Visa fullständig version : Känsla av att livet springer ifrån en?
Kära Kolozzeum.
Ibland får jag en känsla av att jag inte hinner med världens takt. Som om alla händelser och alla människor går mycket snabbare än mig och att jag saknar förmågan att hänga med. När jag gör ett försök är det som att halva mig hamnar efter och andra halvan hjälpligt hänger med i samma fart. Det stressar mig att jag alltid är ett steg efter även när jag försöker hänga på.
Samtidigt vågar jag inte fortsätta i min egen fart eftersom jag då kommer bli ensam kvar, långt långt bakom alla andra som för längesen sprungit förbi.
Är det någon som förstår mig? Någon som känner igen sig?
(Som vanligt är det killen som skrivit brevet situationen handlar om.)
Du tänker på villa, familj och barn, hund etc?
Alla dina vänner har det men du har inte hunnit?
Du tänker på villa, familj och barn, hund etc?
Alla dina vänner har det men du har inte hunnit?
Njae, mer generellt. Allt från att vara sociala till att flytta till att träna till att byta jobb, och så vidare - saker människor gör i största allmänhet.
Tempot i sig, liksom.
Känner igen mig? Mycket och väl.
Ja, varje dag. Detta är ett av mina största problem faktiskt. Och då tänker jag inte på saker som Kwon nämner utan en allmän känsla, dels att det går för fort men även "är det inte mer än det här?"
Du menar att det verkar som att alla hinner med att vara sociala, träna, jobba, mysa etc samtidigt?
Medans det känns som att tiden inte räcker till för en själv?
Ja, det känns igen, hur orkar folk? tänker man :D
Eddie Vedder
2011-05-15, 10:36
Jag tycker inte att det känns som att andra drar ifrån mig men visst känns det som att jag bara trampar och inte kommer någonvart. Drömmen är att få ett "Svenssonliv" med "Svenssonjobb" där jag kan bo på samma plats livet ut och veta att jag kan jobba på samma ställe men med möjlighet att avancera inom det.
Blir jag någonsin en riktig "Svensson", enligt min stereotypa bild, så kan jag känna mig nöjd med livet hoppas jag.
om vi säger att livet springer ifrån dig och du hamnar efter, vad skulle hända då? Är platsen som ligger mil bakom "alla andra" en dålig plats? kanske är det så att du kan trivas lika bra där som här eller vad man ska säga..?
Skulle du kunna ge dig själv tidsutrymme att testa, tex ett par veckor då du har "paus" från att behöva hänga med som du beskriver, testa vad som händer om du inte jagar det som du känner att du jagar.
Låter som att du har nån sorts ångest inför att hamna nånstans, känna nånting, som kommer vara "dåligt". kanske är det inte att hamna efter som är så dåligt, utan själva rädslan inför det som är den jobbigaste biten?
kettlebellGuden
2011-05-15, 10:42
Så här va.. bara för du inte springer åt samma håll som andra så betyder det inte att du kommer efter. Alla har ju sitt eget mål, no? Springer du dit andra springer så kommer du kanske till helt jäkla fel ställe. Det är inte precis någon sorts tävling det här.
Tror jag känner igen mig, kunde känna så förut. Ibland låg jag på, då hann jag inte med att vara närvarande och fick en overklighetskänsla och att jag inte riktigt var som alla andra som så coolt bara betade av livet. Andra gånger kände jag "fuck it", lite "surt sa räven" och bara stannade.. och kände en inre stress men stod stilla med - en liknande overklighetskänsla som ovan.. precis som vissa musikvideor: ngn står still och omgivningen rusar hit och dit.. kändes som att jag skulle dras med av luftdraget om jag rörde mig, men kändes isolerat.
Det jag till slut gjorde, som fungerar utmärkt för mig, är att känna att världen inte har ngn takt. Vad gäller nyhetsflöde tex, tja - finns det viktiga nyheter jag behöver ta del av - kommer jag få del av dem. Man lägger sig på bekväm nivå. Vad gäller hur livet ska levas, så finns det ingen plan. Man behöver ingen plan. Man bara djupandas, gör lite whatever. Då får jag en känsla av att världen anpassar sig till min takt, för - världen har ingen takt. Det är bara känslan man får.
JÄTTEflummigt, och du kanske inte alls känner igen dig. Men att vara nöjd är inte så farligt folk verkar tro. Jag är nöjd, småpular med ilandsproblem och grubblar över värdelösa ting. Så ibland, pang booom, gör jag något som räknas - i min bok. Typ griper in och gör ngt rätt, svårt att förklara.. men ofta i jobbet, el relationer med vänner, familj. Ibland ser man liksom tiden/livet i slow motion: vad man behöver göra är glasklart och man bara gör, betar av, vet vad som behövs, självsäkert.
Efteråt kan man bli lite darrig, men känner mig alltid då som att min plats på jorden är rättfärdigad med råge. :D Lite fånigt, det är den väl alltid, även om man inte bidragit till att göra den bättre. Men när man konkret känner att man gripit in och gjort det, känns det mer så.
Så, därför tycker jag att jag kan få sitta och filosofera utan att känna av stress/press. Som nu tex; har kittlat sonen, städat, smspeppat en kompis som mår skit, kittlat sonen lite till och byggt koja och vi har pratat om hur man kan göra folk glada. Liksom, omvärlden kanske inte diggar konceptet - har inte bidragit direkt konkret pronto, men säg att om sonen blir en tänkande och kännande individ - så gillar nog världen. Och jag funkar, men med måsten och schema, fungerar jag inte. Då känner jag som du beskrev, fast jag vet ju inte om det var så du menade.
Men iaf: jag röstar för att sätta en agenda du gillar, världen gillar dig när du gillar världen och dig själv. Lite så. :)
Det finns många vägar till ens mål, och det är inte alltid en och samma väg som är den rätta till din destination.
Som Madame, säger, du kanske känner att du har kommit långt bort från punkt X, men kanske kan det vara så att man kan trivas vid punkt Y likväl?
Det kan också vara själva rädslan som man är rädd för, inte själva punkten/målet/destinationen i sig.
Bara för att Lasse springer åt ett håll behöver inte alla följa efter. Det andra hållet kan funka det med.
Du har säkert satt upp en mängd krav och förväntningar på dig själv, vilket gör det jobbigt för dig.
Scratch89
2011-05-15, 10:47
Lellan skriver bra inlägg, så klart.
Vad är det du känner att du hamnar efter? Relation? Utbildning/jobb? Visst är det svårt att sätta lägre krav på sig själv, men det är vad man behöver göra ibland. Om jag skulle komma in på min drömutbildning t.ex, skulle jag vara typ 29-30 när jag var klar, och ens då vet jag inte om jag hade varit nöjd. Man kommer nog aldrig bli nöjd, tyvärr.
kettlebellGuden
2011-05-15, 10:48
Var det inte någon som sa att springer man åt samma håll som flocken så är det helt säkert fel håll man är på väg åt?
Pepparkakssmurfen
2011-05-15, 10:59
Du tänker att livet går i en rak linje vilket får dig att känna så,du har bråttom framåt,du vill komma i mål före eller samtidigt som de andra.
