Visa fullständig version : Kan jag äta kolhydrater?
Det här kommer att bli ett långt inlägg så jag ber om tålamod.
Jag vill börja med att berätta lite om mig själv och min historia så att ni enklare kan förstå min situation. Växte upp som vem som helst, åt vanlig husmanskost och var varken under eller överviktig. Men sedan när jag var 14-15 så började jag äta mindre och började gå ner i vikt. Jag började efter ett tag tycka illa om min kropp, jag ansåg att jag var tjock trots att jag var normalviktig. Började svälta mig själv (300-400 kalorier om dagen var snittet när det var som värst) och höll på så mer eller mindre i något år. Sedan så började jag äta mer igen och gick upp lite i vikt. Sedan så låg min vikt stilla i ett par år trots att jag fortfarande åt lite, 1000-1200 kalorier/dag. Tror att min ämnesomsättning var totalförstörd efter all svält. Träffade en ny pojkvän och började som många andra fuska väldigt mycket med maten, blev mycket glass, godis och chips och jag blev väldigt fet på ett och ett halvt år (gick upp 30 kg).
Skaffade en Wii-fit som jag började använda flitigt. Gick ner 6 kg, gick upp 4 kg och stannade där några månader trots vettigt ätande och en halvtimmes motion varje dag (med vettigt ätande menar jag 1400 kalorier om dagen). Min mens slutade komma så jag gick till en läkare som sa att jag hade PCOS. Fick rådet att gå ner i vikt, att "äta nyttigt, motionera på mig, äta mycket fibrer och att utesluta nästan allt fett". Gick istället hem och läste på om PCOS och läste på många ställen att många med PCOS är insulinresistenta. Läste mer och fick veta att det kanske vore en bra idé att dra ner på kolhydraterna. Sagt och gjort, började äta mellan 80-90 kolhydrater om dagen samt tränade minst en halvtimme om dagen (joggade) samt en timmes promenad. Åt ungefär 1200 kalorier om dagen. Började gå ner väldigt mycket. Sedan så tog jag mer eller mindre paus i några månader. Åt då runt 130-140 kolhydrater om dagen samt 1300-1400 kalorier om dagen. Gick inte upp, men gick knappt ner heller. I våras så tänkte jag att jag skulle ta tag i det igen, så läste lite mer om det hela och tänkte att jag skulle testa LCHF. Åt då 1300-1400 kalorier om dagen samt 20-30 kolhydrater om dagen. Gick ner ett par kilo snabbt men sedan så gick det trögt, cirka ett kilo i månaden. Jag mådde dåligt av det men höll ut i sex veckor. Började äta lite mer kolhydrater. Nu äter jag 70-80 gram om dagen och 1300 kalorier om dagen samt tränar som förut.
Jag går knappt ner i vikt längre. Är 170 cm lång och väger 58 kg. Jag har blivit extremt kolhydraträdd och tror att jag kommer att gå upp om jag äter mer kolhydrater, men problemet är att jag tror att jag börjar bli deprimerad utan kolhydrater. Jag saknar tiden då jag kunde äta gröt till frukost, en banan till mellanmål och linser till middag något extremt mycket. Jag har inte ätit godis/chips/glass på flera månader för att jag är så rädd för kolhydrater och det tär på mig psykiskt. Har jag blivit hjärntvättad av LCHF?
Det jag undrar är:
1. Blev min ämnesomsättning permanent störd efter mina ätstörningar?
2. Kan man "bota" insulinresistens?
3. Kan jag ha förlorat mycket muskler under min svältperiod? (tänkte inte bara på perioden med 400 kalorier/dag utan även de snart två år med 1200/dag större delen av den perioden) Jag tänker att ju mer muskler man har desto mer kan man äta (kalorier samt kolhydrater om jag förstår det rätt) så jag funderar på om jag ska försöka bygga mina muskler lite (har BARA tränat konditionsträning annars)
Jag tror att jag kanske har sköldkörtelrubbning (har det i familjen, och det är ju genetiskt så vitt jag vet) så jag har bokat tid hos läkare för att kolla upp det. Funkar medicin bra mot det? Någon som vet? Har läst historier om folk som har börjat på medicin mot underaktiv sköldkörtel men där medicinens effekt klingade av...
Om jag nu är insulinresistent, hur kolhydratsrädd behöver jag vara?
Sedan så vill jag avsluta med att säga att jag inte vill gå ner så mycket mer, tre kilo räcker. Saken är att jag är orolig över att jag aldrig kommer att kunna äta som "en normal människa" utan att gå upp i vikt. Jag går knappt ner längre, trots min enligt mig väldigt strikta diet. (Jag väger dessutom all mat så finns inga felberäkningar)
Det här kommer att bli ett långt inlägg så jag ber om tålamod.
Jag vill börja med att berätta lite om mig själv och min historia så att ni enklare kan förstå min situation. Växte upp som vem som helst, åt vanlig husmanskost och var varken under eller överviktig. Men sedan när jag var 14-15 så började jag äta mindre och började gå ner i vikt. Jag började efter ett tag tycka illa om min kropp, jag ansåg att jag var tjock trots att jag var normalviktig. Började svälta mig själv (300-400 kalorier om dagen var snittet när det var som värst) och höll på så mer eller mindre i något år. Sedan så började jag äta mer igen och gick upp lite i vikt. Sedan så låg min vikt stilla i ett par år trots att jag fortfarande åt lite, 1000-1200 kalorier/dag. Tror att min ämnesomsättning var totalförstörd efter all svält. Träffade en ny pojkvän och började som många andra fuska väldigt mycket med maten, blev mycket glass, godis och chips och jag blev väldigt fet på ett och ett halvt år (gick upp 30 kg).
