blir lätt väldigt monotont och man tröttnar.

[Thompao]

läs klart ditt basår, sen kan du läsa till ortopedingenjör eller nått. mkt anatomi och hur kroppen funkar som är intressant! annars finns det massa andra utbildningar också juh...

[Tolkia]

Se poster ovan (kan f.ö. mycket väl vara så att utbildningar du är intresserad av även senare kräver betyg i naturämnena). Sedan - det är väldigt vanligt att folk säger att de "brinner för träning", men det är desto ovanligare att de kan precisera vad de menar med att de "brinner för träning". Ganska ofta visar det sig stå för att de tycker att det är kul att träna själva, samt att läsa böcker/artiklar om träning och bilda sig. Det är ganska långt från vad det innebär att jobba med träning, då detta rätt ofta innebär att träna andra. Du bör nog sätta dig ned och fundera över vad det finns för yrken som relaterar till träning, och om du är intresserad av vad de innebär. "Intresse för kroppen" kan gå in under något vårdyrke, men även t.ex. optiker eller biologilärare, så det är något bredare än träning. Även här bör du fundera över vad du egentligen menar med det.

Det finns f.ö. inget som säger att man "bör" satsa på sin hobby, och jag ifrågasätter att alla som älskar sin hobby skulle känna ett "kall" (det verkar däremot vara vanligt att man tror det om ens hobby råkar vara träning). Hur skulle du t.ex. ställa dig till en person som "brinner för" schack, amatörradio eller origami?

Det är inte min mening att dissa dig, däremot tycker jag att du kanske behöver tänka till lite.

[Breadboy]

Se poster ovan (kan f.ö. mycket väl vara så att utbildningar du är intresserad av även senare kräver betyg i naturämnena). Sedan - det är väldigt vanligt att folk säger att de "brinner för träning", men det är desto ovanligare att de kan precisera vad de menar med att de "brinner för träning". Ganska ofta visar det sig stå för att de tycker att det är kul att träna själva, samt att läsa böcker/artiklar om träning och bilda sig. Det är ganska långt från vad det innebär att jobba med träning, då detta rätt ofta innebär att träna andra. Du bör nog sätta dig ned och fundera över vad det finns för yrken som relaterar till träning, och om du är intresserad av vad de innebär. "Intresse för kroppen" kan gå in under något vårdyrke, men även t.ex. optiker eller biologilärare, så det är något bredare än träning. Även här bör du fundera över vad du egentligen menar med det.

Det finns f.ö. inget som säger att man "bör" satsa på sin hobby, och jag ifrågasätter att alla som älskar sin hobby skulle känna ett "kall" (det verkar däremot vara vanligt att man tror det om ens hobby råkar vara träning). Hur skulle du t.ex. ställa dig till en person som "brinner för" schack, amatörradio eller origami?

Det är inte min mening att dissa dig, däremot tycker jag att du kanske behöver tänka till lite.

Mycket bra inlägg. Jag har dessutom träffat människor som skrämts av tanken att ha sin huvudhobby som arbete. De har varit rädda att de av den anledningen skulle tröttna och känna sig förfrämligade från nöjet i aktiviteten. Det gällde i och för sig att åka skateboard och att spela tv-spel, men principen är den samma. Så mitt råd till Grapeman är att odla intresset på fritiden och inte göra det till ett arbete.

[stahlberg]

Det kommer inte riktigt fram på vilket sätt du vill kunna leva på träningen.

Ifall du själv är så talangfull att du kan bli proffs i en gren kan du naturligtvis välja att satsa på en proffskarriär. Det är dock långtifrån säkert att du kan leva ett gott liv på de pengar du drar in. Då kan du välja att kombinera en karriär med att arbeta med någpn form av träning - t.ex som gymägare - vid siadn om. Att satsa hårt på träning och dessutom arbeta med andras träning vid sidan om kan dock på lång sikt bli ganska ensidigt, erbjuda för lite stimulans.

Det klokaste en elitidrottsman kan göra är att skaffa sig en civil utbildning på sidan om. Detta erbjuder för det första en mångsidigare tillvaro och för det andra ger det möjlighet till en civil karriär efter idrottskarriären, i synnerhet om man blir känd och har mycket kontakter.

Här i Finland har vi två lysande exempel på kategorin begåvade idrottsmän som inte skaffat sig en utbildning och som det gått dåligt för efter avslutad idrottskarriär : backhopparen Matti Nykänen (som snart ska sitta i fängelse för andra gången) och skidåkaren Mika Myllylä (alkoholist, numera avliden). T.ex proffstennisspelaren Jarkko Nieminen har en civil karriär vid sidan om sin idrottskarriär, trots att han är mitt uppe i den.

Om du vill satsa på träning utan att själv vara proffsämne så finns det idag många möjligheter. Du kan bli gymägare, pt (om man kan leva på det?) eller något annat som tangerar träning. Man bör dock komma ihåg att den som kastar sig in i en träningstangerad karriär utan att ha någon utbildning överhuvudtaget tar ett steg som kan bli avgörande för hela livet. Jag påstår inte att man behöver brinna för träning för att göra det, men man kanske missar andra möjligheter i livet. Då gäller det att vara en person som inte grämer sig över missade möjligheter.