Tänk i cirklar istället.
Cirklar...
Life: some shit that happens then you're dead.
kettlebellGuden
2011-05-15, 11:07
Du tänker att livet går i en rak linje vilket får dig att känna så,du har bråttom framåt,du vill komma i mål före eller samtidigt som de andra.
Tänk i cirklar istället.
Cirklar...
Cirklar gillar jag helt klart.. Det är en mycket kul känsla som jag får vid (o)regelbundna tillfällen i livet som "aha, nu var jag här igen. fan vad najs..". Lite som man varit ute på äventyr och sen kommit hem igen och har lite nya perspektiv på tillvaron :)
Ganymedes
2011-05-15, 11:10
Jag kan få liknande känslor ibland. Speciellt kan jag känna att jag missar hur mycket som helst för att jag bor i Sverige och inte i USA/Australien/where-ever "där allt händer". Vad det där "allt" är vet jag inte. Det är mer en allmän känsla.
kettlebellGuden
2011-05-15, 11:13
Ja eller den här att man har boende å "familj" att ta hand om och inte kan ägna 5-6 år till att soffsurfa runt världen.
Vad är det du känner att du hamnar efter?
Det som rör människor i stort, antar jag. Att vara social och synlig. Olika sorters prestation. Om att vara social: ibland vill jag vara ensam men blir påmind om hur man borde göra. Ibland vill jag inte vara ensam men då hänger jag inte med i tempot andra har.
Så här va.. bara för du inte springer åt samma håll som andra så betyder det inte att du kommer efter. Alla har ju sitt eget mål, no? Springer du dit andra springer så kommer du kanske till helt jäkla fel ställe. Det är inte precis någon sorts tävling det här.
Det är ju en tävling det är. Om du inte springer med blir du ensam kvar.
Var det inte någon som sa att springer man åt samma håll som flocken så är det helt säkert fel håll man är på väg åt?
Jag springer nog ofta åt motsatt håll men ibland tvivlar jag på mig själv och försöker springa åt samma håll. Men kommer inte dit. Och det motsatta hållet känns ensamt.
Du tänker att livet går i en rak linje vilket får dig att känna så,du har bråttom framåt,du vill komma i mål före eller samtidigt som de andra.
Tänk i cirklar istället.
Cirklar...
Vad för sorts cirklar?
om vi säger att livet springer ifrån dig och du hamnar efter, vad skulle hända då? Är platsen som ligger mil bakom "alla andra" en dålig plats? kanske är det så att du kan trivas lika bra där som här eller vad man ska säga..?
Skulle du kunna ge dig själv tidsutrymme att testa, tex ett par veckor då du har "paus" från att behöva hänga med som du beskriver, testa vad som händer om du inte jagar det som du känner att du jagar.
Låter som att du har nån sorts ångest inför att hamna nånstans, känna nånting, som kommer vara "dåligt". kanske är det inte att hamna efter som är så dåligt, utan själva rädslan inför det som är den jobbigaste biten?
Rädslan inför det. Jag har varit ensam ofta förr. Det är ingenting jag saknar. Att springa i andras takt med ger tillhörighet och gemenskap. Om du inte syns finns du inte.
Tror jag känner igen mig, kunde känna så förut. Ibland låg jag på, då hann jag inte med att vara närvarande och fick en overklighetskänsla och att jag inte riktigt var som alla andra som så coolt bara betade av livet. Andra gånger kände jag "fuck it", lite "surt sa räven" och bara stannade.. och kände en inre stress men stod stilla med - en liknande overklighetskänsla som ovan.. precis som vissa musikvideor: ngn står still och omgivningen rusar hit och dit.. kändes som att jag skulle dras med av luftdraget om jag rörde mig, men kändes isolerat.
Det jag till slut gjorde, som fungerar utmärkt för mig, är att känna att världen inte har ngn takt. Vad gäller nyhetsflöde tex, tja - finns det viktiga nyheter jag behöver ta del av - kommer jag få del av dem. Man lägger sig på bekväm nivå. Vad gäller hur livet ska levas, så finns det ingen plan. Man behöver ingen plan. Man bara djupandas, gör lite whatever. Då får jag en känsla av att världen anpassar sig till min takt, för - världen har ingen takt. Det är bara känslan man får.
JÄTTEflummigt, och du kanske inte alls känner igen dig. Men att vara nöjd är inte så farligt folk verkar tro.
Jag känner igen mig i din beskrivning. Men blir inte nöjd eftersom känslan av att bli ivägsprungen finns där hela tiden.
Så, därför tycker jag att jag kan få sitta och filosofera utan att känna av stress/press. Som nu tex; har kittlat sonen, städat, smspeppat en kompis som mår skit, kittlat sonen lite till och byggt koja och vi har pratat om hur man kan göra folk glada. Liksom, omvärlden kanske inte diggar konceptet - har inte bidragit direkt konkret pronto, men säg att om sonen blir en tänkande och kännande individ - så gillar nog världen. Och jag funkar, men med måsten och schema, fungerar jag inte. Då känner jag som du beskrev, fast jag vet ju inte om det var så du menade.
Jag kan inte slappna av på det sättet. Frågan är varför. Kanske är måstena? Vilka måsten är det i så fall som gör det så? När jag tänker efter skulle det kunna vara det som innebär att jag behöver göra saker, inplanerat, och inte kan vara spontan och känna att jag är här i nuet och trivs.
Men iaf: jag röstar för att sätta en agenda du gillar, världen gillar dig när du gillar världen och dig själv. Lite så. :)
Det är en bra idé.
mangemani
2011-05-15, 11:24
gäller att prioritera skulle jag tro,prioritera och hålla fast vid det man själv tycker är bra och mår bra utav,inte springa efter och kämpa för det som andra kämpar för.
jag personligen tycker att det där "hund,villa,bil osv" låter så tråkigt,typiskt tråkigt svensson liv i mina ögon som en hel del verkar offra tid,pengar,hälsa och intressen för att uppnå.
jag har min dator,jag har min sociala krets,jag har min sambo,jag har min träning osv,detta är vad jag prioriterar här i livet och det som gör så att jag mår bra,jag har gått "i mål" för länge sedan medans ett visst folk runt om mej inte ens har kommit halvvägs i sin jakt på det där tråkiga svensson livet.
så ser jag på det iaf.
Har en känsla av att jag missar allt och att en annan typ av livsinriktning kanske skulle kännas bättre på dödsbädden.
Känner mig lillgammal på ett dåligt sätt.
En fjortisresa till malaga kanske botar detta.
MickeJ
Du säger, Om du inte syns finns du inte. Syns för vem/vilka?
Vilka är det som skall se dig.
Holabandola
2011-05-15, 11:35
Du gör ett general fel, som är mycket vanligt att man gör.
Du jämför dig med ALLA andra, du KAn inte vara som alla andra tillsammans.
Du kan inte ha alla andras egenskaper, kommit lika långt som alla andra eller presterat lika bra som alla andra tillsammans har gjort.
Du får titta på vad DU har presterat, något steg har du ju tagit. Och det finns säkert någon kompis som ser på dej och ditt kliv och tänker, fan det där klivet har inte jag gjort.