Skaffade en Wii-fit som jag började använda flitigt. Gick ner 6 kg, gick upp 4 kg och stannade där några månader trots vettigt ätande och en halvtimmes motion varje dag (med vettigt ätande menar jag 1400 kalorier om dagen). Min mens slutade komma så jag gick till en läkare som sa att jag hade PCOS. Fick rådet att gå ner i vikt, att "äta nyttigt, motionera på mig, äta mycket fibrer och att utesluta nästan allt fett". Gick istället hem och läste på om PCOS och läste på många ställen att många med PCOS är insulinresistenta. Läste mer och fick veta att det kanske vore en bra idé att dra ner på kolhydraterna. Sagt och gjort, började äta mellan 80-90 kolhydrater om dagen samt tränade minst en halvtimme om dagen (joggade) samt en timmes promenad. Åt ungefär 1200 kalorier om dagen. Började gå ner väldigt mycket. Sedan så tog jag mer eller mindre paus i några månader. Åt då runt 130-140 kolhydrater om dagen samt 1300-1400 kalorier om dagen. Gick inte upp, men gick knappt ner heller. I våras så tänkte jag att jag skulle ta tag i det igen, så läste lite mer om det hela och tänkte att jag skulle testa LCHF. Åt då 1300-1400 kalorier om dagen samt 20-30 kolhydrater om dagen. Gick ner ett par kilo snabbt men sedan så gick det trögt, cirka ett kilo i månaden. Jag mådde dåligt av det men höll ut i sex veckor. Började äta lite mer kolhydrater. Nu äter jag 70-80 gram om dagen och 1300 kalorier om dagen samt tränar som förut.
Jag går knappt ner i vikt längre. Är 170 cm lång och väger 58 kg. Jag har blivit extremt kolhydraträdd och tror att jag kommer att gå upp om jag äter mer kolhydrater, men problemet är att jag tror att jag börjar bli deprimerad utan kolhydrater. Jag saknar tiden då jag kunde äta gröt till frukost, en banan till mellanmål och linser till middag något extremt mycket. Jag har inte ätit godis/chips/glass på flera månader för att jag är så rädd för kolhydrater och det tär på mig psykiskt. Har jag blivit hjärntvättad av LCHF?
Det jag undrar är:
1. Blev min ämnesomsättning permanent störd efter mina ätstörningar?
2. Kan man "bota" insulinresistens?
3. Kan jag ha förlorat mycket muskler under min svältperiod? (tänkte inte bara på perioden med 400 kalorier/dag utan även de snart två år med 1200/dag större delen av den perioden) Jag tänker att ju mer muskler man har desto mer kan man äta (kalorier samt kolhydrater om jag förstår det rätt) så jag funderar på om jag ska försöka bygga mina muskler lite (har BARA tränat konditionsträning annars)
Jag tror att jag kanske har sköldkörtelrubbning (har det i familjen, och det är ju genetiskt så vitt jag vet) så jag har bokat tid hos läkare för att kolla upp det. Funkar medicin bra mot det? Någon som vet? Har läst historier om folk som har börjat på medicin mot underaktiv sköldkörtel men där medicinens effekt klingade av...
Om jag nu är insulinresistent, hur kolhydratsrädd behöver jag vara?
Sedan så vill jag avsluta med att säga att jag inte vill gå ner så mycket mer, tre kilo räcker. Saken är att jag är orolig över att jag aldrig kommer att kunna äta som "en normal människa" utan att gå upp i vikt. Jag går knappt ner längre, trots min enligt mig väldigt strikta diet. (Jag väger dessutom all mat så finns inga felberäkningar)
Spontant tycker ja du ska sluta vara så noga och äta tills du blir mätt.. inte äta skräp utan vanlig mat och hålla nere på kolhydraterna bara. Kanske äta kött och sallad istället för kött och potatis.. tror inte man ska stirra sig blind på beräknar osv utan släppa det och försöka att må bra istället.
Problemet ligger inte i kolhydraterna. Du blir inte fet av kolhydrater - man blir fet av att äta för mycket helt enkelt. Svårare än så är det inte.
Jag tror du är för nojig - vill du gå ner så lägger du dig på ett kcal underskott, och eftersom du väger maten etc. så borde det inte bli några missförstånd där.
Låt mig säga så här: Du kan äta en pizza om dagen + annat gott såvida man ligger inom kaloribudgeten. Nu menar jag inte att man ska göra det, det är inte nyttigt i längden att enbart livnära sig på pizza och godis etc, men var ett exempel. Med det sagt - du kan äta mycket gott som du gillar utan att gå upp i vikt såvida du håller dig inom ramarna för kalorierna. Ät din gröt till frukost - ta din banan till mellanmålet etc.
Jag tror att du blir mer låst och begränsad och ännu deppigare om du inte får äta
det du vill ibland vilket gör att du blir mer orolig och nojig.
P.S Oj - såg att du var insulin resistent så inga kolhydrater alls för din del eller pizza :) Jag menade rent generellt.
Löpsko: Saken är att jag inte vill hålla så hårt på kolhydraterna. Jag är väldigt olycklig (nästan deprimerad skulle jag vilja säga) som det är nu med 70-80 gram kolhydrater/dag. Vågar inte gå högre än 70-80 för då tror jag att jag går upp i vikt men vill inte sänka mer då 70-80 redan är väldigt lågt enligt mig.
lofito: För det första så ligger jag redan på 1300 kalorier/dag. Minus 350 kalorier (tränar så pass mycket så att jag bränner det) så har min kropp 950 kalorier kvar att bränna per dag. Jag tror att en 5-åring kräver mer än det så därför vägrar jag sänka kalorierna. Och för det andra så läste du ju som du själv skrev om min eventuella insulinresistens...
Någon som vet hur bra metformin fungerar på insulinresistens?
Du behöver ju knappast vara rädd att gå upp i vikt med ett så lågt kcal-intag, som du säger, ett barn får ju i sig mer än vad du får. Jag sa inget om att sänka, det var du som började påtala om det att du var rädd att sänka kolhydrater etc. Jag förespråkade istället att du borde unna dig det du gillar i måttliga mängder.