Ju mer hjärna du har, desto större möjligheter har du både att satsa på en träningstangerad karriär utan utbildning och att satsa på träning och en annan utbildning.

Själv avbröt jag mina högskolsestudier för att arbeta och syssla med det jag ville, styrkelyft. Eftersom styrkelyft inte erbjuder några lysande möjligheter till stora inkomster fick jag vara beredd att arbeta vid sidan om, även om jag gärna hade arbetat med SL på heltid - just då i alla fall.

Det dröjde ca 15 år från det jag först började träna (och 10 år som tränare)innan jag hade tillräckligt med kunskaper för att kalla mig en bra SL-tränare. Det förstod jag ju inte då, utan det har jag insett efteråt. Vid det laget hade jag t.om haft möjlighet att leva på grenen, men då intresserade det mig inte längre. Jag tjänade betydligt större pengar på annat sätt. Visst har jag fortsatt som tränare också efter detta, jag har varit tränare i snart 32 år, så det vill jag fortsätta med en tid till. Men livsvärderingarna har ändrat, annat i livet är lika viktigt (eller viktigare),

Jag ångrar inte för ett ögonblick det beslut jag tog i början av 1980-talet. Men samtidigt har de andra arbetena jag sysslat med vid sidan av idrotten gett mycket stimulans. Jag tror inte jag hade kunnat syssla med enbart träning - som jag trots allt tycker oerhört mycket om - i över 30 år.

[Control_61]

Japp, börjar ifrågasätta mitt val att plugga naturvetenskapligt basår. Jag vet ju vad jag vill göra, vad jag brinner för, träning.

"Bör" jag inte satsa på det? När jag för en gångs skull hittat något som är mitt kall, aldrig känt såhär för något annat. Någonsin. Det gör mig verkligen lycklig. Skulle gärna vilja ha det på mer än en hobby-nivå. (vilket det redan är)

Men:

Mer konkret, vad finns det för olika vägar att gå ifall man vill kunna leva på träningen, och/eller intresset den mänskliga kroppen?

(vet att det finns trådar redan, jao, tänkte att det vore fint med lite exempel. Utbildningar och koloiters eventuella erfarenheter)

Sent from mah Desiré using grepptalk.

Jag tyckte jag gjorde ett jättestort misstag när jag började studera sjukgymnast på grund av mitt stora träningsintresse.
Att blanda ihop hobby med yrke tror jag inte på.
Jag gillar anatomi och rörelselära, men fan, inte hela tiden eller som ett sätt att försörja sig på. Det faktum att det inte finns några pengar i branschen spelade också in för att sabba motivationen.

Att följa sina drömmar och göra det man innerst inne vill är blaha när man har träning som huvudintresse.

Något utmanande, utvecklande och intressant som ger bra lön is the way to go för min del.
Samtidigt kommer jag dock fortsätta investera i kunskap om träning och kan mycket väl tänka mig att starta ett eget gym i framtiden, men vad säger att det inte går att kombinera?

[Grapeman]

Det kommer inte riktigt fram på vilket sätt du vill kunna leva på träningen.

Ifall du själv är så talangfull att du kan bli proffs i en gren kan du naturligtvis välja att satsa på en proffskarriär. Det är dock långtifrån säkert att du kan leva ett gott liv på de pengar du drar in. Då kan du välja att kombinera en karriär med att arbeta med någpn form av träning - t.ex som gymägare - vid siadn om. Att satsa hårt på träning och dessutom arbeta med andras träning vid sidan om kan dock på lång sikt bli ganska ensidigt, erbjuda för lite stimulans.

Det klokaste en elitidrottsman kan göra är att skaffa sig en civil utbildning på sidan om. Detta erbjuder för det första en mångsidigare tillvaro och för det andra ger det möjlighet till en civil karriär efter idrottskarriären, i synnerhet om man blir känd och har mycket kontakter.

Här i Finland har vi två lysande exempel på kategorin begåvade idrottsmän som inte skaffat sig en utbildning och som det gått dåligt för efter avslutad idrottskarriär : backhopparen Matti Nykänen (som snart ska sitta i fängelse för andra gången) och skidåkaren Mika Myllylä (alkoholist, numera avliden). T.ex proffstennisspelaren Jarkko Nieminen har en civil karriär vid sidan om sin idrottskarriär, trots att han är mitt uppe i den.

Om du vill satsa på träning utan att själv vara proffsämne så finns det idag många möjligheter. Du kan bli gymägare, pt (om man kan leva på det?) eller något annat som tangerar träning. Man bör dock komma ihåg att den som kastar sig in i en träningstangerad karriär utan att ha någon utbildning överhuvudtaget tar ett steg som kan bli avgörande för hela livet. Jag påstår inte att man behöver brinna för träning för att göra det, men man kanske missar andra möjligheter i livet. Då gäller det att vara en person som inte grämer sig över missade möjligheter.