Så sluta jämför dej med alla andra och vad de har presterat totalt., för du kan omöjligtvist prestera samma sak själv som 10 andra polare tillsammans har gjort.
Så sluta jämföra dej med andra, kolla vilka steg du tagit och var nöjd över att säkert någon annan avundas de stegen du gjort och känner sig förbisprungen :-)
Utan den känslan du beskriver hade man ju gett upp, hur kul hade det varit? Samma samma varje dag. Det är stressen livet ger en som gör att man fortsätter utvecklas, och ju mer man utvecklas desto mer inser man att man bör lära sig, och så fortsätter det nog tills man dör :)
Explosiven
2011-05-15, 12:12
Kära Kolozzeum.
Ibland får jag en känsla av att jag inte hinner med världens takt. Som om alla händelser och alla människor går mycket snabbare än mig och att jag saknar förmågan att hänga med. När jag gör ett försök är det som att halva mig hamnar efter och andra halvan hjälpligt hänger med i samma fart. Det stressar mig att jag alltid är ett steg efter även när jag försöker hänga på.
Samtidigt vågar jag inte fortsätta i min egen fart eftersom jag då kommer bli ensam kvar, långt långt bakom alla andra som för längesen sprungit förbi.
Är det någon som förstår mig? Någon som känner igen sig?
(Som vanligt är det killen som skrivit brevet situationen handlar om.)
Inte alls nuförtiden faktiskt. Hade någon sån här nojja runt 22-23 kanske men nu är jag så hopplöst efter att jag inte bryr mig. Eller det var nog tvärtom.. jag slutade bry mig och hamnade hopplöst efter. Jag fokuserar på vad jag vill göra och inte vad som förväntas av mig. Visst får jag lite skit från omgivningen ibland om att jag låter livet "springa" förbi men vill jag t.ex. ta en tupplur istället för att harva iväg till nån social event, träning, etc. så gör jag det. Det gör mig lycklig iaf.
Jag tycker inte att det känns som att andra drar ifrån mig men visst känns det som att jag bara trampar och inte kommer någonvart. Drömmen är att få ett "Svenssonliv" med "Svenssonjobb" där jag kan bo på samma plats livet ut och veta att jag kan jobba på samma ställe men med möjlighet att avancera inom det.
Blir jag någonsin en riktig "Svensson", enligt min stereotypa bild, så kan jag känna mig nöjd med livet hoppas jag.
Är inne på samma spår här. För andra människor surrar det kanske tråkigt, men om min dröm vore att bli rockstjärna så skulle jag nog bara bli olycklig. För mig är det en förutsättning för att kunna leva i nuet också, att jag inte har skyhöga förväntningar på sig själv.
Explosiven
2011-05-15, 12:18
Tror jag känner igen mig, kunde känna så förut. Ibland låg jag på, då hann jag inte med att vara närvarande och fick en overklighetskänsla och att jag inte riktigt var som alla andra som så coolt bara betade av livet. Andra gånger kände jag "fuck it", lite "surt sa räven" och bara stannade.. och kände en inre stress men stod stilla med - en liknande overklighetskänsla som ovan.. precis som vissa musikvideor: ngn står still och omgivningen rusar hit och dit.. kändes som att jag skulle dras med av luftdraget om jag rörde mig, men kändes isolerat.
Det jag till slut gjorde, som fungerar utmärkt för mig, är att känna att världen inte har ngn takt. Vad gäller nyhetsflöde tex, tja - finns det viktiga nyheter jag behöver ta del av - kommer jag få del av dem. Man lägger sig på bekväm nivå. Vad gäller hur livet ska levas, så finns det ingen plan. Man behöver ingen plan. Man bara djupandas, gör lite whatever. Då får jag en känsla av att världen anpassar sig till min takt, för - världen har ingen takt. Det är bara känslan man får.
JÄTTEflummigt, och du kanske inte alls känner igen dig. Men att vara nöjd är inte så farligt folk verkar tro. Jag är nöjd, småpular med ilandsproblem och grubblar över värdelösa ting. Så ibland, pang booom, gör jag något som räknas - i min bok. Typ griper in och gör ngt rätt, svårt att förklara.. men ofta i jobbet, el relationer med vänner, familj. Ibland ser man liksom tiden/livet i slow motion: vad man behöver göra är glasklart och man bara gör, betar av, vet vad som behövs, självsäkert.
Efteråt kan man bli lite darrig, men känner mig alltid då som att min plats på jorden är rättfärdigad med råge. :D Lite fånigt, det är den väl alltid, även om man inte bidragit till att göra den bättre. Men när man konkret känner att man gripit in och gjort det, känns det mer så.
Så, därför tycker jag att jag kan få sitta och filosofera utan att känna av stress/press. Som nu tex; har kittlat sonen, städat, smspeppat en kompis som mår skit, kittlat sonen lite till och byggt koja och vi har pratat om hur man kan göra folk glada. Liksom, omvärlden kanske inte diggar konceptet - har inte bidragit direkt konkret pronto, men säg att om sonen blir en tänkande och kännande individ - så gillar nog världen. Och jag funkar, men med måsten och schema, fungerar jag inte. Då känner jag som du beskrev, fast jag vet ju inte om det var så du menade.
Men iaf: jag röstar för att sätta en agenda du gillar, världen gillar dig när du gillar världen och dig själv. Lite så. :)
+1 på detta. Riktigt bra skrivet!
Du jämför dig med ALLA andra, du KAn inte vara som alla andra tillsammans. Du kan inte ha alla andras egenskaper, kommit lika långt som alla andra eller presterat lika bra som alla andra tillsammans har gjort.
Det här tycker jag var en bra beskrivning av ett fel som åtminstone jag ganska ofta gör. Man liksom samlar ihop alla i sin omgivning till något slags samlingsperson och jämför sig med den, vilket är dömt att ge mindervärdighetskomplex.
Remokillen
2011-05-15, 12:27
MickeJ
Lever du ditt liv som du vill göra, eller som du tror att andra tycker du bör leva det?
Om du försöker skala bort det som egentligen inte betyder så mycket för dig, vilka värden blir kvar?
Lasse Kongo
2011-05-15, 13:02
Världen har ju som sagt ingen takt, den skapar man ju själv, vissa saker måste man förhålla sig till; jobb etc, men i övrigt är det upp till var man och kvinna att bestämma över sitt liv.
Facebook och andra sociala medier förstör många människor, det har jag jämt sagt och håller stenhårt på det, hur fan ska folk orka med ett bra och "vanligt" liv med allt vad det innebär; jobb, familj etc och samtidigt lägga timmar på skitbook, bloggar, twitter va nu fan det är osv!
Distans & Balans mina damen unt herren, skicka mig ett pm och bjud mig på en stor stark och lunch så ska jag förklara hur man lever sitt liv på bästa sätt ; )
Bara du trivs..
Trivs du med ditt jobb, dina vänner, ditt boende, dina hobbies..
Varför ska man då ändra?
Vänner börjar köpa hus, få ungar, gifta sig osv men några av dem verkar inte mycket gladare för det..