Hur ofta ska jag göra det tycker du? Jag brukar också tänka så, att jag ska ha en dag i veckan där jag fuskar lite. Inte en "ätardag" där man äter allt man kommer över utan snarare kanske 50 gram godis eller något litet. Men så när den planerade fuskdagen kommer och jag ska gå och köpa något så tar det tvärstopp. Något jag måste jobba med tror jag.
Hur ofta är helt upp till dig själv!
Jag kände likadant som dig efter att ha deffat i 4 månader och jag var helt utan
skräpmat och läsk och godis etc - detta trots att jag innan jag började träna seriöst fullständigt proppade i mig massa skit så det var svårt beslut. MEN - jag gav mig fan att jag skulle fixa det med disciplin och kände att efter 4 månader belöna mig själv. Blev en pizza, lite läsk och lösgodis den kvällen.
Jag mådde bättre på ett sätt men kände samma rädsla som dig innan. Men det släppte direkt under tiden jag åt och dagen efter fortsatte jag min deff och har därefter fått mer kontroll över mitt ätande tack vare detta test. Nu är jag inte lika sugen som förr utan kontrollerar mig själv och vet när jag kan ta lite gott eller inte.
Mycket handlar om det mentala - man måste komma över den biten. Du går knappast upp i vikt om du har en ätardag, absolut inte. Bra för både psyke och moral dessutom =)
Testa!
Fru_Flisa
2011-08-16, 15:23
Japp, börja styrketräna, dels med tanke på att bygga upp kroppens muskelmassa men även eftersom du då kommer kunna nyttja och förbränna kolhydrater till större del.
Japp, börja styrketräna, dels med tanke på att bygga upp kroppens muskelmassa men även eftersom du då kommer kunna nyttja och förbränna kolhydrater till större del.
+1 här.
TS vill väga 55 kilo på 170 cm?
Styrketräning och konditionsträning är fördelaktigt så utöva det. Bra att du inte äter godis/"skit" men visst kan du göra det måttligt ibland. Om du inte äter Omega-3 så börja med det genast, det är effektivt för att förbättra insulinresistans utöver en myriad av andra fördelar.
Iofito: Har bestämt mig för att ge det en chans. Ska höja kolhydraterna med 5 gram varje lördag. Tänker att det blir enklare om det blir en gradvis förändring.
Fru Flisa och mikaelj: Var precis så jag tänkte också. Idag så hade jag gått upp 100 gram utan att ha gjort något dumt dagen innan, och jag kände för bara ge upp all styrketräning (senaste veckan har jag styrketränat i cirka tio minuter varannan dag, låter lite men jag har träningsvärk så uppenbarligen så är det tillräckligt just nu) men så läste jag att ni har samma åsikter som mig så nu har jag nya krafter igen. Muskler väger mer än fett så det gäller att komma ihåg det...
Kischen: Ja. Jag skulle gärna vilja väga 50 kg men det börjar gå upp för mig att min kropp nog inte vill väga så lite, och helst inte mindre än jag väger nu egentligen med tanke på hur envisa de resterande tre kilona är. 50 kilo är ju egentligen undervikt så det är väl lika bra.
Olaaa: Hade ingen aning ang. omega-3! Det ska jag genast kolla upp. Tack.
Ska till läkaren på fredag och kommer då göra sköldkörteltest och förhoppningsvis så kommer jag få en remiss till någon specialist så att jag kan göra ett insulinresistanstest... Finns fortfarande en chans att jag inte är resistent och även om jag är det så hoppas jag att de kommer att säga att jag inte är sååå resistent som jag misstänker att jag är. Jag får hålla tummarna. Skulle väldigt gärna vilja kunna äta 40 energiprocent kolhydrater eller liknande någon gång.
Förlåt för allt gnäll men jag känner mig väldigt deppig just nu.
Doctor Snuggles
2011-08-16, 16:32
Du behöver inte vara "rädd" för någon makronutrient. Det gäller bara att hitta en balans mellan mat, träning och välmående, och inte stressa upp sig över detaljer - särskilt inte om man haft ätstörningar.
Fokusera på att äta det du mår bra av, och att träna det du mår bra av (gärna styrketräning vilket bara allmänt är bra för skeletthälsa o muskler).
På 58 kg så ligger du redan i det lägre intervallet för en vuxen kvinna på 170 cm. Stirra dig inte blind på vikten heller, den berättar inte t.ex. fördelningen mellan muskler och fett.
Fru_Flisa
2011-08-16, 16:41
Jag tror inte det minsta på att du enbart äter 1300kcal/om dagen med underskott på 350 utan att gå ner i vikt men det lämnar jag :)
Tänk på att procenten kolhydrater ingår i de hundra som kan fyllas vid samma kcal budget och därmed kan du gå upp i 70% om du nu så vill (20% protein, 10%fett), lite over the topp men bara summan blir samma sas.
Bara du drar ner kvoten av det ena kan du fylla den av det andra.
Fru Flisa:
Jo, jag äter faktiskt bara 1300 kalorier om dagen. Väger och räknar dessutom allting noggrant.
Menar du att jag skulle kunna äta 70% kolhydrater? Trots att jag (antagligen) är insulinresistent?
Varför tror du att du är insulinresistant? Och märkte du någon skillnad när du åt enligt LCHF?
Jag tror att jag är insulinresistent därför att jag har PCOS, en hormonrubbning där man oftast är insulinresistent. Dessutom så har jag märkt att jag gick ner i vikt enklare när jag förra året började räkna kolhydrater samt drog ner på dem till 80-90/dag.
LCHF gick dåligt. Gick ner i vikt men långsamt. Lite konstigt med tanke på att det gick så bra ner jag drog ner på kolhydraterna förra året.
