Visa fullständig version : Skratta i helt fel situation
Har ni någon gång börjat skratta/fnittra i en situation där detta beteende ses som högst opassande? T.ex. under "tysta minuten" eller på en begravning. Dela med er av era erfarenheter!
Detta kan bli natthumor på högnivå om många skriver.
Själv så började skratta när en kompis var skit ledsen över att hans pappa hade fått bröstcanser. Fan va sjukt att man gjorde de när man var lite yngre :)
kopierat tråden från ett annat forum
Nordenator
2011-06-22, 01:12
Coupling har förstås ett bra svar.
-iKjkPgVQcE
Tror inte jag har några skrattanfall som slår din ondska :(
Min föredettas far var muslim, han gick bort under tiden jag var tillsammans med dottern. Ett att ha bevittnatt en otursfylld, grafisk begravning så samlades alla efteråt för att imamen skulle hålla ett tal om fadern.
Nackdelen var att killen hade ordentlig rubato. Ljudnivån och tempot på talet varierade något enormt så att det blev komiskt emellanåt, lät som om han drog en parodi på hur man inte ska preacha. Inte lätt att vara 15 bast i den situationen, aldrig skämts så mycket i hela mitt liv (släkten från hemlandet hade tagit in mig som en familjemedlem tills detta hände). Får dåligt samvete än idag.
Min föredettas far var muslim, han gick bort under tiden jag var tillsammans med dottern. Ett att ha bevittnatt en otursfylld, grafisk begravning så samlades alla efteråt för att imamen skulle hålla ett tal om fadern.
Nackdelen var att killen hade ordentlig rubato. Ljudnivån och tempot på talet varierade något enormt så att det blev komiskt emellanåt, lät som om han drog en parodi på hur man inte ska preacha. Inte lätt att vara 15 bast i den situationen, aldrig skämts så mycket i hela mitt liv (släkten från hemlandet hade tagit in mig som en familjemedlem tills detta hände). Får dåligt samvete än idag.
Detta var roligt på riktigt:laugh:
Jag fånler lite då och då, särskilt om någon felaktigt anklagar mig för stöld vilket de tar som intäkt för att jag stulit saken. Som tur är händer just det mig inte så ofta nuförtiden.
Min brorsa skrattade på vår 14'årige kompis begravning för många år sedan, en av alla sätt en person i ett visst läge kan använda sig av för att bearbeta sorg.
Var på studiebesök med klassen på Vattenfall och fick då en föreläsning om något vindkraftprojekt. Tjejen pratade om problem som uppkom, bland annat hände det tydligen att fladdermöss helt enkelt föll ner och dog av någon anledning.
Jag och en tjej tittade på varandra och fnissade till när hon sa det. Sen försökt man tänka på annat, och så kollade jag på henne igen för att se om hon fortfarande tyckte det var roligt, och hon satt forfarande och småfnissade. Efter det var det kört, vi satt och försökte dämpa våra skratt men det gick bara inte. Ingen annan fattade, allra minst hon som föreläste, sjukt pinsamt.
ManuelIT
2011-06-22, 02:59
In before nån postar videon på programledaren som skrattar åt han med rösten
Tricklew
2011-06-22, 03:00
Jodå, något liknande har hänt, inte så allvarligt som Honken, men iaf.
Polaren var 16-17 år, hade hittat kyrkan i sitt liv, efter ett par år av supande och allmänt leva runt, såsom tonåringar brukar göra. Jag och cirka 5 andra kompisar var där på hans första tal, han hade nämnligen ett tal inför församlingen. Han vräkte verkligen ut sina känslor och tankar inför oss alla, något som för tonåringar kan vara riktigt svårt, men ingen av oss kunde hålla oss för skratt. Vi satt 6 pers och försökte lugna ner varandra, slog till varandra för att försöka dämpa skrattet, men vi kunde inte, vi fnissade, skrattade rakt ut ibland, det blev bara värre och värre, vi kunde inte hålla oss.
Efter någon minut så lugnade vi ner oss, och bad om ursäkt efteråt.
kaffekopp
2011-06-22, 10:06
In before nån postar videon på programledaren som skrattar åt han med rösten
gaxJ_b3MyCU
varsagod!