Spartansk
2011-05-15, 13:40
Det här tycker jag var en bra beskrivning av ett fel som åtminstone jag ganska ofta gör. Man liksom samlar ihop alla i sin omgivning till något slags samlingsperson och jämför sig med den, vilket är dömt att ge mindervärdighetskomplex.
Vilket jag tror har sin grund i att människan är skapt att leva i grupper om kanske 50 individer. Om man bara har 25 andra personer att vara lika bra som (jag tar för givet att man oftast bara jämfört sig med sådana av sitt eget kön) är det naturligtvis inte lika stressande som om man, som i dagens samhälle, jämför sig med tusentals.
Ignatius72
2011-05-15, 13:41
Det är som om det skulle finnas vissa objektiva kriterier för hur långt man ska ha hunnit, vad man ska uppleva, hur man ska leva etc. Du kan förvisso sätta upp ett antal sådana mål och bocka av. Mitt tips är att du kommer att känna likadant även är allt är avbockat.
En äkta identitet bygger man (tror jag iaf) inifrån. En identitet byggd på yttre faktorer rämnar vid minsta lilla vindpust. En del bygger det kring sina barn, en del på träning, jobb, sin sjuka faster, sin egen sjukdom etc. När barnen flyttat ut, man är skadad, blir av med jobbet, fastern eller man själv blir frisk så finns inget kvar. Folk skiljer sig, blir deprimerade, vet inte vad de ska prata om och allmänt rådvilla.
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Gör det du gillar och njut.
Jag har ett tips, börja plugga något riktigt ordentligt komplicerat så ska du se att timmarna under dagen saktar ned och kryper fram. :)
kettlebellGuden
2011-05-15, 15:24
Jag har ett tips, börja plugga något riktigt ordentligt komplicerat så ska du se att timmarna under dagen saktar ned och kryper fram. :)
Det har han nog redan gjort :)
Trivs du med ditt jobb, dina vänner, ditt boende, dina hobbies..
Varför ska man då ändra?
Vänner börjar köpa hus, få ungar, gifta sig osv men några av dem verkar inte mycket gladare för det..
Det är som om det skulle finnas vissa objektiva kriterier för hur långt man ska ha hunnit, vad man ska uppleva, hur man ska leva etc. Du kan förvisso sätta upp ett antal sådana mål och bocka av. Mitt tips är att du kommer att känna likadant även är allt är avbockat.
En äkta identitet bygger man (tror jag iaf) inifrån. En identitet byggd på yttre faktorer rämnar vid minsta lilla vindpust. En del bygger det kring sina barn, en del på träning, jobb, sin sjuka faster, sin egen sjukdom etc. När barnen flyttat ut, man är skadad, blir av med jobbet, fastern eller man själv blir frisk så finns inget kvar. Folk skiljer sig, blir deprimerade, vet inte vad de ska prata om och allmänt rådvilla.
Vilket jag tror har sin grund i att människan är skapt att leva i grupper om kanske 50 individer. Om man bara har 25 andra personer att vara lika bra som (jag tar för givet att man oftast bara jämfört sig med sådana av sitt eget kön) är det naturligtvis inte lika stressande som om man, som i dagens samhälle, jämför sig med tusentals.
Allt det här hänger ihop. Hur vet jag att jag är nöjd med det jag har om det finns så många möjligheter att göra något som skulle kunna vara ännu mer optimalt? Att man hela tiden ser vad andra gör, i stora grupper, och (som Tolkia nämner ovan) dessutom slår ihop alla dessa människors bedrifter till en övermänniska att jämföra sig med... Sånt blir svårare när man är många. Stor fisk i en liten sjö eller en liten fisk i en stor sjö, ungefär. (Här ser vi också rollen kommunikationsöverflödet har.)
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Gör det du gillar och njut.
Om man nu gillar träning och går upp i det? Eller något annat och också går upp i det helt och hållet. Då både gillar man det man gör och bygger upp sin identitet på yttre faktorer. Din argumentation har ett stort hål.
Spartansk
2011-05-15, 15:40
En insikt som kanske kan hjälpa: Du har dålig koll på vad folk egentligen gör och ännu sämre koll på hur de egentligen mår. Den där snubben som verkar hinna med både plugg, jobb, flickvän, träning, sömn och alltid är glad, kanske egentligen är mycket mindre aktiv, om man skärskådar hans beteende över en längre period. Och även de mest aktiva kanske mår mycket sämre än du innerst inne.
Ignatius72
2011-05-15, 15:41
Allt det här hänger ihop. Hur vet jag att jag är nöjd med det jag har om det finns så många möjligheter att göra något som skulle kunna vara ännu mer optimalt? Att man hela tiden ser vad andra gör, i stora grupper, och (som Tolkia nämner ovan) dessutom slår ihop alla dessa människors bedrifter till en övermänniska att jämföra sig med... Sånt blir svårare när man är många. Stor fisk i en liten sjö eller en liten fisk i en stor sjö, ungefär. (Här ser vi också rollen kommunikationsöverflödet har.)
Hur vet man om man är nöjd? Hur vet jag om jag är nöjd?
Nyckelordet är JAG. Om du är nöjd så är du ju det oavsett vad andra gör, känner eller tänker. Om du känner dig nöjd så får du fan ta mig börja lite på dig!
Om man nu gillar träning och går upp i det? Eller något annat och också går upp i det helt och hållet. Då både gillar man det man gör och bygger upp sin identitet på yttre faktorer. Din argumentation har ett stort hål.
Det var inte så mycket tänkt som argumentation utan mer som ett konstaterande av en stor riskfaktor. Lägg inte alla ägg i samma korg. Men jag tränar i stort sett varje dag och är nöjd med det. Om jag jämför med andra så borde jag inte vara det. Det dräller av folk som är starkare, snyggare, snabbare än vad jag är. Men jag kan inte utgå ifrån vad de gör och inte gör.
Precis, men om det nu är ens beteende att lägga det i samma korg och att inte veta om man är nöjd eller inte, hur vänjer man sig av vid det tycker du?
Precis, men om det nu är ens beteende att lägga det i samma korg och att inte veta om man är nöjd eller inte, hur vänjer man sig av vid det tycker du?
Känner igen det tankarna, påminner mig om min 30års kris ;)
Svaret är helt enkelt att det är aldrig för sent att göra något man vill göra, tiden går ju oavsett om man gör något eller inte. Och när man väl börjar ta tag i det man tycker att man missat så börjar de tankarna minska i betydelse. Har man testat något nytt och kommer på att det är något man kan klara sig utan så brukar pressen minska, och känns det helt rätt så gör man ju faktiskt något åt det hela.
Känner igen det tankarna, påminner mig om min 30års kris ;)
Oj, har min 30-årskris redan börjat?
Har man testat något nytt och kommer på att det är något man kan klara sig utan så brukar pressen minska, och känns det helt rätt så gör man ju faktiskt något åt det hela.
....men om man inte kommer på det? Om det är en inre röst som säger, rentav skriker, till en att "jaja, jag kanske inte gillade det, men alla andra gillar det. det är fel på mig, jag måste ändra beteende!"
Hänger du med?