Gav läkarn som gav dig diagnosen några bra råd hur du bör göra med kosten?
Du ska ju självklart äta så som du mår bäst av, både hälsomässigt och mentalt, du skriver att du saknar kolhydrater fast är rädd för dom, prova lägg till lite kolhydrater under en vecka och utvärdera vad som händer och hur du mår, du behöver ju inte äta kolhydrater till varje mål kanske 1-2 gånger om dagen?
Fru_Flisa
2011-08-16, 18:36
Fru Flisa:
Jo, jag äter faktiskt bara 1300 kalorier om dagen. Väger och räknar dessutom allting noggrant.
Menar du att jag skulle kunna äta 70% kolhydrater? Trots att jag (antagligen) är insulinresistent?
Ja, jag menar det men att du bör äta kolhydrater som inte höjer blodsockret så mycket. Samtidigt måste du vara extra noga med att få i dej essentiella fetter om det generella fettintaget är lågt.
För att förbättra insulinkänsligheten är hård träning, gärna intervaller, det bästa.
(Tror du räknar fel eller vissa dagar äter något du inte räknar med trots att du de flesta dagar håller dig till 1300.)
Ronn: De råd hon gav mig var att jag skulle äta mycket fibrer och "utesluta nästan allt fett". Rådet du ger mig om att dela upp kolhydraterna på färre mål följer jag redan, problemet är att jag inte tycker att 70-80 gram per dag ger mycket att leka runt med.
Fru Flisa: Jag väljer redan kolhydrater med omsorg. Äter nästan aldrig frukt utan mina kolhydrater kommer från grönsaker, knäckebröd samt en och annan morot. Sedan så räknar jag inte fel (dubbelväger och använder tre olika kaloritabeller) och jag äter aldrig någonting utan att skriva upp det i en slags journal. Är väl på grund av detta jag bokade tid hos läkare, något hos mig är ju uppenbart sjukt.
Du gick ner 1kg/månad på 1300-1400kcal per dag skriver du i första inlägget, och möjligheten finns att även detta är något underskattat (väldigt få väger varenda klick ketchup o.s.v.). Låter inte helt otroligt. Att du inte upplever viktnedgång när du äter samma kalorimängd kan bero på flera saker som felmätning, minskad aktivitet (nja) eller för kort mätperiod för att märka resultat. Kolhydrater binder även vätska så kortsiktigt kan det bli en ökning på vågen.
Du skriver förmodligen insulinresistent. Detta är för det första en gissning och för det andra är sambandet till fetma där men kausaliteten det omvända. Överviktiga blir insulinresistenta, du blir inte överviktig p.g.a. insulinresistens. Angående eventuell diabetes, eller förstadium till densamma, är det relativt enkelt att få svar på sin vårdcentral.
Eddie Vedder
2011-08-16, 20:04
Överviktiga blir insulinresistenta, du blir inte överviktig p.g.a. insulinresistens.
Finns det mycket forskning där man tydligt kan se det temporala sambandet där? De som ännu inte är feta lär ju inte heller ofta undersökas menar jag.
Överviktiga blir insulinresistenta, du blir inte överviktig p.g.a. insulinresistens.
Det där vet man inte. Det finns studier som gjorts på normalviktiga, "normaltränade" personer som visar en väldig varians när det gäller insulinpåslaget, även om glukosnivån ligger normalt, såväl fastevärden som efter glukosbelastning. Detta visar att genetiken spelar roll och att det kanske inte bara är överviktiga som blir insulinresistenta, utan det kanske är tvärtom i många fall.
Sedär man kan inte blubbra ur sig dumheter ens på internet.
Självklart är diabetes en multifaktoriell sjukdom, men det är väldigt starkt kopplat till BMI.
http://diabetes.diabetesjournals.org/content/58/8/1732/F2.large.jpg
Bildgooglade upp den här grafen, och förstår att den inte är justerad för confounders som är associerade till det höga BMI:t men eftersom diskussionen handlar om just övervikt tyckte jag den var relevant.
OnT så kan du självklart ha för hög insulinresistens och/eller diabetes, vilket i så fall bör behandlas genom att minska antalet riskfaktorer samt eventuellt farmaka. Inte för att du kommer att bli tjock av det utan för att det helt enkelt är en väldigt farlig sjukdom okontrollerad.
Edit: Tillräckligt med underlag från normalviktiga finns absolut.
Edit 2: Stor bild...
Eddie Vedder
2011-08-17, 09:42
Självklart är diabetes en multifaktoriell sjukdom, men det är väldigt starkt kopplat till BMI.
Ja utan tvekan, sambandet är hur tydligt som helst. Men alla överviktiga får ju inte insulinresistens. Så övervikten måste ju inte vara den kausala faktorn, särskilt inte med tanke på skillnaden i mestadels subkutan eller mestadels visceral fettansamling. Och 100 lika feta personer kan ha levt kraftigt varierande liv med avseende på hälsorelaterade livsstilsfaktorer, den som är fet och röker och sitter stilla och dricker massor av läsk kanske rubbade sin insulinkänslighet redan tidigt. Kanske innan vederbörande blev riktigt fet?
Var ifrån kommer din bild förresten? Det står bara riskration men inte för vad. Är det diagnostiserad diabetes eller nedsatt insulinkänslighet?
Jag håller med i allt du säger. Jag reagerade mot att TS antydde att hennes eventuella insulinresistens skulle leda till att kolhydratfattig kost fungerade bättre för viktnedgång oavsett kalorimängd.
Skulle ha skrivit övervikt + associerade riskfaktorer från början inser jag nu.
Sedan när det gäller råd för att kostbehandla diagnostiserad sjukdom vet jag att du är påläst, men det är nog bra att hålla det hyfsat basic då tråden handlar om frågor och råd gällande TS.