Åh, hög igenkänningsfaktor på det här! Jag har seriöst problem med det. Det har hänt mig alldeles för många gånger för att det ens ska vara kul.
Värst var det för många år sedan under en lektion i spanska. Jag med flera kunde inte sluta skratta när en i klassen skulle läsa högt på spanska. Hans uttal var väl ingen höjdare kanske. Jag bad om ursäkt efteråt, men han verkade ta illa upp. Han hoppade av spanskan efter det. Kändes sjukt taskigt, men jag kunde inte hjälpa det.
Det händer titt som tätt att jag hamnar i dessa situationer och det är sjukt jobbigt. Senast var när vi hade föreläsning i en sal som rymmer runt 100 personer, och en person i min arbetsgrupp sitter och hickar under hela föreläsningen. Samma person hickade under flera föreläsningar. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Särskilt när jag såg hur pinsamt personen som hickade tyckte det var.
Nog så illa var det under en idrottslektion i högstadiet när jag och en annan i klassen inte heller kunde sluta skratta åt en annan i klassen som gav ifrån sig konstiga ljud. Vi blev tillsagda av läraren som tyckte vi var barnsliga.
Problemet uppstår nästan alltid när jag VET att det inte är ok att skratta. Det blir då extra svårt att inte skratta när något distraherar, verkar lustigt eller liknande. Samma känsla kommer alltid när någon ska berätta något allvarligt. Hemskt vad dålig jag känner mig just då. I just det fallet brukar det bero på att jag inte vet hur jag ska bete mig och kan därför börja le eller skratta i all välmening.
Finns det någon bot på det här? Det känns ju närmare socialt handikappande.
ViktorLarsson
2011-06-22, 11:03
Skulle kunna berätta något här gällande mitt jobb men jag låter bli pga. att jag har tystnadsplikt.
Men minns en gång då jag pratade med en som stammade. Var ganska liten. Var rätt jobbigt då han stirra samtidigt som han prata och mina läppar började vibrera av att snart utbryta i ett skratt. Fick säga att jag skulle gå på toaletten där jag fick utbryta i ett tyst men befriande skratt. Ni vet hur det är när man känner skrattet liksom komma från magen och man inte kan stå ut. Idag kan jag inte skratta åt sånt här längre och det är tur det för det är inte roligt för fem öre.
Sen har jag varit med kompisar som börjat råskratta åt vissa handikappade som rör sig annorlunda men jag har aldrig kunnat skratta med, blir att man fnissar lite för att man inte kan låta bli pga kompisarna råskrattande. Min mor är själv handikappad så är nog därför. Dock kände man ju sig dum av att vara i deras gemenskap då man insåg hur dåligt hon mådde över det.
/Peace.
Pjta, inte något brutalt, men när jag började gymnasiet så kom våran medialärare in för våran första "lektion". Han var gammal, grått hår och hade lite av sitt hår över sitt ögonbryn, och ögonbrynet viftade han på hela tiden vilket resulterade i att typ allt hår fladdrade runt hela tiden.
Sen att han bara pratade om sin papegoja gjorde inte saken bättre, jag och en polare GRÄT av skratt på lektionen.
Alla satt i en ring, vi satt ungefär mitt emot varandra. När vi trodde att vi hade skrattat klart, så fick vi syn på varandra, och då blev det "hnnngg.. HAHAHAAH", vi grät - bokstavligen.
ALLA i klassen satt och tittade på oss, även läraren. Jag tog upp ansiktet ur knät och tittade på läraren, så står han där med lyfta ögonbryn - Asgarv igen. Det pågick otroligt länge, verkligen länge.
Riktigt skön lärare i alla fall, vi fick se film ganska många lektioner osv.
När jag var mindre hände det väl att man började skratta åt absolut ingenting. Aldrig i någon direkt opassande situation dock.
gaxJ_b3MyCU
varsagod!