Kan problemet ligga i att du inte provar att göra förändringar? Om du bara gör samma lika så kan det kanske vara svårt att känna om du blir mer eller mindre nöjd.
Ibland kan jag känna att jag inte hänger med i ny musik eller andra kulturella uttryck, och jag hänger inte med i modet. Jag ser det dock inte som ett problem.
Det enda jag möjligen kan se som ett problem är att jag inte har oändlig tid på mig för avel, och om jag träffar någon vars dna jag får föra vidare måste jag klura ut om jag vill och sedan praktiskt genomföra det.
Utan att ha läst hela tråden så är det säkert så att många fler än man tror upplever det så här, mig inräknat. Om det beror på att folk anpassar sina mål efter sin egen nuvarande situation(Något av ett i-landsproblem) eller om man mest bara upplever att andra tycks ha "kommit längre" kan i viss mån diskuteras tror jag. Vad kan man göra åt det då? Ja, vi som tränar kontinuerligt vet ju åtminstone vad disciplin innebär, och om det är en sak som är säker så är det ju att killar som t.ex. Arnold Schwarzenegger får saker gjorda även utanför gymmet. Ja, i hans fall så har han ju uppenbarligen t.o.m. lagt ner träningen till fördel för annat.
....men om man inte kommer på det? Om det är en inre röst som säger, rentav skriker, till en att "jaja, jag kanske inte gillade det, men alla andra gillar det. det är fel på mig, jag måste ändra beteende!"
Men, är du verkligen så ängslig att du måste göra något för att andra gillar det?
koffein_beroende
2011-05-15, 16:23
jag kan få liknande känslor ibland. Speciellt kan jag känna att jag missar hur mycket som helst för att jag bor i sverige och inte i usa/australien/where-ever "där allt händer". Vad det där "allt" är vet jag inte. Det är mer en allmän känsla.
+1
Men, är du verkligen så ängslig att du måste göra något för att andra gillar det?
Ja, det är jag nog. För jag vill ju inte bli ensam kvar...
Fråga dig om de andra är verkligen lyckliga?Lyckligare än dig? alla vi har sina demoner
. Kära Kolozzeum.
Ibland får jag en känsla av att jag inte hinner med världens takt. Som om alla händelser och alla människor går mycket snabbare än mig och att jag saknar förmågan att hänga med. När jag gör ett försök är det som att halva mig hamnar efter och andra halvan hjälpligt hänger med i samma fart. Det stressar mig att jag alltid är ett steg efter även när jag försöker hänga på.
Samtidigt vågar jag inte fortsätta i min egen fart eftersom jag då kommer bli ensam kvar, långt långt bakom alla andra som för längesen sprungit förbi.
Är det någon som förstår mig? Någon som känner igen sig?
(Som vanligt är det killen som skrivit brevet situationen handlar om.)
Jo btw mikaelj, är inte du riksdagsledamot förresten? ;) Borde väl räknas som rätt långt gånget.
Ja, det är jag nog. För jag vill ju inte bli ensam kvar...
Du behöver helt enkelt en dos självförtroende. Lite självinsikt och att acceptera att du är mer unik på något sätt än de andra.
Jag ska plugga till läkare, kommer börja när jag blivit 32. Det var svårt att acceptera när jag var 30 och kände mig extremt efter alla andra, men nu efter att ha arbetat inom vården och med läkare fattar jag att jag på flera plan har områden jag är betydligt mer utvecklad i än de flesta som är nyexaminerade och även de som lyckats bli avtrubbade med åren. Så jag har lärt mig acceptera min egen väg, och det är absolut inget hinder längre.
Jag tror den typen av självinsikt är något man utvecklar med tiden om man ger sig själv utrymme att vara annorlunda på något sätt och kan acceptera det.
Du behöver helt enkelt en dos självförtroende. Lite självinsikt och att acceptera att du är mer unik på något sätt än de andra.
Måste man känna sig mer unik på något sätt än andra för att få självförtroende? Om man inte vill känna sig mer unik än andra? Utan bara vara nöjd. Och ändå få den där dosen självförtroende?
Jag tror den typen av självinsikt är något man utvecklar med tiden om man ger sig själv utrymme att vara annorlunda på något sätt och kan acceptera det.
Ja, definitivt. Hur kommer det sig att så många har den från början?
Jag har ett tips, börja plugga något riktigt ordentligt komplicerat så ska du se att timmarna under dagen saktar ned och kryper fram. :)
Jag tycker att "Signaler & system" var rätt komplicerad, men jag är inte sådär jättesugen på att läsa om den kursen. Tips på något annat jag skall läsa?
Nja man behöver egentligen bara lära sig acceptera sig själv till 100%. Jag tycker man har nytta av att förstå sig själv och andra, och varför man tycker och tänker som man gör.
Jag skulle tipsa om att läsa filosofi eller någon av de fristående kurserna i psykologi.
Jag tror inte man skall bortse ifrån olika personlighetstyper heller, vissa har både enklare att sätta sina ambitioner i verket samt uppskatta sig själv för vad man är.
Läste liknande upplevelse ur boken Catching the Big Fish av David Lynch.
Fifty years ago, people were saying, "Everything's speeding up." Twenty years ago, they were still saying, "Everything's speeding up." It always seems that way. And it seems even more so now. It's crazy. When you watch a lot of TV and read a lot of magazines, it can seem like the whole world is passing you by.
When I was making Eraserhead, which took five years to complete, I thought I was dead. I thought the world would be so different before it was over. I told myself, Here I am, locked in this thing. I can't finish it. The world is leaving me behind. I had stopped listening to music, and I never watched TV anyway. I didn't want to hear stories about what was going on, because hearing these things felt like dying.
At one time, I actually thought of building a small figure of the character Henry, maybe eight inches tall, and constructing a small set out of cardboard, and just stop-motioning him through and finishing it. That was the only way I could figure doing it, because I didn't have any money.
Then, one night, my younger brother and my father sat me down in a kind of dark living room. My brother is very responsible, as is my father. They had a little chat with me. It almost broke my heart, because they said I should get a job and forget Eraserhead. I had a little girl, and I should be responsible and get a job.
Well, I did get a job: I delivered the Wall Street Journal, and I made fifty dollars a week. I would save up enough to shoot a scene and I eventually finished the whole thing. And I started meditating. Jack Nance, the actor who played Henry, waited three years for me, holding this thought of Henry, keeping it alive. There's a scene in which Jack's character is on one side of a door, and it wasn't until a year and a half later that we filmed him coming through the other side of the door. I wondered, how could this happen? How could it hang together for so long? But Jack waited and held the character.
There's an expression: "Keep your eye on the doughnut, not on the hole." If you keep your eye on the doughnut and do your work, that's all you can control. You can't control any of what's out there, outside yourself. But you can get inside and do the best you can do.
The world isn't going to pass you by. There's no guarantee that meditation or delivering the Wall Street Journal is going to make you a success. But with focus and with meditation—although the events of your outer life may stay the same—the way you go through those events changes and gets so much better.
Tycker det är ganska lugnande att läsa. Uppskattas inte av alla kanske, men av mig gör det det.
Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.