Som sagt bildgoogle, men här är källan: http://diabetes.diabetesjournals.org/content/58/8/1732.full
Det gäller diabetes. Har sett liknande grafer förut i något sammanhang med x-axel som går upp till BMI 40. Inte nådig riskökning där, ffa för kvinnor
Jag tror det råder ganska bra koncensus till att antalet fettceller direkt leder till ändrad hormonell balans och i förlängningen ökad risk för diabetes men de olika faktorernas justerade relativa riskökning kan jag inte svara exakt på. Så även direkta effekter finns. Återkommer till jul då jag läst endokrinkursen.
Spene:
Du säger alltså att övervikt kan ge insulinresistens, men insulinresistens ger inte övervikt? Jag kanske har missat något, men jag har läst på väldigt många ställen (Tänker främst på Kostdoktorns blogg samt diverse LCHF/atkinsforum) att insulinresistens betyder att när man äter kolhydrater så kan inte kroppens celler "släppa in" blodsockret i cellerna ordentligt efter att man har ätit, så kroppen pumpar ut mer och mer insulin och insulin förhindrar fettförbränning. Borde det då inte betyda att kolhydrater = mer insulin = mindre fettförbränning? Snälla säg att jag totalt har missuppfattat det hela.
realarnold
2011-08-18, 21:16
Tror själv det är viktigt att äta kolhydrater.... det som ger en energi o bränsle ju! Tycker inte man ska hoppa över det
Har varit hos läkaren nu och tog prover för sköldkörteln samt blodsocker.
Ang. insulinresistens så har man ju hört att det finns två typer: fasteblodsockervärde och ett test där man sitter ner i fyra timmar eller så efter att ha druckit en väldigt söt drink och så gör de tester under tiden för att mäta. Han nämnde ingenting om den senare och jag är nu i efterhand lite orolig över det. Räcker fasteblodsockervärde för att utesluta insulinresistens? Han tyckte att jag inte skulle oroa mig över insulin-diabetesnågonting eftersom jag inte är tjock. : )
Sedan så frågade jag honom om kolhydrater och han sa att jag kan äta dem. Han sa att alla studier har visat att det inte är någon skillnad i viktnedgång mellan lågkolhydratskost och vanlig kost. Kan jag lita på det? Han är trots allt en läkare, jobbigt när flera läkare säger olika saker dock. (Kostdoktorn är ju läkare men tror inte att han är så objektiv iofs).
Känner mig lite gladare nu iaf, hoppas att svaren kommer tillbaka med ett positivt besked, så att jag kan släppa alla hjärnspöken om kolhydraten. (Fast då är frågan, varför går jag inte ner om de inte kan hitta något fel på mig?)
Eddie Vedder
2011-08-19, 09:01
Han sa att alla studier har visat att det inte är någon skillnad i viktnedgång mellan lågkolhydratskost och vanlig kost.
Det är en lögn om han pratar om intenrventionsstudier ute i fria livet. I flera fall är det lika men i flera fall också en liten fördel för lågkolhydratkosten, mindre värdelösa resultat kan man säga. ;) Om det är studier under absolut kontroll i ett laboratorium som han pratar om så är det dock korrekt.
Ang. insulinresistens så har man ju hört att det finns två typer: fasteblodsockervärde och ett test där man sitter ner i fyra timmar eller så efter att ha druckit en väldigt söt drink och så gör de tester under tiden för att mäta. Han nämnde ingenting om den senare och jag är nu i efterhand lite orolig över det. Räcker fasteblodsockervärde för att utesluta insulinresistens? Han tyckte att jag inte skulle oroa mig över insulin-diabetesnågonting eftersom jag inte är tjock. : )
Man vill nog oftast ta ett fasteblodsocker innan man bestämmer om man behöver göra en glukosbelastning. Det är lite meckigt, och patienten kan må illa av det. Fasteblodsocker räcker långt.
Kan jag lita på det? Han är trots allt en läkare, jobbigt när flera läkare säger olika saker dock. (Kostdoktorn är ju läkare men tror inte att han är så objektiv iofs).
Du kan i alla fall lita på att han inte säger något för att medvetet missleda dig, eller för att tillfredsställa industrin eller något "etablissemang". Jag skulle säga att du får känna efter vad du gillar själv, och vilka matvanor som funkar för dig, men att du inte behöver undvika kolhydrater helt och hållet för att de på något magiskt sätt skulle ge dig diabetes. Att det inte betyder att du kan äta hur mycket socker som helst utan att det påverkar dig förstår du förmodligen (ingen kan ju äta hur mycket som helst av något).
Sedan - OCH DETTA ÄR DET VIKTIGA - så behöver du inte gå ned i vikt. Jag tycker att du skall ta dig en allvarlig funderare över vad du tror att de magiska tre kilona skall göra för din livskvalitet. Kommer du att automatiskt bli mycket lyckligare för att du går ned ytterligare tre kilo? Jag är skeptisk. Det låter på hela din beskrivning av strikt kosthållning, mycket funderingar kring tillåtna och förbjuda näringsämnen, oro för överviktsrelaterad sjukdom fast du inte är överviktig, nedstämdhet etc. som om du just nu flirtar lite för mycket med dina gamla matmonster. Gör inte det mot dig själv.
Eddie: Skönt att höra att skillnaden i resultat mellan de olika kosterna inte är så stor. Bara jag vet att det borde vara möjligt för mig att gå ner i vikt trots kolhydrater så nöjer jag mig. Verkade som att lågkolhydratskost funkade bra för mig förra året men om det nu var så bra för mig varför blev det då värre under och efter LCHF? Måste ha varit något annat som gjorde att jag gick ner i vikt förut men inte nu...