En gammal klassiker, synd att den är fake :(
delta_mats
2011-06-22, 13:52
Under gymnasietiden var jag 4 verckor i danmark och jobbade på en fiskodling, bodde således hos en familj där. En annan skolkamrat var också där men bodde hos en annan familj. Under denna helg var han dock hos mig och familjen skulle äta fin middag och hade bjudit hem gäster. Av någon anledning som jag inte kommer ihåg började jag och kompisen fnittra, och det var hopplöst att sluta, varje försök att kväva skrattet gjorde bara saken värre. Jag tror vi ursäktade oss 2-3 gånger och gick från bordet men så fort vi satte oss igen brast det för oss. Otroligt pinsamt då vi inte kände folket särskilt bra och då de hade gäster hemma.
Skulle kunna berätta något här gällande mitt jobb men jag låter bli pga. att jag har tystnadsplikt.
wall of text (didnt read)
/Peace.
Nödvändigt att skriva att du skulle kunna berätta något men inte tänker göra det?
Under gymnasietiden var jag 4 verckor i danmark och jobbade på en fiskodling, bodde således hos en familj där. En annan skolkamrat var också där men bodde [....]
Kunde ha varit MYCKET värre. Detta var ju ingenting.
Hemma Gymmaren
2011-06-22, 18:09
När jag gick i 7/8'an så var jag och min klass på en rättegång. Någon uppropare där ville att dem skulle ta in ett vittne, vid vars namn var Marjuana(nåt sånt) men det lär verkligen som om upproparen sa: Marijuana. Först fnittra jag lite, sen så titta jag på min polare som gav världens roligaste blick och jag började skratta, dock tyst men inte nog tyst för att inte höras. Slutade med att jag inte kunde hålla emot och att jag blev tvungen att ta en paus. Senare efter jag lyckats garva ut allt så kom jag tillbaka till salen i stor skam.
mangemani
2011-06-22, 18:17
javisst.
när man var liten så brukade man ofta låna grannes amiga och sitta och lira på.
satt ofta och lirade ett spel som hette hillstreet blues där man kunde skjuta ner oskyldiga eller arestera dom eller ställa till med kaos i trafiken.
satt och spelade detta spel då 2 utav min grannes syrror satt och diskuterade partners och den ena sa att hennes kille hade dumpat henne.
ja,ni kan nog lägga ihop 1+1,jag satt och lirade ett roligt spel och skrattade samtidigt som en utav syrrorna nästan satt och grinade.
dom blev rätt så sura.
Var i Krakow för några år sedan med 3kompisar. Efter en hård festnatt som varade hela natten begav vi oss mot auswitch. Var inte alls peppad på detta då jag såg våran långweekend som en ren festresa. Mina vänner insisterade dock och iväg for vi.
Väl där gick vi en guidad rundtur på auswhitch/birkenau. Rundturen var av förklariga själ känslosam för dom flesta. Guiden började gråta vid flertalet tillfällen osv. Själv hade jag svårt att ställa om från nattens bravader med shot-race mot britter, svartklubb och strippklubb till ett koncentrationsläger. Så min sinnesnärvaro var inte den bästa.
Med på turen var ett äldre tyskt(?)par. Mannen hade benprotes och svårt att hänga med. Var långa avstånd, en hel del trappor och begränsat takhöjd på sina ställen. Mannen kämpade dock tappert och kom ikapp oss efter någon minut när vi stannade.
I rummet med montrarna där judarnas glasögon, skor, hår osv fortfarande fanns kvar var det vääldigt känslosamt. Guiden stod och pratade med gråten i halsen och efter ett tag kom även mannen med protesen ikapp. Dock lyckas han på något märkligt vis fastna med protesen i en tröskel(motsvarande)och faller ihop allt medans han jämrade sig högt på tyska. Då fullständigt spricker jag av skratt, då menar jag inget oskyldigt skratt som går att kväva utat ett redigt in your face garv.
En kompis handlar dock snabbt och mer eller mindre sliter ut mig ur rummet. Sen frågade vi en kvinna i närheten om snabbaste vägen ut.
Mina kompisar har idag släppt det och kan (och gör så ofta) skämta om det hela. Personligen skäms jag fortfarande och får kalla kårar när jag tänker på det. Dels givetvis för att jag befann mig på ett av dom ställen på jorden där folk lidit mest. Men mest skämms jag för jmatt den just var mannen med protes jag skrattade åt. o
Han slet bokstavligen som ett djur bara för att lyckas ta sig runt på turen. Den måste verkligen betytt otroligt mycket för honom. Har ju absolut inte en aning vad han hade för koppling till 2ww och koncentrationsläger.