Ignatius72
2011-05-15, 17:31
Precis, men om det nu är ens beteende att lägga det i samma korg och att inte veta om man är nöjd eller inte, hur vänjer man sig av vid det tycker du?
Det behöver inte vara dåligt att gå upp i något, tvärtom så kan det ju vara otroligt givande. Jag pekade bara på en del riskfaktorer.
Men frågan hur man ska veta om man är nöjd eller ej kräver lite mer. Det finns ingen quick fix och även om det funnits en så hade du dissat den.
I familjeterapin så pratar man om att tex en förälder ska säga saker som "det här blev ju bra!", när man lagat något gott, fixat nåt, uträttat nåt. Man visar att man är nöjd, man tänker att man är nöjd, andra hör att man är nöjd. Att börja jämföra huruvida någon annan pappa i en annan familj hade gjort lasagnen bättre, lagat punkan snabbare eller haft en trevligare cykeltur vore ju bisarrt. Kanske kan du applicera något sådant i dina tankebanor. Man får ju faktiskt vara nöjd relativt sig själv.
På en skala 0-10, där noll är när du haft det som allra jävligast i ditt liv och 10 så bra som du någonsin haft det. Var är du idag?
Slartibartfast
2011-05-15, 17:45
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med att "lämna efter".
Om du idag medvetet lämnar efter så mycket du bara kan. Vad har alla andra jämfört med dig om säg, 10 år? På vilket sätt kommer du att vara "efter" alla andra i deras ögon?
Fråga någon som du har nära hur det känns att ha barn, man/fru, jobb, dagis, träning, barnens träning, fruns/mannens intressen, favorit-tvprogram, tvätt för 4 pers, mathandling, klädhandling, skolavslutning, trallinpregnering, trädkapning, hundpromenader- VARJE dag!? Ok, allt det där gör man inte samma dag, men du förstår principen.
Jag är 33, sambo i parhus, men inga barn. Jag tittar på mina vänner i omgivningen och kan ibland avundas deras "familjekänsla", men om sanningen ska fram så är det ganska skönt att kunna dra iväg till Dalarna för att hälsa på en kompis en fredag kväll, konferansa i Göteborg en helg utan att behöva fundera på barnvakt, hundvakt osv osv.
Alla omkring mig har ett så fast schema med allt som måste göras att dom liksom inte hinner med sig själva. Jag, å andra sidan, kan träna vilken dag som helst i veckan. Kan ta hojkort när jag är 33. Kan åka på bilträff en söndag. Jag behöver inte ha en kalender för 4 pers för att kunna bestämma att ja- jag kan gå på fest på lördag. Jag har kontroll över mitt eget liv. Jag gör det jag vill och älskar varje dag. Egoistiskt? Ja?
Visst kan jag känna att jag halkar efter och att jag börjar bli "gammal" och borde skaffa barn t.ex. Men om jag hinner bli 36 innan jag funderar på kids- so?
Jag tror att väldigt många luras in i det här sociala äventyret för att "det är så det ska vara". Man gifter sig med fel man. Skaffar för många barn med fel män. Fastnar på ett jobb man inte trivs med för att man inte har råd att bli provanställd med risk för arbetslöshet om 6 månader. Man skiljer ju sig inte för att man vill, utan för att man kanske snarare känner: Shit, det här var ju helt fel? Folk gör ibland lite förhastade val i livet. Vad det än gäller.
It´s your life dude. Your. Du får göra vad du vill med det. Jag tror snarare att det är många som avundas dig för att du tar dig tiden att ta reda på vad DU vill. Inte vad du borde vilja. Vill du jobba som bartender i spanien? Skidlärare i alperna? Plugga tills du ruttnar? Vad är det som hindrar dig?
Kära Kolozzeum.
Ibland får jag en känsla av att jag inte hinner med världens takt. Som om alla händelser och alla människor går mycket snabbare än mig och att jag saknar förmågan att hänga med. När jag gör ett försök är det som att halva mig hamnar efter och andra halvan hjälpligt hänger med i samma fart. Det stressar mig att jag alltid är ett steg efter även när jag försöker hänga på.
Samtidigt vågar jag inte fortsätta i min egen fart eftersom jag då kommer bli ensam kvar, långt långt bakom alla andra som för längesen sprungit förbi.
Är det någon som förstår mig? Någon som känner igen sig?
(Som vanligt är det killen som skrivit brevet situationen handlar om.)
Du får helt enkelt sluta lägga +2 timmar om dagen på kolozzeum.
Minimjölk
2011-05-16, 07:40
Mycket bra har skrivits i denna tråden. Inlägget nedan pekar på ett mycket vanligt fel som folk gör.
Du gör ett general fel, som är mycket vanligt att man gör.
Du jämför dig med ALLA andra, du KAn inte vara som alla andra tillsammans.
Du kan inte ha alla andras egenskaper, kommit lika långt som alla andra eller presterat lika bra som alla andra tillsammans har gjort.
Du får titta på vad DU har presterat, något steg har du ju tagit. Och det finns säkert någon kompis som ser på dej och ditt kliv och tänker, fan det där klivet har inte jag gjort.
Så sluta jämför dej med alla andra och vad de har presterat totalt., för du kan omöjligtvist prestera samma sak själv som 10 andra polare tillsammans har gjort.
Så sluta jämföra dej med andra, kolla vilka steg du tagit och var nöjd över att säkert någon annan avundas de stegen du gjort och känner sig förbisprungen :-)
Sedan är jag inne på samma spår som många andra då jag anser att du skall lyssna på din inre röst och se vad du vill och vad som gör dig lycklig. Är du inte där du vill idag så sätt upp mål och planera för hur du skall nå dit. Eller lev livet och låt det ta dig dit du hamnar?
Det finns miljoner sätt att leva sitt liv och ingen har samma förutsättningar som någon annan. Det viktigaste enligt mig är att man har en plan för framtiden och samtidigt kan se tillbaka och känna sig nöjde med det liv man haft. Visst finns det saker man missat eller ångrat men överlag skall man vara nöjd, är man inte det så är det ännu viktigare att fundera på varför och vad man kan göra annorlunda inför framtiden.
Sedan det allra viktigaste, att kunna njuta i vardagen och se hur härligt kan vara just nu. Att bara sitta ned med sig själv och en bra bok och en kopp kaffe (om man nu uppskattar detta) kan vara en enorm lyx. Tyvärr fungerar de flesta människor som så att vi ser inte hur bra vi har det förrän det saknas oss. På samma sätt som att många målar upp en egen bild över hur de tror sig vilja vara genom att se hur långt alla andra kommit och uppnått.
Ärlighet mot sig själv och komma till insikt med vad just DU vill göra är det som på sikt kommer skänka dig lugn och lycka.
Sedan det allra viktigaste, att kunna njuta i vardagen och se hur härligt kan vara just nu. Att bara sitta ned med sig själv och en bra bok och en kopp kaffe (om man nu uppskattar detta) kan vara en enorm lyx.
Sant. Leva i nuet och hålla koll på vad man har snarare än det som finns i framtiden / man inte har.
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med att "lämna efter".
Om du idag medvetet lämnar efter så mycket du bara kan. Vad har alla andra jämfört med dig om säg, 10 år? På vilket sätt kommer du att vara "efter" alla andra i deras ögon?