Tolkia: Bra, hade förberett mig inför en massa tjat men fegade ur hos läkaren. Han verkade tycka att jag såg ganska frisk ut iaf (det man kan se genom att titta på hjärta, puls, med mer) vilket var skönt att höra. Sa att min puls var 110, är det "perfekt" som han sa? : )
Vet att jag egentligen inte behöver gå ner i vikt, anledningen till att jag gick till läkaren var lika mycket för att jag vill kunna äta som en frisk människa utan att gå upp i vikt. Som det är nu står ju vågen nästan stilla, och har gjort så ett bra tag. Och som sagt så äter jag väldigt lite och tränar varje dag. Börjar nästan gråta (eller ja) när jag läser om alla dessa medelsvensons som utan problem går ner en massa i vikt genom att äta 1500 kalorier om dagen med kolhydrater och allt och någon timmes promenad om dagen, känns så orättvist.
Men visst. Jag tror att jag har blivit lite knäpp av all min hysteri kring mat, men jag är enormt rädd för att gå upp i vikt så min noggrannhet med mat känns befogad, jag vill inte riskera att gå upp.
Ang. överviktsrelaterad sjukdom... Insulinresistent kan man väl vara trots att man är smal? T.ex. så kanske jag blev insulinresistent av min övervikt som jag hade förr i tiden (min fetma ärligt talat, låg över 30 i BMI) och så är insulinresistensen kvar? Och min PCOS har jag ju fortfarande, trots att alla säger att den är överviktsrelaterad.
Tolkia: Bra, hade förberett mig inför en massa tjat men fegade ur hos läkaren. Han verkade tycka att jag såg ganska frisk ut iaf (det man kan se genom att titta på hjärta, puls, med mer) vilket var skönt att höra. Sa att min puls var 110, är det "perfekt" som han sa? : )
Obs. angående detta med "tjat", att när du går till din läkare, så är du patient och inte kund. Den behandling, eller det val att inte behandla, som läkaren bestämmer sig för baseras på vad hon/han tror att du behöver. Det vore sjukt oansvarigt att behandla någon bara på basis av att personen själv vill det, eller tror att det vore bra (typ att börja ge dig metformin, som du nämnde, om du inte har symptom på diabetes) om det inte finns symptom som styrker att behandlingen behövs. Nu finns det förstås ägg till läkare som inte gör sitt jobb (det finns idioter överallt), men du behöver inte känna att du måste gå dit med grundinställningen att behöva "tjata". Däremot skall du förstås vara tydlig med vilka besvär du har (när du har några) och vad du är orolig för.
Vet att jag egentligen inte behöver gå ner i vikt, anledningen till att jag gick till läkaren var lika mycket för att jag vill kunna äta som en frisk människa utan att gå upp i vikt. Som det är nu står ju vågen nästan stilla, och har gjort så ett bra tag. Och som sagt så äter jag väldigt lite och tränar varje dag. Börjar nästan gråta (eller ja) när jag läser om alla dessa medelsvensons som utan problem går ner en massa i vikt genom att äta 1500 kalorier om dagen med kolhydrater och allt och någon timmes promenad om dagen, känns så orättvist.
"Alla dessa medelsvenssons" kan i många fall väga 90 kg och inte, som du, 58. Det är klart att de går ned på mer mat än vad du gör. Det brukar också kunna vara så att man, när man är i din situation, bara ser succéberättelserna om de som lyckats, och missar det faktum att väldigt många inte alls lyckas. UTAN att de har någon ämnesomsättningssjukdom. Jag tror faktiskt inte att du skulle rusa upp i vikt om du åt mer än vad du gör idag (d.v.s. för lite). Det är inte alls osannolikt att du i dagsläget går på "sparlåga" - inte som i att kroppen stängt av ämnesomsättningen, utan som i att du omedvetet minimerar all vardagsaktivitet. Helt enkelt rör dig mindre utanför träningen, för att kroppen vill spara energi. Det här är absolut inte ovanligt. Jag skulle också vilja ifrågasätta hur du faktiskt presterar under dina träningstimmar; nu skriver du inte hur du tränar, men det är lätt att göra många timmar utan att det egentligen blir så mycket gjort under de timmarna, om man konstant är trött och hungrig. Det här kommer att reglera sig självt om du slutar vara konstant trött och hungrig. Styr upp din mathållning, och träningen kommer att bli TRÄNING, och inte bara ett nötande på kroppen, vilket nog snarare är vad du sysslar med i dagsläget.
Det faktum att du beskriver din uteblivna viktnedgång och din "höga" vikt som en stor sorg, när du egentligen är smal (ja, SMAL), säger typ allt om att det problem du behöver jobba med inte sitter i kroppen, utan i knoppen. Jag hoppas att du pratar med din läkare inte bara om dina kroppsliga besvär, utan också om dina nojiga tankar kring kroppen och maten, för jag tror verkligen att du behöver en utomståendes perspektiv på det här. Det är lätt att snurra in sig, och svårt att ta sig ut ur snurrerierna utan hjälp.
Ang. överviktsrelaterad sjukdom... Insulinresistent kan man väl vara trots att man är smal? T.ex. så kanske jag blev insulinresistent av min övervikt som jag hade förr i tiden (min fetma ärligt talat, låg över 30 i BMI) och så är insulinresistensen kvar? Och min PCOS har jag ju fortfarande, trots att alla säger att den är överviktsrelaterad.
Överviktiga/feta personer med insulinresistens brukar generellt bli mycket bättre i sin sjukdom om de går ned i vikt och börjar motionera, så även om du skulle ha varit insulinresistent vid BMI 30, så är det inget jag tycker att du behöver oroa dig för i dagsläget, om du inte har besvär eller får testresultat som visar något annat. Det finns variationer, men det vanligaste är fortfarande att folk har de vanligaste problemen, om vi säger så.