Fy fan.....
/skickat från iphone. Meningsuppbyggnaden m.m är säkert under all kritik.
Jag kan garva åt vääääääääldigt sjuka grejer. Dock så menar jag oftast inget illa eller något sånt utan det bara kommer fastän det är högst opassande.
En sak som skedde i högstadiet var när vi fick se på filmen Flugornas herre. Ni som inte sett den och vill se den, som förövrigt är ganska gammal, kan sluta läsa här.
I Flugornas herre är ju pojkarna väldigt elaka, och speciellt när de välter ner en sten som landar på en tjock kille, vilket resulterar i hans död. Majoriteten i min klass blev ledsna och det var två känslomässiga tjejer som började gråta lite lätt. Själv börjar jag asgarva. Jag skrattade i minst 5-6 minuter och läraren slängde ut mig. När filmen var slut tog läraren in mig igen och frågade varför jag skrattade. Något som jag inte hade något svar på självklart och medan hon predikar om att det är fel och så, kommer jag att tänka på killen som dör igen och asgarvar ännu en gång. Det hela slutade med att jag blev utslängd ännu en gång på samma lektion.
Carolinew
2011-06-22, 21:55
L-8jjLA21wM
filmjölk
2011-06-22, 22:00
Jag och min son satt på en nästan fullsatt buss. Han är tre år gammal. Helt plötsligt utbrister han: "-Bajs!" väldigt högt och tydligt. Va? har han bajsat, elelr är bajsnödig, men inte. Sen log han brett och sa triumferande: "-BAJSBUSS!" vad är det frågan om nu då? tänkte jag. Min son skrattade och ropade "Bajsbajsbajsbajs!", och såg helt överlycklig ut, och jag började själv skratta helt hysteriskt.
Folk tittade på oss, min son fortsatte med sitt prat om bajs, och jag kunde inte förmå mig själv att sluta skratta. Nån sur tant mumlade något om att "det borde finnas en licens för att bli förälder" min son sa helt klockrent "Bajstant!"och jag skrattade ännu mer.
Det var ganska opassande.
Har väl hänt någon gång när man har suttit i kassan och tänkt på något, så kommer en hyfsat seriös gubbe/gumma och ska betala där när man sitter och småler lite. Sen drar man något helt uruselt skämt och garva högljutt och tårarna nästan sprutar ut medans kunden och resten av kön bara står där och undrar vad som just hände :smash:
Galningen
2011-06-22, 23:02
Har hänt mig otaliga gånger att jag nästan spytt, och en gång faktiskt gjort det, av skratt då underhållande saker hänt i matsalen.
Den värsta gången var då jag satt och pratade med en kompis och han mitt i en mening helt tappar hakan, sakta följer en tjejs bakdel med blicken och sedan då hon gått förbi återvänder till att prata med mig som om inget hänt. Det var så otroligt olikt honom och jag började verkligen asgarva i över en halvtimme. Det slutade med att säkert hälften av det jag ätit kom tillbaka samma väg. Mindre trevlig avslutning men jag hade i alla fall roligt.
Valvanto
2011-06-23, 09:00
Jag och min son satt på en nästan fullsatt buss. Han är tre år gammal. Helt plötsligt utbrister han: "-Bajs!" väldigt högt och tydligt. Va? har han bajsat, elelr är bajsnödig, men inte. Sen log han brett och sa triumferande: "-BAJSBUSS!" vad är det frågan om nu då? tänkte jag. Min son skrattade och ropade "Bajsbajsbajsbajs!", och såg helt överlycklig ut, och jag började själv skratta helt hysteriskt.
Folk tittade på oss, min son fortsatte med sitt prat om bajs, och jag kunde inte förmå mig själv att sluta skratta. Nån sur tant mumlade något om att "det borde finnas en licens för att bli förälder" min son sa helt klockrent "Bajstant!"och jag skrattade ännu mer.
Det var ganska opassande.
:laugh:
Helt plötsligt utbrister han: "-Bajs!" "-BAJSBUSS!" Bajsbajsbajsbajs "Bajstant!"
:D:laugh:
Hade nog skrattat så jag ramlat av sätet om jag suttit på den bussen =)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.