Shabby chick-helvetet, eller: Att leva i ett vakuum.

[Tamfågel]

Hej!

Här kommer en liten deprimerande berättelse om mitt äktenskap som verkar vara på väg att rinna ut i sanden. Vi glider ifrån varandra, har en avgrund mellan oss, et c. Texten nedan är från mitt perspektiv och det kan verka som att jag lägger hela skulden ligger på min fru. Så är det förstås inte. Jag har också ansvar i detta. It takes two to tango.

Jag och min fru träffades under våra studier på folkhögskolan. Jag gillade hennes intelligens, humor och hennes girl-next-door-utstrålning. Vi inledde ett förhållande där vi knappt var ifrån varandra på flera år. Vi var ett. Det är åtminståne så jag kommer ihåg det. Nu lever vi ett mamma, pappa, barn- och villa, vovve, volvo-liv. Vår son är snart tre år gammal. Den senaste tiden har jag börjat på vart "vi" har tagit vägen (och kanske också om det någonsin har funnits något vi).

Vår kommunikation har totalhavererat och består endast av det mest nödvändiga. Så som i bubblor flyter vi runt i vårt shabby chick-helvete och talar knappt med varandra. Visst, alla praktiska spörsmål talar vi om. Vad vi ska äta, hur det gick för sonen på dagis idag, "lägger du lillen idag?" et c. Men vi har ingen djupare kommunikation. Jag försöker ta upp sådant som jag har stött på eller tänkt på under dagen och möts av: "jaha", "ha-ha" eller vad som nu är lämpligt för situationen. Hon är inte otrevlig men hon gör heller inga försök till att föra samtalet vidare.

Jag brukar berätta för henne om mina tankar men hon anförtror mig ingenting. Litar hon inte på mig? Vem pratar hon med om de där tankarna som man inte talar om offentligt, men som måste ut? Ju mer jag tänker på det, desto mer undrar jag vem jag har bott med de senaste 10 åren. Vem är hon? Känner jag henne? Har hon någonsin anförtrott sig till mig? Situationen har gått så långt att jag har slutat anförtro henne med mina tankar och känslor. Det är inte medvetet som jag har slutat, utan det har bara blivit så. Mitt undermedvetna kanske tycker att det inte är någon idé, jag får ju ändå inget tillbaka. Kanske är det så att jag känner mig utlämnad.

Min fru är dessutom väldigt känslig. Om jag tar upp något som ligger och skaver så tar hon väldigt illa vid sig och blir ledsen, hur försiktigt jag än försöker lägga fram det. Det verkar som att hon tolkar mina försök som personlig kritik, som att det är fel på henne, och inte som att det är något fel i vårt samspel.

Sex har dessutom försvunnit från min frus tankevärld. Hon verkar visserligen vara villig när jag tar initiativet men det har börjat kännas mer och mer som att hon bara ställer upp för att jag ska vara nöjd. Spelet, upptäckarlustan, spänningen. Allt är borta. Det känns som att jag utnyttjar henne som ett verktyg för min lust när vi väl kommer till. Ingen romantik, ingen känsla, samma program varje gång, in-ut-sprut-slut. Jag är inte bekväm med denna situation och det gör att jag drar mig mer och mer för att ta initiativet. Vi sover oftast inte ens i samma säng pga sonen.

Våra problem, eller snarare det vakuum som vårt förhållande har utvecklats till, kan vara grundat i vår ekonomi och vår ekonomiska historia. Vi träffades som studenter och har aldrig riktigt kommit på fötter. Vi har varit alldeles till nyligen arbetslösa. Småjobb och allmosor från våra nära och kära har gjort att vi har kunnat hanka oss fram, men inte mycket mer. Vi har alltid sett till att ha lite på banken för oförutsedda utgifter, men skulle vår gamla bil gå sönder då är vi panka. Den ekonomiska situationen tär förstås på förhållandet.

Det finns förstås mycket mer att berätta och jag skriver mest för att reda ut mina tankar samt ta sats för att ta upp allt detta med min fru. Hon kan ju inte vara helt ovetande. Målet är förstås att försöka hitta tillbaka till varann.