Ang. PCOS, så är jag ingen expert på det, men det är inte så att alla som har PCOS är överviktiga, eller att all PCOS är överviktsrelaterad. Det är dessutom mycket möjligt att din historia av viktnedgång och viktuppgång, självsvält och våldsätande också har påverkat hormonspegeln. Det kan ta ganska lång tid innan sådant rätar upp sig igen, men det brukar göra det. Observera dock att med tanke på hur du beskriver att du äter och tränar idag så är det mycket möjligt att strulande mens kan vara MINST lika mycket relaterat till det (näringsbrist i förhållande till slitaget på kroppen) som till din PCOS. Jag hoppas att du är tydlig/ärlig med hur du äter och tränar när du pratar med läkare om PCOS, eftersom det är viktigt för dem att de får den här infon.
Lillleif
2011-08-19, 11:57
Ronn: De råd hon gav mig var att jag skulle äta mycket fibrer och "utesluta nästan allt fett".
Jag får inte ihop det, började du med LCHF efter doktorn sagt att du skulle utesluta fett?
Doctor Snuggles
2011-08-19, 13:18
Lyssna på Tolkia.
LCHF. Åt då 1300-1400 kalorier om dagen samt 20-30 kolhydrater om dagen. Gick ner ett par kilo snabbt men sedan så gick det trögt, cirka ett kilo i månaden. Jag mådde dåligt av det men höll ut i sex veckor. Började äta lite mer kolhydrater.
...
om jag äter mer kolhydrater, men problemet är att jag tror att jag börjar bli deprimerad utan kolhydrater. Jag saknar tiden då jag kunde äta gröt till frukost, en banan till mellanmål och linser till middag något extremt mycket.
...
Jag tänker att ju mer muskler man har desto mer kan man äta (kalorier samt kolhydrater om jag förstår det rätt) så jag funderar på om jag ska försöka bygga mina muskler lite (har BARA tränat konditionsträning annars)
Om jag nu är insulinresistent, hur kolhydratsrädd behöver jag vara?
Jag plockade ut det jag tyckte var mest intressant. Du verkar må bättre om du tillåter dig kolhydrater. Sen funderar jag på om det verkligen är värt att försöka gå ner i vikt. Du har en hälsosam vikt om man kolla siffrorna, men jag vet inte om din kropp är hälsosam eller om din inställning till mat är det.
Varför vill du gå ner i vikt egentligen? Vad är det som lockar? En siffra på vågen eller någon bild i huvudet av en snyggare kropp?
Om du är mer eller mindre insulinresistent så är det nog bra att träna. Konditionsträning lär underlätta för kroppen att hantera kolhydrater och mer muskler har jag för mig ökar insulinkänsligheten. Så en kombination av styrke och konditionsträning tror jag är vettigt. Samt att fokusera mindre på vad du väger, styrketräning leder oftare till en snyggare kropp som faktiskt kan få dig att se smalare ut även om du skulle gå upp i vikt.
Tolkia:
För det första ang. läkare, jag tycker inte att jag krävde något som var konstigt med tanke på min PCOS. Utomlands så ger man ofta metformin till patienter med PCOS, och ibland även i Sverige. Men håller med dig i övrigt, är nog bara så att jag har läst lite för många skräckhistorier om läkare som inte gör sitt jobb. Läkaren verkade hur som vettig...
Det du säger om att vara trött och inte röra sig utanför träningstiden har jag hört talas om. Tror det kallas för NEAT-faktorn eller något sådant? Läste om det på Näringslära.se. Det kanske kan stämma. Jag tror snarare att min kropp har gått in i ett svältläge. Vet att många inte tror på det men jag tror stenhårt att ämnesomsättningen sjunker om man har ätit för lite under flera år. Kanske för att man bryter ned så mycket muskler? Sedan jag läste det du skrev om hur jag presterar när jag tränar så har jag försökt att ge lite mer under träningen, i slutet av varje pass så rinner svetten. Jag tycker nog att det är riktig träning... Har också börjat med att jogga så snabbt jag kan i en minut var femte minut (någon nämnde att intervallträning är bra).
Pratade inte med läkaren om problemen i mitt huvud. Kanske borde ha gjort det. Jag får jättemycket stöd och hjälp av min pojkvän, samt min bästis och ibland även min mamma. De har alla sunt förnuft och är bra att bolla idéer och tankar med när hjärnspökena härjar som mest.
"Överviktiga/feta personer med insulinresistens brukar generellt bli mycket bättre i sin sjukdom om de går ned i vikt och börjar motionera, så även om du skulle ha varit insulinresistent vid BMI 30, så är det inget jag tycker att du behöver oroa dig för i dagsläget, om du inte har besvär eller får testresultat som visar något annat."
Tror det kan stämma på mig. Har undrar varför det funkade så bra att skära ned lite på kolhydraterna förra året när LCHF detta året inte gjorde någon skillnad. Svaret verkar alltså vara att jag har gått ned så mycket i vikt att jag inte är insulinresistent längre, om jag var det.
Ang. PCOS så ska jag försöka få en remiss till en gynekolog. Lika bra att få det kollat också... *cry*
Sniggel:
Jag vill gå ned i vikt därför att jag vill se smalare ut, men även för att det skulle kännas bra att veta att jag väger 55 kg. Är lite både och.
Tack för att du pekade ut det jag själv skrev, klarar upp lite att läsa det igen. Man märker att man själv kanske har svaren till vad man ska göra för att må bra, viktuppgång eller ej som resultat.
Sedan jag var hos läkaren så bestämde jag mig för att inte skriva här igen förrän jag har fått provresultaten. Ville inte ta upp någons tid i onödan. Dessutom så ville jag vänta lite och se hur det går med det ökade kolhydratsintaget, jag vill ha något relevant att uppdatera med. Äter just nu cirka 90 kolhydrater om dagen och har faktiskt gått ned 400 gram sedan sist, trots kolhydraterna! Sänkte kalorier till 1200 några dagar för att jag blev rädd och nojig men höjde igen till 1300. Planerar att höja kolhydraterna med 5-10 gram per vecka för att sedan efter några veckor börja höja kalorierna.