Det är det jag inte vet och det jag oroar mig för. Jag kanske skulle prova helt enkelt och se, eftersom jag ju faktiskt inte kan förutse framtiden. Händer det något dåligt så händer det, även om jag tror att chansen är högre att det faktiskt händer något bra eftersom jag kommer att vara i bättre synk med mig själv.
Och att vara i synk med sig själv är nog så viktigt. Kanske viktigast.
ARMSTARK
2011-05-16, 11:20
Du är absolut inte ensam om att känna så, det gör nog de flesta av och till.
En annan känsla som brukar gå hand i hand med den du nämner är att man går och väntar på att "livet ska börja" utan att inse att det pågår just nu. Låter banalt men är väldigt frustrerande. :(
kettlebellGuden
2011-05-16, 11:21
Life is what happens while you're busy making plans.
Minimjölk sa många kloka ord där tidigare. Drömjaget måste vara i närheten av jaget annars blir man troligtvis aldrig tillfredsställd. Det går inte att vara bäst på allt även om drömjaget önskar det. Det är nog bara du själv som kan ändra på det, men ta hjälp av en psykolog vet ja.
Tror jag känner igen mig, kunde känna så förut. Ibland låg jag på, då hann jag inte med att vara närvarande och fick en overklighetskänsla och att jag inte riktigt var som alla andra som så coolt bara betade av livet. Andra gånger kände jag "fuck it", lite "surt sa räven" och bara stannade.. och kände en inre stress men stod stilla med - en liknande overklighetskänsla som ovan.. precis som vissa musikvideor: ngn står still och omgivningen rusar hit och dit.. kändes som att jag skulle dras med av luftdraget om jag rörde mig, men kändes isolerat.
Det jag till slut gjorde, som fungerar utmärkt för mig, är att känna att världen inte har ngn takt. Vad gäller nyhetsflöde tex, tja - finns det viktiga nyheter jag behöver ta del av - kommer jag få del av dem. Man lägger sig på bekväm nivå. Vad gäller hur livet ska levas, så finns det ingen plan. Man behöver ingen plan. Man bara djupandas, gör lite whatever. Då får jag en känsla av att världen anpassar sig till min takt, för - världen har ingen takt. Det är bara känslan man får.
JÄTTEflummigt, och du kanske inte alls känner igen dig. Men att vara nöjd är inte så farligt folk verkar tro. Jag är nöjd, småpular med ilandsproblem och grubblar över värdelösa ting. Så ibland, pang booom, gör jag något som räknas - i min bok. Typ griper in och gör ngt rätt, svårt att förklara.. men ofta i jobbet, el relationer med vänner, familj. Ibland ser man liksom tiden/livet i slow motion: vad man behöver göra är glasklart och man bara gör, betar av, vet vad som behövs, självsäkert.
Efteråt kan man bli lite darrig, men känner mig alltid då som att min plats på jorden är rättfärdigad med råge. :D Lite fånigt, det är den väl alltid, även om man inte bidragit till att göra den bättre. Men när man konkret känner att man gripit in och gjort det, känns det mer så.
Så, därför tycker jag att jag kan få sitta och filosofera utan att känna av stress/press. Som nu tex; har kittlat sonen, städat, smspeppat en kompis som mår skit, kittlat sonen lite till och byggt koja och vi har pratat om hur man kan göra folk glada. Liksom, omvärlden kanske inte diggar konceptet - har inte bidragit direkt konkret pronto, men säg att om sonen blir en tänkande och kännande individ - så gillar nog världen. Och jag funkar, men med måsten och schema, fungerar jag inte. Då känner jag som du beskrev, fast jag vet ju inte om det var så du menade.
Men iaf: jag röstar för att sätta en agenda du gillar, världen gillar dig när du gillar världen och dig själv. Lite så. :)
Ursäkta mig men, fy fan vad bra skrivet :thumbup:
Jag är orolig för att jag kommer bo ensam hela livet. Inte för att ingen vill ha mig, utan för jag inte kan leva med någon annan..
ARMSTARK
2011-05-16, 13:46
Jag är orolig för att jag kommer bo ensam hela livet. Inte för att ingen vill ha mig, utan för jag inte kan leva med någon annan..
Hur cliche' det än låter så; "Det finns någon för ALLA" Det är verkligen så, men problemet är att hitta honom/henne.
Hur cliche' det än låter så; "Det finns någon för ALLA" Det är verkligen så, men problemet är att hitta honom/henne.
Förhoppningsvis :)
Nitrometan
2011-05-16, 16:03
Jag tror den typen av självinsikt är något man utvecklar med tiden om man ger sig själv utrymme att vara annorlunda på något sätt och kan acceptera det.
Ja, definitivt. Hur kommer det sig att så många har den från början?
Varför tror du att andra har självinsikt?
Jag tror att det är mer sällsynt än du tror. Du är inte så unik i dina funderingar. Det finns säkert andra som tänker likadant om dig som du tänker om dem.
Resan är lika viktig som målet, du kan köra upp på motorvägen ta snabbastevägen dit eller tar du sidovägarna stannar och luktar på blommorna du kommer komma fram tillslut destinationen så småning om men du för iaf möjligheten att njuta av resan.
Du kommer träffa andra på din väg som inte heller vill stressa utan njuta och ta resan i lugn och ro.
Genom att stressa under resan kommer du missa en mängd saker, tar du det lugnt har du chansen att uppleva dessa och när tiden är redo så kommer du ha allt som dom andra har men du har njutit och upplevt en massa på vägen.
(ps nej jag knarkar inte)
Varför tror du att andra har självinsikt?
Jag tror att det är mer sällsynt än du tror. Du är inte så unik i dina funderingar. Det finns säkert andra som tänker likadant om dig som du tänker om dem.
Det tror jag, iaf i bemärkelsen att de är nöjda som var det vi pratade om.
Vad spelar det för roll att andra skulle se upp till mig? Det hjälper ju inte mina tankebanor.
Angående att vara nöjd: är det alltid bra att göra det som känns bra? Precis som med nikotin, alkohol m.fl saker som säkert känns bra för stunden men är dåliga i längden, tänker jag mig att det finns beteenden, tankebanor & mönster som förvisso känns bra för stunden, men kanske förödande i längden? Som det med att inte hänga med - skönt att ta saker i egen fart med risken att fastna? Eller vart man nu tar vägen.
Eller att man har ett högt tempo man trivs med, för då hänger man med, men som till slut bränner ut en? Såna saker gör det svårt att känna efter och vara nöjd, för vad -är- nöjd?
Postat via en mobil enhet
kettlebellGuden
2011-05-16, 17:49
Det tror jag, iaf i bemärkelsen att de är nöjda som var det vi pratade om.
Jag är högst tveksam.
kettlebellGuden
2011-05-16, 17:56
Jag tänker väl lite så här att för att slippa den här känslan så är det rätt viktigt att man ägnar sig åt något som känns meningsfullt. Iaf större delen av sin tid.. ägnar man för mycket tid åt saker som inte känns meningsfullt så drar man ut ur sina besparingar och livet blir lite så där... som beskrivet. Det springer iväg.