Jag har blivit så slätstruken känslomässigt av de senaste åren så att denna text (som borde vara rätt jobbig att skriva) är en enda stor axelryckning, ett konstaterande. Jag känner ingenting för vårt förhållande. Jag bryr mig inte om det blir en skiljsmässa eller om vi hittar tillbaka till varann, det kan låta konstigt men så är det. Det enda som är viktigt för mig är att det måste komma till en förändring, annars går jag under på ett eller annat sätt.

Jag är tacksam för de råd och erfarenheter ni vill dela med er av.

[tjabon]

Gå till gymmet å träna !

[Johan1986]

Lämna bort lill-grabben till någon när ni båda är lediga, köp en vinare eller två sen sticker ni och har picnic, badar nakna eller vad som helst, upprepa med jämna mellanrum.

[Donkey Kong]

Här kommer en lång, välment mental örfilning:

kommunikation - det är mycket möjligt att hon får ut sin känslomässiga kommunikation med sina tjejkompisar, men har du motsvarande killkompisar att prata med? Min erfarenhet säger mig att det är ingen större idé att tala känslor med tjejer, de är så sjukt mycket bättre än oss där vanligtvis, så man framstår bara som ett litet barn och det vill jag ej iallafall. Mindre prat är bara bra, om alla killar var stumma, skulle tjejerna bli överlyckliga! ;)

Du har glömt att dejta din fru! Minst en dag i månaden iallafall måste det vara "dejt". På nåt vis har du missat att "hålla brasan levande" för länge! Detta kan ha fått henne att sänka sitt intresse (se föregående inlägg). Denna brist på dejtande leder naturligtvis till mindre s-x, då tjejer har en mycket längre "stubin", eller "på-knapp som en seg dimmer".

Ekonomi ligger nog bakom gissningsvis 90% av alla skiljsmässor, så där är du ej ensam. Jag känner verkligen med dig här, men har tyvärr ingen lösning. Pengar är "buteljerade möjligheter" sa en kompis en gång, det är nåt liknande, mindre pengar - mindre möjligheter. Möjligen går det att kompensera med tid eller energi, som är komplementen till resurser(pengar) i hela "projekttriangeln". Men naturligtvis, lite pengar, så inte blir man direkt pigg av det heller...

Skiljsmässotankar - en vis man sa, att en man är villig att göra allt för sin familj, försvara, döda, allt. Men efter en skiljsmässa, då det inte finns någon familj kvar, tappar mannen allt intresse. Jag vet ej om det är sant, men med tanke på att jag har två pappor, en biologisk och en som uppfostrat mig, varav ingen av dem egentligen brytt sig speciellt mycket, så ringer det rätt sant i mina öron. Min tanke - om inte för dig, så för grabben... Ska han bli uppfostrad av en främmande ny man?

Humör/känslo/energibiten - i en svår situation är det lätt att som försvar, låta bli att känna så mycket. Men det blir en negativ spiral. Prova att känna en känsla åt gången. mannens grundkänsla är sorg, mörker, lidande och död. Vi var (är) de som tar liv (djur-mat) och kvinnorna de som ger liv (föder barn) så det är helt naturligt att våra känslor är annorlunda. Hitta till denna sorg, så ger den energi, hur konstigt det än låter. Enklaste sättet, snabbaste sättet att fylla sig med mental energi, är faktiskt genom att göra nåt med kroppen - gör det.

Lycka till! :D

[rajjan_dammit]

Hur mycket av dina tankar kring det här har du framfört till din fru?

s-x

LOL :mallan: sexsexsexsexsexsex, hoppas ingen tog illa vid sig.

[agazza]

Skriv ut och be hon läsa det och diskutera, när man slutar prata slutar allt fungera. Ta smällen.

[Minimjölk]

Jag tror de flesta som varit i ett längre förhållande och gått från nyförälskade till familj med allt vad det innebär i alla fall känner igen fragment ur din text.

Mitt tips är att skaffa ett till barn. :)

Nu har han fått dåndimpen tänker ni men faktum är att i vissa fall så är det omställningen från att man varit ett älskande par till att man blir familj som gör att föräldrarna tappar fokus på varandra och bara ser barnet, ett barn till gör att fokuset på det enda barnet gör att föräldrarna vidgar sin vyer kring alla andra saker i deras närhet och därmed också börjar se varandra.