Ju mer hjärna du har, desto större möjligheter har du både att satsa på en träningstangerad karriär utan utbildning och att satsa på träning och en annan utbildning.

Själv avbröt jag mina högskolsestudier för att arbeta och syssla med det jag ville, styrkelyft. Eftersom styrkelyft inte erbjuder några lysande möjligheter till stora inkomster fick jag vara beredd att arbeta vid sidan om, även om jag gärna hade arbetat med SL på heltid - just då i alla fall.

Det dröjde ca 15 år från det jag först började träna (och 10 år som tränare)innan jag hade tillräckligt med kunskaper för att kalla mig en bra SL-tränare. Det förstod jag ju inte då, utan det har jag insett efteråt. Vid det laget hade jag t.om haft möjlighet att leva på grenen, men då intresserade det mig inte längre. Jag tjänade betydligt större pengar på annat sätt. Visst har jag fortsatt som tränare också efter detta, jag har varit tränare i snart 32 år, så det vill jag fortsätta med en tid till. Men livsvärderingarna har ändrat, annat i livet är lika viktigt (eller viktigare),

Jag ångrar inte för ett ögonblick det beslut jag tog i början av 1980-talet. Men samtidigt har de andra arbetena jag sysslat med vid sidan av idrotten gett mycket stimulans. Jag tror inte jag hade kunnat syssla med enbart träning - som jag trots allt tycker oerhört mycket om - i över 30 år.

Tack för alla svar. :)

Jag kör vidare helt klart, sen får vi åt vilket håll det drar åt. Hur som helst så har jag i alla fall behörighet till nästintill vad som helst. Och att ha en passion på fritiden och en annan i arbetslivet är nog fördelaktigt för att ha lite säkerhet i det.

Är redan nu rätt insnöad på biologi, får se.....

Dela upp det, som sagt, börjar visualisera för fullt.... *popcorn*

[Grapeman]

Mycket bra inlägg. Jag har dessutom träffat människor som skrämts av tanken att ha sin huvudhobby som arbete. De har varit rädda att de av den anledningen skulle tröttna och känna sig förfrämligade från nöjet i aktiviteten. Det gällde i och för sig att åka skateboard och att spela tv-spel, men principen är den samma. Så mitt råd till Grapeman är att odla intresset på fritiden och inte göra det till ett arbete.

Tack, mjo, precis. Det jobbiga är ju att du kan vara hur passionerad och lägga ner sjukliga mängder tid och engagemang på någonting. Bara för det så behöver det inte betyda att du blir bäst och/eller kan "leva på det".

[Sparven från Minsk]

Det är inte alltid lyckat att omvandla sin hobby till sitt jobb. Har varit där och det var inte lyckat. Sen är det tufft att livnära sig som PT eller någon annan form av position i träningsbranchen.

[von huff]

Håll det på hobbynivå.Talar du förresten om styrketräning nu eller menar du träning för välmående i allmänhet?Typ att satsa spom personlig tränare eller zumba ledare låter som en riktigt skit ide.Jag funderade själv på ett yrke som naprapat eller nåt liknande med fokus på kroppen och musklernas funktioner mm men är glad att jag aldrig satsade på det då det skulle ha krävts en lång utbildning på ett populärt område och medelönen hade varit piss.

Nu kommer det säkert nån som säger att man skall satsa på det man tycker om men om man nu tränat i 2-3 år och tycker att det är kul betyder det inte att man gör det om 20 år men så är det iofs med allt.Jag tycker att det också blir lite tårta på tårta att ha liknande hobby och jobb:)

[Eddie Vedder]

Mer konkret, vad finns det för olika vägar att gå ifall man vill kunna leva på träningen, och/eller intresset den mänskliga kroppen?

Ett sjukvårdsyrke och/eller eget företag. Att skaffa sig en PT-"utbildning" eller dylikt, och sedan nöja sig med det, tror jag är dumt. Men att vara läkare, sjuksköterska, sjukgymnast eller dietist och sedan lägga ner tusentals timmar utöver sina studier på att få den kompetensen tror jag på. Så har jag ju själv gjort i alla fall.

Då finns ju andra vägar också, man kan inte förvänta sig att bli Zlatans personliga coach bara för att man läser till sjukgymnast. Men får räkna med att man också kan komma att få arbeta på Vårdcentral i en liten norrländsk kommun.

[mangemani]

nog bara folk på elit nivå(styrke träning pratar vi om antar jag) som kan leva på sin träning då de tävlar där bla pengar är priset.
nu är jag inte så insatt, men jag tror inte ens att eliten kan leva på de pengar som de vinner(om jag har fel, rätta mig gärna).
de få eliter jag känner till har styrke tränandet och dess tävlingar på sidan om sitt riktiga jobb som ger de riktiga pengarna.
så det är nog svårt att kunna leva på tränandet och få allt att gå runt.

så mitt råd är att du fortsätter att studera och skaffa dig ett jobb som ger nog med pengar du kan leva på.