En bild säger mer än tusen ord...

[Minimjölk]

...eller?

Är detta en vedertagen sanning eller kan man med färre än tusen ord ge en bild väldigt bra beskrivning såpass att man får en gemensam bild över något?

Jag blev tex förvånad åt att Spartansk med relativt lite input kunde måla upp bilder på folks önskningar och träffa relativt pricksäkert. Nu kan det ha att göra med att en del info redan var känd för alla.

Kan man säga att visuella bilder är lättare att få fram om mottagaren redan upplevt de olika objekten. Hur beskriver man med ord något som mottagaren inte har sett tidigare?


Diskutera gärna i denna tråden hur vi människor med enbart ord effektivt kan beskriva upplevelser, bilder, ljud, känslor etc och då få fram en bra bild med mindre än 1000 ord. vad är enkelt, vad är svårt, vad är omöjligt att beskriva?

Finns det något som inte går att beskriva med ord, oavsett hur många ord man än får använda?

ta fram Crackpiporna, flumhattarna och börja diskutera.

[Spartansk]

Det finns massor stereotyper som var och en innebär ett batteri av beskrivningar. I stället för att säga "en person som försöker göra sig mindre och därmed mindre synlig för anfallare, och skydda sin relativt ömtåliga buk- och halsregion, genom att huka sig, dra upp skuldrorna, dra ihop och i viss mån upp benen, låta armarna bilda en sköld framför kroppen genom att korsa dem, som spärrar upp ögonen och tittar åt sidorna i syfte att få syn på faror, som drar ihop och upp insidan av ögonbrynen, samt darrar på läpparna" är det enklare att skriva "en person som ser rädd ut".

På det här viset går det att bryta ner i stort sett varenda komponent i en bild. Man kan börja beskriva ett öga, t ex. "En någorlunda rund vit boll ungefär i mitten av ansiktet".

En stor del av min "skill" som tecknare är att jag vet hur många stereotyper, som den ovan nämna, ser ut. Mycket, kanske det mesta, av det har jag lärt mig genom att läsa serier och se på tecknad film, där ansiktsuttryck och kroppsspråk överdrivs.

Men nu börjar jag gå off topic. Jag tror att allt går att beskriva med ord (fast jag är inte säker på det). Det beror till stor del vem man talar med. Min bästa vän och jag är så fint synkroniserade med varandra att vi med en min, ett ljud eller ett enda ord kan meddela vad som till en okänd människa skulle kräva en lång förklaring. Detta kan se konstigt ut för utomstående, när han ger mig en menande blick, jag fattar ett skämt, och skrattar (åt, för utomstående, till synes ingenting).

[Minimjölk]

Väldigt intressant, tycker inte allas du går utanför topic utan fortsätt skriv ned dina tankar om du vill.

[Spartansk]

Väldigt intressant, tycker inte allas du går utanför topic utan fortsätt skriv ned dina tankar om du vill.

Kul att du tycker det, Minimjölk, för det här är tankar jag gillar att raljera om, då jag har ägnat dem mycket tanke. Vad tusan innebär det att vara bra på att rita? Vad innebär det att vara en talang på att rita?

En person som är stark har helt enkelt större, starkare eller fler muskelfiber. Någon som är uthållig har väl bättre syreupptagningsförmåga i lungorna, eller något. Men var är en teckningstalang?

Eller från en evolutionär synvinkel: Att vara stark, snabb, klurig eller socialt kompetent måste ha varit nödvändigt för att föra arten vidare. Men hur sjutton utvecklades en konstbegåvning?

Jag har kommit till två möjliga slutsatser:

1) att vara bra på att rita är en sekundär och evolutionärt onödig talang som är resultatet av en blandning av flera andra, evolutionärt nyttiga talanger: Bildminne (det är bra att minnas hur farliga bär ser ut gentemot ofarliga), avståndsbedömning, att se mönster (se vad jag skrev ovan om stereotyper), hand-öga-koordination, m m.

2) att vara bra på att rita är en talang i sig. Människor har väl i alla tider ägnat sig åt bildkonst (grottmålningar, t ex), och konstnärer kanske hade en särställning som gjorde deras gener lika mycket eller nästan lika mycket värda som krigarnas, vetenskapsmännen och ledarnas.

Jag har även funderat på hur mycket av min förmåga som beror på talang respektive övning. Jag ritade väldigt mycket som liten. Väldigt mycket. Säkert i snitt en halvtimme om dagen i en tioårsperiod. Mina första trevande försök som 1,5-åring var inget som skulle passa på Louvren.

Från mycket tidig ålder var ritandet ett sätt för mig att hävda mig. Varje gång jag visade en teckning för folk, oftast mina föräldrar, sa de "Åååh, vad fint!". Varje gång verkligen, jag tror jag var 12 första gången min mamma sa "jag tycker faktiskt inte den där var så fin" om en teckning (det kändes smått surrealistiskt).

Jag fick väldigt mycket svängrum att utveckla mitt ritande. Mamma har berättat att jag kunde ha en kompis hemma, plötsligt säga "nu ska jag rita", och dumpa kompisen, utan att någon sa till mig.

Men en viss talang är jag ganska säker på att jag har. Annars hade jag nog inte fastnat för ritandet från första början. Talangen verkar även ligga i släkten, då både mamma, mormor och syrran är duktiga nog att bli proffs.