Nu var jag lite skämtsamt allvarlig vad det gällde att bara snyta ut en unge till men faktum är att du/ni verkar vara i en sits som mängder av par som hållit ihop i tio år hamnar i. Dvs ni känner varandra såpass bra och hittar då andra områden som ni vill jobba på. Oavsett om det handlar om barn,karriär, hus, bil etc. så gäller det att inte glömma ihop varför ni först blev ihop. Precis som alla andra varit inne på så gäller kommunikation om detta problem mer än något annat. Oavsett hur illa du anser att det är just nu så finns det ju en stor chans att ni kan reda ut det hela och vända på skutan igen. En förutsättning för detta är ju dock att ni pratar dels om hur ni upplever situationen. Målar upp en gemensam världsbild och försöker hitta samförstånd. Ni behöver inte vara helt överens om allt men att ni får förståelse över hur den andra känner är en förutsättning för att gå vidare.

Klart att ekonomin kan tära på ett förhållande men enligt mig spelar pengar väldigt lite roll om resten av förhållandet är på topp.

Minns själv när jag var nyförälskad med min fru. Finns inget som toppar den perioden i mitt liv och då var ekonomin ganska usel. Fanns ingenting som skulle kunna slita oss isär trots det.

Du bör nog fundera igenom lite vad det var som gjorde att du föll för din fru, vad det är som du fortfarande uppskattar hos henne och vilka förbättringsområden som du ser i ert förhållande och vad du kan göra annorlunda för att förverkliga dessa. Sedan bör du ju inte bära allt detta inom dig utan prata med din fru om det hela. Eftersom hon är känslig så bör du fundera igenom saken och lägga fram det sakligt och sätt er gärna ned och fundera över förbättringsområden.

Tex kan ni när lillen sover ta ett glas vin och prata igenom minnen från när ni först träffades. ta gärna upp bra positiva minnen om roliga händelser och säg att du vill uppleva sådana saker igen.

Det där med att man växer ifrån varandra är väldigt typiskt när man varit ihop 7-10år, väldigt många skiljer sig då utan att egentligen kämpa vidare, för de allra flesta är det hyfsat enkelt att hitta tillbaka till varandra om man bara kämpar lite och ger det en ärlig chans.

[Tamfågel]

Tack för alla svar.


kommunikation - det är mycket möjligt att hon får ut sin känslomässiga kommunikation med sina tjejkompisar, men har du motsvarande killkompisar att prata med? Min erfarenhet säger mig att det är ingen större idé att tala känslor med tjejer, de är så sjukt mycket bättre än oss där vanligtvis, så man framstår bara som ett litet barn och det vill jag ej iallafall. Mindre prat är bara bra, om alla killar var stumma, skulle tjejerna bli överlyckliga! ;)

Du har glömt att dejta din fru! Minst en dag i månaden iallafall måste det vara "dejt". På nåt vis har du missat att "hålla brasan levande" för länge! Detta kan ha fått henne att sänka sitt intresse (se föregående inlägg). Denna brist på dejtande leder naturligtvis till mindre s-x, då tjejer har en mycket längre "stubin", eller "på-knapp som en seg dimmer".

[...]

Skiljsmässotankar - en vis man sa, att en man är villig att göra allt för sin familj, försvara, döda, allt. Men efter en skiljsmässa, då det inte finns någon familj kvar, tappar mannen allt intresse. Jag vet ej om det är sant, men med tanke på att jag har två pappor, en biologisk och en som uppfostrat mig, varav ingen av dem egentligen brytt sig speciellt mycket, så ringer det rätt sant i mina öron. Min tanke - om inte för dig, så för grabben... Ska han bli uppfostrad av en främmande ny man?

[...]

Lycka till! :D

När det gäller kommunikationen så varken kan eller vill jag ersätta hennes vänner. Men just nu ligger kommunikationen på en "ytligt bekant-nivå", dvs ungefär samma förtrolighet som man har med en kompis kompis. Efter 10 år och ett barn känns det bara fel.

Om jag har glömt att dejta min fru så har hon glömt att ge mig en avsugning varje morgon (ty det skall en kvinna göra enl. anna anka). Jag kan ta på mig en del av skulden för situationen men inte mer än så. Här kommer även ekonomin in vi har inte råd. En flaska vin och god mat brukar jag dock svänga ihop minst en gång i veckan.

Om det nu skulle gå till skilsmässa så kommer det självklart att bli annorlunda. Kontakten med grabben skulle försämras och han skulle mest troligt få en plastpappa. Det kanske är ett pris som måste betalas.