Också wtf. tanka krishnamurti som en galning. Han har sagt allt viktigt om sånt här redan :)
Jag tycker flera skriver vettiga saker i tråden, som stämmer bra med min livssyn.
Är dock inte säker på att jag förstår TS problem rätt; hamna efter med karriären, kärleksliv eller vad mer konkret?
http://i.imgur.com/PL9cN.jpg
von huff
2011-05-30, 17:42
Hmm man känner igen sig på bilden.Efter gymnasiet funderade jag på att hålla ett sabbatsår, vilket det blev.Gjorde ett halvhjärtat försök att slippa in på högskolan men det sket sig.Tiden gick jag fick fast anställningpå ett jobb som jag inte vill ha i framtiden.Jag gjorde ett lite seriösare men endå lite omotiverat försök att komma in till högskolan och det fattades 1 poäng.Egentligen så tog jag det inte så hårt, motivationen att studera är inte hög men nu sitter man och kallsvettas och funderar vad man riktigt skall hitta på.Jag är bara 21 men inte går det att skjuta upp sina beslut i all evighet.Allt man lärt sig i skolan börjar sakta glömmas bort och man sitter fast i samma skit:furious:vad hade ni gjort?
eternallord
2011-05-30, 17:44
vad hade ni gjort?
slutat tramsa och ta tag i skiten.
von huff
2011-05-30, 17:46
slutat tramsa och ta tag i skiten.
Sant sant...Förstår inte vad som är så svårt.Dåliga minnen från skoltiderna eller rädslan att bli utan jobb
eternallord
2011-05-30, 18:16
Sant sant...Förstår inte vad som är så svårt.Dåliga minnen från skoltiderna eller rädslan att bli utan jobb
Kan vara trist att höra det så blunt, men det är det enda sättet. Ju längre du väntar ju längre bort kommer dina drömmar kännas och ju sämre blir ditt självförtroende, ryck upp dig och ta tag i ditt liv så blir allting lättare per automatik.
hejhopp79
2011-05-30, 18:40
Njae, mer generellt. Allt från att vara sociala till att flytta till att träna till att byta jobb, och så vidare - saker människor gör i största allmänhet.
Tempot i sig, liksom.
Känner igen mig.
Det "känns" som att folk gör så jäkla mycket saker hela tiden, som man själv inte gör. Men det är nog rätt mycket en illusion.
Känner igen mig.
Det "känns" som att folk gör så jäkla mycket saker hela tiden, som man själv inte gör. Men det är nog rätt mycket en illusion.
Jag har börjat, så smått, att strunta i att göra vad jag tror förväntas av mig och istället göra vad jag mår bra av. Det var läskigt med rädslan för att bli lämnad efter, men hittills har det bara varit positivt att just vara mig själv.
En förutsättning för det är nog också att man hittat sig själv, och tack vare det senaste halvårets regelbundna samtal känns det som att jag har det.
Om man inte trivs med och har en trygg grund i sig själv kommer man nog alltid att känna sig omsprungen. Det gäller att påminna sig själv om det varje gång den känslan dyker upp.
Postat via en mobil enhet
von huff
2011-05-30, 18:50
Kan vara trist att höra det så blunt, men det är det enda sättet. Ju längre du väntar ju längre bort kommer dina drömmar kännas och ju sämre blir ditt självförtroende, ryck upp dig och ta tag i ditt liv så blir allting lättare per automatik.
Det är så som det är.Det är bara svårt att ta tag i saken när nästa steg kommer att vara avgörande och man vill satsa på nåt man trivs med
von huff
2011-05-30, 18:51
Jag har börjat, så smått, att strunta i att göra vad jag tror förväntas av mig och istället göra vad jag mår bra av. Det var läskigt med rädslan för att bli lämnad efter, men hittills har det bara varit positivt att just vara mig själv.
En förutsättning för det är nog också att man hittat sig själv, och tack vare det senaste halvårets regelbundna samtal känns det som att jag har det.
Om man inte trivs med och har en trygg grund i sig själv kommer man nog alltid att känna sig omsprungen. Det gäller att påminna sig själv om det varje gång den känslan dyker upp.
Postat via en mobil enhet
Låter klokt.Hur gammal är du?
Jag har börjat, så smått, att strunta i att göra vad jag tror förväntas av mig och istället göra vad jag mår bra av.
Det var läskigt med rädslan för att bli lämnad efter, men hittills har det bara varit positivt att just vara mig själv.
En förutsättning för det är nog också att man hittat sig själv, och tack vare det senaste halvårets regelbundna samtal känns det som att jag har det.
Bra! :thumbup: Ingen mening att traska vidare i livet om man inte trivs och att bara lida sig igenom alltihopa hjälper nog ingen.Ja, min syn på livet, du måste inte ta efter om du inte känner för det.
Geografiskt kommer vi nog vara på samma ställe allihopa oavsätt hur omsprungen du känner dig, så lugn och fin. Karriärmässigt behöver du nog inte heller vara nervös. Finns dom som jobbar på samma lilla ställe hela livet dag ut och dag in.
Vem är du? *popcorn*
von huff
2011-05-30, 19:06
Huvudsaken är väl egentligen att man är nöjd.Det är ingen skillnad ifall man är städare eller big boss om man är nöjd.Fast vilken person med ett dåligt betalt jobb är egentligen nöjd, det är ofta personer som inte orkat studera eller annars skitit i det mesta som får dom sämsta jobbena.Annars tycker jag inte att man skall ha bråttom, i dagens samhälle skaffar ju folk barn ännu när de är runt 40 och att gifta sig då är inte helt ovanligt heller.
Låter klokt.Hur gammal är du?
Årsmodell 82!
Postat via en mobil enhet
Bra! :thumbup: Ingen mening att traska vidare i livet om man inte trivs och att bara lida sig igenom alltihopa hjälper nog ingen.Ja, min syn på livet, du måste inte ta efter om du inte känner för det.
Geografiskt kommer vi nog vara på samma ställe allihopa oavsätt hur omsprungen du känner dig, så lugn och fin. Karriärmässigt behöver du nog inte heller vara nervös. Finns dom som jobbar på samma lilla ställe hela livet dag ut och dag in.
Vem är du? *popcorn*
Ja, människor finns kvar. Jag tänker mer nu att jag inte är orolig för att tappa bort vänner, för de jag har finns där och om det finns ett ömsesidigt intresse kommer vi fortsätta umgås. Ibland kan man fråga, ibland blir man tillfrågad. Ibland hittar man nya vänner man kan umgås med som man tycker om. Och ibland tappar man vänner man inte längre har något gemensamt med. För att sedan kanske hitta tillbaka till dem. Saker brukar ha en sorts naturlig gång.
Vem jag är? Glädje - behöver det från andra och ger det till mina vänner. Måste ha ordning i huvudet och omkring mig för att känna mig trygg och för att kunna "ladda om". Så få måsten som möjligt. Bejaka mina intressen och gå upp i dem, men för att jag vill, inte för att jag måste. Vara med de jag bryr mig om. Vara ensam när jag känner för det.
Det är en del av mig.
Postat via en mobil enhet
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.