Läkaren hörde aldrig av sig. Gick dit idag och pratade med sekreteraren som skickade en påminnelse. Ett par timmar senare ringde en tjej från labbet som bokade en telefontid med läkaren nästa vecka för att diskutera mina prover. Jag har någon typ av telefonfobi (jag ska ha en eloge för att jag ens plockade upp när det ringde) så det stod still i huvudet, därför vågade jag inte be henne att precisera vad hon menade med "det var ingenting på dina prover". Kan man anta att jag är frisk? Oavsett vad så undrar jag:
1. Dagen innan fasteblodsockret så åt jag mina vanliga 70 kolhydrater, vilket räknas som lågt. Påverkar det fasteblodsockret? Det jag menar är att om jag skulle ha ätit 50% energiprocent kolhydrater som en "vanlig" person, skulle blodsockret varit högre om jag nu är insulinresistent? Är rädd att om man äter lågkolhydratskost (eller kolhydratsreducerad) så går insulinresistensen förbi blodsockertestet. Någon som vet?
2. Om blodsockerprovet är nära gränsvärdet, men ändå under, ska jag oroa mig? Ska jag anta att jag kanske är insulinresistent om det är nära?
Hur som helst så firade jag med en kopp te. (förutom att jag är kolhydratsrädd så har jag även blivit rädd för goitrogen mat, ifall att jag har sköldkörtelrubbning). Det känns bra att jag antagligen är frisk (om jag tolkade henne rätt) men samtidigt så är jag på ett sjukt sätt besviken därför att det skulle vara trevligt att bara kunna ta medicin och så gå ned de där sista kilona. Jag får påminna mig om att det antagligen inte skulle fungera så, utan det snarare skulle fungera ganska dåligt och att jag skulle få ta medicin större delen av mitt liv. Så i det stora hela är jag glad. Dessutom är jag överlycklig över att jag nog kan glömma min insulinresistensrädsla. = mindre hjärnspöken = mera kolhydrater = lycka.
Jag försöka arbeta upp mitt mod till att börja gå till ett gym för att styrketräna. Men det är så läskigt! Om man ska gå till ett gym för att provträna, kan man be någon ur personalen att visa hur maskinerna funkar eller måste man oftast köpa ett månadskort alternativt anlita en personlig tränare för att de ska vara villiga att spendera den tiden på mig? Finns ett gym här som verkar bra, de har även en stor pool vilket är rena himmelriket.
Det är förövrigt just det min slutsats är: jag behöver äta mer och bygga muskler för jag är varken insulinresistent eller sköldkörtelrubbad! : )
Bumpar tråden lite.
Försöker arbeta upp mitt mod till att gå till ett gym, men det är så läskigt! Jag har ett invant beteende att aldrig vara till besvär samtidigt som jag är rädd att skämma bort mig och göra fel. Det tar emot att gå till ett gym och fråga personalen att visa hur maskinerna fungerar, det känns som att jag skulle slösa deras värdefulla tid (personliga tränare säljer sig ju för flera hundra kronor i timmen, så varför skulle de gratis spendera 10-15 minuter på mig för en genomgång när jag bara är en tillfällig gäst på deras gym?). Står på SATS hemsida att en kort genomgång ingår om man köper ett gymkort där, brukar detta gälla även på andra gym om man "bara" skaffar ett gästkort som gäller i en månad? Finns ett SATS-gym i närheten men tar cirka en halvtimme att gå dit så det känns demotiverande, dessutom är de dyrare än det gym som är närmare mig (10 minuters promenad).
Jag har följande alternativ:
1. Gå till det närmaste gymet och fråga om de skulle visa lite snabbt hur allting fungerar. Säger de nej så går jag därifrån och går till SATS istället och efter en månad där som gäst så byter jag gym efter att jag har lärt mig mer så att jag har bättre självförtroende.
2. Gå till det närmaste gymet och frågar inte, utan lär mig själv.
Frågan är dock vad som är läskigast, att fråga om hjälp eller att eventuellt skämma bort sig...
Åsikter? Tankar? Jag VILL verkligen börja gå till ett gym, det känns väldigt viktigt just nu. Testade att träna lite på egen hand hemma med kroppsmotstånd men tyckte att övningarna var svåra. Tolkade det som att jag är så pass svag att jag inte kan göra sit ups och armhävningar och att det vore bättre om jag kunde träna i maskiner med mindre motstånd så att jag kan få tillbaka den där grundläggande styrkan. Rätt eller fel? Jag kanske bara är lat men tror inte det...
På gymmet där jag tränar så kostar det 200 kr att få individuell introduktion till maskiner och träning i allmänhet.
Fria vikter att föredra framför maskiner så jag tycker att du ska be om en genomgång där om du har möjlighet.
200 kr är inget att tala om. Man tar ju upp deras tid.
Fria vikter skrämmer mig. Tror det är bäst att jag börjar med maskiner först tills mitt självförtroende är lite bättre och jag känner mig mer säker i ett gym.
Doctor Snuggles
2011-09-06, 14:35
Känner du inga pojkar eller flickor som tränar på gym som kan visa dig?
Om inte annat så finns det säkert någon trevlig koloit som bor i samma stad som skulle kunna inviga dig i de fria vikternas konst.
Jag lovar dessutom att majoriteten av alla killar i ett gym mer än gärna visar en tjej hur man utför grundläggande lyft.
"Jag vill gå ned i vikt därför att jag vill se smalare ut, men även för att det skulle kännas bra att veta att jag väger 55 kg. Är lite både och."
Man ser ju fitare och smalare ut med mera muskler i kroppen. Samtidigt så kanske du inte går ner 3 kg om du bygger muskler, eftersom det väger mera, men du kommer ju antagligen känna dig smalare och hälsosammare.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.