Jag tror de flesta som varit i ett längre förhållande och gått från nyförälskade till familj med allt vad det innebär i alla fall känner igen fragment ur din text.

Mitt tips är att skaffa ett till barn. :)

Nu har han fått dåndimpen tänker ni men faktum är att i vissa fall så är det omställningen från att man varit ett älskande par till att man blir familj som gör att föräldrarna tappar fokus på varandra och bara ser barnet, ett barn till gör att fokuset på det enda barnet gör att föräldrarna vidgar sin vyer kring alla andra saker i deras närhet och därmed också börjar se varandra.


Nu var jag lite skämtsamt allvarlig vad det gällde att bara snyta ut en unge till men faktum är att du/ni verkar vara i en sits som mängder av par som hållit ihop i tio år hamnar i. Dvs ni känner varandra såpass bra och hittar då andra områden som ni vill jobba på. Oavsett om det handlar om barn,karriär, hus, bil etc. så gäller det att inte glömma ihop varför ni först blev ihop. Precis som alla andra varit inne på så gäller kommunikation om detta problem mer än något annat. Oavsett hur illa du anser att det är just nu så finns det ju en stor chans att ni kan reda ut det hela och vända på skutan igen. En förutsättning för detta är ju dock att ni pratar dels om hur ni upplever situationen. Målar upp en gemensam världsbild och försöker hitta samförstånd. Ni behöver inte vara helt överens om allt men att ni får förståelse över hur den andra känner är en förutsättning för att gå vidare.

Klart att ekonomin kan tära på ett förhållande men enligt mig spelar pengar väldigt lite roll om resten av förhållandet är på topp.

Minns själv när jag var nyförälskad med min fru. Finns inget som toppar den perioden i mitt liv och då var ekonomin ganska usel. Fanns ingenting som skulle kunna slita oss isär trots det.

Du bör nog fundera igenom lite vad det var som gjorde att du föll för din fru, vad det är som du fortfarande uppskattar hos henne och vilka förbättringsområden som du ser i ert förhållande och vad du kan göra annorlunda för att förverkliga dessa. Sedan bör du ju inte bära allt detta inom dig utan prata med din fru om det hela. Eftersom hon är känslig så bör du fundera igenom saken och lägga fram det sakligt och sätt er gärna ned och fundera över förbättringsområden.

Tex kan ni när lillen sover ta ett glas vin och prata igenom minnen från när ni först träffades. ta gärna upp bra positiva minnen om roliga händelser och säg att du vill uppleva sådana saker igen.

Det där med att man växer ifrån varandra är väldigt typiskt när man varit ihop 7-10år, väldigt många skiljer sig då utan att egentligen kämpa vidare, för de allra flesta är det hyfsat enkelt att hitta tillbaka till varandra om man bara kämpar lite och ger det en ärlig chans.

Tack för bra tips. Ekonomin är inte den enda faktorn men en rätt betydligt sådan. Man har inte råd att göra det man vill och en helkväll blir en bit kött, en flaska vin och en hyrfilm. Det blir trist i längden.

[mini]

Vad vill du ska hända i det bästa av scenarion då?

[Minimjölk]

Tack för bra tips. Ekonomin är inte den enda faktorn men en rätt betydligt sådan. Man har inte råd att göra det man vill och en helkväll blir en bit kött, en flaska vin och en hyrfilm. Det blir trist i längden.

Efter att ha läst ditt sista inlägg om avsugningar och vin varje vecka undrar jag om du är seriös? Jag förstår att en begränsad ekonomi kan sätta käppar i hjulen för mycket men inte för romantik. De bästa sakerna i livet är gratis.

Att vara romantisk innebär inte att ni behöver flyga luftballong till Paris. Jag tycker det lutar mer åt att du/ni blivit bekväma och inte känner er helt komfortabla med att anstränga er för att få det att fungera. Sedan kan man skylla på ekonomin eller vad som ursäkt för att inte behöva riva upp känslor.

Du listade redan i första inlägget ett antal egenskaper som du gillade hos din fru, vad finns det för hinder till att du skall uppskatta dessa nu?


Eftersom du upprepade gånger nämner ekonomin, hur skulle situationen mellan er förändras om ni hade 10.000kr, 100.000kr, 1000.000kr på ett konto imorgon och allt övrigt oförändrat? Pengar kommer inte lösa er situation men kanske underlätta på sikt. Att få det att fungera gör ni genom att jobba på det.