[Minimjölk]

Ha ha,
ja nu hamnade vi en aning offTopic då rubriekne blev en aning missvisande. Kanske borde vi starta en egen tråd i ämnet då dina observationer är grymt intressanta och skulle kunna diskuteras även gällande andra talanger än "bara" ritande.

Jag tror att många (så gott som alla?) "talanger" är en kombination av fallenhet kombinerat med idogt nötande i form av träning.

ytterst få om ens någon är fulländad eller på en väldigt hög nivå från start. Upplever man att man har en talang inom något så är det troligtvis större chans att man fortsätter att träna och därmed utvecklas. Det faktum att man har många i sin närhet som är duktiga inom området tror jag faktiskt speglar sig mer i att man lättare får uppmuntran och tips ang hur man skall utvecklas än att man har en fördelaktig genpool.


När det gäller ritande är jag själv tämligen värdelös men jag tror främst det handlar om att förmedla den bild jag målar upp i min hjärna till ett papper. Handen gör inte som jag vill. :) Detta är säkert en förmåga som jag skulle kunna träna upp om jag haft intresse.

Prcis som du är inne på är det troligtvis en kombination av många saker som gör en bra tecknare. En del av dessa saker har vissa medfött och en del är framtränade. För att bli riktigt bra behöver man troligtvis komma upp till en hyffsad nivå av många av dessa egenskaper.

Eftersom jag nu ändå har dig i tråden så undrar jag vad du finner svårast att rita. Känslor känns ju väldigt förknippat med personliga erfarenheter och däremd borde alla associera till lite olika saker när de tex hör orden vänskap, glädje, kärlek etc.

Mänskliga hjärnan är jäkligt intressant och jag upptäcker ständigt små fragment av hur vi människor fungerar när jag "studerar" mig själv och mina barns utveckling. Ett exempel är att barn har ett enormt minne för detaljer medan äldre fokuserar mer på helheten och sammanhanget. jag tror mycket i detatligger i att man som äldre har mer erfarenhet att luta sig tillbaka på och därmed ignorerar de saker som vi anser vara oviktigt. Det lilla barnet som upplever allting som nytt måste däremot ta in alla inforamtion och vet inte riktigt vad som kan kastas bort som överflödig data. På gott och ont säger ajg för vi har alla en viss maxgräns för hur mycket vi kan ta in. Desto mer erfarna och kunniga vi blir inom vissa område desto bättre blir vi på att sortera och kan därmed enklare fokusera på det viktiga. Vi har säkert alla mött de som väldigt snabbt kommer fram till "rätt lösning" snabbt medan andra sitter och tragglar i timtal utan att komma vidare. Detta har säkerligen att göra med denna persons tidigare erfarenheter och fokus på att hitta lösningar som fungerar. Vi ser dessa personligheter överallt i yrkeslivet och privat. Zlatan Ibrahimovic är ett utmärkt exempel där man kan dra många paralleller. Sparar dock dem til llite senare...

[Spartansk]

När det gäller ritande är jag själv tämligen värdelös men jag tror främst det handlar om att förmedla den bild jag målar upp i min hjärna till ett papper. Handen gör inte som jag vill. :) Detta är säkert en förmåga som jag skulle kunna träna upp om jag haft intresse.

En vanlig missuppfattning bland folk som inte ritar är att tecknare har en färdig bild i huvudet som de för ner på pappret när de ritar. Så är inte fallet; man har en mer eller mindre vag idé, som sedan växer fram medan man ritar.


Eftersom jag nu ändå har dig i tråden så undrar jag vad du finner svårast att rita. Känslor känns ju väldigt förknippat med personliga erfarenheter och däremd borde alla associera till lite olika saker när de tex hör orden vänskap, glädje, kärlek etc.


Det svåraste med att rita är att komma på vad man ska rita. Min bror frågade nyss om jag ville hjälpa honom designa ett hus han tänker bygga. Jag var tvungen att avböja, eftersom jag inte har någon idé över huvud taget. När jag ritar så ritar jag idéer som råkar komma till mig, vare sig jag vill eller inte. Eller idéer som andra säger, som jag tycker verkar intressanta (som i Paint-tråden).

Det näst svåraste med att rita är att få lust att rita. Det kan verkligen vara si och så med motivationen, och försöker man rita när man inte känner för det så är det dels såklart jobbigt, och dels tar det mycket längre tid att få det snyggt, om det ens blir lika snyggt.

Angående vad som är svårast att rita (din faktiska fråga) så är svaret att jag är dålig på att rita sånt som jag inte har varit intresserad av att lära mig att rita. Bakgrunder är svårt - skulle jag rita något i en djungel, skulle jag inte kunna rita alla växter bakom föremålet, tror jag. Likaså om jag ska rita något i en vanlig västerländsk stad. Jag skulle nog behöva titta på bilder för att få ihop det med alla papperskorgar, skyltar, bilar etc som kan tänkas befinna sig där. Även maskiner av alla de slag är jag dålig på.

Dock tror jag att jag kan rita precis vad som helst, bara jag lägger manken till, har tillräckligt bra pennor och papper, och får någonting att rita av. Jag har väldigt bra självförtroende när det gäller tecknande, möjligen oförtjänt bra. Vilket jag är glad över. ;)