[häftig]

Jag stämmer in i kören, är djupt tveksam till att ert förhållande skulle förbättras av en starkare ekonomisk situation. Tala med din fru är lösningen, det borde inte vara något som du räds. Om det inte går, ta hjälp av en psykolog som kan utreda er relation närmare, ta tag i problemet innan förhållandet spricker.

[Sniggel]

Jag tycker det verkar som om du måste försöka nå fram till din fru. Även om hon blir ledsen. Var inte försiktig, var ärlig? Det är upplagt för en stor konflikt att göra så antar jag men det kanske behövs. Det känns som du inte förstår hur hon känner eller tänker. Vad tycker hon om ert förhållande? Du måste veta, kräv att få veta vad som tynger henne och kräv att få uttrycka vad som tynger dig. Nöj dig inte med svar som "nej det är ingen fara" eller liknande.

[filmjölk]

Om du ser situationen på ett annat sätt kanske det hjälper? Det är inte bara ditt ansvar att relationen fungerar. Det är inte bara dina känslor eller frånvaron av dina känslor som påverkar relationen.

Damen i fråga har ett lika stort ansvar hon. Hon har låtit er relation utvecklas till något som får dig att bli ett hopplöst kolli.

Ställ lite krav. Du förtjänar att bli uppvaktad, du förtjänar att bli lyssnad på, du förtjänar sällskap, du förtjänar kärlek, du förtjänar att inte vara den som försöker lösa situationen själv. Hon har ett ansvar.

Nu var det här inte konkret, och inget förslag på lösning, men du har sannolikt dåligt samvete, eller är såpass under isen att du har dåligt samvete för att du inte har dåligt samvete. Be din fru anstränga sig mera och visa att hon bryr sig om hon vill behålla dig.

[morc]

Vad du egentligen behöver göra att att ta detta snacket med henne. Jag kan lova att hon går i samma tankar. Gör något innan det är försent, fega inte om sådana viktiga saker. Om det är så långt gånget att det inte går att reparera, så är det ändå viktigt att tala om det.

[Mental]

För min del låter det som att du inte vill anstränga dig för att lösa problemet, det är inte värt besväret? Sluta sucka melodramatiskt och skilj dig då bara, eller ta tag i problemet resolut, genom att berätta exakt allt det du sagt i den här tråden för henne.

[AngryFinnishGuy]

Att ekonomin skulle förstöra ett förhållande kan jag inte förstå. Jag kan inte tänka att ekonomin ger kärlek och kommunikation. Inte heller att ekonomi skulle ge romansen tillbaka.

Att 'ha en date' betyder väl inte att man måste spendera en massa pengar? Hur kan man ens tänka så? Klart att om ekonomin är dålig kan det tära på individerna i förhållandet, men att det skall tära på kärleken är för mig en konstig tanke.

Får känslan av att det finns en tanke, att pengar = lycka. Då har man nog mera kärlek för pengarna än för lyckan. Kärlek för lyx, och att man mår dåligt över att man inte kan ta en wekend till Paris, eller ha en helkväll med bio, trerätters, hotelrum och fint vin.

Varför är inte en enkel middag med t.ex köttbullar och spaghetti och en cola, en film som man tagit ner och några ljus tillräckligt? Jag känner att det ger mig mer..


"En flaska vin och god mat brukar jag dock svänga ihop minst en gång i veckan."

Låter ganska likgiltigt sagt. Att svänga ihop något. Vet inte om det var så du menade, men det låter 'dåligt'.

Är det vinet och den goda maten som är det viktigaste? Och att det skall se bra ut?

Vad är skillnaden om det vore 'fulcola' och en budjetmåltid ni båda gillar? Viktigaste är att ni tar tiden ni spenderar till vara.

Prova att köpa pepsi max och tillaga makaroner och maletkött istället en gång, och förklara för henne att det är inte sakerna på bordet som spelar roll. Utan att det faktist är ni två som spelar roll, just då där.


Man är två i ett parförhållande, båda får bjuda till. Inte kanske 50% 50% varje gång, men i långa loppet får man ju sträva åt något sånt håll.


Hemska tanke att man lägger ekonomin som orsak till att inte föhållandet funkar alls, då har man nog hamnat långt bort från kärleken..